Amalia Hillner.

[22][23]

AMALIA HILLNER.

ROMAN

AF

FÖRFATTAREN TILL TÖRNROSENS BOK.

FÖRSTA DELEN.

[24]

AMALIA HILLNER.
FÖRSTA BOKEN.

[25][26][27]

FÖRSTA BREFVET.
IFRÅN AMALIA HILLNER TILL FRU HILLNER.

Gräseholm den...

Bästa Mamma!

GLÄDS nu, min lilla goda Mamma, och sätt ett kors i almnackan för den 15 Julii, ty din Amalia har nått sin bestämmelse och kommit fram med helsan ändå, Gud ske lof, fast vägarne voro bra stygga. Så att jag nu då ändtligen är gouvernante! Gud låte mig kunna sköta min tjenst. För franska prononciationen är jag litet haj, efter jag hört att frun i huset skall vara en utländska, men för tyskan är jag icke alls rädd. Den som bara kunde räkna i bråk riktigt! Jag bäfvar för den händelsen, att någon af herrarne kunna få det infallet, att sätta på mig något litet problem af den der obehagliga och i mitt tycke alldeles onödiga sorten, der man har en liten siffra ofvanföre, ett streck emellan, och sedan ett tal till inunder! Jag skrifver till dig, mamma, så mycket du vet, om det händer mig under mitt undervisningskall, att jag stakar mig, och du måste för Guds skull med omgående post svara mig, så att jag sedan må kunna svara min elev – nej, élève, skall det vara – ty ett par dagar kan jag väl uppehålla min lilla Constance, om någon kinkig fråga möter, men för länge vore skam. Ack älskade mamma, om jag icke hade dig att vända mig till här i verlden, hvart skulle jag då gå med mina bekymmer? Blif icke ledsen på din stackars Amalia, du skall få se att det skall gå bra. Jag[28] har i dag läst in mig en timme och formerat upp hela tolf pennor, för att öfva mig i pennformeringen, det är den värsta konst jag vet. Och den måste jag lägga mig på med fullt allvar, efter jag icke kan skicka alla min elevs pennor på posten till dig, att få skurna och ansade, hvad jag längtar efter att få omfamna dig, min egen snälla mamma

Men efter jag nu en gång är gouvernante vorden
här på jorden,

så måste jag försöka att tillskrifva dig ett ordentligt bref med riktigt språk uti: försattser, eftersattser och bisattser; subjekt, kopula och predikat; äfven agenter skall jag bruka, och jag skall hafva både nominativer och accusativer, men för vokativer måste jag akta mig, efter de utgöra fruntimrens svaga sida. Säg mig rätt uppriktigt, tror du att jag skall duga till gouvernante? Här är så ängsligt och dystert omkring mig, tycker jag, det är väl för att jag ännu ingen menniska känner, öfver allt söker jag dig med mina ögon, och hvad finner jag? endast bordet och stolarne i ”mamsells kammare.” Ack, hemma hos dig var jag lycklig och hade ingen egen kammare, utan fick vara hos min mamma ständigt. Här har jag mitt eget rum! så är det, när man är ute i verlden! jag är ensam, ensam!

Men courage Amélie! je suis la gouvernante d’une jeune et charmante demoiselle. Constance heter min elev! Gud! gif mig ståndaktighet!

Nu – nu skall jag börja det ordentliga och välskrifna brefvet utan vokativer och utrop! men jag har icke mod till det i dag. Denna post måste du förlåta mitt slarf! Så munter du tror att jag är, och lycklig af att få hafva gjort en resa, så försäkrar jag dig ändock, min lilla snälla mamma, att jag är nära tårar, och kanske ser du märken deraf på mitt papper. Jag skickar derföre nu af detta bref, som det är; ty säkert är du nyfiken och ängslig att få höra det jag kommit fram med lifvet. Aldrig skall jag glömma dina förmaningar, och jag skall noga rätta mig efter dem alla, utom ditt stränga bud att skrifva väl till dig. Om jag icke älskade dig, så skulle jag skrifva så präktigt, grammatikaliskt och vackert till dig; men det är min tanke, må du förlåta mig för den! att emellan personer, som älska hvarandra mycket, mycket, är väl skrifvet illa skrifvet. Var ändå icke rädd, att du ej skall erhålla en riktig underrättelse om[29] huru allt här ser ut, och om alla i huset, såsom du har befallt mig. Jag skall skildra både frun, ungherrarne, Constance, trädgården, lusthuset och hela orangeriet. Jag har varit vittne till en springbrunn! en sådan jag i alla mina dagar aldrig sett. Men – förlåt mig, att jag icke skrifver mera härom nu – jag är så vek. Om jag till nästa post lyckas glömma, att jag är på ett så stort afstånd ifrån dig, så skall du få mera godt besked om Amalias hemvist. Du skall få höra talas om ett litet obeskrifligen vackert ställe, löfsal, berså eller naturligt lusthus af lefvande häckar, dit jag en stund ostörd och osedd straxt på eftermiddagen, dagen efter min hitkomst, vandrade och kom att gå helt ensam till, oaktadt alla äro så artiga emot mig här ännu, att de icke vilja lemna mig ett ögonblick för mig sjelf, men jag fick gå ensam och jag passade på. Der såg jag någonting, som jag ej alldeles i hast kan beskrifva, men som gjorde mig både häpen och förvånad. Farväl, min goda, goda Mamma! Tänk

på din

Amalia.

Skicka mig litet munlack, ett dussin smånätta engelska oblater, att jag slipper begära låna lack af bokhållaren här på godset, det är en ful gammal knarr, det är den allra blånästaste karl, adiö, adiö, ack hvad jag håller af dig, min mamma!

[30]

ANDRA BREFVET.
IFRÅN DENSAMMA.

Gräseholm den ...

Min Mor!

ÄNNU har jag ett par dagars permission; ty först om måndag skola mina lektioner begynna och jag inträda uti mitt gouvernantsembete. Bättre kan jag icke använda den ledighet, jag njuter, än att lemna dig en ordentlig beskrifning på mitt härvarande lif; ty det uppdrag du gaf mig, att noga underrätta dig om allt, skall jag samvetsgrant uppfylla, och du måste till utbyte icke underlåta att gifva mig alla goda råd, som en adertonårig dotter så väl behöfver.

Jag bekänner för dig, att jag börjar se mitt blifvande kall med allvarsammare ögon. Också jag skall således tillträda ett embete? en tjenst åtminstone, en liten tjenst. Jag skall uppfostra en menniska. Skall jag kunna det, store Gud?

Jag gick och grubblade härpå i trädgården, första dagen efter mitt inträde på Gräseholm. Jag promenerade ensam och upptagen af nya, förvånande tankar. Jag fann, att till rättesnöre vid utförandet af min tjenst, hade jag intet bättre, än att påminna mig, år efter år så långt jag kunde minnas tillbaka, huru du sjelf, min mor, behandlat mig. Således tänkte jag mig nu i din belägenhet, och Constance i min egen. Jag insåg att jag var mor – och likväl är icke Constance mitt barn! Skall jag kunna[31] älska henne nog, för att leda henne så, som en mor bör? Slutligen påminte jag mig, att hon också har sin egen mor; skola vi väl begge draga öfverens i uppfostringsplanen? Jag vet det ej på förhand; men hon måste väl älska sitt barn? Hon skall då lätt förstå mina omsorger, och jag hoppas att vi ej måtte råka i svåra strider. Men hvarföre uppfostrar hon icke sjelf sin dotter, såsom du gjort med mig? Hon har väl icke tid – hon vill icke – kanske kan hon icke. Hvad vet jag? Constance, som är så rik, att hon har två mödrar – sin egen och mig – huru fattig förefaller hon mig dock att vara? Ty hennes rätta mor lemnar henne, vill icke uppfostra henne, eller kan icke. Huru rikare var då jag, som aldrig haft mer än dig, min enda, min ljufva, min älskade mor; och som aldrig sett någon gouvernante, aldrig lärt mig böner af någon annans mun, aldrig uppläst lexor inför någon annans ögon, än den jag höll så mycket af. Huru skall Constance kunna älska mig så som jag älskade dig? Det är visst säkert fåfängt.

Mitt herrskap har, allt ifrån det jag kom hit, visat mig en utsökt, en högst förekommande godhet. Ännu har jag icke märkt något, som påminner mig om att jag är hvad jag är likväl – en domestik. Första dagen lemnade man mig icke ett ögonblick ensam. Baron sjelf, eller ”Hans Nåd”, är bortrest, så att om honom vet jag ingenting; han skall ännu icke återkomma på en månad eller sex veckor. Men friherrinnan förenar med sin förnäma hållning en artighet, som aldrig faller i tonen af nedlåtande, och således icke sårar, utan som väcker förtroende, glädje, nästan kärlek. Visserligen tycker jag mig hafva upptäckt ett och annat; men solen har ju fläckar, mamma lilla, eller hur? icke har jag sett dem sjelf, ty det gör så ondt i ögonen att se på solen, men fläckar finnas der ändock, det har jag med säkerhet hört. Med friherrinnan har jag alltså fördrag; och ungherrarne, hennes söner – som jag säger, första dagen var jag fremmande och bemöttes som en välkommen gäst: allt visades mig, rum, våningar, utsigter, promenader. Andra dagen var jag redan mindre nykommen, och rönte i samma mån litet mindre uppmärksamhet, hvilket fägnade mig, emedan jag derigenom fick njuta min person ostördare. Fram emot middagen ankom en kalesch af ortens noblesse. Vid dessa verkliga fremmandes inträde i salongen, kom din Amalia i[32] skuggan. Till det fönster, dit jag blygsamt retirerat, trädde ingen för att leda mig in på konversationens skådebana. Friherrinnan presenterade mig blott helt hastigt och i förbigående: ”Mademoiselle Lenoir – – ” (jag kan icke begripa hvarföre hon roade sig med att gifva mig detta namn: jag vet, att man i den gamla goda tiden kallade gouvernanter ”Ma bonne,” och ”Mademoiselle Bonne”; men Lenoir? i synnerhet, som hon yttrade det med en uppsyn, i mina ögon ganska allvarsam, åtminstone alldeles icke skämtsam). Jag fästade mig icke härvid, och får väl någon gång veta orsaken. Hon har troligen, såsom sjelf utländska, icke rätt fattat namnet Hillner, kan jag tro, man glömmer lätt något så vulgärt. Men hvarföre tog hon i hast till Lenoir? Det begriper jag icke alls, om icke för att hon behagat fästa sig vid mitt långa, svarta hår, hvaröfver hon ett par gånger sagt mig några artigheter och velat låta mig förstå att det är vackert. Det skulle hafva sårat mig att höra henne smickra mig, om icke hennes yttranden varit beledsagade af ett rörande uttryck, som jag icke begrep; men jag rördes deraf sjelf. Gåtan må ega hvilken knut, hon behagar, så var jag nu en gång presenterad såsom en Lenoir, och kallades så under middagen, i fall någon af de fremmande tilltalade mig; men af hemfolket, ungherrarne och Constance hette jag mamsell Amalia, såsom dagen förut, och det gladde mig i själen. På eftermiddagen gick jag ut för mig sjelf, och ingen följde mig.

Det var vid detta tillfälle, som jag kom ned i trädgården och bort åt ett sombert, vackert håll, der ingen störde mig; det var det, som jag nämde för dig om i mitt förra bref. Solen satt på eftermiddagshimmelen midt emellan högt och lågt; du vet, att det är så jag tycker mest om solen. Himmelen sjelf var också icke alldeles molnfri. Några strödda hvitgrå tappar liknade så helt och hållet bomull, fin-kardad och täck, att jag gick och såg på dem hela långa tiden. Ofta tycker jag, att moln och skyar antaga figurer och hafva gestalter, som likna föremål här nere på jorden. Jag har till och med sett ordentliga menniskonäsor, med haka och panna, men jag är ett tok. Snart försvinna molnansigtena, som ibland sett rysligt hotande ut, och deraf blir sedermera ett berg, eller en häst, eller en hövolm. Men vet du, mamma, att den här gången gick jag och såg på de gråhvita, sköna molnbilderna längre än vanligt, ty – jag[33] kan icke beskrifva det. De voro så precist fullkomligen lika de der stora bomullstapparne, som du mins i fjol stucko ut ur hålet på vårt gamla gröna sidentäcke hemma; dem, som jag en gång på narri tog ut ur sidenet, och dervid näsvist frågade dig, om vi icke skulle sy ihop öfvertyget, men du vände dig åt sidan, tårar utbrusto i dina ögon, och du sade, att det aldrig i verlden skulle lagas så länge du lefde. Jag tordes icke fråga dig mera, efter jag såg dig så rörd, utan litet förskräckt stoppade jag in vadden igen; men hvarföre skulle jag nu få se på himmelen här alldeles samma bomulls-fantomer? Jag har aldrig i verlden kunnat glömma deras mjuka skepnad.

Jag kom allt längre bort i trädgården under det jag gick och besåg skyarnes diorama. Också dröjde det icke länge förrän de förändrade utseende, togo sig airen af ett par ansigten, men så vackra, att jag aldrig sett moln hafva så präktiga. I ett ögonblick voro äfven de förändrade och borta. Hela den fina, skära massan förströdde sig i rymden och försvann i firmamentets mysteriösa, men älskvärda öcknar. Jag såg ned på jorden, och träffade föremål nog att beundra på den. Jag fann mig hafva kommit till en outsägligt skön plats i den innersta trädgården. Efter min vanliga smak fördjupade jag mig bland träden: skall jag bekänna allt? det roade mig att uppsöka och beträda några stigar, som säkert ingen gått på mycket, mycket länge, ty qvistar och snår försvårade fjäten för hvarje steg jag tog. Men sådant tyckte jag om, denna eftermiddag; jag gick som på upptäckter. Efter en stund förvillade jag mig emellan de täckaste björkar. De en- och granbuskar, som jag nyss med möda genomträngt, voro nu förbi. I en ring af hassel, asp och björk stod en stor, hög, rak, majestätisk lönn. Jag befann mig på en plats, som nu syntes ganska vild, men med utseende af att någon gång i verlden hafva varit ordnad, planerad. Det torde då varit en löfsal, en berså, dit menniskor ofta gingo, der sång blandade sig med löfvens sus och fåglars qvitter. Ännu denna dag hördes qvittret lika gladt som nånsin, och en liten lätt vind kom löfven att sakta vifta. Men spår efter menniskor? echo af sånger? Nej. Rummet sågs återgifvet åt tystnaden och naturen: det eller de hjertan, som här klappat, slå kanhända nu icke mera? eller slå icke så som förr – – slå i andra löfsalar? O min mor, jag, som aldrig haft någonting[34] att sörja i verlden, hvarföre kände jag mig så underbart sorgsen i denna stund? Jag förstår icke lidandet, hvarom jag endast läst i vackra böcker: har jag då i mitt eget bröst en bok, som är på vägen att öppna sin underfullaste pagina och låta mig läsa hvad jag aldrig ännu förstått? Jag är icke stämd för aningar, och skall nog snart bli glad om igen, när jag börjar arbeta med min lilla Constance. Men nu var jag ensam derborta i parken, och kanske blefvo de smärta björkarne varse något som glimmade i mina ögon, något som ville bli en tår utaf, ty de böjde sina mjuka kronor än litet till höger, än litet till venster, likasom runkande på sina hufvuden öfver mig. Vinden var dock så obeskrifligen behaglig och stannade straxt. Jag såg upp på den höga lönnen, som, ehuru rak och hög, dock längst upp i toppen lutade sig något, nästan som böjde den sig ned öfver mig. Jag skapade mig väl sjelf denna föreställning? Jag tyckte han skådade ned på mig, som en fader. En känsla genomträngde mig i hvar nerv, i hvar åder: jag, som aldrig sett min fader! Hvarföre skulle han dö före min födsel, eller så nära derefter, att jag aldrig fick skåda honom? ej en skymt af hans anlete? ej en half silhouette. Min mor, du måste beskrifva mig honom ändå; du får icke vara så tyst öfver detta ämne. Nu, när jag kommit ut i verlden, är det så himmelskt vackert att kunna göra som andra, kunna tala både om far och mor – kunna tänka om dem åtminstone – fast, nog är det sant, många flere än jag hafva förlorat sin far i barndomen, och skåda honom nu blott i drömmen. Ack, jag nalkades den stora lönnen, jag tänkte omfamna stammen. Förlåter du mig det, min mor? det var bra barnsligt; men jag har aldrig haft något bättre, och det var ett skönt, ett resligt träd. Men hör, hvad som gjorde, att jag icke omfamnade – hör! just som jag med utslagna armar stod stammen nära och fästade mina ögon skarpt derpå, tyckte jag mig se någonting ristadt i barken. Färska namn ser man tydligt, de glimma hvita, eller på sin höjd bruna; men äro de för länge sedan skurna, så har barken svällt igen omkring dem. Märket är otydligt, fantastiskt: det står upp, i stället för att vara ingräfdt. Jag fick ett begär att dechiffrera hvad det kunde hafva varit för bokstäfver: jag gick nära, skrapade litet på mossan, tog undan en straxt ofvantill öfvervuxen remsa. O min mor? min mor! bedrog jag mig? jag såg B. S. H.

[35]

Jag steg vid denna upptäckt tillbaka. Men hastigt trädde jag ännu en gång dit, stirrade noga på tecknen, besåg – besåg – nej, jag har icke bedragit mig! O Gud – min mor, det är dina initialer, som stå ristade i detta träd – och du, som vistas så långt, långt härifrån, ända i Upsala!

I stället för att omfamna stammen, såsom jag oförnuftigt tänkt, föll jag på knä och sammanknäppte mina händer. Jag gjorde en bön, som jag icke skall omtala för dig. Men Gud hörde mig, och kanske en ande till, som jag har så mycket att tacka för, men hvars hand det icke blef min lott i verlden att nånsin få kyssa. När jag slutligen nedlutade min panna emot lönnens rot, och mina tårar ljuft, men rikt, föllo öfver de tysta tufvorna, kände jag en namnlös glädje, en tyngd föll ifrån mitt bröst och jag såg din bild så tydligt framför mig, att jag nästan kunde hafva famntagit dig i luften. Jag anropade den Högste, och han hörde mig säkert i denna stund; du skall ännu blifva lycklig, min mor. Gud har icke förgäfves fört din Amalia hit: nej, vid Gud, det har Han icke gjort! Skrif mig till, om du icke denna eftermiddag erfarit någon outsäglig känsla, någon hviskning i din själ? Ty jag har aldrig känt mig sådan, och ehuru du och jag nu lefva så många, många mil ifrån hvarandra, äro dock våra hjertan tätt nära hvarann, det tror jag, det är min största glädje att tro; skrif mig till, om icke Gud sjelf eller någon ande, som du älskar, har hviskat dig svar på något, som du gerna, så gerna som du lefver, vill veta? Jag steg upp från marken och tänkte, förmätet kanske, rista in mitt eget namn, färskt, ungt och nytt inunder ditt, som växt tillsammans. Men jag hejdade mig. Skall jag våga gifva detta träd ett nytt sår? Nej! jag steg tillbaka.

För Guds skull skrif mig till snart, om du aldrig har varit på Gräseholm, min mor? Du sade mig, när jag for ifrån Upsala, att du aldrig sett Skåne, och icke nånsin varit på godset, dit jag reste. Men så har åtminstone en, som älskat oss, gått här. Ack, alla stigar till dessa björkar och aspar äro nu igenvuxne! det var bra länge sedan kärleken till dig förde handen, som skar ditt namn i lönnen här – lönnen var visst ung och smärt på den tiden. Men jag skall gå hit ofta. Dock måste jag endast smyga mig till denna venstra sida af parken; ty om de nu lefvande upptäcka det vackra stället, skola de kanske deraf vilja göra en ny löfsal och[36] hugga upp gångstigen. Det ville jag icke för tusen verldar. Allt måste stå qvar för mina ögon sådant som det var på den tiden. Att skyffla bort gräset här till en modern promenad, vore att hugga en bana tvert igenom mitt bröst. Näst kyrkan, skall denna plats blifva min största helgedom: här skall jag söka tröst och glädje om hvardagarne, ty nog vänta mig mina bittra stunder. Hvarje söndag skall jag, såsom du befallt mig, gå i kyrkan med min nya vackra psalmbok, som du skänkte mig, min mor! det var den sista boken du gaf mig, och med Constance skall jag gå dit, om icke friherrinnan är nog kyrksam sjelf, och jag skall förhöra Constance efteråt om predikan, såsom du sagt, ty så gjorde du alltid med mig, när vi kommo ur domkyrkan, och jag glömmer det aldrig. Men här i parken vill jag hafva mitt lilla egna hvardagskapell, dit jag skall gå ensam med den vackra souvenirboken du gaf mig med plån, som ännu ingenting är skrifvet på bladen i, och jag skall sätta mig vid foten af detta träd, der säkert någon annan sutit före mig, och de tankar, som derunder falla mig in, skall jag uppteckna på plånen: jag tror de skola blifva mig ingifna, och dem skall jag sedan skrifva och skicka till dig: du skall förstå, att de då genom mig äro komna ifrån en annan, som du älskat ännu mycket mera än mig –

Min lilla mamma, blif icke sorgsen öfver allt hvad jag berättat dig om initialbokstäfverna! Det är visst ingenting annat än fantasier, fast namnen nog äro riktiga, som jag sagt. Men ack, hvad vet jag mera om dem? Kanske gråter du vid allt detta, och jag vill icke att du skall gråta. Tänk icke derpå –

Nu skall du veta, att det vardt muntert när jag gick hem ifrån parken genom trädgården och kom till husen igen. Der stod en den skönaste fontaine af marmor midt på en parterr; genom gapet af en boa-orm sprang vattnet många famnar rakt i höjden, och jag som aldrig sett springbrunnar! Det är som lefvande perlor och hoppande ädelstenar; men huru det kan gå till att få vattnet så högt upp i luften, lemnar jag. Gud låte det icke höra till något undervisningsämne med Constance att förklara sådant! ty då stakar jag mig. Vet du, mamma, det kan nog hända; så att jag beder dig för all del snart på något förnuftigt sätt söka att få veta det af professor Rudberg i fysiken; han är så hygglig, när man[37] frågar honom artigt, så du får nog af honom en uppgift på, hvad det kan vara för ett slags kraft, som drifver vattnet att tvertemot sin vanliga böjelse stiga i stället för falla. Det förekom mig som en seger på naturen, som en vattnets kamp emot sin jordiska egenskap; och jag beundrade detta, ehuru jag nu finner klart att jag hade orätt, likväl, i tanken att anse det för en strid emot naturen sjelf, då det tydligen måste vara en dess kraft också, som drifver vattnet på detta sätt mot skyarne. Jag stod länge och gladde mig åt det granna skådespelet. Solen skämtade med de högt springande, fina, kristallklara strålarne; grönt, violett, rödt, blått; alla färger uppkommo i en blink och försvunno som en dröm. Vattnet gick åt höjden såsom själens tankar, när de söka Gud; det böjde sig ofvantill, lutade sig och nedgick till jorden igen, såsom själens tankar böja sig och falla inför den Eviges majestät, för att snart samlas i det låga åter, som är deras hem. Men det beder jag, att våra tankar i deras uppgång och nedgång måtte inför Guds ögon bära så vackra färger, som dessa vattenstrålar i afton hade inför solens öga.

Just som jag stod försänkt i min anblick af vattnets flyende diamanter, kom den äldsta af unga baronerne. Jag såg mig om, jag märkte att jag gått länge ute; det var nästan qväll. Baron Oscar kom på det artigaste emot mig, frågade hvar jag varit så länge, och sade att allt fremmande nu hade rest. Jag följde honom in i salongen, der friherrinnan var. Constance satt vid sidan på en liten favoritpall, hon har, af ebenholtz med perlemor inlagdt. Vet du, min mor, den svagheten bekänner jag om mig, att jag bra mycket glädjes öfver, att man i det längsta låter bli att behandla mig som domestik ändå. Men den dagen torde väl komma; och jag skall bemanna mig. Jag har lagt min svarta silkessnodd i psalmboken vid paginan, der psalmen står för tjenstefolk; och jag tackar Gud, som i sin försyn gifvit oss så vackra ord för allting på jorden. Jag har också redan utsett mitt favorithörn i salongen, bredvid det bortersta fönstret med utsigt in åt trädgården. Framåt till det hörnet drager jag mig helt ogeneradt, ledigt och liknöjdt tillbaka, hvar gång det inträffar, som säkert skall hända ofta, att hit komma personer, som hafva det med sig, att det icke längre går an att tala ett ord till mademoiselle Lenoir, eller låtsa se den varelsen vidare. Men om jag tänker rätt efter, så passar det[38] icke att jag har blott ett enda favorithörn för detta ändamål; ty om jag ständigt och jemt går undan till ett och samma hörn, så måste man tro att jag tar humör, finner mig sorgsen eller blir stött öfver att se mig negligerad. Och det vill jag för ingen del i verlden att man skall tänka. Nej! jag tager salongens alla fyra hörn till favoriter åt mig, och jag går till det, som jag i ögonblicket har mig närmast och bäst till hands. Och alltid skall jag se glad ut, det lofvar jag dig, min lilla snälla mamma.

Friherrinnan satt i soffan, såsom jag redan berättat, och hade Constance framför sig. Hon vinkade mig, då jag inträdde; hon såg mycket allvarsam ut; jag nalkades med rädda, lätta steg. Här förestår visst någonting, tänkte jag. Hon gaf mig genom en nick tillkänna, att jag borde sätta mig i soffan vid hennes sida, och jag gjorde det; men lemnade likväl sex qvarter gulrosigt damast emellan oss. Denna distans minst ansåg jag nödig, och jag häftade mina ögon på det sköna sofföfvertyget, för att stärka mig under det, som jag skulle få höra. ”Mademoiselle Amélie, sätt sig närmare”, sade min beherrskarinna.

Jag steg upp elastiskt och gick fram till henne; men jag kunde icke förmå mig att sätta mig igen, och allraminst nära bredvid henne, så hög såg hon mig ut. Jag nalkades likväl något: rose de Smirne mötte mig med den täckaste, den minst märkbara och ändå den mest förnäma ånga, jag vet i verlden, ifrån min beherrskarinnas mantille. Jag stannade ett steg framför henne.

Stig upp från din escabeau, Constance, sade hon nu; sätt dig i soffan här, så skall icke mademoiselle Lenoir neka mig nöjet, att intaga sin plats på den andra sidan om föremålet för vår gemensamma omvårdnad.

Jag gjorde det. Jag vågade i detta ögonblick höja upp mina blickar, för att se anletet på en mor, som talade så väl. Hennes drag förekommo mig mera milda, än jag väntat.

Amalia, fortfor hon, vi få icke vara så fremmande för hvarandra. Barndom, ungdom och ålderdom sitta här tillsammans i en och samma soffa till rådplägning: och vi måste öfverenskomma om det bästa sättet för en uppfostran att lyckas, och som säkert skall slå väl ut, om den börjas med förstånd, men fortsättes med vårdsam ihärdighet. Vår Constance[39] har nyss fyllt nio år: Amalia är –

”Aderton” tror jag att mina läppar hviskade.

Och jag, fortfor friherrinnan, är icke alldeles så gammal till åren, som sorger kanske gjort mig till utseendet. Men dessa tillhöra mig, afbröt hon sig sjelf med sänkt panna, och ingen skall besväras med att höra på dem. Constance har en framtid, hennes mor har ingen. Jag har önskat, att hon måtte ledas af en yngre – och mjukare – hand, än min; mademoiselle Amélie har haft den godheten att komma till oss.

Några minuters tystnad uppstod, hvarunder Constance tog friherrinnans hand och tycktes vilja smeka eller kyssa den, såsom små hyggliga flickor bruka. Men friherrinnan drog den sakta undan. Hon tog i stället sjelf en af sin flickas ljusbruna lockar, och jag hörde henne yttra några ord med en röst, som genom lågheten lät aflägsen och nästan litet hemsk, men som till ljudet var skön, lik en eolsharpas. Hennes vid detta tillfälle med möda urskiljbara ord tyckte jag vara dessa: ”Min stackars Constance, jag hoppas att äfven dina lockar en gång skola blifva svarta.” Jag egde icke nyckeln till denna gåta, och jag förstod henne ej; men – ett bröst, som suckar, har hjerta.

”Min nådiga friherrinna,” sade jag (och aldrig har jag så som i detta ögonblick, och just genom friherrinnans sjelfva godhet i uttrycket, känt mig så helt och hållet vara en tjenarinna inför henne), ”Herrskapets godhet har kallat mig hit till slottet, och ehuru svårt mitt kall måste blifva att fylla rätt, skola min nådiga friherrinnas råd leda mig och komma mig att lyckas.”

Hon såg på mig forskande, men sade ingenting.

Jag slog ned mina ögon.

Lyckas? inföll hon nu, men med samma låga och icke dess mindre vackra röst, hvilken nyss förekommit mig lik en aflägsen vinds bedjande, frågande ton, den man hör på andra sidan om sjön en klar höstafton.

”Jag hoppas att lyckas, min friherrinna. Visa mig blott den ynnest, att säga mig hvilket sätt för lilla Constances uppfostran åstundas, och står detta i min makt att utföra, så skall ingen göra det med en bättre vilja. Det vågar jag lofva. Huru väl det slår ut, står sedan hos Gud.[40] Constance och jag skola bedja tillsammans.”

Lyckas? upptog hon ännu en gång. Amalia, vi skola icke smickra hvarandra: Amalia skall icke lyckas. Jag begär icke det. Men mademoiselle Amélie skall icke för mycket misslyckas.

Jag såg upp –

Constance, fortfor hon, skall sysselsättas med läsa, skrifva, räkna, rita, sy; dessa göromål tillhöra hennes närvarande år; när hon blir äldre, kommer annat. Frågan är, huru vi skola, så länge som möjligt, förekomma hvad som väl ändock en gång måste komma.

Jag såg ned.

Har mademoiselle Lenoir uppfostrat någon flicka förr?

”Nej, aldrig.”

Jag är nöjd med det. Vi skola med mindre svårighet rådslå om sättet att färdas på en väg, der ännu intet hjulspår finnes, som kunde föra oss åt sidan. Har mademoiselle några yngre syskon?

”Nej; och icke heller några äldre.”

Ah – Amalia är sina föräldrars enda barn! Så är också Constance mitt enda – – med hvilka ögon måste då icke min goda Amalias mor hafva betraktat sin bortresande dotter, sitt enda barns skilsmessa från sig? Jag kan förstå denna känsla.

”Min mor såg icke med sorg på min afresa”, svarade jag (var det icke så, min mamma lilla?) ”Hon fällde dervid några tårar, men de voro icke bittra. Hon tänkte på de ädla menniskor, dit jag for.”

Hon känner oss icke, afbröt friherrinnan med en blick, som ånyo liknade någonting bortåt skarphet. Endast genom tredje eller fjerde person, och medelst correspondance, har detta arrangement skett. Fru Schenson i Upsala hafva vi i synnerhet att tacka för det val, som skänkt oss mademoiselle Lenoirs bekantskap. Men – – vänner blifva vi säkert.

”Med Guds hjelp.”

Constance, fortsatte hon, är ännu rätt ingenstans kommen i historia och geografi; men fransyska läser och talar hon för mig (Gud ske lof, då slipper jag undervisa henne i det, som jag icke kan! tänkte jag). Engelska torde med tiden blifva henne vigtigt (vid den tiden hoppas jag med Guds nåd vara mina färde! tillåter du det, mamma lilla?). Tyska önskade[41] jag, att mademoiselle Amélie ju förr desto hellre började med henne (huru lycklig är jag icke? tyska kan jag hjelpligt). Räkna och geometri (jag skälfde i kroppen) har jag den besynnerligheten att önska, det mitt barn tar någon kännedom utaf; ehuru jag vet, att i synnerhet det sednare icke anses ligga inom ett fruntimmers krets. Man påstår till och med, att en qvinna genom geometri förlorar i älskvärdhet: hon skall segra mer genom att öfvertala, än genom att öfverbevisa, säger man, och den demonstrativa methoden skall drifva behagen på flykten. Jag skulle icke tycka så illa om, att någonting flydde ifrån min stackars Constance, som i alla fall blott kunde göra henne – men lika mycket; vi skola ej fördjupa oss uti en filosofi, som ingen ungdom begriper. Också skall Amalia icke frukta för den geometri, jag kommit att nämna: jag begär ingen sådan lektion af min flickas gouvernante. Skall Constance läsa något deraf, så blir det för en af baronerna, Oscar eller Malcolm.

”Baronerna? fru friherrinnans söner?”

De äro mina stjufsöner, mademoiselle. De äro dock icke min nuvarande mans barn, utan min förra mans, baron Ekensparres, med hvilken, såsom sjelf enkling, jag första gången hade sammanknutit min hand, och erhöll så Oscar och Malcolm, födde baroner Ekensparre. Enka efter deras fader, har jag åt min närvarande man, baron Migneul, medbragt dessa stjufsöner, hvilka således i intet fall äro Constances bröder. Men jag älskar dem, som vore de mina egna, och – –

Och jag vill icke transponera våra samtal längre i ett bref till dig, min mamma. Du finner häraf likväl, att så förnäm min friherrinna är, så stel skulle jag nästan kunna säga, ja, en så geometrisk dam hon verkligen ser ut för ibland, måste hon innerst vara god som en smaragd, och det kostar henne ingenting att nedlåta sig i slägtförtroenden med en så obetydlig varelse, som gouvernanten. Också måste hon hafva haft sina olyckor, hvilkas minnen stundom göra hennes röst melodisk och meddela hennes vackra ansigte ett skimmer, likt en aristokratisk martyrs. Men jag skall icke forska häruti, jag, som har lektioner att sköta. Lyckliga Amalia, som kom så lätt ifrån Geometrien! Hädanefter skall jag högakta Euclides, ty jag slipper honom; det var skönt. Men Räkenkonsten torde nog drabba din dotter, bästa mor! tänk derföre på mig med några[42] goda, korta aritmetiska reglor; nå, jag hoppas Constance har ännu ett godt stycke fram till bråk och sorter; och i värsta fallet hittar jag väl på att läsa tyska med henne så mycket, så ofta och så ihärdigt, att deraf blir bråk nog, förutan bråkräkning.

Hör nu hurudan min friherrinna ändå är! Om aftonen tog hon mig under armen, och, utan att någon viste deraf, gick hon med mig upp på min kammare. Min egen mamma sjelf kunde icke se så god ut, som hon, då hon satte sig ned på en stol derinne, och började göra hvad jag straxt skall beskrifva. All geometri var försvunnen ur hennes väsende. ”Jag skulle gerna vilja se, om de gjort allt i ordning, som jag önskat, åt vår vän Amalia”, yttrade hon, och besåg möblerna, den lilla nätta sängen (Constance ligger ännu dernere hos sin mor), bordet, bokhyllan, de propra stolarne och den – för att vara på landet – riktigt eleganta byrån. Jag svarade, att allt var mycket bra; men hon nöjdes icke förrän min dörr till garderoben äfven upplästes och der din Amalias klädningar hängde, min mamma. Hon gaf dem ett flygtigt ögonkast. Sedan påstod hon, att någonting gått sönder i faneringen på byrålådorna, som hon icke var säker på, att den slurfven, snickaren på godset, riktigt fastlimmat; hvarföre jag måste dra ut den ena lådan efter den andra. Tacka nu Gud, älskade mor! att du lärt din dotter lägga sina saker ordentligt; ty jag skulle hafva dött af en evig skam vid detta grufliga tillfälle, om mitt linne, mina bomullsstrumpor, mina halsdukar, kragar och allt – allt – icke legat i sin bästa riktighet. Jag såg huru den stränga fruns ögon klarnade vid anblicken af symetrien, hvari mitt stackars pick och pack befann sig: ah – mitt bröst dunkade. Hon låtsade bara se på lådkanterna och talade diverse om faneringen, men hon bedrog mig icke med afsigten; och jag kan tryggt påstå, att när denna rysliga examen var öfverstånden och alla lådorna igenlästa, kände jag min andedrägt gå så lätt, som om jag blifvit drottning i Storbrittanien. Också belönades jag, ty friherrinnan tog mig vid utgången i famn och kysste mig på pannan. Jag vill dö på, att hon icke skulle hafva gjort det, om något enda par af mina lifliga bomullsstrumpor kommit att halka in ibland natthufvorna, eller om min lilla blårandiga silkesschalett framstuckit den ringaste snibb ibland linnet, dit intet silke à la règle hör. Jag är liksom litet knäsvag[43] ännu, när jag sitter och tänker härpå; och jag måste bestämdt hålla ordning i lådorna hvarenda dag, det är säkert; ty som jag alldeles icke hör utaf någon snickare, så kan faneringen rätt som det är ånyo böra undersökas. Likväl är det narraktigt, att tala om fanering långt in i lådorna; men jag är viss på, att denna visa fru nog nästa gång hittar på någon annan pretext, om hon vill efterse huruvida mademoiselle Lenoir fortfar att vara som hon bör.

Men säg mig, kan jag underlåta att högt värdera henne för denna omvårdnad om mig? Visst är hennes berömliga afsigt grundad på den omständigheten, kan jag tro, att jag egentligen måtte vara en så ordentlig person, för att i min tour kunna lära lilla Constance ordning: men hvad är då för ondt häruti? Hon är så innerligt god! vet du, mamma, hon har redan skänkt mig en piligrimskrage – huru kunde hon utstudera, att det var just en sådan, som blott fattades i min lilla vackra garderob? Jag begynner rättnu misstänka, att hon ville kasta ett öga i mina lådor, icke för att finna om jag var ordentlig en gång, utan endast för att veta hvad som kunde vara att komplettera – – men se, om det är hennes afsigt, så låter jag henne aldrig mera kasta ett öga på mina saker; jag behöfver ingenting! Du, min egen, goda, goda mamma, du har utrustat mig så tillräckligt, och dessutom har jag min lön, när halfåret är slut, att köpa för. Lön? huj, det är ändå ett kuriöst ord, ett rätt fult ord: lön? ack Amalia är ute i verlden. Hemma slapp jag att få lön, ty jag var då icke en –

Domestik? bort – bort – det gör ingenting. Hvilka stolta, orättmätiga tankar? Farväl, bästa mamma; men skrif mig snart till och gif mig en sträng lexa, som jag rätt väl behöfver: säg mig, att jag icke skall anse mig för en dotter längre, utan för en tjenarinna i verlden; och att jag med glädje och nöje bör emottaga lön, och göra gagn för, ja just, lönen.

Fins det icke något vackrare namn? t. ex. appointement? Jag känner på mig, att det blir mig alldeles omöjligt att uppbära qvartalet eller halfårslönen: åtminstone är det visst, att jag icke kan få mig till att begära ut den, i fall man skulle behaga göra mig den glädjen, att aldrig nämna ett ord derom eller sjelf lemna den till mig. Nånå, det är långt dit. Jag blir nog ödmjukare, när du skrifver mig till och böjer mitt stål. Söta mamma[44], glöm icke de engelska oblaterna, jag sist skref om! Jag tycker icke om att titta in på kontoret här, hvarken för munlack eller qvartaler. Förlåt mig och tänk ofta på din bortkomna

Amalia

P. S. Är det dig möjligt att utgissa hvarföre herrskapet här kallar mig Lenoir, så skrif mig till derom ändtligen, och glöm icke att fråga reson hvarföre vattnet stiger i vattenkonster. Constance frågar mig säkert derom i nästa vecka, då vi promenera i trädgården på fritimmarne, så jag är ängslig.

[45]

TREDJE BREFVET.
IFRÅN OSCAR EKENSPARRE TILL NOTARIEN C. ELBERS.

Gräseholm den......

Kära Carl!

VID öppnandet af detta bref torde du något förundra dig öfver hvem korrespondenten kan vara. Men vid läsandet af underskriften påminner du dig, som jag hoppas, din trogna akademievän, Oscar; och ursäkta, att jag hindrar dig med några rader. Saken är vigtig, och du skall icke undandraga dig att gifva mig ett godt förslag. Men innan jag börjar tala om min egen angelägenhet, bör jag lyckönska dig till din började nya bana inom Hofrätten. Hvad du är lycklig, Carl, som allt ifrån studiernas begynnelse aldrig vacklat emellan olika mål för din framtid. Jag tillstår att jag nu, likasom då vi i förtroliga studentstunder vandrade fram och tillbaka mellan de lummiga träden på Lundagård, icke rätt tycker om juridiken, såsom studium; men då man är lycklig nog att hafva smak derför, så får erkännas, att man valt en förträfflig bana. Jag är viss på, att presidenten Ehrenborgh skall bemärka ditt ljusa hufvud, och att du icke länge skall nöta sönder din talang på underordnade trappsteg i Christianstad.

Men nu kommer jag till mig sjelf, bästa Elbers; och du är just rätta man att reda saken åt mig genom att gifva mig ett förträffligt juridiskt uppslag. Jag vistas här under sommaren på landet hos mina stjufföräldrar[46]. Jag har icke kunnat bestämma mig för min framtid, och valet beror också mycket på utgången af den affär, jag här vill meddela dig. Såsom jag nyss fyllt tjuguett år, har jag nu intet qvar af omyndighetstiden; detta år måste alltså afgöra min rigtning.

Likväl, Elbers, då jag här ingår med dig i anförandet af intima slägtskapsförhållanden, ber jag dig hålla allt fullkomligt oss emellan. Jag måste yppa för dig hvad jag icke kan undgå, för att af dig få ett nödigt svar; men jag vill för allting icke kompromettera personer, till hvilka jag står i stor förbindelse, för så vidt icke all annan hjelp blir fåfäng, än att bryta med dem.

Jag och min yngre bror, Malcolm, äro utan både far och mor. Vår egen far, baron Ekensparre, förlorade sin friherrinna, vår mor, så tidigt, att jag af henne icke eger det minsta minne. Snart derefter gifte han om sig med Eugénie Guémarez, vår ännu lefvande stjufmoder, och som ifrån vår spädaste ålder vårdat oss med en sträng, men verkligen moderlig omsorg. Du hör på namnet, att hon är en fransyska. Om hennes föräldrar vet jag ingenting; men hon måste redan som ganska ung hafva kommit till Sverige, emedan, oberäknadt en liten brytning, som aldrig upphör att försköna hennes accent, hon talar svenska väl. Men i huru stor tacksamhetsskuld jag och min bror än må stå hos detta utmärkta fruntimmer, fruktar jag likväl, att icke allt varit så lyckligt för oss, som det sett ut. Jag saknar papper, som kunde upplysa åtskilliga händelser från min fars tid. Så mycket vet och mins jag likväl, att utländska resor ganska snart började upptaga oss. Att de tjenade till min uppfostran, nekar jag icke. Men jag tror, att de företogos af vår far mest för att tillfredsställa hans nya friherrinnas önskningar. Hon ville återse sitt fädernesland; och ehuru jag var mycket barn då, påminner jag mig lifligt många städer i Frankrike, och många märkvärdiga uppträden under våra ombytta vistelseorter. Vår stjufmor egde ett så stort välde öfver vår far, att han icke kunde neka henne det minsta. Han förvandlade sin fasta förmögenhet i Sverige till penningar; flere betydliga egendomar här i Skåne gingo så ur vår hand. En lucka inträffar i händelserna, som jag icke kan fylla, och sorgen hindrar mig att forska efter allt hvad dit hör; jag får blott i korthet säga dig, att ungefär vid den tiden, då jag nått[47] elfva års ålder och min bror således fem, befunno vi oss i norra Italien, Nizza. Vår far hade blifvit mycket sjuklig och Nizzas luft rekommenderades åt honom; men knappt hade vi nått staden, förrän han så allvarsamt angreps, att han efter en kort tid afled. Före sin död hade han insatt sin enka, Eugenia Ekensparre, född Guémarez, till universalarfvinge af all sin förmögenhet. Dokumentet har jag aldrig fått se, och vid det timade dödsfallet förstod jag också ingenting af affärer. Men att vår fars efterlemnade penningeegendom var stor, följer af sedan inträffade händelser, hvilka du skall få veta; och att vår stjufmoder disponerade öfver alltsammans, utan fråga om någon lagenlig förmyndare för oss, är icke mindre visst. Under tiden och redan ett halfår innan vår fars död, hade en annan i Italien resande svensk, baron Migneul, kommit i vårt sällskap. Till hvilken grad af vänskap han steg hos vår far, är mig obekant; men hvad jag vet, är, att efter min fars frånfälle blef han vår stjufmors homme d’affaires i alla penningtransaktioner, och slutligen, icke långt derefter, hennes andra man. Det är på detta sätt baron Migneul blifvit vår stjuffader, och är så än. Du har sett honom; jag nekar icke hans värde. Emellertid äro jag och min bror utan far och mor, och – – utan en förmögenhet som likväl måste vara vår, efter den utgjorde arf, men icke aflinge i vår faders land; och till hvars återvinnande vi således måste ega all rätt.

Summan och slutet af våra utländska händelser, som du äfven måste känna för att förstå affärens nerv, består uti följande. Vår ädle stjuffader gjorde med vår intressanta stjufmoder ännu ett års resor i Frankrike, England och Skottland, hvilket mer än andra delar af jorden vunnit baron Migneuls bevågenhet. Slutligen vände de dock sin kosa till norden. Här nedsatte de sig i Skåne. Vår stjuffader började tillhandla sig flere ansenliga gods; men för hvilka penningar, begriper du. Sitt egentliga stamhåll hafva de valt på Gräseholm, sedan vår stjufmoder här skänkt sin nya man en dotter, den lilla älskvärda Constance, som du sjelf sett i Lund, Elbers, och dansat med hos Gyllenkrooks, den der qvällen.

Med Gräseholm är det besynnerliga förhållande, att, ehuru jag bestämdt vet att vår stjuffader, baron Migneul, köpt denna gård, likasom[48] de öfriga han nu besitter, efter sin återkomst till fäderneslandet och således ganska visst för vår fars (h. e. våra) penningar, dem han genom Eugénie Guémarez fått makt med; så har jag dock någon anledning till den förmodan, att han måste hafva rådt om denna gård, och till och med någon tid bott här, före sin utresa, eller primitivt; men då gått ifrån densamma för skuld; likasom jag af hvarjehanda, som jag småningom upptäcker, allt mera tydligt finner, att vår k. stjuffader lär hafva varit en något vidlyftig herre, oaktadt all sin aimabilité, och hvilket bland annat rimar sig väl med den sägen, att han först utrikes antagit namnet Migneul, men förut i Sverige hetat något annat, något svenskt förmodligen.

Ett ganska begripligt intresse gör, att både Eugénie Guémarez och hennes man lemna mig och min bror i största okunnighet om alla oss rörande ting. Jag har endast på dunkla vägar varit i stånd att fragmentariskt utleta så mycket, som jag vet och anar. Här befinner sig på Gräseholm en gammal kontorist, herr Rutfors vid namn, som ifrån barndomen varit vid godset och uppvuxit vid räkenskaperna (både de nu befintliga och de äldre, de förstörda – hvad tycker du om denna titel? – herr Rutfors brukar sjelf denna terme d’art, d. v. s. han säger: de vid branden förstörda; men såsom ingen kan omtala någon eldsvåda på Gräseholm, förekommer mig räkenskapsbranden litet problematisk). Rutfors, det originalet, är emellertid, då man lär känna honom närmare och, efter hvad jag börjar misstänka, en hederlig karl i botten; en, som för sin herres skull icke vill yppa allt hvad han vet, hvarföre han visar sig butter och knastig för att icke inledas i samtal. Du har visst sett detta original till bokhållare, med den groft tilltagna, blåa, förfrusna näsan: mins du icke, Elbers, i Lund den der marknadsqvällen, då vi, likt flere andra akademister af yngsta slägtet, råkade blifva inmängda bland allmogen från Oxie och Husie, och kanske skulle hafva gjorts till objekter för rätt positiva stötar, om icke ett visst, stort, axelbredt och groflemmadt subjekt, en äkta skånsk ”släbbo” till kött och ben, kommit emellan, räddat oss och fört oss ur trängseln. Denna vår räddare var ingen annan än herr Rutfors, i en godsangelägenhet anländ till Lund. Du vet således hvem jag menar, och att han förtjenar förtroende. Han utgör min kunskapskälla här på stället. Utan att på listigt sätt locka något ur[49] honom, hvilket jag skulle anse ovärdigt gjordt af mig, samtala vi dock ofta och mycket undfaller honom. Jag har i synnerhet haft tillfälle att samla för mitt herbarium under dessa veckor, hvarunder vår k. stjuffader, baron Migneul sjelf, är bortrest till Malmö. Och Rutfors känner icke blott Gräseholms-affärerna sedan långliga tider, utan är bekant med inspektorsrykten och anekdoter om handel, köp, konkurser och tvister, rörande nästan alla familjer och gods i hela Skåne. Han har således också till min glädje kunnat upplysa mig om åtskilliga Ekensparriana, som, utan honom, kanske varit mig för alltid okända.

Hvad jag hittills vet, inskränker sig hufvudsakligen till följande data. De egendomar, som vår far före sin afresa till Frankrike sålde i norra Skåne, bortgingo för en köpeskilling af 255,000 R:dr banko. Dessa gods voro i hans hand icke förvärfda eller köpta, utan en ätten tillhörig arfvejord. När han nu förvandlade dem i penningar, förmodligen emedan han aldrig ämnade återvända till Sverige, utan tänkte med Eugénie nedsätta sig i södra Europa; så förlorade väl dessa penningar derigenom icke egenskapen af att vara ärfd egendom. De kunde såsom lösegendom bortgifvas af honom under lifstiden med varm hand, utan att någon viste derutaf, eller de kunde bortslösas; och vi skulle då icke ega någon utväg till deras återbekommande. Men om ett dokument gifves, som ogäfvigt bevisar, att vid vår fars frånfälle en verklig summa fans qvar efter honom; så ådagalägger ju detta med samma en återstod af ärfd, ehuru i penningar försatt, egendom, som icke af honom sjelf kunde borttestamenteras. Är det icke så, Elbers? Min juridiska kunskap lär, såsom du vet, vara ingen: men det förefaller mig, som om jag hört, att äfven lösegendom, den der bevisligen utgör köpeskilling för fast arfvegods, icke efter svensk lag får i testamente bortgifvas, utan kan af rätter arfvinge reklameras. Det är om allt detta du måste upplysa mig. Men jag tror, att jag har rätt, det får jag säga. Vore det görligt, att bringa fram i dagen det dokument, hvari vår far insatte Eugénie Guémarez till arfvinge af sina vid dödsfallet befintliga penningar; så skulle deraf möjligen kunna bevisas storleken af sjelfva den penningesumma, som hos honom återstod, och hvilken måste tillhöra mitt och min brors familjearf. Samma dokument skulle också upplysa, om vår far gifvit vår stjufmor[50] blotta besittningsrätten under hennes lifstid, eller eganderätten för alltid. Det sednare förefaller mig otroligt, då han väl måste hafva ihågkommit, att också vi funnos till i verlden. Huru dermed förhåller sig, är dock visst och säkert, att vår nuvarande fader för inga andra penningar, än dessa, inköpt Gräseholm och tillhandlat sig andra gårdar till ett sammanräknadt belopp af 180,000 R:dr (förstörda äro således i alla fall öfver 70,000 R:dr, och som kan gå an). Men dessa gårdar måste jag, för min och min brors räkning, återfordra såsom surrogat för de arfvegods, hvilka bevisligen tillhört vår slägt, och dem vår far omsatte i löst, när han for. Har jag icke lagen för mig häruti? Men jag behöfver en driftig och klok advokat till sakförare. Vill du blifva det sjelf, Carl Elbers, eller vill du utse någon åt mig vid Christianstads Hofrätt, som jag kan lita på? Fråga assessor Schmidt i saken, han skall vara den rättrådigaste och förträffligaste jurist i landet, säga alla.

Men här är ännu till märkandes, bästa Elbers, att jag vill och måste behandla mina stjufföräldrar på det mest delikata. Jag vill för intet i verlden göra dem och deras lilla Constance olyckliga. Constance är min och än mera bror Malcolms älskling; hon är täck som en dag. Du måste derföre lära mig att uppfinna ett så på en gång juridiskt och menskligt arrangement, att jag och min bror få vår rätt tillbaka, men baron Migneul med friherrinnan Eugénie icke sättas på landsvägen. Kom till oss, om du kan, på några veckor, så få vi språkas vid; ty allt kan icke afgöras i bref; uppriktigt sagdt, talar jag långt hellre än jag skrifver. Men dröj icke för länge. Hofrätten måtte väl kunna bestå dig några ferier vid den skarpaste bärtiden? och presidenten begär visst icke, att en nyss engagerad skall försumma smultron och mjölk för pennor och bläck. Allvarsamt, Elbers, kom bara. Vår affär kan icke blifva af de obetydligaste, de måste rendera sakföraren sina tusen R:dr: huru många tusen skola vi bestämma, när du kommer. Jag är icke af de snikne, fast jag ännu ingenting har att gifva, men kan få, derest du hjelper mig och min bror. På Gräseholm fins för närvarande en och annan dragningskraft, som Carl Elbers bör låta sig erfara behaget af: vår mor har ifrån Stockholm eller Upsala förskaffat sig en guvernant åt lilla Constance. Det är icke en gammal hexa, såsom jag trott mabonner betyda, utan – du skall sjelf få[51] se två ögon och en mun, i stånd att spela två herrar och en narr med dig.

Jag skulle tycka mycket om, att du reste hit i dessa veckor, medan Migneul är borta. Det är högst nödigt, att han till en början märker ingenting; men vi skulle hafva svårt att dölja våra öfverläggningar, om han vore hemma, och ännu svårare finge vi att då samtala med Hr Rutfors. Äfven emot denna man behöfves mycken försigtighet. Jag väntar dig: men skrif först, att jag kan veta dagen för din ankomst och ej då vara borta på ett eller annat lustparti.

I döden din

O. E.

[52]

FJERDE BREFVET.
IFRÅN FRU HILLNER TILL AMALIA.

Upsala den .....

Mitt bästa barn!

JEMTE det jag hembär den Högste mina varma tacksägelser för din lyckliga ankomst till din nya ort, tackar jag också dig sjelf för dina kära bref, Amalia. Ingenting kan vara välkomnare för mig i min enslighet, der jag sitter, än underrättelser ifrån mitt enda och bästa barn. Måtte du alltid göra mig lika mycken glädje som hittills! Min käraste fönsterruta är nu den, hvarigenom jag sist såg dig, när du i vagnen försvann från mina ögon och reste bort på Slottsgatan.

Vinnlägg dig framför allt om att sköta din tjenst mycket väl, så att du vinner ditt herrskaps förtroende och uppfostrar den dig anförtrodda telningen till ett skönt träd och en vacker växt. Du har ett ganska ansvarsfullt kall, Amalia. Om det också ofta nog anses för ringa och obetydligt här i verlden, så är dess vigt dock i sig sjelf af en alldeles obeskriflig vigt. Mins det, mitt barn.

Kom ihåg att kufva din alltför stora känslighet: mins, att du nu icke är en flicka hemma hos din mamma längre, utan en gouvernante, som sjelf har till pligt att rätta andras pligter. Vinnlägg dig derföre framför allt om en sträng ordning: mins, att mycket, som gick an att göra, säga och skrifva hemma hos din mamma, är icke i sin ordning på den plats,[53] der du nu är. Jag gillar derföre högeligen och i högsta grad, att du i din stil när du skrifver, arbetar på att göra korrekta och goda meningar, hvilket vi fruntimmer icke alltid hafva så lätt före, såsom jag ser i dina bref på flera ställen, Amalia, men det tager sig nog blott du är noggrant uppmärksam på dig sjelf och icke låter din känsla taga dig, du kan väl förstå huru det skulle glädja mitt hjerta att se din kärlek för mig alltemellan bryta sig löst och likasom förstöra din goda afsigt att vara ordentlig, i brefvena, men jag tycker nu ändå mycket mera om att du kufvar och likasom döljer din ömhet för mig och icke frågar efter den så länge, utan skrifver så rätt som det fordras för att hafva en riktig grammatik, ty annars skall du aldrig lyckas såsom gouvernante, min lilla goda snälla stackars Amalia! Mina tårar stå i ögonen, när jag tänker på att du nu är ute i verlden, och att du försörjer dig sjelf! Herre Gud ändå.

Upsala är, såsom alltid, mycket trefligt och vackert om sommaren. Det låter nu så tyst på gatorna, sedan de flesta rest bort under mellanterminen, och jag går och spatserar i min enslighet, men tänker på huru du gick vid min sida. Nu, såsom alltid, går jag helst på den vackra Trädgårdsgatan ända bort emot der de snälla kanalerna blifvit anlagda. Det är en täck promenad. Ofta går jag också uppför Slottsbacken och förbi Redivivan, ut genom der Fjerdingstullen förr i verlden var belägen, och så bort till min favorit: kyrkogården. Der har jag mina angenämaste spatserstigar.

Du frågar mig om åtskilligt, Amalia, som jag icke kan besvara. Infallet att kalla dig Lenoir – och de der bokstäfverna inskurna i träden – många kunna ju hafva hetat B. S. H., utom jag? Gå icke för ofta bort till den lunden, i fall du blir mycket upprörd deraf. Gud – kan du verkligen bestämdt säga mig, att det stod B. S. H. på trädet?

Min goda flicka, uppfyll noga alla dina skyldigheter, var uppmärksam emot friherrinnan och skrif mig till så ofta du nånsin får tid, minst en gång i veckan, eller ett par gånger i månaden allraminst. Du må tro det är en helg för mig, när jag ser ett bref ifrån dig! Jag törs icke öppna det på en god timme, af fruktan att något ledsamt händt dig, som jag skall få läsa. Jag lägger brefvet obrutet på vårt lilla nätta bord, emellan kaffekannan och sockerasken, och mina ögon stå på sigillet, under det[54] jag dricker kaffet. Det smakar! Förr suto vi alltid två vid det bordet; nu måste ditt bref föreställa din person, och jag är den andra. Skrif derföre så ofta du kan!!

Ännu har jag icke funnit något lämpligt tillfälle, att fråga hos professor Rudbergs om vattenkonstens grunder, såsom du bedt mig; men jag skall icke glömma det, ehuru jag är litet haj att komma fram med det åt honom sjelf. Också tror jag icke det behöfs så noga; ingen kan begära så mycken fysik af en gouvernante. Constance gör dig visst aldrig en så djupsinnig fråga; hon nöjer sig säkert med att vattnet springer i luften, utan reson. Friherrinnan, deremot, har du beskrifvit mig som ett så vettigt och klokt fruntimmer, att hon väl icke efterfrågar sådana ämnen. Du får lof att göra mig hennes porträtt! skildra hennes utseende, noga, noga! Jag vill det, ser du. Att baron sjelf ännu icke är hemkommen? beskrif mig också honom – huru han ser ut –

Glöm icke att öfva din sång. Blir också detta ej ett undervisningsämne med Constance ännu, så sjung ändå ofta och vackert. Amalia, glöm icke att sjunga den der fransyska airen om le Revenant, som du vet att jag håller så mycket utaf. Gå då ut i någon af din slottsparks tystaste, skönaste gångar, och sjung der –

Din stackars mamma har nu blifvit gammal, det syns bäst när jag speglar mig. Trettiosju år betyda mycket för ett fruntimmer, Amalia; men du skall säkert förebrå mig att jag skrifver om mig sjelf, och jag vill och bör dock endast sysselsätta mig med dig för att gifva dig upplysningar i det du behöfver. Hör! om du kan på något fintligt sätt, så locka ut att få veta huru gammal vid pass friherrinnan är, och skrif mig till.

Min goda, snälla flicka – det bästa råd jag kan gifva dig, och som jag verkligen lägger på ditt hjerta, är att du undviker känslofullhet. Du kan aldrig tro huru olycklig man blir deraf. Följ derföre mitt råd och blif alldeles olik din mor. Sysselsätt dig endast med din lärarinnebefattning, som skall gifva dig tillräckliga ämnen till eftertanka, härda din karakter, göra dig lugn, stadig, kallsinnig och liknöjd för allt – som icke är bra – att fråga efter här i verlden! Du skall icke tycka att det är tråkigt, när du har ledsamt. När man har en sann och verklig pligt att uppfylla, så förvandlar sig snart det ledsamma till nöje. Endast osanna pligter medföra[55] i uppfyllandet en evig tråkighet, aftyning och förstöring – men att fullgöra dem är också ingen skyldighet; emedan de endast af missförstånd och ett ytligt begrepp om menniskan blifvit oss pålagde – att låta bli dem är således icke pligtförgätenhet. Men, Amalia, detta är ett farligt kapitel – ty det är icke så lätt att skilja emellan falsk och sann pligt – också behöfver jag icke tala med dig härom, emedan din befattning ganska säkert tillhör det sanna slaget. Jag vill derföre nu vända mig till det, hvarom du frågade mig, nemligen Aritmetiken. Mitt råd, bästa Amalia, är att du inöfvar Constance i Quatuor species i enkla hela tal, flera gånger igenom, och alls icke går in med henne i Bråk. Det är mycket säkert, att en flicka vid hennes ålder icke ännu kan multiplicera, långt mindre dividera. Men skulle hon också redan hafva slutat det, som jag alldeles icke kan tro, så låt henne räkna de slagen ett par gånger om till, sådant skadar aldrig, och gif henne dess flere exempel! Undvik bråkkalkylen i det längsta. Jag skall icke riktigt sjelf säga den bästa methoden för den räkningen. Oss emellan anser jag det för ett pedanteri, ty hvartill tjenar att säga ⅓ R:dr? kan man icke så gerna säga 16 sk., så slipper man både nämnare och täljare. Att addera ½ R:dr till ¾ R:dr, som låter så konstigt, är rätt och slätt bara att lägga ihop 24 sk. med 36 sk., det gör: 24

36

60

Således 60 skilling, som man bringar till riksdaler, genom att dividera med 48; blir 1 R:dr 12 sk. jemt, och så behöfs ingen bråkräkning i hushållslifvet, utan endast hela tal. Men yttra för Guds skull icke detta för herrarne på Gräseholm! De skulle blott göra narr af dig, ty karlar lägga alltid vigt på vetenskaper, som bringa fruntimmer i bryderi. Jag nekar också icke, att bråk-kalkyler kunna vara behagliga och bra i Astronomi och Artilleri och mera, men icke för oss. Det slår icke felt, att Constance kan lefva och blifva gift sådant förutan. Att göra till lika nämnare! ha ha ha! och maximus dimunis covisor!

Men jag glömmer mig alldeles! – detta lilla simpla och dåliga skämt brukade jag som flicka, när min aritmetices-magister, kantorn med stupstocksperuken i Bondkyrkan, som jag icke led för min död, skulle börja[56] sina lektioner med mig. Jag hade gjort klokare om jag villigt och uppmärksamt afhört honom. Om jag då allvarsamt lärt mig räknebråken, så skulle jag kanske ej blifvit så straffad, som jag sedan blef, med bråkiga ledsamheter och sorger ute i det verkliga lifvet, och så skulle jag då också kunna lära min egen lilla Amalia det, som jag sjelf nu icke rätt begriper.

Förlåt din mor, som emellanåt påminner sig sin ungdom; men du kan icke tro, Amalia, hvad det smakar, när man kommit litet till åren. Här i Upsala är ändå så många goda menniskor att umgås med, och jag skall så innerligen helsa dig ifrån fru – ingen nämnd och ingen glömd, med ett ord från alla dina vänner.

Emellertid, Amalia, är det högst angeläget, att du på din gouvernantspost bibehåller all den värdighet, som en lärarinna tillkommer. Det är icke så lätt att undervisa små flickor, och jag förstår nog att du mången gång får hufvudvärk. Bruka då litet eau de Cologne, men vid begge tinningarne på en gång, ty annars händer att hufvudvärken bara flyttar öfver till andra sidan. Stryk också litet midt öfver hjessen; ty efter migraine är vårt slägtfel, så är det för styggt. Jag känner mindre till det nu, och det tror jag Gud ske lof kommer af mitt flitiga promenerande ut genom Slottstullen ända till parken, stundom halfvägs till Flötsund. Hvad jag tycker om landshöfdingen, som planterat träd hela landsvägen emellan slottet och parken! här blir med tiden den skönaste allé.

Men det ber jag dig, som en vän, Amalia, att när du brukar eau de Cologne, så ös icke på dig för mycket; ty öfverflöd af essence åstadkommer en tillgjord lukt. En fin och lagom parfume är angenäm, och du måste såväl härigenom, som genom ett enkelt men smakfullt sätt att anordna dina kläder göra dig välkommen i herrskapets rum, dit du går ned mellan lästimmarne. En gouvernants ställning inom ett hus är ganska svår. Hennes rôle lutar ofta, såsom du anmärker i ditt bref, åt domestikernas håll, men det inträffar likväl icke utan hennes eget förvållande, om ej herrskapet sjelf är alldeles vettlöst. Hon skall förstå att på en klok och skicklig fason sätta sin person i säkerhet, för att icke falla ned häri: men hon får icke göra det genom sträfva åtbörder, köld mot folket eller uppstudsighet mot herrskapet. Akta dig för det, min lilla[57] Amalia; jag skulle för dig kunna uppräkna många flickor med partier, men som hållit sig stela på gouvernantsplatsen, för att icke bortblandas med tjenstfolket, och härigenom blott gjort sig förhatliga för de egentliga domestikerna, löjliga för fremmande och obehagliga för sitt herrskap. Det tjenar till ingenting, min söta flicka. Jag vet också andra, såsom de der sist rekommenderades ifrån S*, hvilka gjort sig olyckliga genom en alldeles motsatt conduit. De uppförde sig så ytterligt ödmjukt och undfallande, sågo så försagda och nedstämda ut, som om de gjort någonting ondt hvarenda dag och bådo om ursäkt i hvar timme. Det går också icke an; så förloras all respekt i grund, sjelfva pigorna småle åt den stackars tokan, eleverna lyda henne ej, och pappa och mamma afskeda henne snart, då de se henne intet gagn göra med barnen. Det är mycket konstigt för en gouvernante att hålla rätta medelvägen. Hon lefver ofta som ett misslyckadt qui-pro-quo mellan folket af de begge klasserna, trängd och plågad af begge, och begges åtlöje – men icke går det an, att jag skrifver på det här sättet till dig, min bästa flicka! jag kunde göra dig modfälld. Det har också ingen fara: det är alls icke svårt att reda sig på gouvernantsplatsen, allenast man bär sig åt som man skall. Icke för mycket och icke för litet i någonting, det är hela regeln: och gå för Guds skull ej bort i salshörnen, Amalia! Intet i verlden är förfasligare, och det är det sämsta af allt, att se en sjåpig mamsell, som står och drar efter anden i en gentil vrå med franska tapeter omkring sig! Nej, nej, för Guds skull. Men derföre säger jag icke, att man skall tränga sig fram till borden eller äflas efter platser i sofforna. Man skall icke fråga så noga efter rangen och ordningen, då the eller mandelmjölk bjudes. Det är visst förargligt, som jag sett brukas i förnäma hus att betjenten går med brickan till eleven först och till gouvernanten sedan; och det sker bestämdt aldrig, om en vettig mor finnes på stället. Men ännu värre blir det, om gouvernanten visar humör, tränger sig åstad och tar, innan hon bjudes. Likaså när äpplena gå omkring, vindrufvor eller meloner. Hon bör icke vara angelägen att få åt sig det största och bästa, hon ser på fatet, hvarken af apetit eller af begär att hålla sig i respekt och visa det hon känner sina rättigheter. Å andra sidan måste hon dock icke heller vara så pjåkig och förskrämd, att hon letar ut det sämsta åt[58] sig, och derjemte till på köpet niger för betjenten, som går omkring, likasom han bevisat henne en nåd. Fi donc! Händer det henne förträter och förödmjukelser, som sker ofta, det är säkert, så skall hon aldrig visa sig stucken deraf, blifva röd i pannan, lefva som på nålar eller gå in i sin kammare och gråta. Men icke får hon heller, för att dölja smärtan, gifva sig en air af ytterlig munterhet, tala qvickheter, som alltid misslyckas, eller göra sig dubbelt engageante emot sjelfva den, som sårat henne. Hon afslöjar sin svaga sida och sitt lidande äfven härigenom. Hon yppar sig både genom att göra för litet och för mycket; ingendera bör ske. Hon skall uppföra sig med en fin charme, som innehåller nog köld för att hålla hvarje näsvishet på tillräckligt afstånd, men tillika ändå nog värme för att alltid visa henne i en älskvärd dager, och slutligen nog värdighet för att aldrig låta någon ana huru olycklig hon stundom känner sig. Häri ligger gouvernantens sanna medelväg – men ack, min lilla älskade Amalia, tror du väl att jag sjelf alltid skulle kunna iakttaga hvad jag föreskrifvit dig? Sällan nog kanske. Men det gör ingenting. Det är icke derföre mindre sant hvad jag säger, och du skall lägga det på minnet, utan att taga din stackars mamma till mönster, hvilket hon icke duger till. Du måste blifva bättre än din mor, Amalia; bed Gud, att du blir det. Han ensam skall hjelpa dig och lära dig att med visdom, på ett oförklarligt sätt, träffa den rätta stråten, som en sanskyldig gouvernante har att gå. Ty minsann det är lappri.

Svårast är det för henne i ett hus, der tillika informator gifves; det blir ofta alldeles grufligt. Ty han, den stackars karlen, känner också på sig, att han utgör en amfibie emellan herrskap och tjenstefolk; hvarföre äfven han måste räta på sig och sträta, att hvarken dyka för djupt ned eller hålla sig för uppnäst. När han då tillika skall göra face emot gouvernanten, hvars rang emot hans alltid är och förblifver obestämd, så måste han hafva rätt mycket vett, om han ej ofta skall blifva hennes verkliga plågare. Om både han och hon utgöra ett par hyggliga personer, blir det som värst; ty han faller då ej sällan på det orådet, att anlägga en liten, aldrig så liten courtoisie. Uppför hon sig härvid som en slamsa och går in mellan intrigens till ytan vackra silkestrådar, så råkar både han och hon på förfall i herrskapets opinion, emedan barnen försummas, det är[59] klart. Men är hon ej en sådan hamsa, så förföljer informatorn henne desto mer: den ena middagen med stickord och syra, den andra med gråtmilda miner, den tredje med biljetter. Uppstår en ordentlig spänning emellan dem, så försättes ej sällan hela familjen i uppror. Begge skola söka att bekomma öfvertaget i huset, efter de ej längre kunna som vänner stå jemnhögt. Då begynna förtal och ohyggligheter, barnen förledas att deltaga i trasslet, herrn kallar in den ena parten och ger sina förmaningar vid sitt skrifbord, frun ropar in det andra partiet och ber det sitta ned litet i sitt kabinett. Jag tackar min skapare, som förskonat dig, Amalia, ifrån att komma till ett hus med magister uti. Jag säger visst icke, att dylika förargligheter alltid tilldraga sig; men jag påstår bara att det händer när det inträffar.

Likväl finnas faror äfven för dig der du är, min bästa flicka, oaktadt utan informator. På Gräseholm hör jag att äldre söner existera. Om du nu är vis, så bär dig för Guds skull klokt åt; och akta dig. Tro icke att man älskar dig, fast man håller af dig; icke genast åtminstone. Tro det aldrig, det är kanske bäst, om du följer mitt ord, Amalia. När du slår upp din blick emot det höga, ljusblåa fästet, och ser sol glimma och stjernor tindra derutur, så ljuger icke denna glans, du kan hvila trygg vid den ljufva betraktelsen och låta dig förtjusas; men vänder du din blick emot en menniskas öga, som tycks låga af eld och glänsa af kärlek till dig, så – akta dig. Lundarnes och ängens behag talar endast sanning, ej ett blad susar med annan rörelse än det har och ingen blomma doftar ut sina ångor med en falsk vällukt; men när en menniskas sköna mun talar till dig, så –

Min Amalia, var dock icke misantrope eller misstrogen; förstå mig ej så illa. Gif dig blott icke. Tro menniskorna; ty de äro visst ej så elaka, som en dyster fantasi målar dem, när en gång olyckan gjutit sitt tusch i färgkoppen; men tro dem endast för hvad de äro. Var behaglig, god och äfven öm, låt andra glädja dig med utbyte af vackra tankar, låt dem säga dig hvad de behaga, var icke frånstötande. Men låt icke lätt ditt innersta och verkliga tycke gifva sig. Med mycket kan du slösa, men ej med ditt väsendes himmel; var rädd om den. Hvad kan icke gå förloradt utan afsaknad? men ett brustet hjerta – akta dig.

[60]

Du är icke nu så ung, att det ej anstår din mor att tala med dig öfver detta grannlaga, hemlighetsfulla ämne. Lägg derföre, min älskade flicka, några korta reglor på sinnet. Mången tror sig undgå farorna genom att undfly ynglingars sällskap, eller om tycket börjat gifva sig för någon viss, då undvika honom. Men så går det icke alls bra. Dessa slags faror ökas genom enslighet och aflägsnande. Sök ingen, men fly också ingen, det är mitt råd. Samtala otvunget och ädelt med den – ja, just med den, som ditt väsen böjer sig för, i fall denna händelse händer: det skall lättare bortdofta då, om det är ett flyktigt tycke, och bör förfly. Men söker du för mycken tystnad och enslighet, så går känslan snarare till djupet af din själ och stannar, o mitt barn! och din egen fantasi skall skildra för dig den älskade långt mera intagande än han förtjenar, och långt vackrare än han skall framställa sig för dig, om han får göra det sjelf. Låt honom derföre tala i sin egen person; hör honom, svara, var glad och låt en frisk luft på svala vingar bära dina känslor, så går det bäst. Göm blott ditt innersta hjerta hos dig sjelf, så skall du alltid hafva en skatt qvar.

Hvad mamma skrifver mycket och enfaldigt! skall du utropa, när du viker ihop detta bref och lägger in det i din chiffonier, för att kanske aldrig öppna det vidare. Min bästa flicka, jag är nitton år äldre än du. Men jag ber dig icke lyda mig för dessa nitton års skull; jag ber dig blott vara varsam, ty du är nu i verlden. Du är icke i Upsala längre. Lyssna på mina önskningar för mitt barn.

Sjelf, när jag innan förseglingen genomläser mitt bref, huru illa smakar det mig icke? huru ojemnt i stilen? oregelbundet i tankarne? jag, som likväl anbefallt dig att för ditt lärarinnekall i synnerhet undvika dessa fel. Men jag hinner ej denna gång skrifva om min stackars epistel. Ack, ett barn, som blott har sin mor att taga råd och uppfostran utaf, hvarest skall det inhemta det rätta skicket? Du har nu ingen far, Amalia; håll då till godo så mycket godt, som jag förmår att gifva dig. Du har frågat mig härom, och äfven i ditt sista bref besvär du mig, att tala mera och ofta om din far för dig. Min man har dött: han gick ifrån oss, mitt barn, då du var ganska späd! Men du får icke bedja mig om att rifva upp mitt djupaste sår eller låta dig se hvad min fallna rullgardin skymmer.

[61]

Jag förundrar mig öfver, att jag har kunnat skrifva till dig så muntert likväl, som jag här och der märker att jag gjort. Det kommer väl deraf, att hvarje ny vår bär med sig glömskan öfver förflutna vinternätter, och du är mitt lifs nya vår, Amalia. Jag är kanske så egoistisk, att när jag ber dig vara aktsam om dig och rädd om din själs hvita sammet, så torde det vara mest för min egen skull, att jag icke måtte förlora mitt brösts andedrägt, som är du. – – Låt dem gerna kalla dig Lenoir der nere i Skåne. Jag till och med går så långt, att jag skall säga dig, jag har ingenting deremot; ehuru jag nu icke kan eller hinner säga dig alla mina skäl. Men för likhetens skull måste du då också på utanskrifterna till mig sätta Lenoir. Gör det, det är det bästa; med adressen ”Upsala” inunder kommer det i alla fall hit; och jag skall nog på posten veta att uttaga bref till ”Madame, Madame B. S. Lenoir”. – Hillner.. det är ett ganska obetydligt namn, ett i vågorna förgånget namn: det kan vara onämndt, min Amalia.

Var icke för vek eller, bättre sagdt, var icke för stolt, att emottaga ditt redligt förvärfvade qvartal, när det utfaller. Kom ihåg, att din mamma här i Upsala, hon, som är så road af läsning, ritning och musik, dock emellanåt ganska flitigt syr linne, stryker prestkragar, arrangerar hufvor och stickar jeunesser åt professorskorna – för betalning, Amalia lilla – det är alls icke ledsamt att arbeta för penningar, när man behöfver. Får jag blott ett bref ifrån dig när postdagen kommer, och jag har min lilla kaffepanna varm, så tycker jag jag sitter som i ett paradis, omgifven af mina sömnader, och jag räknar med glädje ut skillingarne, som jag skall få för hvart slag. Det är ingen skam alls; fast jag medger att det är en lapprisglädje. Men så kommer Thekla till mig – den goda snälla Thekla, hvad hon älskar dig! – och hon läser eller sjunger något rätt vackert, eller talar med mig om dig. Och när söndagen stundar, går jag i domkyrkan och hör på Aurivillius; ack hvad han predikar! Då blir jag himmelskt glad, Amalia, och hoppas att Gud hjelper oss begge i sin nåd. Så vika mina gamla sorger undan; jag tänker icke mera på landsbygden, der jag bodde med dig, innan jag flyttade hit till Upsala; och jag har rätt trefligt på mitt vis, blott att jag alltid får behålla dig för min själs syn, så ren, så from, så skär –

[62]

Tro icke, att jag berömmer dig: nej, du har nog dina betydliga fel, min flicka, och du behöfver akta dig. Men vore du mor, så skulle du förstå med hvilka slags ögon man ser den man älskar. Det är det allravärsta, att jag icke kan förmå mig att sluta mitt bref till dig; jag har flera gånger bortlagt pennan, men ideligen måst taga den tillbaka. Nej farväl, nu skall det promt ske. Sof godt, Amalia! dröm,

dröm att du är hos

din mamma

Beate Sofie Hillner.

[63]

FEMTE BREFVET.
IFRÅN NOTARIEN CARL ELBERS TILL BARON OSCAR EKENSPARRE.

Christianstad den ....

NÅ det var då en lefnadslust och ett ordinarie nöje, att bekomma bref ifrån en akademievän, som står på vägen att bli millionär och ändock ej glömmer sina fordna kamrater från Lundagårdstiden. Oscar Ekensparre, nu ursäktar jag dig för att du föddes baron, och du skall aldrig kunna upptäcka någon trofastare utredare af dina juridiska affärer, än mig. Din sak är benig och märkvärdig. Den visar sig som ett högst intressant fenomen i juridiken, framför allt derföre, att den ser ut att knappt kunna afgöras medelst svensk lag allena; ty frågan är amfibisk, enär arfvegodsen sålts i Sverige, men din faders testamente upprättades i Italien, der testator dött och der arfvingarne, du och din bror, som skulle klandra handlingen, tillbragte en hel tid i minderårighetens okunnighet utan både förmyndare och juridiskt biträde. Frågan är, huruvida svensk lag kan tillämpas för hvad som tilldragit sig i Nizza. Men å andra sidan, då ni begge nu befinner er i Sverige, och likaså eder stjufmoder (hvilken, i parenthes, kan kännas skyldig att på ed uppgifva boets tillstånd vid hennes första mans, er faders, frånfälle), så måste saken numera kunna dragas under vårt lands författningar. Af högsta vigt är emellertid, att få se sjelfva handlingen hvarförmedelst din far testamenterade sin qvarlåtenskap åt din stjufmoder, Eugenia Guémarez; ty ganska[64] mycket beror på ordalagen deruti, och processens början tör kunna fota sig på denna utgångspunkt. Bjud derföre till, Oscar, att bekomma en lagligt vidimerad afskrift häraf. En sådan kunna vi med godt samvete söka att få huru och på hvad sätt som helst; ty då de förhållit eder er rätt, och icke, såsom vederbort, kommunicerat handlingen med eder eller med någon åt eder tillförordnad förmyndare, så kan ni väl också å er sida taga er något före, till att bringa rättvisan fram i dagen. Här förestår, det ser jag tydligt, en cause célèbre, som skulle försvara sitt rum i sjelfva Pitavals ryktbara samling. Nu vill olyckan, att du ju icke en gång sett testamentsakten, eller fullt vet om en sådan finnes? och intressenterna torde väl hålla på saken. Huru svårt, att hafva far och mor till kontraparter! Det går ändock an, när de begge äro stjufföräldrar. Ytterst delikat böra vi i alla fall gå till väga; men icke får du och din bror bortskänka rättvisan. Edra barn skulle derföre öfverhopa er med eviga och grundade förebråelser; ty jag förutsätter på fulla skäl, att ni får barn.

Med uppräckta armar emottager jag bjudningen att på några täcka sommardagar resa till Gräseholm, och vi skola då tillsammans öfverlägga. Låt icke din stjuffader ana ugglor i måsen, ty han säges vara en mäktig och farlig man; och dessutom är det alltid obehagligt att tvista med sin motståndare på allt annat rum, än inför domstolen blott, der man har den njutningen att få hvad man talar till protokolls, så att icke vederparten efteråt kan säga, att man sagt hvad man aldrig yttrat, hvilket ofta blir händelsen efter ojusteradt gräl, oreglerade otidigheter och oordentligt ovett, hvari man tar sig luft utan hållning och utan citation af lagrum. Det läckraste jag vet, är att se hufvudfiender, liggande i brinnande process med hvarandra, men som, utom domstolen, umgås med hvarann på det hyggligaste, spela kort, dansa, röka, äta, dricka och göra lustpartier tillsammans. Dit måste humaniteten en gång komma. Kunna icke menniskor då en gång lära sig, att lefva som vänner, fast de inför rätta söka att taga heder och ära, gods och all timlig existens ifrån hvarandra? Det är för att man konfunderar allting och sammanblandar ämnena på bondfason. Bönder, som tvista vid tinget, de förblifva äfven utom tinget lika hätska, omenskliga, otäcka och orimliga emot hvarann, som de stått inför domaren; och detta måste komma af brist på bildning[65] eller af den fördomen, att tro sig bestämdt hafva rätt i hvad man i processen yrkar, hvarmed ock följer, att man af själ och hjerta, således äfven hemma i byn och utom rättegången, måste hata och förakta vederparten, den der kunnat vara i stånd att neka rena, absoluta sanningen. Fördomen om sin egen osviklighet i mål, som dessa, är likväl bra sorglig. Fattar man vårt jus, sådant som vi nu i verlden onekligen hafva det, så inser man, att litet nog deraf är i och för sig sjelf rätt; utan det mesta består uti konventionella former eller i påbud, icke gällande genom sin egna inre nödvändighet, men till följe af den korporations makt, som stiftat dem. Detta är advokatens blick, i stor sens taget. Huru ofta händer det icke, att man inför domstolen beskyller sin högt estimerade nästa för öfverträdelser, allt som saken faller sig och som man finner paragrafer på sin sida till anförande emot honom? Vinner man, så kan det åtbära sig, att motparten skiljes vid den juridiska äran, om saken tillhört någon ärerörig rubrik, eller mister ett par af sina egendomar. Så vädjar han, och torde vid öfverrätt få igen sin heder, eller godsen. Så går man med honom till en ännu högre instans, der man posito lyckas få motparten ånyo skild vid samma. Hade vi instanser i evighet, så kunde ingen tvist slitas, hvilket vore otrefligt. Kedjan måste således för ro skull någonstädes upphöra; det sker följaktligen i någon Högsta domstol, der ultimum jus afkunnas och schackpartiet har en ända. Allt beror då på, hvilkendera parten der får den andra så i schack, att han blir matt. När nu detta är åsigten af saken – såsom advokataffär – så frågar jag, huru det nånsin skulle kunna falla mig in, att på allvar vredgas på min motpart, förakta honom eller vilja honom annat ondt, än det, som processen kan medföra. En mogen advokat är i grunden ingens fiende, men allas vän. Nu kan det visst inträffa, att om jag i en sak går segrande igenom, min slagne motståndare gör ganska reella förluster, bringas till tiggarstafven eller mister någon sin egande tjenstebefattning. Detta onda bör jag derföre – såsom god och redlig menniska – alltid söka att mildra, så mycket formerna nånsin medgifva: och det heter att arrangera saken. Jag skulle icke för allt i verlden vilja belasta mitt samvete med att hafva medverkat till någon menniskas verkliga olycka och förderf. Jag säger dig derföre öppenhjertigt, Oscar – och jag[66] ser redan på förhand af ditt bref, att du tänker lika med mig åtminstone häruti – att om vi vinna emot dina stjufföräldrar, så att de dömas förlustige Gräseholm, Lanutofta, Hermarp och allt, så få du och din bror derföre ej sätta dem på bara backen, utan vi måste bestämdt påhitta någonting hyggligt åt dem. Med annat vilkor blir icke Carl Elbers er advokat.

Säkert invänder du, att något måste väl i grunden vara rätt och något orätt, menskligt och djupt att tala. Min bästa bror, der komma vi då åter in på alla dessa lifliga öfverläggningar och disputer, som under studentåren så ofta sysselsatte oss och deruti vi aldrig kunde förlikas. Ingen i verlden kan vara mera varm för menniskorätt, än jag. På detta gebiet finnes visst något, som är absolut rätt, och något annat, som är absolut orätt. Och vore den juridiska vetenskapen, jemte lagar och författningar, komna derhän, att stå på verklig menniskorätt, icke stadgande annat, än hvad som öfverensstämmer med den af Gud åt menniskan gifna beskaffenheten, så funnes knappt någonting vördnadsvärdare på jorden, än juridiken: den handlade då om ett absolut sant. Men ganska svagt hufvud måste man ega, för att icke inse, att lagarne – sådane som de nu till en stor del förefinnas – hafva litet att skaffa med menniskorätt, moget och djupt förstådd. Laghistorien visar, att ganska många stadgar, hvarje på sin tid, upprättades af de personer eller korporationer, som för tillfället besuto väldet, och att de ingenting annat utgöra, än förskansningar, som lagstiftarne bildat till fördel för sig och de sina, samt till nedhållande, ej sällan kränkande, af samhällets lägre medlemmar. Den egentligen menskliga och djupa rättvisan har så litet gemensamt med en så beskaffad lag-échafaudage, att den tvertom i många vigtiga punkter står i rak strid deremot, och i de öfriga ej annat kan än vara likgiltig derför. De befintliga lagrummen skola icke desto mindre noga efterlefvas under tiden och så länge hvarje af dem gäller; åtminstone böra de åtlydas så till vida som de icke alldeles upprifva det menskliga lifvet. Men om eller när så inträffar, böra humana parter arrangera saken sig emellan, och hvarje ädel advokat kan ej under andra vilkor göra sig till deras ombud. Endast på så sätt, det påstår jag, kan man med nöje, eller jag säger ens lugn, parera inför domstolar, advocera, agera,[67] stämma och genstämma. Att göra någon komplett usel och förderfvad till själ eller till kropp, det vare sig i stöd af hvilket lagrum som helst, anser jag för det mest fanatiska i verlden, och bevisar, att man ingen kunskap eger om sjelfva den juridiska positionens grund och historiska upphof i samhället. Att någon menniska kan finnas totalt blottställd, det vare utan eller med sitt förvållande (såsom det heter: likasom de rika icke tusen gånger begå saker, hvarigenom de skulle förvålla sin undergång lika mycket, om de ej vore beskärmade genom annat?), sådant anser jag för en den största ”affront” emot den rena känslan och förnuftet: och historien intygar, bäst af allt, dessa juridiska institutioners ytlighet, som man behagar kalla så djupsinniga. De hafva sitt upphof i våldet och icke i rätten, hvarom de dock oupphörligen språka.

Men det betyder också ingenting, Oscar Ekensparre, om vi ej tänka lika i alla dessa theorier; ty de inverka ingenting på den affär, hvarom du skrifvit, och som vi med Guds hjelp skola bringa till ett lyckligt slut. Det är vanligt, att när man nyss kommit in på embetsmannabanan, sitta ännu älsklingsämnena qvar i hjernan, och man resonerar med hvem man råkar, antingen till behof eller icke. Likväl tror jag, för min egen del, att om jag blir aldrig så gammal jurist, skall jag derföre ej någonsin lemna det mensklighetens mål ur sigte, som heligt lyste för min varma själ i ungdomen, och som visst står ofvanom flere af våra stadgar, så säkert, att jag skulle vilja låta halshugga mig derpå, om det tarfvades. Jag tänker nog blifva sträng emot folk; och lyckas jag få en domsaga, skall Carl Elbers göra sig känd såsom en barsk ”härrshöfdinge”. Ty mången felar af rent kanaljeri och en annan blir usel af ram lättja: sådane skola efterhållas allt hvad lag förmår, så att det fräser om hårlockarna. Men bara jag först fått knäcka någon de jure, skall jag de facto sedan hjelpa honom på fötterna: så låter min text.

Min filosofi öfver försynens hemliga och heliga vägar med vår juridiska vetenskap, skall jag med några ord tala om för dig, efter jag en gång onödigtvis kommit på stråten. Hvad som just gör, att juridiken icke i grund kan förderfva och läsa fast menskligheten, är någonting, som man annars vanligen högt beklagar såsom den största sociala olycka: jag menar det ofta obestämda och det stundom rakt motsägande i våra respektiva[68] lagbud, hvarigenom domare och sakförare i analoga frågor kunna leda sig till alldeles stridiga resultater. Sådant är ifrån den juridiska synpunkten en förfärlig olycka, en verklig ”calamitet”. För att tala om vårt kära fädernesland, Sverige, så hafva vi ännu gällande lagar, hvilka förskrifva sig från minst fyra olika, till principer diametralt åtskilda regeringssätt. Några få punkter, mest i Giftermåls-, Ärfda- och Missgerningsbalkarne, stå orubbade; men en hel massa af oräkneliga stadgar, särdeles ekonomiska, huru olika språk föra de icke och hvilken skild ande uttala de icke, om de blifvit stiftade under Carl XI och XII, under frihetstiden, under Gustaf III:s och IV:s period, som var ett amalgam af frihet och prohibition, eller under epoken efter 1809, som jag icke skall säga hvad det är för en tid. I tillämpningen medför detta, att lagstiftningen, helst den ekonomiska, befinner sig uti ett så intrassladt chaos, att måls utgång och afgörande ej sällan beror på de resp. parternes mer eller mindre kunnighet i författningar att citera åt alla håll för att hjelpa sig med och åtminstone draga ut tiden, eller på domhafvandes ignorerande af vissa bud, för att ”på något vis” göra utslag. Emedan medborgare sålunda lefva uti en stor osäkerhet om sina rättigheter och sällan nog kunna beräkna utgången af en process, så ligger häruti onekligen ett stort ondt. Vore nu den juridiska institutionen utgången ifrån idéen om sann menniskorätt och icke fotad på privilegierade intressen, så vore dess chaotiska skick ovedersägligen en verklig och deplorabel olycka för oss. Men detta chaos vore ock i sådant fall knappt tänkbart, åtminstone snart afhulpet. Det oefterrättliga tillståndet på statsinstitutionernas juridiska, likasom många andra sidor, har gjorts möjligt och i det närmaste varit oundvikligt, just derföre, att man vid de många paragrafstiftelserna, fram och tillbaka, oftast utgått ifrån yttre intressen, fremmande för menniskan i hennes inre väsende; man har utgått från begreppet om den makt, som någre – oskäligt och utan gagn – förmenades böra hafva öfver andra. Juridiken skulle således, epok efter epok, intrasslas och blifva denna outredbara härfva. Detta ger visserligen den dåliga advokaturen spelrum och det kan ej annat än medgifvas, att sådant är ett stort ondt. Men så länge juridiken sjelf ännu icke är en human institution, hvilket den ur historiska och förnuftiga grunder,[69] samfäldt, kan bevisas till en betydlig del icke vara; så utgör dess ”laxa” och ”vagua” tillstånd likväl en lycka, emedan rikedomen på paragrafer i kompassens alla väderstreck, som i anhängiga frågor förefinnas, gör till en möjlighet för den ädle sakföraren, likasom för den i rätt mening mensklige domaren, att rädda och hjelpa lifvet, eller dock stundom bringa ohyggligheter och dumheter till ett drägligare resultat: något som vore hardt omöjligt, derest fru Justitia hade alla fållarne på sin drägt slagne i så bronzhårda och oföränderliga veck, att hon utgjorde en absolut död figur, h. e. en stadgad, på sin grund konseqvent disciplin (ett kulmen, ungefär, som hon beskrifves hafva nått i China). Beklagligen måste vi erkänna, att kanske ej alltför många domare och ännu färre advokater hittills gifvas, som se sitt kall ur synpunkten af rent menniskoväl och ditåt jemka paragrafbruket, när de döma eller advocera. Men den högre bildningen skall småningom draga allt flere öfver på denna linie, och försynen leder oss omisskänligen åt detta håll, ju mera vi inse ytligheten af de juridiska pretentionerna, sådane de nu äro (ty en efter humanitetens sanna fordran korrigerad juridik nekar jag visst icke kunna uppkomma, och då skall denna lära ega min odelade beundran). Och nu punkt, Oscar Ekensparre! du skall aldrig af mig förnimma ett ord mera om dessa onödiga utopier, som ingenting vidare utgöra eller röra, än en af mensklighetens vigtigaste angelägenheter, följaktligen bestå uti ett lappri, blott passande för barn eller ynglingar att tänka på. Jag skall nog vurma mindre, när presidenten lyckats förskaffa mig en stabel och god post, antingen med så mycket göra, att jag intet ser för akter, eller ock med så superba inkomster och litet besvär, att jag må kunna öfvervinna mig till att lefva bon och få folkvett.

Emellertid skola vi sköta din sak. Vi stå här på ett enskildt faktum, och skola således låta alldeles fara att tala om allmänna ärenden och deras beredning. Du har icke låtit mig veta, om din fader, gamla baron Ekensparre, vid sin första frus, er moders, död lät upprätta ordentlig bouppteckning, och om något gods var arf i hennes ätt? I så fall måste härpå en handling finnas vid Häradets protokoller, och den blir då en utgångspunkt, hvarpå vi hafva att stödja reklamationen. Men skulle han hafva uraktlåtit detta, samt, utan att afvittra eder, försålt egendomarne,[70] så har en juridisk oformlighet, ett rättsvidrigt åtbärande egt rum, som dock icke hindrar, att egendomarne kunna bevisas hafva varit arfvejord, hvaraf också följer, att nu surrogat för dem måste lemnas af den eller dem, som emottogo eder faders qvarlåtenskap vid hans död. För så vidt, som jag ännu känner din familjehändelse, bör således åt processen gifvas ungefär följande momenter:

1:o. Då gamle Ekensparre sålt bort arfvejord, skall ersättning efter hans död derföre lemnas i penningar eller annan egendom, enligt Ärfdabalken, 17 Cap. 2 §. Häremot får testamente icke gälla.

2:o. Värdet, hvarefter den försålda arfvejorden skall ersättas, bestämmes af köpeskillingen för jorden, enligt Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807, punkten 5.

3:o. Den, som erhållit testamente, skall ingifva eller anmäla detsamma hos domstol inom 6 månader i staden (se 18 Cap. 1 §. Ärfdabalken), och vid det ting, som infaller näst efter 6 månader å landet (se Kongl. Förordningen den 12 Mars 1830). Vid äfventyr, att testamentet eljest är ogildt (vide: samma lagrum).

4:o. Vill arfvinge klandra testamente, har han tid dertill ett år sedan det blef honom kommuniceradt (enligt 18 Cap. 3 § Ärfdabalken). Och med eder har ju något testamente aldrig blifvit kommuniceradt?

5:o. Då gamle Ekensparre dog, hade det ålegat enkan, Eugenia Guémarez, att låta uppgöra bouppteckning på stället, och har sådant icke skett, så är hon i allt fall förbunden med ed nu styrka hvad boet då egde. Detta är obestridligt af 9 Cap. 1 §. Ärfdabalken, det vill säga, efter svensk lag. Men såsom dödsfallet skett ute i Italien, kan fråga uppstå, huruvida detta lagrum eger tillämplighet i Nizza.

6:o. Kunna de efterlefvande Ekensparrarne (du och din bror) bringa i dagen fadrens testamente, blir påståendet ungefär följande:

”Såsom vår fader i lifstiden efter N. N. ärft N. N. egendom, hvilken han sedan sålt för 255,000 Rdr bko (en summa, som lätt låter bevisa sig genom uppbuden, om du kan påminna dig eller få veta åren för dem, och då fasta togs), samt han vid dödsfallet egde åtminstone N. N. summa (hvilken bevisas af testamentet, om den deruti blifvit inryckt. Testamentet, Oscar, är ett kardinal-dokument att få [71] se! Vi måste göra allt för att få fram det!), hvilken summa han testamenterat sin enka; alltså och då, jemlikt 17: 2 Ärfdabalken, testamente icke får utgå förr än arfvejord blifvit ersatt, tillhör det testamenterade beloppet oss, intill dess vi på annat sätt bekomma åter köpeskillingen för det försålda arfvegodset.”

7:o. Kommer åter testamentet icke i dagsljuset, skall påståendet kunna lyda så:

”Vår fader, som i lifstiden försålde en ärfd Fastegendom för 255,000 Rdr, skall, efter hvad till vår kunskap kommit, efterlemnat ej obetydlig förmögenhet, ehuru oss veterligen hvarken någon bouppteckning deröfver blifvit upprättad eller disposition om egendomen egt rum (ett försök att af motparten framlocka testamentet.) Efterlefvande enkan, som tog boet om hand, åligger att derföre lemna redo; och kan det ej annorledes ske, yrkas att hon, jemlikt 9 Cap. 1 §. Ä. B., edeligen styrker beloppet af boets egendom vid vår faders död. Oss alltid förbehållet ådagalägga, om uppgiften kan finnas öfverensstämmande med verkliga förhållandet, eller att visa det mened skett. Vår fader må nu hafva lemnat litet eller mycket, så måste det, enligt ofta åberopade 17: 2 Ä. B., ensamt tillhöra oss, i stället för den förskingrade arfvejorden.”

Dit bortåt skola vi tillsyfta stämningen, men först dock forska efter testamentet. Jag har icke vidtalat assessor Schmidt, emedan jag, proprio motu, tecknar mig sjelf såsom din

trogne sakförare

Carl Elbers.

[72]

SJETTE BREFVET
IFRÅN AMALIA HILLNER TILL SIN MOR.

Gräseholm den....

MAMMA! mamma! nu har jag något att berätta – herrn sjelf är hemkommen – jag har sett baron Migneul!

Jag kan – kan icke beskrifva – men innan jag träder till denna vigtiga epok, bör jag gå i ordning med frågorna, ty det är rätt och billigt att du får del af mina nöjen. Jag kan icke kalla det annat än nöjen, ty min lilla Constance är en liten för söt flicka att arbeta med. Och utom lektionerna äro alla så hyggliga emot mig också, vet du, att jag lefde i ett eldorado, om jag icke vore så långt skild ifrån dig. Vi hafva här små lustpartier, både med och utan friherrinnan. Få nu bara se, om icke vårt gemensamma eldorado slutar i och med Hans Nåds hemkomst. Jag anar mindre godt; baron Oscar har börjat se hemsk och litet underlig ut. Men – marche åt sidan med framtiden! – jag har mycket att berätta innan denna evigt märkeliga dag inbröt.

Således, lilla fru Hillner, skall du veta att vi nu tillbragt nära 3 á 4 veckor här under de vackraste sommardagar. Straxt i början uppgjorde jag en tabell med vertikala och horizontala streck, dragna efter linial, hvaraf bildades fyrkanter – af qvadrater och rektanglar! fru Hillner lilla – och deri jag införde mycket noga, vackert och väl skrifvet timmarne, som Constance skulle arbeta för mig under hela veckan, samt med sina särskilda läroämnen utsatta för timmen. När jag visade utkastet till min[73] tabell för friherrinnan, klarnade hennes panna. Det här lutar åt geometri, tänkte hon säkert, då hon såg med hvilken precision mina rutor voro uppdragne, och att ingen enda af mina räta vinklar var hvarken trubbig eller spetsig i hörnen. Läsetabellen var också verkligen rätt förnuftigt uppgjord. Ifrån denna stund blef jag synbarligen hennes förklarade favorit. Hon ändrade väl ett och annat läsämne: hon satte in Regnérs begrepp på onsdagsförmiddagen kl. 11, i stället för att jag på den timmen hade inprickat Bibliska historien, min älsklingslecture. Men efter litet prut – ty jag gaf icke med mig – erhöll jag i ”surrogat” (ett lustigt ord, betydande ersättning eller dylikt tokeri, som jag uppsnappat under lifliga samtal, hvartill jag en och annan gång i trädgården varit vittne, emellan baron Oscar och en annan ungherre, hvilken på några dagar hitkom från Christianstad för att äta bär), med ett ord, huru jag prutade med friherrinnan, bekom jag på thorsdagsförmiddagen dubbelt så mycken biblisk historia i surrogat för hvad jag måst förlora på den tråkiga herr Regnér, onsdagen. Friherrinnan är af naturen fransyska. Hon värderar skelettformiga, torrvulna läroböcker. Hon har visst rätt uti, att härigenom allting blir ordentligare, kanske, uti undervisningen. Men jag har också mina ideer: jag vill hafva lif uti min lilla Constance, ty hon har en gång blifvit min. Och jag märker, att jag börjar förstå mig ganska väl på min friherrinna; jag kan rättnu likasom litet styra henne. Hon är ett obeskrifligen klokt fruntimmer, jag har outsägligt mycket att lära af henne, hon har haft sina olyckor – två baroner, den ena efter den andra, och den ena kanhända mörklagdare i uppsynen än den andra, det vill någonting säga, mamma! Stackars friherrinna. Jag är icke nu så rädd och skrämd för hennes förnäma hållning, som de första dagarne. Hon har en djup och oändlig godhet under sin något hårda yta; och bara jag gör henne till viljes i åtskilligt förnuft, som hon med skäl begär, så får jag sedan min vilja fram med lilla Constance. Huru gick det med Frankrike och Sverige, tror mamma? Friherrinnan förklarade mig i början bestämdt, att Constance skulle begynna hela sin geografi med Frankrike. Jag kunde icke fatta meningen af en så besatt anordning, jag, som grundat geografiens studium på verldsdelarne och verldshafven, derifrån gått till de stora bergsträckningarne och hufvudfloderne i[74] hvarje verldsdel, samt slutligen härefter först till de särskilda länderna i hvarje; men ibland rikena begynt med Sverige, som är det rätta. Efter den methoden läste jag för den snälla magister Ekendal i Upsala, och jag går aldrig ifrån det. Emellertid satt jag och sade af höflighet ingenting under det friherrinnan demonstrerade för mig att Constance borde taga Frankrike straxt, hon, som ännu viste nätt och jemt alls intet i sin geografi (fast det sades, att hon kände polerna och eqvatorns lopp – vackert viste hon!). Men när jag kom att fixera friherrinnans ögon och såg huru de glimmade nästan tårfyllda öfver den punkt på Europas charta, der Frankrike låg i sin gröna, vackra lavure – aha! tänkte jag, det är hjertat som talar under alla dina demonstrationer. ”Min nådiga friherrinna” – vågade jag då och tog upp chartan från divanen, der vi suto – ”Frankrike är för friherrinnan det sköna fosterlandet? är det icke så?” Hon såg upp på mig. – ”Just derföre” – fortfor jag efter ett litet ögonblick och sökte lägga något demonstrativt i lutningen af mitt hufvud emot chartan, efter jag icke kunde hoppas att göra mina ord nog mathematiskt bevisande, gunås – ”just derföre är det som Constance bör begynna med Sverige, som sett henne födas, ty det måste vara hennes Frankrike? icke så?”

Amalia har rätt, svarade friherrinnan långsamt och med ett leende, fast ej af ljuslagdaste slag. Hon kastade sina ögon halft åt sidan, ned emot golfvet. Jag och mitt enda barn, vi hafva icke samma land, icke samma folk! tyckte jag mig höra henne hviska. Amalia har rätt, Constance bör begynna med Sverige.

Säg mig nu, min älskade mamma, om icke jag har vunnit en liten vacker seger?

Jag kände mig stolt, ty jag hade upptäckt att jag med förstånd och skicklighet kunde styra allt till det bästa. Jag skall säga huru det är beskaffadt med min friherrinna. Hennes ”abord” eller ”yta” har hela utseendet af ett förnuft, som till och med plågar, så nogräknadt och nästan spetsigt förekommer det. Men har man hittat på gåtan att mota detta i portiken eller göra en brêche på den stränga fruns tänkesätt, så är hon sedan det mjukaste väsen. Hon är under skalet bara känsla, nästan endast och allenast känsla. Genom hela detta sitt sätt att vara ser[75] hon icke rätt qvinnlig ut, utan liknar någonting bortåt karl (”raisonnerar” jag rätt, fru Hillner lilla?). Jag menar, karlar presentera sig också gerna alltid med en yta eller omkrets af förstånd; men i bottnen ligger en ”hel massa af oreglerade passioner” (detta har jag ur en af Richardsons böcker): det är klokhet utanpå, men helt annat inunder. Huru olik sin friherrinna är icke din lilla Amalia, min mor? Mig tilltror ingen just mycket förstånd, och, för att vara uppriktig, har jag icke sjelf haft höga tankar om mig i den vägen, förrän dagen då jag vann den stora segern för Sveriges ära. Men jag har nu blifvit varse, att jag kan vara rätt förnuftig, fast mina egenskaper ligga litet i det osynliga. Och jag har intet emot, att man icke särdeles öfverflödigt anar det hos mig, utan tror mig vara – hvad min yta visar – känsla blott, baraste sentiment, det förstås! Men jag har mitt förnuft i bottnen. Jag har träffat rätta utgångspunkten för att leda icke blott Constance, utan sjelfva hennes förnäma mor, friherrinnan på Gräseholm.

Nu sitter fru Hillner i Upsala och gör vid detta ställe i mitt bref tydligen och bestämdt detta utrop: ”Hvilken toka min Amalia har blifvit? Hon tror sig så klok?”

Du har rätt, min älskade mor, jag är verkligen narraktig. Emellertid är jag ju din dotter – förlåter du mig?

Men jag skall säga dig ”hufvudprincipen för mitt åtbärande” (ett af den enthusiastiska Christianstadsherrns favorittermer under sina samtal med baron Oscar i trädgården), med ett ord, min hufvudgrundsatts för den uppfostringsplan, som jag utför med min lilla flicka, är att – jaa, jaha. När jag till exempel studerar geografien med henne, hvilket till mitt obeskrifliga nöje roar Constance mest af alla läroämnen, just som det var med mig i barndomen, så börjar jag icke att uppfylla hennes minne med en stor namnskara på provinser och städer, antal på invånare, qvadratmilar och produkter, som hon icke vet om de äro mineralier, fåglar eller fiskar. Nej; utan jag låter henne först rita upp ett land, efter chartan, och lavera kustkonturerna mycket vackert med blågrönt. Gud ske lof vi hafva så godt om papper, ritsaker, färger och tid – ty jag medgifver, att min method går litet långsamt i början, och Constance kopierar sitt land rasande, den ena gången på den andra, men till sluts lyckas[76] det. Då blifva både hon och jag så glada, och hon håller ordentligen af riket, som hon gjort. På det sättet hafva vi nu ett Skandinavien färdigt, som innefattar både Sverige och Norrige. Du skulle tycka riktigt om det, mamma. Norrige, som ändå har en ganska krånglig kust att teckna: Buckefjord, Hardangerfjord och Sognefjord: otaliga vikar ifrån Viken ända utföre till Lindesnäs, och så uppföre igen, på andra sidan, hela sträckan förbi Statlandsudden, Trondhjem, Tromsö, Hammerfest upp till Nordkyn; det är ett arbete. Svenska kusten är mindre taggig, i synnerhet är Skånska stranden slät och propre, utan öar och skär. Lavuren ligger så vacker ifrån Falsterboref förbi Ystad, sedan om hörnet förbi Cimbritshamn och ända upp till Hanö bugt vid Lister. Det är en ren glädje att se. Fast jag älskar nog att måla öar också, såsom Öland, smärt och rakt som en kavaljer före dansen, och Gottland, litet trindt, likt en gumma, en snäll hushållerska, som sitter och tänker på fårkött med rofvor, och som dervid nickar med hufvan (hufvan är Fårön, der uppe i norr). Nu går det så till, att under det Constance ritar och laverar, sitter jag bredvid och har mitt nöje. När hon fått sin kust färdig, ren och galant, börjar jag tala om hvad landet innanföre heter, hvad sunden kallas, hvad folk der bor, jemte äventyr och händelser i trakten. Här kommer det mig väl till pass, att jag kan min Fryxell. Du torde kalla denna lektion för mycket lek, min mor? Men jag betraktar alltsammans såsom ett ”för-studium” blott för både geografien och historien; så att jag icke härvid behöfver vara så sträng med uppgifterna ännu, utan det får mest aflöpa som en saga. Men härigenom lyckas jag likväl göra Constance så intagen af det land, hon afmålar, att jag ser på hennes ögon huru de glimma. Vore hon icke af naturen begåfvad med tycke för dessa ämnen, så skulle kanske min method icke vara den bästa. Men nu slår det an. Sedan kusterna blifvit färdiga, rita vi in bergsträckningar, floder och insjöar, vi sätta städer på sina ställen, vi inrätta oss med landskapsgränsor och län. Skandinavien fullbordade vi en tisdag, klockan half ett. Det vardt en högtid! Constance tyckte sig hafva uträttat ett storverk, när hon visade sin mor det vackra landet. Friherrinnan berömde oss. Jag sade: ”Frankrike skall lyckas Constance ännu bättre; ty hon har då en mera öfvad hand, när hon hinner dit. Och Frankrike förtjenar det företrädet[77], att blifva skönast tecknadt af alla länder på jorden.”

Friherrinnan såg på mig, men teg. Litet derefter yttrade hon mildt: ”Det behöfs icke, mademoiselle.” Jag kände på mig, att jag rodnade litet för mig sjelf.

Men på det att du, min mamma, måtte finna att jag icke ämnar göra min undervisning till ett narri, så vill jag berätta dig, att sedan Constance ritat Norden färdigt, hade jag henne att läsa öfver indelningar, provinser, städer, arealer, folknumror och allt; det gick präktigt, men ganska strängt, och ingenting efterskänktes. Jag är öfvertygad, att om hon börjat med sådant, skulle hon hafva gjort det med stor svårighet: åtminstone skulle hon hafva gäspat åtta gånger emellan Ystad och Haparanda, och jag kanhända blifvit förträtad just då vi i lexan hölle på med Upsala – den käraste ort jag dock vet i verlden! Nej, min method är god. Ännu har jag, fast gouvernante, icke behöft bli ond mer än två obetydliga gånger (jag skall berätta orsakerna sedan – det lönar knappt mödan, och baron Malcolm var dertill upphofvet). Men att det lyckas väl för oss, kommer deraf att Constance allt mera finner ett så stort behag uti att lära, att hon vet ingenting kärare än våra lektionstider. Och icke tycker jag det kan vara ondt uti att hon känner nöje dervid, då jag vet på mitt samvete, att jag repeterar och arbetar med henne ända tills hon kan hvar smula fullkomligt, i det stycke vi för tillfället hafva för handen. All den nytta man väntar sig af ledsnaden och sorgen, skörda vi således ändå. Historien ämnar jag likväl straxt ifrån början taga allvarsammare; men en kurs i hela geografien måste först gås igenom. Visserligen kan det vara sant, att då Constance aftecknar de öfriga länderna på jorden, står det icke i min makt att berätta henne så mycket om folk och händelser, som vid målningen af Sverige; men det behöfs också icke, ty hon har nu redan sjelf vunnit smak för geografisk ”konstruktion” och skall lära sig de öfriga rikena utan den särskilda lockelse, som var af nöden vid det första. För Språk har hon af naturen mindre fallenhet. Det går ännu temligen trögt för henne i Tyskan, som hon läser för mig; och icke stort bättre i Franskan, som hon skall studera för sin mor. Besynnerligt är, att Engelska tycks hon luta närmare åt; likväl kommer det väl ej af annat, än att baron Malcolm, hennes yngre halfbroder och tillika hennes[78] utvalde lekkamrat på fristunderna, kan engelska, som lär vara hans element; och då han säger Constance hvad den och den saken heter, så mins hon det brittiska ordet alldeles odödligt, men åt en fransysk eller tysk glosa lemnar hon knappt den minsta uppmärksamhet. Jag skall söka hjelpa denna oart, om jag kan; men det blir icke lätt. Ehuru jag tusen gånger påminner henne om, att häst heter Pferd, så blir det ändå aldrig annat af än Horse; omöjligt! men kanske gör det något till, att skåningarne sjelfve här på landet kalla hästar horsar. Constance har förklarat mig, att hon icke kan utsäga p framför f, och när hon skall bjuda till med Pferd låter det precist som om hon skulle blåsa ut ett ljus. Hon blir allt en liten nyckfull fröken; men vi skola bota henne. Hon kan till och med vara retsam ibland: en hel onsdagsförmiddag kunde jag hvarken med trug eller lock få henne till att säga England (som den dagen utgjorde vår lexa i den eviga Regnér), utan hon sade hvarendaste gång Old-Ingland, såsom de behaga yttra sig i Storbrittanien. Icke kan ett barn af Constances ålder göra sådant af patriotiska sympathier, utan det var bara nyck, en envishet, emedan hon en gång satt sig i sinnet, att den dagen icke göra mig till viljes. Också blef jag så förträtad, att jag nära på förgick mig. Det slöts med tårar för Constance och en skarp förmaning från friherrinnan, då hon spårade efter orsaken till de rödgråtna ögonen. Constance blef dagen derefter den sötaste flicka igen, och gjorde mig till viljes i allt, det minsta. Upphofvet till förträten var visst intet annat, än att Regnér verkligen är en så torr och afvig bok, att en liflig elev gerna måste hitta på någonting bredvid för att hålla sig uppe med; och infallet hade hon naturligtvis fått ifrån Malcolm. Jag har märkt, att så snart vi sysselsätta oss med ett läroämne, som jag kunnat göra Constance glad och intagen uti, så är hon den flitigaste, lydigaste och snällaste lärjunge. Det skall gå förträffligt småningom alltihop, derom gör jag mig förvissad. Vet du, bästa mamma, att Aritmetiken aflöper mycket bättre, än jag vågade hoppas! Baron Oscar Ekensparre, den äldre halfbrodren, som enligt friherrinnans ordres skall bibringa Constance Geometri – jag tror, att jag härom skrifvit dig till en gång förut? – har dertill ett par timmar i veckan anslagne, måndagar och fredagar. Han kommer då in till oss, och geometrien är icke alls farlig. Jag syr derunder[79] på min båge; han sitter vid lektionsbordet med Constance och tar fram en planche, full af figurer, dem han muntligen förklarar. Baron Oscar gör sin sak ganska väl. Han lär Constance hvad en triangel vill säga här i verlden; han visar henne hvilken ”lutning” en linie måste hafva till en annan, för att deraf må kunna blifva spetsig vinkel, samt huru en rät vinkel ser ut. Om jag icke ännu kan inse nyttan häraf för oss fruntimmer, så har jag dock ej erfarit någon skada; tvertom, Constance ritar alltid med större precision den dagen hon studerat geometri och fixerat baron Oscars plancher: och jag sjelf, hvem skulle hafva trott det? har börjat fatta tycke för parallela linier, alternatanglar och qvadrater. Jag sätter flere gånger ifrån mig bågen och gör mig till en elev i sällskap med Constance. Baron Oscar demonstrerar gång efter gång allt bättre, lifligare och – jag bekänner, att geometrien är icke det sämsta. En dag lät jag honom förstå, att jag äfven skulle högakta räknekonst, om allt pedanteri derur vore bannlyst; men att jag hade mina stora ”dubier” emot bråk-kalkyler, såsom åtminstone för fruntimmer ledande mera till högfärd, ifall man vunnit capacité i konsten, än till gagn. Han var af andra tankar, och vi disputerade litet. Om jag icke bedrar mig, fattade han till sluts det begreppet om mig, att jag icke rätt förstod hela ämnet, men han var alldeles för artig att säga mig det. Nästa gång hade han med sig ett ark, skrifvet med den skönaste stil på det finaste papper – nå, hvad tror fru Hillner? – jo, de klaraste, tydligaste och bästa reglor i naturen, hvarefter man kan lära sig räkna i bråk, likt ett intet. Jag höll gåfvan till godo med darrande hand, först, emedan jag kände på mig, att det måste vara litet förödmjukande för en gouvernante att taga reglor. Men hvarken han eller jag låtsade om saken. Till nästa gång kunde jag hela arket fullkomligt. Oscar hade den godheten, att under sin geometri med lilla Constance tillika bese några exempel, som jag uträknat på försök. Han smålog här och der: på ett ställe hade det varit mig komplett ogörligt att bringa bråken till lika nämnare, ty det är af hela kalkylen det bedröfligaste. Han for öfver mina siffror med en lätt hand, nändes icke stryka ut dem, men visade mig på en särskild papperslapp huru man rätt skall begagna sin ”Minimus communis Dividuus”, och huru man med dess tillhjelp får lika nämnare som en dans. Ett ljus uppgick för min själ![80] Jag kan icke beskrifva huru lycklig jag kände mig: det gifs icke många fruntimmer i Sverige, som nu kunna hvad jag kan. För omaket har jag fått en passion att räkna, som är alldeles enthusiastisk; och det skall minsann icke dröja länge, förrän Constance häraf får njuta följderna. Jag skall lära henne hvad täljare och nämnare vilja betyda, och det skall bli oss en högtid att vända upp och ned på talen, hvilket utgör första regeln för Division i bråk; ty sedan, mamma, går hela divisionsräkningen som multiplikation! Skulle du hafva trott det? Oscar har till och med gifvit mig en vink om, att det icke skulle vara så ogalet att räkna med decimaler! Hvad tycker du? jag slår vad, att du sjelf icke vet hvad sådant är. Decimaler kallas ett slags hederligare bråk, som alldeles ega utseendet af hela tal; och jag tycker om dem, ty man slipper skrifva små petiga siffror med streck emellan. Hos dem gifvas inga nämnare, som är skönt, ty då kan ock alldrig frågan bli om att göra någonting liknämnigt: hela Minimus, den förargliga machinen, får man lemna i sitt värde. Om jag rådde, så förde jag in decimalsystemet i allting. Baron Oscar har tydligen bevisat mig den stora fördelen häraf, icke blott i aritmetiken, utan också i ”mått, mål och vigt”. Men det tör bero på Riksens Ständer, och såsom fruntimmer ibland dem ingen röst hafva, så lärer väl också decimalsystemet aldrig göra inträde i fäderneslandet. Friherrinnan är en stor ifrare för samma system; i Frankrike gäller det redan; och hon har beskrifvit mig nyttan af Centimer, Kilogrammer och Milliarder. Stackars Sverige! här dragas vi med Dussin, Tjog, Skockar, Deckrar, Hvalar, Timmer och alla dessa räkningssätt, af hvilka somliga hafva tio, men andra tolf till grund. Hvilken olikhet, som blott förorsakar onödigt bråk? Jag, som aldrig i min lifstid tänkt på denna olycka! Men baron Oscar har rätt; det är dumt.

Nu, lilla mamma, skola vi en stund lemna lärdomen, och jag bör nämna för dig, att jag får använda en ganska stor del af Constances tid för fruntimmersgöra, hvilket ändå står behagligast för mitt sinne. Alla eftermiddagar sy vi. Orsaken är, att Constance icke visar den bittraste håg för musik, utan det ämnet har tills vidare blifvit alldeles uteslutet ur tabellen. I stället sy vi desto mera. Jag kan icke säga, om friherrinnan sjelf rätt värderar de fina och artistiska sömnader, som nu för tiden[81] brukas; men hon ser med nöje, att Constance lär sig dem, och när vi häromdagen hade fullbordat en sniljesöm på svart sidensarge till paradkudde åt en af friherrinnans hörndivaner, så skördade vi derföre ett så odeladt bifall, att friherrinnan Eugénie gjorde för andra gången, hvad hon blott behagat tillåta sig en enda gång förut, hon kysste mig nemligen på pannan, och dagen derefter skänkte hon mig en liten den allra utsöktaste kristallflaska med guldpropp, äkta orientalisk rose. Se det duger, fru Hillner!

Constances fallenheter ligga förnämligast ut åt synens sinne, om jag så får säga: hon fattar allting med själens öga. Gehör har hon intet, och ingen kärlek till vindens eols-sus: häruti sticker hon af ifrån sin mor, hvilken hon annars liknar i mycket. Om någon, t. ex. baron Oscar, sjunger den vackraste visa, bekommer det henne såsom teg han. Deremot begriper hon allting, som kan bli en tafla utaf. Hon har en förträfflig imagination; jag har förut beskrifvit det behag, hvarmed hon omfattar geografien; hon mins länder och utsigter; hon kan räkna upp lokaler med största noggranhet och misstar sig alldrig om städernas lägen sins emellan. Jag anser för min pligt, som lärarinna, att utforska Constances egenheter, för att leda henne till den talent, hvari hon bäst kan lyckas, och undvika ett tidens ödslande på hvad som slutligen ändå skulle tjena till ingenting. Detta lilla menniskostudium börjar utgöra mitt stora nöje. Jag låter stundom Constance sitta och tala en hel hop tokeri, utan att straxt rätta henne; ty jag vinner derigenom det, att jag upptäcker hvartåt hennes fantasi sväfvar. Jag tror hon begynner hålla innerligt utaf mig, hvilket också roar mig. En och annan gång har jag tillåtit mig sjelf att säga oriktigheter för att pröfva henne. Jag lät en vacker tisdag Visby ligga på Öland och Uddevalla i Skåne. Constance såg genast upp på mig med ett par de slugaste och klaraste ögon, hvari – så liten hon är – jag upptäckte en teinte, som visade tycke på långt håll af sjelfva friherrinnans mine, då hon sitter och ser ut som skarpast. Jag kysste Constance, lät Visby återkomma till Gottland och skänkte Bohuslän sitt Uddevalla åter. ”Ma belle Bonne ville narra mig!” sade hon med en höflig tournure, som jag aldrig glömmer; ty för ett barn af hennes ålder var den märkvärdig. Hon tänkte nog i sitt innersta, att det för tillfället icke hade[82] stått så alldeles helt till med Mabonnes eget minne af Visbys och Uddevallas lägen – ty elever få stundom sina aningar rörande en lärares kunskaper, det påminner jag mig sjelf – men långt ifrån att låta förstå något ditåt, gaf hon händelsen en tydning af öfverlägsenhet för min räkning, och att jag blott velat sätta henne på prof. Barn gå stundom längre i finesse, än någon fullvuxen begriper. Men som jag förstod henne och var angelägen om att återställa mig i hennes tankar, sade jag: ”Vet du, Constance, Uddevalla har ett så förträffligt läge vid Vesterhafvet och befinner sig tillika så nära Venern (blott på tre mils afstånd), att Göta kanal, som du ritade in i förrgårs och som du mins faller ut ända nere vid Göteborg, skulle kunna göras mycket kortare genom att gräfvas blott ifrån Venern till Uddevalla, och den förändringen skall konungen säkert göra en gång.” Constance såg på mig litet häpen. Af min fras förstod hon visst ingenting, men åtminstone det, att jag hade noga reda på mitt Uddevalla. Det gjorde också för ögonblicket tillfyllest. Men hon tillade klippskt efter en paus: ”Då skulle jag få lof att måla om Göta kanal på min charta? det besväret näns kungen visst icke göra mig, och mamsell skall få se att Göta kanal blir qvar der han är”. Mamma kan härutaf intaga, att min elev delar Göteborgs handlandes åsigter, hvilket icke är litet vid nio års ålder.

Constances smak för allt, som på ett eller annat sätt kunde bildas till tafla, eller utveckla sig i sköna former, gjorde också våra sy-öfningar till en hufvudsak. Point-de-poste eller Galopp-söm kunde hon redan innan jag kom hit; det är också ett lappri, ehuru det kan göras nätt nog på trådtyll och linon. Men såsom jag medfört de der utsökt vackra mönstren för tapisseri, så dröjde jag icke att börja med det, och jag fäste hennes uppmärksamhet på rutorna i en stramalj. Hon förstod utan svårighet, huru man i dem skall korrekt öfverflytta hvad man ser uti mönstret. Friherrinnan afhörde min första information, och mönstrets rutor voro ju också gudvarelof små riktiga qvadrater! Jag finner att geometri duger till någonting. Friherrinnan befattar sig icke personligen med grannlåtsarbeten, men jag märkte att hon ganska väl förstod sig på allt detta. Jag fick ifrån Malmö förskrifva hvad vi behöfde, på penningar ses här alldrig. Snart kommo vi uti en magnifik gång, och jag satte upp åt mig sjelf[83] ett litet det gentilaste perltapisseri, hvarmed jag ville öfverraska friherrinnan. Sådant är visst fasligt mycket dyrare än med sefirgarn, men så ser det också ut för någonting. Det skall bli ett långt urband, med anemoner och hyacinter på; friherrinnan bär ständigt vid venstra sidan en liten rar klocka med dubbel emaljerad boîte, ty hon är sträng om tiden för allt i hushållet. Jag har tagit mått med ögonen huru långt bandet behöfs; det skall först gå om hennes hals så vackert som trots någon guldked, och sedan sträcka sig utför bröstet så långt ned som der hon älskar att hafva sitt ur. Detta mitt perlarbete tänker jag skall blifva ett mästerprof och visa din Amalia i sin dag, min söta mamma. Jag har uträknat, att ej mindre än tjugusex blommor får jag rum med på bandet hela raden utefter hvarandra, tretton hyacinter och tretton anemoner, blå och hvita, men kanske lägger jag till någon aster, om jag har plats: ranunkler deremot tål jag icke, det är för platta blomster, jag tål icke ranunkler. Ack om jag hade dig nere i Skåne en dag, att du fick se på mitt arbete och råda mig! Men lilla Constance skall jag låta sy ett lorgnetteband åt Malcolm, det skall också bli perltapisseri, fast helt smalt, men med genombrutna länkar af guld- och stålperlor. Lorgnetteband passar åt honom, som jemt går och plirar med ögonen och låtsar vara närsynt som en engelsk lord: den piken kan han nog tåla vid. Sedermera låter jag henne fram emot hösten och till omvexling träda på tyll med lantråd, om det bara kan lyckas mig att skaffa oss någon lantråd som glänser riktigt, här nere: det är svårt att lefva så långt ifrån Stockholm. Så skall hon få sy med ganser (säg mig, mamma, skall det stafvas guancer eller ganzer? det är ett konstigt ord). Jag skall lära henne både med bomulls- och ylleganser, det kan göras rätt nätt på bombassin, kappor och kragar, fast jag tillstår att jag alltid sätter ylleganserna vida framför de andra; de äro ludnare, fylligare och kunna till och med på långt håll likna sniljor. Det är besynnerligt, att mamma häruti icke kan tycka som jag. – Men så har jag också ett annat, ett superbt arbete i tankarne, och som bevisar friherrinnans stora förtroende till mig. Hon kom en dag in till oss. Det var en mathematisk förmiddag, så att baron Oscar satt vid lektionsbordet, der han visade Constance reguliera femhörningar, jag deremot vaxade tråd i fönsternichen. Friherrinnan kom ned ifrån[84] Bibliotheket, der hon ej sällan tillbringar hela timmar med att skrifva eller läsa Memoirer – jag vet icke – men jag har hört sägas, att hon derinne i väl tillästa skåp skall hafva märkvärdiga papper och rara saker. Hon syntes mycket upprymd, när hon inträdde, hon höll ännu sin eleganta nyckelknippa i hand, den hon annars alltid har hängande i skärpet under uret. Hon kastade en flygtig men nöjd blick på Oscars plancher, nalkades derefter mig, och besåg min båge, som stod ett stycke ifrån. Efter några artiga ord frågade hon mig, om jag, ”som var så snäll i arbeten,” icke äfven förstod att brodera i guld? Då jag härtill jakade, fortfor hon: ”Mademoiselle skulle kunna brodera en rökmössa åt min man till jul?” – Med högsta nöje. – ”Jag har ett stycke rödt sammet från Lyon, fortfor hon; men hvad slags broderi skulle vi välja? en ranka af olivblad rundtomkring?” – Som friherrinnan befaller. – ”Jag har ett franskt mönster, hvarefter jag i min barndom broderade en dylik mössa åt min far i Perpignan: det faller mig in.. om mademoiselle arbetade efter det? jag finge då se någonting gammalt och kärt förnyadt.” – Det skall på det högsta roa mig, svarade jag. Friherrinnan syntes mycket upplifvad af den idé, som vaknat hos henne. ”Jag skall genast gå efter detta mönster,” sade hon, ”mademoiselle skall få se hvad som är vackert!” Hon steg upp med en hastig rörelse, icke annars vanlig hos henne, men som älskvärda minnen väckt; hon skyndade ut. I ett ögonblick kom baron Oscar fram till mig i fönsternichen, nickade åt mig tystnad (för Constances skull), och tog snabbt nyckelknippan, som hans mor glömt efter sig (en hos henne rätt ovanlig distraktion). Hastigt letade han bland nycklarne ut en, med det mest granna och besynnerliga ax (säkert till ett dyrkfritt lås), tog mitt vax, uppmjukade ett stycke och gjorde deruti ett komplett aftryck af nyckeln. ”Hör!” hviskade han till mig och höjde pekfingret betydelsefullt, ”vi skola göra friherrinnan en surprise: men nämn för Guds skull ingenting, ej det minsta, åt Constance! Jag tar nu bort detta vaxaftryck med mig. Men jag skall – (han blinkade med ögonen och såg litet nervös ut, liksom darrande i hela kroppen) – ja, jag vet icke ännu så noga – jo, Amalia – med ett ord, jag skall göra en ritning, en liten gentil ritning med nyckel uti: deraf kan bli mönster till ett guldbroderi också, säkert”. – Han afbröt sin mening, såg sig om åt[85] dörren, ty han hörde steg; stoppade vaxet hos sig och skyndade till sin plats bredvid Constance. Hela hans uppförande var mysteriöst; men jag förstod honom så väl. Han menade, att han vill förfärdiga ett mönster åt mig af ny uppfinning, hvarefter jag i tysthet skall brodera till jul åt friherrinnan en nyckelpung, liksom rökmössa åt baron. Blir icke det någonting! häruppå tänker jag mycket. Friherrinnan kom nu in, gick till mig med sin franska teckning och beskref utförligt huru hon ville hafva allt. Mekaniskt återtog hon sin nyckelknippa, som hon fann ligga alldeles i samma ställning. Ack, hon anade ej – att jag som bäst tänkte på en julklapp åt henne sjelf, under det jag uppmärksamt afhörde hennes önskningar för den mössa vi skola sätta på baronen. Är jag nu icke väl i affärerna? jag arbetar i hemlighet för alla i hela huset, och jag har allas förtroende. Hvad jag är glad! Baron Oscar har likväl ännu glömt gifva mig ritningen, som han ville göra. Men jag skall påminna honom. Det är också icke brådtom, ty nu är jag riktigt öfverhopad.

Jag är kommen i ett starkt bryderi, vet du mamma, för någonting annat, som friherrinnan också vill hafva gjordt här, och som jag icke begriper huru det går till. Hon har flera små toilettbord med skifvor af hvitt superfint träd, och på dem vill hon se gravurer calquerade. Hon har visat mig ett bord med en sådan tafla ur Napoleons fälttåg: det ser obeskrifligt nätt ut. Hon har framtagit flere gravurer, som böra calqueras på de andra borden: de handla om Montenotte, Millesimo, Lodi och Arcole: Buonaparte är hennes hjelte, och jag ville så gerna göra hennes toilettbord i ordning. Hon fordrar visst inga underverk af gouvernanten, utan har blott i förbigående talat om saken; men, söta mamma, kunde du skicka mig ett recept huru man calquerar på träd! Det sker säkert med någon fernissa eller snarare syra, tror jag, hvarigenom gravuren lossnar från papperet och fastnar på bordet; men skall icke trädskifvan prepareras? Ack om du kunde låta mig veta det? Du behöfver nu alldeles icke vidare tänka på hvad jag frågat dig om vattenkonsten, ty om sådana barnsligheter blir här säkert ingen fråga: jag märker nu bättre huru allting står i huset. Kunde jag deremot calquera Napoleon – – se, det skulle icke min friherrinna tycka illa om!

Annars är här någonting kommet öfver till Skåne ifrån Köpenhamn,[86] som kallas orientalisk målning, som jag aldrig vetat af förut. Det har ett förtrollande utseende och måste vara gjordt med färgstoft, som man strör och låter fastna likt dam på något gummi. Det liknar taflor af feeri. Det skall dock icke vara så konstigt, som det ser ut, säger baron Oscar; men det sker också på träd. Han har förärat mig en ask med en sådan tafla på locket, föreställande en outsägligt täck blomma, som blott växer i nejden af Nizza i Italien. Joho, du!

Men, söta fru Hillner lilla, tro icke att vi sitta inne jemt och ständigt: vi studera icke på Magistern, vi gå ej löst på Candidaten. Tvertom hafva vi promenader åt flera håll kring Gräseholm, och en liten rar insjö, hvilket lär vara en sällsynthet i Skåne. Baron Oscar ställer gerna till nöjen åt oss – men NB alltihop det här timade innan Hans Nåd sjelf kom hem – och jag måste berätta dig någonting, som höll på att bli narraktigt under de dagarna då Christianstadsherrn, en Monsieur Elbers var här och hedrade våra meloner med sin nåd. Han åt – i parenthes – som om han varit ytterst ut ifrån Kungsängsgatan! Men han var annars en liflig, ganska hygglig karl, och en af Oscars förtrognaste vänner, det märkte jag flera gånger. Han är Hofrättsnotarie och kallades ”Hr Häradshöfding” af friherrinnan, som visade sig något kall emot honom, efter vanan mot folk. Hon benämde honom stundom Hr Greffier och en annan gång Hr Syndic. Jag vet icke om han kan franska stort, men åtminstone visade han sig icke stött emot friherrinnan, utan svarade henne med en naiv uppsyn: ”eh bien! je serai le Sängdick, parceque vous le voulez.” Han uttalade sitt Syndic med en så utomordentlig tonvigt och skånsk bredhet, att jag knappt hört maken; friherrinnan nödgades småle, och jag har tagit min tillflygt till att här stafva ordet på den renaste svenska, för att återgifva dig nöjet af uppträdet. – På eftermiddagen anlände tvenne Christianstadsherrar till, hvilka Hr Elbers säkert tillkallat för att vara vittnen, jag menar till hans gourmandise; ty han aflägsnade sig med dem ned i plommonlunden, der, för att döma af en åt efterverlden qvarlemnad ryslig hög plommonstenar, en stor ravage för sig gått. Oscar var också med hos dem; ty han ansåg sig hela denna tiden böra vara värd på Gräseholm; och han är den artigaste värd. Dessa objudne fremmande aflägsnade sig likväl snart och foro bort; jag gissar,[87] de ville icke oroa eller genera friherrinnan, som, oss emellan, ej är någon öfverflödig vän af obekanta ansigten; utan, likasom de kommit en passant för att träffa Elbers och utan att ens gå in och bocka sig för friherrinnan, aflägsnade de sig ock utan att taga afsked. Men den token Elbers åtföljde dem. Huru långt eller hvart de nu foro, vet jag emellertid icke: resan måste likväl hafva varit obetydlig (ty på qvällen fingo vi igen dem). Oscar inträdde i salongen litet längre fram på eftermiddagen, då solen satt midt emellan högt och lågt och sken som behagligast: han proponerade oss att göra ett lustparti till sjös. ”Friherrinnan har icke på länge njutit luften”, sade jag, vändande mig till henne; ty jag ville icke gerna fara ut ensam med Constance och Oscar. Friherrinnan hade ännu qvar sitt goda lynne sedan middagen och småskrattade allt emellan litet torrt öfver sin ”skånska fransos.” Skall Monsieur le Syndic fara med? frågade hon. ”Nej,” inföll Oscar, ”han har redan afrest med några vänner, som fordrade hans närvaro på någon ort; han bad om sin compliment och skall med första återkomma att göra ursäkt för sin ohöflighet i dag.” Behöfs visst icke, Oscar, vidtog hon; men lät oss ro ut, dagen är vacker. Vi gjorde således denna lilla glada färd, som blef rätt treflig genom friherrinnans lynne, den gången. Annars var Oscar hela tiden icke litet melankolisk och tankspridd; han svarade vid flera tillfällen bakfram på frågorna. Fru Hillner kan visst icke säga hvaraf det kom? Men Constance är en liten yrhätta i båt; hon och jag skrattade och pratade; jag tyckte jag icke längre var gouvernante en gång. Friherrinnan, som har en stor känsla för det sköna i upphöjda naturscener, såg sig omkring med en sublim uppsyn: ofta hvilade hennes blick på insjöns förtrollande stränder, ofta lät hon sina ögon med ett uttryck af fridfullt nöje falla på oss, flickor; men med sitt samtal vände hon sig mest till baron Oscar. Oscar ville hellre tala med oss, och han skyggde litet undan för friherrinnans ögonkast, det såg jag. Likväl måste han svara henne. Friherrinnan upplifvades flere gånger genom de qui-pro-quo’s, som undföllo vår riddare. Men ofta blef det ganska vackert, ty Oscar talar obeskrifligen väl när han vill. Friherrinnan, som satt och såg bort öfver sjöns vågor, frågade honom: ”är icke der i skogen på andra sidan en förträfflig jagtmark, nu som förr? men du har i sommar icke jagat på[88] länge, Oscar?” – Nej, svarade han, endast i högsta nödfall jagar jag. – ”Mais pourquoi donc?” – Jag sårar, sade han och såg upp på sin mor, jag sårar så outsägligt ogerna den, som jag icke annars har något emot – ej det minsta emot: den, som jag skulle kunna säga, att jag med största, med högsta innerlighet älskar! jag sårar, min Gud! blott i yttersta nödfall, om jag måste värja rätt mot orätt .. om lif och framtid så oundgängligt fordra. – ”Vi tala om rådjur och hjortar i skogen, var icke tankspridd, Oscar; du är i sanning bra öm. Och någon skulle kunna falla på den tanken, att du i detta ögonblick ej vet hvad du säger,” slöt hon leende. ”Du är godhjertad, Oscar,” fortfor hon nu i ombytt ton: ”kanske är du det för mycket? men tack ändå för det!” – Baron Oscar slog vid dessa ord hastigt ned sina ögon öfver vågorna, och i hans ansigte såg jag en känsla, som närmade sig till tårar – hvad han var vacker i detta ögonblick – han tog sin mors hand och kysste den häftigt. Hon, som ändock blott är hans stjufmor! Friherrinnan sade: ”du måste emellertid icke vara för lättrörd, Oscar; verlden är icke så. Tag du din bössa, och jaga: skjut! det skadar icke: djuret faller friskt och hastigt till jorden, dess smärta räcker icke länge. Försynen har skapat verlden så.” Oscar skulle väl ännu en gång hafva svarat sin mor, och jag nekar ej, att jag tyckte mig upptäcka någon viss liten hårdhet i det hon sagt, som väl förtjenade att – men här vardt annat af i båten, ty vår oefterrättliga vän Malcolm, hvilken såsom engelsman alltid är vår amiral och ror, styrde till vägs med årorna så dumt, att båten började guppa, och sådant har jag aldrig älskat. Nu har man icke styre på ökstockar – eller ökan, gubbevars, som det här heter – utan man skall regera sig med bara årorna, ifall man kan nemligen. Men Malcolm har goda anlag att bli Mylord. Oscar sprang upp, tog årorna af honom, rättade rodden och snart voro vi vid andra stranden, dit vår destination gick. Vi stego i land och promenerade en stund i skuggorna. Friherrinnan talade härunder så vackert, att jag sörjer, som icke mins hvart ord. Hon gick med mig och Constance på hvar sin sida, och ingen gnista geometri hörde vi. Hennes röst blef allt mjukare, hon vidrörde döden och Frankrike. Jag, som i början af min hitkomst fattat den tanken om henne, att hon icke var riktigt religiös! Huru ser jag icke med glädje, att jag bedragit mig? Men hon eger[89] emellertid ett svagt bröst, och en tärande sjukdom fruktar jag hon har en aldrig så liten släng af. Hon älskar sin man, baron Migneul, så innerligt, och han älskar henne tillbaka, det förstår jag af flere vändningar, som jag emellanåt märker. Hvad kan det då vara, som tär henne? Unga baronerna gingo efter oss på promenaden: de sade ej ett ord, men hörde och lyssnade, som artiga kavaljerer, på allt hvad jag och friherrinnan samtalade om. Vi tillbragte visst två timmar på denna intagande eftermiddagsstund. Friherrinnan öppnade för mig så mycket af sitt hjerta; hon gaf mig de bästa lärdomar, men icke mera i den så stränga formen. Mången gång, under träden der borta, yttrade hon sig så vekt och nästan barnsligt, att jag förundrade mig. Blott hemma i sina förnäma rum är hon friherrinnan Migneul, och vi gå der stundom med hvarann på så parallela linier, att vi icke kunna råkas; men härute var hon Eugénie Guémarez. Jag talar förmätet, hvad vet jag då om Eugénie Guémarez? men förlåt mig, min mor, det föreföll mig så, och jag älskade henne för det. Hvad det skall roa mig outsägligt att få se hennes man, tänkte jag der jag gick.

Men nu skall du få höra hvad som hände, när vi återvände. Rodden hem gick galant. Vi stego i land, vi gingo upp åt slottet till. Vi kommo uppför trappan och in i farstun. Vi stego upp i den andra våningen. Har någon sett på maken! der mötte vi Monsieur le Syndic med sina två vittnen, hvilka tycktes nedstiga från ingenting mindre än bibliotheket. Det är klart, att när de icke funnit oss hemma, hade de väl vandrat ur rum och i rum, för att finna oss. Men litet närgånget såg det ut emellertid. Jag tyckte mig också kunna spåra en liten förlägenhet å ömse sidor; men herr Elbers bar sig åt som en ganska skicklig man. Hans vänner och hofrättskamrater hade förut på eftermiddagen sökt honom för en angelägenhet, som gjort, att han då aflägsnat sig med dem. Men han hade icke velat begå den ohöfligheten att resa ifrån trakten, utan att presentera dem. Således hade han nu den äran: Herr Vingstedt! – ”Ödmjuka tjenare, min friherrinna!” – Herr Ortolan! – ”Ödmjukaste tjenare, min nådigaste!” – Friherrinnan bad herrarne ursäkta, att hon rest ut och varit frånvarande. Hon bad dem stiga in i salongen. Jag väntade, att hon skulle bli kall och litet tvärstött, såsom mot ungt, obekant, resande[90] herrfremmande understundom inträffar. Men herrar Elbers, Vingstedt och Ortolan förekommo henne säkert litet olyckliga i fasonerna, som sanningen var; och det roar henne, har jag märkt, att vara artig mot sådana, som hon tillika i hemlighet får öfva sin ironi på.

Sedan betjenten fournerat oss med deserttallrikar och eftermiddagens drufvor började gå, visade sig samtalet fylligare. ”Jag hoppas, att förrättningen lyckats?” sade friherrinnan, vänd till herr Elbers; ”förmodligen voro herrarne på besök hos den hyggliga landtpresten i vårt grannskap? han processar ofta, så att han nog behöfver vänner ifrån hofrätten.” – Det är sant, upptog Elbers, att vi icke voro långt härifrån, men vår juridiska befattning var en af de enklaste. – ”Beklagligt! herr Greffier.” – Elbers tog sig nu med vivacité en pris snus, hvilket jag märkt, att han alltid brukade straxt innan han skulle yttra någonting qvickt. Såsom Greffier och Syndicus, sade han, kommer det ofta på min lott, att göra afskrifter af Originalhandlingar. Det skedde också i dag: men dessa begge herrar hafva såsom vittnen intygat afskriftens likhet med originalet; och de måste personligen komma tillstädes för att se urakten, emedan den endast kunde beskådas på stället, men icke flyttas bort, och straxt åter omsorgsfullt inläggas i samma skåp, der den befann sig. – ”En mycket utförlig beskrifning på en likgiltig sak, Monsieur le Syndic; men var nu så god och tag en klase; jag försäkrar, drufvorna äro originaler ifrån drifhuset.”

Mamma hör, att detta föll sig litet stelt, hvilket var min friherrinnas svaga sida i fråga om repartier. Men de tre herrarne Elbers, Vingstedt och Ortolan uppförde sig minsann icke som afskrifter; jag har knappast i mina dar sett sådana originaler. Troligen hafva de nyss blifvit inskrefne i verket, och något vidlåder dem således ännu ifrån studierna. Jag förlät baron Oscar att hafva Elbers till vän; han är i alla fall en liflig man, om ock litet ofullkomligare i tournuren; men skulle de andra två också vara Oscars –? nej, de äro visst endast Elbers’ vänner.

Men vi hade icke ledsamt af dem, ty de togo afsked. Hela detta besök förekom mig obeskrifligen narraktigt; ty man tycktes endast hafva ankommit för att begifva sig bort. Man var så der generad hela tiden, och blef först i sitt esse, när man tog till hattarne. Friherrinnan använde ej[91] heller någon utmärkt talang i att persuadera originalerna qvar till aftonen.

De reste – min mor! –

Och just som de rullade i en liten pinnvagn bort ifrån grindarne, kördes de om af en stor coupé, hvilken höll in på gården. En annan steg ur – det var Hans Nåd.

Mitt bröst klappade, nästan slog – af nyfikenhet – jag skulle säga rädsla – vid tanken på att nu inställas inför honom, som är min – – hvad skall jag kalla honom? Herre, Husbonde. Jag hade på slottet lefvat så trefliga veckor: mycket öfver en månad hade förlidit, utan att jag genom någonting blifvit påmint om att jag vore en fremling. Der stod jag nu i en vrå af salongen. Friherrinnan och Constance gingo ut på trappan, honom till mötes.

Jag bemannade mig, när jag hörde salsdörren öppnas. En högväxt man inträdde, hans gång var behaglig, men jag såg honom ännu blott från sidan. Efter några ord af ömhet emellan honom och Constance, tog friherrinnan mig vid handen, förde mig fram och presenterade mig: ”Mademoiselle Lenoir –”

Ah! vår lilla efterlängtade gouvernante?

Med dessa ord kom han på golfvet mig till mötes. Men han tvärstannade halfvägs och började fixera mig med genomträngande, fast sköna ögon. Jag tyckte mig se en skymt af blekhet flyga öfver hans kinder, men det var visst blott min egen inbillning, uppkommen deraf, att jag kände någonting fara igenom mina egna nerver.

Det var också ett hastigt öfvergående ögonblick. Baronen kom mig nu närmare, helsade mig hjertligt välkommen i huset och satte sig ned i vår krets.

Han blef icke länge inne; utländska bref fordrade honom till kontoret, förmodligen; en viss oro afspeglade sig i alla hans rörelser.

Men jag är narraktig, som icke begriper att stora herrar, som nyss hemkommit, hafva ännu mycket oafgjordt. Jag skulle så gerna, tyst i ett hörn, hafva velat sitta och fördjupa mig i åskådningen af en person, hvaraf för mig så mycket beror. Han är visst ändå till sluts olycklig, min mor! jag har begynt blifva litet menniskokännare. Men när jag ser så[92] mycken ömhet emellan honom och friherrinnan och alla här, huru skall jag då förklara de spår jag märker af smärta?

Farväl, min egen lilla mamma! Du får i dag ej ett bref från mig, utan en bok. Förlåt mig, men du har ju befallt mig att skildra min – Honom – jag har så svårt att skrifva ut ordet Husbonde, ty jag har här alldeles vant mig ifrån att anse mig vara det jag är likväl.

Ehuru jag skulle sluta nu, och redan, som jag ser, skrifvit farväl, så måste jag ändå tillåta mig några ord om ett litet äfventyr sent på den vackra qvällen. Luften är så ljum här, och jag brukar gerna, sedan vi ätit, gå ut i min ensamhet en stund bort i trädgården. Jag gjorde så också denna dag, och under det jag promenerade i några löfgångar af den mildaste skugga, började jag sjunga le Revenant, din favorit-air, min mor, och som du nyligen i ditt bref påmint mig om. Jag sjöng den så helt och hållet ur min innersta själ, att jag tror jag sjöng den icke illa. Jag kände mig sjelf intagen, fängslad, förvånad af dessa ljud, som jag aldrig förr hört låta så väl, som emellan träden ute, denna qväll. Jag återtog sången flera gånger; och när jag vände mig om för att gå genom lunden tillbaka, såg jag Hans Nåd stå helt stilla vid ett träd. Han brukar således också promenera om aftnarna? han hade säkert hört mig! säkert älskar han musik? hvilken glädje, om han det gör! Han stod tyst, uppmärksam, med lutadt hufvud. När han såg mig nalkas, kom han med några korta steg emot mig. Han såg så upprörd ut, att jag nästan förskräcktes. Han ämnade väl säga mig en liten artighet för min röst eller för denna sång särskildt, jag vet icke rätt hvilketdera; men han sväfvade på målet så, att jag ingen mening fick af det han yttrade. Det lät, till en del, som om han ville förklara, att han aldrig i sin lefnad hört någon vackrare air än le Revenant; men af andra uttryck skulle jag kunnat draga den slutsatsen, att han bad mig för Guds skull aldrig sjunga den för honom mera. Af allt sammanlagdt finner jag med säkerhet, att jag i min husbonde har en känslofull man, och det fägnar mig ändå mycket. Han fattade sig snart, tog min hand, kysste den helt hastigt med en geste af courtoisie, bjöd mig armen för att föra mig hem, och sade: Mad’mois – Lenoir väcker hos mig den största förhoppning, den ljufvaste visshet om, att min lilla Constance erhållit den ömmaste, den bästa vårdarinna.

[93]

”Herr baron har alltför mycken godhet,” svarade jag. –

Lofva mig – afbröt han lifligt – lofva mig, att för min Constance vara icke detta obetydliga, som man kallar lärarinna, icke detta kalla, som man benämner gouvernante: lofva mig att vara och förblifva hennes verkliga, hennes varma, hennes bästa vän?

”Hon skall vara som min syster!” – utbrast jag, öfverväldigad af känsla och höjd öfver mig sjelf af glädje vid det förtroende, som jag hörde en så förnäm och stor man hysa till mig. Dock hejdade jag mig straxt ifrån den frihet jag tagit mig. ”Jag skall vara som hennes syster – om jag får? –” tillade jag.

Han förde mig hem ur trädgården utan att säga ett ord vidare. Min mor, hvad jag känner mig lycklig, att också han visar mig ett grannlaga, ädelt bemötande. Jag skall blifva dubbelt flitig, dubbelt snäll. Jag känner på mig, att nu skall det icke kosta mig det minsta, att hålla mig för den ringaste i huset, uppföra mig som en tjenarinna och verkligen sätta mig på den plats, mig tillhör, efter jag finner att jag icke har någon förödmjukelse att befara. Jag är visst rätt elak, mamma, och du måste nästa gång tillskrifva mig en lexa för det, som jag med säkerhet känner på mig, nemligen, att om man lät mig med ett ögonkast förstå att jag vore domestik, så skulle genast högmodet sätta stål i mig och jag skulle på minuten taga mig en uppsyn af herrskap; men så länge man, deremot, behandlar mig som herrskap, är jag mjuk till sinnes och går som en tjenare, med nöje. Du ser, att din stackars Amalia måtte vara uppfylld af motsägelser, och jag fruktar att jag med tiden kommer att bli rädd för mig.

Hans Nåd, eller ”Monsieur le Baron”, är en vacker, långväxt person; icke ung mera, men alls icke heller gammal. Friherrinnan ser ut att vara äldre, men torde icke vara så i verkligheten. Jag har nu redan på de här veckorna i följd af mitt kall, såsom lärarinna, såsom gouvernante voyez vous, börjat öfva mig uti att observera smått och studera karakterer. Det gör, att det också roat mig obeskrifligt att fixera friherrinnan och baron när de sitta tillsammans och tala; men jag håller mig undan vid fönstret, så der. Jag har icke sett dem så mera än en qväll ännu, emedan han nyss kommit hem; men hvad jag tyckt mig märka, skall jag säga dig. Att[94] förhållandet dem emellan är varmt, anser jag säkert; men i mina ögon uppför baron sig emot henne med mera artighet, mera utsökt uppmärksamhet, mera ända till småsaker sträckt complaisance, än jag af en djup kärlek skulle vänta. Dock, hvad vet jag om kärlekens sätt att vara? Jag bara inbillar mig, min mamma, att den man älskar måste man behandla ömt, men icke ömtåligt. Jag tycker det ligger något sårande i en höflighet, som sträcker sig till det allraminsta: det ser nästan ut, som man befunne sig i sällskap med en till hälften fiende, en, som man genom artigheter måste blidka, försona eller komma att glömma någonting.

Mig kan det icke passa, att genom frågor tränga mig in i familjens hemligheter, men ett och annat har jag hört, och jag har uppsnappat några ord, som redan förut undfallit baron Oscar. Ty när han läser geometri med Constance i vårt lektionsrum, talar han icke alldeles oupphörligt om endast räta linier. Med få ord sagdt, baron Migneul sjelf lär icke vara så fullt ut fransos, som hans friherrinna. Det är till och med ej så säkert, att han icke kan vara engelsman, tysk, eller kanske till sluts svensk? men med hans Sverige måste det då likväl stå litet underligt till. Redan för nio, tio år sedan, jag menar vid epoken af lilla Constances födelse, satte han sig ned i Skåne, dit han med sin friherrinna kom utifrån; han köpte här stora egodelar, men har dock under alla de år, som sedan förflutit, varit ganska litet hemma och mest utrikes om igen. Tror icke mamma, att han är litet skygg för fosterlandet? men sådant är ett fult tecken. Han är detta år hemkommen; men det säges, att han ånyo ämnar ut och resa. Icke underligt då, att hans friherrinna kan vara dyster. Likväl skall han nu blifva öfver hösten och vintern i Skåne, berättas det.

Men det är oss förbjudet, att tänka ondt om vår nästa, bästa mamma! slut derföre ingenting förhastadt om baron Migneul. Jag har intresserat mig för honom allt sedan han derute i parken lyssnade så uppmärksamt på min sång. Nå, det var blott af en vanlig artighet: men, vet mamma, han är en underlig man. Ty mamma skall få höra! När vi hade kommit in om aftonen och tillbringat en qvart eller halftimme i salongen – ty här konverseras alltid länge på maten – så skedde godnatttagningen. Unga baronerna, Oscar och Malcolm, hade redan aflägsnat sig, men jag var[95] ännu qvar. Slutligen steg friherrinnan Eugénie upp, gaf mig sitt bonsoir med en angenäm nick, såsom hon brukar, och tog Constance vid handen. Baron bjöd friherrinnan sin arm, jag neg för herrskapet, och han konvoyerade henne jemte Constance ur salongen till sängkammaren. Ändå, Gud vet hvarföre, stannade jag litet qvar i salongen, slog några slag för mig sjelf och tänkte på just ingenting. Efter ett ögonblick återkom baron Migneul ifrån friherrinnans sängkammare för att gå bort till sina egna rum. När han såg mig ännu qvar i salongen, studsade han litet. Han höll vaxljuset i hand; ty såsom vi nu hade lidit ett godt stycke in i Augusti och det var inemot natten, hade vi ljus tända. Han trädde rakt fram till mig. Jag kan icke beskrifva uttrycket i hans åtbörder. Den utmärkta höfligheten var borta, men i dess ställe låg en hög innerlighet, ett förtroende, måladt i blicken. Han tog mig i hand, lyste på mig och sade:

”Förlåt mig! mamsell Lenoir är mig alldeles obekant, jag känner icke någon enda af namnet Lenoirs slägt. Engagementet har skett genom friherrinnans correspondance: i detta, såsom i mycket annat, har jag ingen del. Ursäkta en okänd! men tillåt mig att ett ögonblick, innan vi skiljas, få betrakta detta – detta ansigte –”

Han ställde ljuset ifrån sig på bordet, tog mina bägge händer, betraktade mitt hår, min panna – säkert slog jag ned mina ögon, men jag slog dem åter upp. Jag tror icke att jag darrade; han sade intet; men aldrig har jag sett så bleka kinder. Hvad menade han? Efter ett ögonblick tryckte han min ena hand och gick. Han kom ännu en gång hastigt tillbaka, tog en af mina lockar, kysste den häftigt och gick för andra gången, under en med svårighet dold, häftig rörelse. Inkommen i sina rum, på andra sidan om salongen, slöt han dörren. Af häpnad stod jag qvar ännu en sekund; jag hörde djupa suckar derinifrån.

Säkert, mamma! måste jag vara lik någon italienska eller engelska, som baron sett före friherrinnan på sina resor; ty han har rest mycket. Jag viste icke hvad jag skulle tänka, jag beklagade honom, jag gick upp på min lilla kammare och skulle lägga mig. Men jag kände det vara omöjligt för mig att somna, så upprörd var jag. Jag tänkte på dig och huru gerna du vill läsa om alla mina händelser. Derföre tog jag i stället[96] fram mitt postpapper, och satte mig att skrifva till min älskade mamma. Herre Gud, om du icke vore, hvem egde jag då att hålla af? Jag omfamnar dig i tankarne med min själ. Jag skulle vilja gifva ut tusen – ja, riksdaler har jag inga att gifva – tusen diamanter skulle jag vilja gifva ut, om du bara osedd hade kunnat betrakta baron den der stunden; det hade intresserat dig, du, som har religion. Hans ögonkast uttryckte på en gång den högsta värme och den djupaste förtviflan. Vet du, min mor, han har säkert ingen riktig religion – ack, hvad du och jag i vår fattigdom, som det kallas, äro lyckligare än han. Mitt hjerta slår obeskrifligt, när jag tänker på honom! Likväl ber jag Gud, att icke många så märkvärdiga uppträden måtte ske, ty jag har min lilla Constance att uppoffra mig för, och får icke utsätta mig för stora underligheter. Jag hoppas också allt skall gå väl; ty Oscar har redan förut berättat mig, att baron Migneul har accéer ibland, men att det snart går öfver. Också är han så belefvad, att han säkert blott sällan blir besynnerlig.

Helsa alla våra flickor i Upsala, både hos fru Schenson och mamsell Flintenberg; ack om jag vore der på en minut, så fick jag tala vid dem. Här skickar jag dig innelykt en croquis af Gräseholm; den skall min mamma sätta upp på sockerasken, när hon dricker sitt lilla kaffe, så ser hon hvarest Amalia håller till. Jag har ritat en allrasomnättaste näsa på väggen till märke bredvid tredje fönstret i andra våningen, det är Amalias kammarfönster, så mycket du vet. Derinnanföre sitter jag nu och skrifver till min mamma. Jag skall icke just påstå, att näsan är synnerligen väl gjord, hon är motsattsen till – men alltid duger hon till fönstermärke.

God natt, tusen

god natt!

Amalia.

[97]

AMALIA HILLNER.
ANDRA BOKEN.

[98][99]

FÖRSTA KAPITLET.
OSCAR EKENSPARRES RESA.

VI hafva i det föregående hört historiens personer sjelfve tala i sina bref. Visserligen kunde vi, såsom man brukar med häfder och dokumenter, hafva gjort ett utdrag ur dessa bref, och blott meddelat hufvudsaken åt den benägne läsaren. Men vi ville icke med vår pennknif skära sönder en väf af tankar, som rännts upp ur skära sinnen, för att blott behålla några trådar eller gifva dager åt ett naket extrakt. Vi föredrogo således att låta brefven inflyta in extenso, under förutsättning, att hvarje delikat och ädel läsare icke komprometterar författarinnorna, ler åt deras andes uppriktiga utgjutelser eller talar om för vänner och bekanta allt hvad han finner anmärkningsvärdt i uttryck och sammansättning. Förtroliga bref, aldrig skrefna för att tryckas, bör man förlåta att de se ut som bref bruka.

Det är väl sant, att vi ännu ega i vårt våld några papper till, rörande samma händelser, och kanske skola vi vid tillfälle äfven meddela dem. Men för närvarande måste vi taga vår tillflykt till att berätta allenast, emedan hvad som närmast följer icke blifvit antecknadt, så mycket vi veta, utan endast nått oss genom en muntlig tradition. Vi få då säga, hvad som nu är allra angelägnast, nemligen att unga herr Oscar Ekensparre beredde sig på att resa till Christianstad.

Baron Oscar hade intet ord af betydenhet kunnat få vexla med sin vän, Carl Elbers, då denne i sällskap med sina förtrogne, herrar Vingstedt och Ortolan, gjort det mysteriösa besöket på Gräseholm. Ända[100] ifrån det ögonblick, då Oscar, hemkommen ifrån sjön med sin stjufmor, friherrinnan Eugénie Migneul, i slottstrapporna mötte de tre nedkommande juristerne, hade desse genom värdinnans mer än vanligt förekommande godhet blifvit så upptagne i hennes salong, att Oscar, utan att väcka uppseende, ej kunnat vinka Elbers afsides. Blott i en fönstersmyg hade Elbers i förbigående helt hastigt tillhviskat honom dessa ord: ”testamentet har igenfunnits; vi ega en vidimerad afskrift deraf, och än mera.” I sjelfva verket var denna upplysning tröstrik nog. Men mycket återstod; ty man borde också veta till exempel hvad som stod i testamentet. Och sedan man en gång viste detta, borde man likaledes öfverlägga om processens ”entamerande.” Oscar såg sina tre vänner afresa i pinnvagnen. Hvad skulle han göra? Förhoppningar, farhågor och tusen tankar korsade sig i hans själ. Att Elbers snart skulle återkomma till Gräseholm, sedan hans begge vänner någonstädes lyckligen blifvit satta åsido, vore väl att föreställa sig; och man kunde då åter öfverlägga i ro, utan att friherrinnan just behöfde misstänka någonting. Men nu inträffade, hvad vi redan känna, att intet mindre än sjelfva stjuffadren, baron Migneul, återkom till Gräseholm när de andra tre afreste, hvaraf följde, att Oscar för ingen del vidare önskade se sin Elbers här. Han beslöt att i stället resa till honom i Christianstad.

Om natten fick han icke sofva så mycket, som kunde hafva varit nyttigt för honom. Han tyckte sig stå framför sitt eget samvete i en stygg, i en nästan afskyvärd dager för den gerning, som han begått. Att på det sätt, som skett, stjäla sig in i sin mors djupast och omsorgsfullast bevarade hemlighet! Taga ett vaxaftryck af hennes vigtigaste nyckel! Locka henne ut på ett lustparti, och just medan man ror med henne på de vackra vågornas oskyldiga duk, just medan man promenerar med henne i den skönaste, den obrottsligaste skogslund, låta sin vän smyga sig in i hennes bibliothek och bland hennes dyrbaraste papper leta fram och afskrifva det oskattbaraste af dem alla! Men emot dessa sjelfanklagelser satte han till svar allt det, som vi redan känna. När man finner sig sin rätt betagen, så måste man få försvara sig; och när dokumenter förhållas, som man obestridligen bör hafva del af, så gifver nödvändigheten tillåtelse att skaffa sig del af dem. För öfrigt hade icke han, såsom[101] stjufföräldrarne, beröfvat sin nästa någonting; han hade allenast låtit göra en afskrift af ett original, låtit samma afskrift vidimeras af personer, åt hvilka tillfälle för sådant ändamål gafs att med egna ögon se originalet, och sedan låtit återlägga dokumenterna på sitt rum igen. Denna plan, som Elbers åt honom lyckligen utfört, hvad vore väl deruti för ondt? På sin höjd en sjelftagen rättvisa; men rättvisa likväl. Oscar Ekensparre vände sig derföre i sängen om på venstra sidan, och förlät sig för hvad han tillvägabragt. Ljusare fantomer började i samvets-anklagelsernas ställe uppstiga för den sömnfrie ynglingens lifliga inbillning. Han såg sig i besittning af en betydlig förmögenhet. Hans bröst vidgade sig af lycksalighet vid tanken på, att han, jemte sin bror egare af hela ekensparreska familjeegendomen i lämpligt surrogat, skulle med frikostig hand tilldela – men såsom gåfva tilldela – baron Migneul och hans friherrinna ett artigt och vackert apanage att tillbringa sina öfriga, ljufva lefnadsdagar på. Hans fantasi gick så långt, att han till och med framtrollade en liten täck – nej, en skön, en himmelskt intagande – friherrinna vid sin egen sida. Att han icke friat ännu, viste han ganska väl med sig; om han en gång i framtiden skulle få ja, viste han deremot icke; men allt dylikt efterfrågade icke hans fria fantasier. Ju längre det led på natten, ju mindre kunde han somna. Han vände sig slutligen helt hastigt om på den högra sidan igen, och föresatte sig att tänka på bror Malcolm. Det gjorde han också verkligen till sluts, ehuru det gick trögt; och följden blef, att han redligt inslumrade vid pass klockan fyra.

När morgondagen tändes, betänkte baron Oscar ännu närmare sin Christianstadsresa; han fann lämpligast att sätta den i verket först om en vecka, på det den icke måtte synas stå i sammanhang med det nyligen bortresta ungfremmandet. Likväl kunde han äfven då icke göra den utan en viss pretext. Stjuffadren var hemma. Han skulle nödvändigt säga honom hvart och hvarföre han for. Emellan unga baronerne Ekensparre och stjufföräldrarne hade alltid ett godt, om ej ständigt just så varmt förhållande egt rum. Också skulle man med en sträng och noga granskning af sönernes ställning kunnat anmärka, att tonen i behandlingen mera gick ut på att de tåldes, än att de älskades. De njöto en vårdad uppfostran och höllos med ordning. Men man såg i dem ynglingar[102], ej som hade något rikt arf att vänta, utan med tiden skulle hjelpa sig sjelfva, fast de likväl hos sina goda stjufföräldrar tills vidare ingenting saknade. Kanske var det slutligen känslan af denna ställning, som började såra baron Oscar, och gjorde att en liten skymt af spänning uppstod emellan honom och baron Migneul, slutande med att drifva honom till efterforskningar rörande sin slägt och till beslutet att skaffa sig och sin bror rätt, hvarvid han fick närmare reda på hvilken rik man hans fader en gång varit. Att han visat sig klok nog att ingenting härom låta förmärka, veta vi af hans bref till Elbers; men samma klokhet tvang honom också att, så litet det än låg i hans karakter att taga sin tillflykt till förställning, likväl vid frukostbordet, den dagen han bestämt för sin afresa, efter morgonhelsningen säga sin far, det han nu efter mogen öfverläggning fattat sitt ”definitiva” beslut att blifva officer och gå in vid Wendes artilleri, samt att han för omaket behöfde göra en resa till Christianstad, der han med major Tauson närmare borde öfverlägga om en så vigtig angelägenhet.

Baron Migneul lyckönskade sin stjufson både till sitt tagna parti och till afresan. Han samtalade som vanligt med Oscar och Malcolm i den belefvade och fina, men derjemte kalla ton, hvilken tillkännagaf, att ehuru han visst älskade dem, gjorde han det dock icke med enthusiasm, och ehuru han säkert tänkte mycket på dem, tänkte han dock troligen ännu mer på annat. Sällan gick han med dem så långt i förtrolighet, att han kallade dem du; men icke heller höll han sig så på afstånd, att han titulerade dem baroner. Han brukade en medelväg: han tilltalade dem gerna i förnamnet. Således sade han äfven denna gång: ”ämnar Oscar resa till Christianstad redan i dag?” Då detta bejakades, tillade han: ”Oscar har att på kontoret hemta nödiga penningar: jutvagnen står till buds, jemte mina bruna skymlar till nästa håll: Petter kan följa med för att derifrån rida hem med dem.” Baron Oscar bugade sig för sin fader på ett sätt, som kunde uttydas till tacksägelse. Intet bref hördes af likväl, som baron Migneul i rekommendationsväg lät förmärka sig vara hågad att skrifva till major Tauson eller någon annan officer vid Wendes regimente. Oscar solliciterade ej heller om att erhålla något; dels derföre, att han alldeles icke ämnade besöka major Tauson eller den ringaste artilleriofficer[103] i hela Christianstad; dels derföre, att baron Migneul sjelf, efter hvad Oscar viste, ganska ogerna skref bref till hvilken det vara måtte, och kanske till sluts hvarken kände någon officer eller ens var af natur att genom sin rekommendation synnerligen stort i tjensteväg kunna uträtta, så rik han än var.

Oscar afträdde derföre, ganska nöjd i sitt sinne. Han tog afsked och afreste. Vägen gick naturligtvis emot de norra delarne af Skåne. Vi hafva svårt nog att emotstå frestelsen att närmare beskrifva hans resa; ty när man på stora landsvägen lyckligt och väl kommit så långt, som emellan Hörby och Wram, öfverstiger man ”åsen”, och ser sig slutligen omgifven af rätt vackra trakter, der herrliga bokskogar, tillhörande det sköna Delagardieska Maltesholm, ställa sig prunkande inför resenärens åskådning. Sjelfva Wrams gästgifvargård föreföll Oscar icke otreflig. Utom att den har Vestra Wrams kyrka och prestgård tätt invid sig och hvars kyrkoherde, Liljeborg, njuter af en vida utspridd ryktbarhet för gästfritt emottagande af vänner och fremlingar när som helst på dygnet, besitter också Wram i den hederliga enkefru Öhrlander en gästgifverska, den trefligaste gumma naturen alstrat, som just stod i begrepp att öfverlemna gästgifveriet åt unge bondsonen Olof Åkeson, sjelf något krympling, men hvilken, genom biträde af den snälla mamsell Lysén ifrån Christianstad (der hon verkligen varit i huset hos assessor Qviding), hoppades göra Wram förträffligt. Fru Öhrlander sjelf förhöll ingen resande, således icke heller Oscar Ekensparre, alla dessa nyttiga underrättelser; för öfrigt språkade hon om De la Gardies på Maltesholm, samt omtalade slutligen med stort, rättmätigt och naturligen förklaradt nöje sin son, hvilken i Stockholm gjorde sig så väl känd genom läroböcker i franska och tyska språken. Oscar åtog sig att, om han någon gång kom till Stockholm, helsa den goda fruns son ifrån hans mor; men historien känner icke om han ännu varit i tillfälle att uppfylla sitt löfte. Emellertid vardt äggröran slut, så att, oaktadt frun kunde hafva talat längre, den resande likväl lemnade Wram. Han anlände till Nöbbelöf och åkte derifrån till Wä. När han for igenom Wä, anmärkte han detta ställes egenhet att hafva stenlagd gata, en omständighet, som så sällan faller på någon bys lott. Oscar gjorde härvid den betraktelsen, som alla[104] förnuftiga resande i likhet med honom borde göra, att Wä fordom varit ingenting ringare än en stad, säkert Wäköping, och utgjort sjelfva modren för Christianstad, den två fjerdingsväg derifrån belägna unga dottren, som dock numera, hvad sjelfförsvaret vidkommer, synes något bedagad. Den resande, som vid dager anländer till Christianstad, märker visserligen att staden är befästad, starkt befästad. När han åker på den långa, långa bron öfver Helgeån, och straxt derefter kommer på chausséen till Christianstads Söderport, varseblifver han artillerister, jemte tjocka gråstensmurar, och hör hur det dånar i fästningens porthvalf medan han rullar in derigenom. Men så fort detta militäriska äfventyr lyckligen genomfarits, befinner han sig på en grön, gräsbeväxt plan inom staden, i nejden af kaserner och lazarettet. Han stannar dock icke här, utan kör Hospitalsgatan fram till Lilla Torg, som han likväl också åker förbi, och kommer på Östra Storgatan fram till Stortorget, hvars norra façad utgöres af ”Hofrätten öfver Skåne och Blekinge.” När baron Oscar hann hit, tyckte han sig vara vid resans mål, men en liten kåre lopp öfver hans rygg vid föreställningen om, att han en vacker dag torde komma att stå derinne i huset såsom kärande emot sina föräldrar. Med en obeskriflig njutning ihågkom han nu, att han för sin sak antagit ett ombud, en advokat, så att han genom honom kunde säga sin far och mor de mest undergräfvande saker, utan att yttra ett ord åt dem. ”Men hvarest bor Carl Elbers här i Christianstad? det blir en fråga,” hviskade han till sig sjelf. Han beslöt – hvad som för hvarje resande är och förblifver det säkraste – att taga in på stadens gästgifvargård, eller källare, till hvars nående han fortsatte resan ifrån Stortorget, förbi Hofrättsgafveln, Stora Norrgatan fram. Här träffade han lyckligt och snart stadskällaren, och stannade vid sin ankomst hos kapten Wahlgren, ställets ansedde värd. Han tog sig genast en trappa upp ett par af de nätt och propert möblerade rum, som stadskällaren består sig, och hvilka rum denna gång upplästes af den hyggliga Blekinge-Lotta. Baron Oscar besåg logiet med en bifallsnick och frågade straxt derefter: ”säg mig för ro skull, bruka icke några notarier och häradshöfdingar frequentera herr Wahlgrens?”

Lotta stod och stafvade på freq– frequ– hvilket i hennes tycke icke lät[105] som ren blekingska, ej en gång som skånska. Den resande förnyade sin fråga, om hon då rörande de yngre hofrättskarlarne viste alls ingenting? Hon svarade småleende: ”Nej, mesann, vet jag ej.” Oscar Ekensparre förstod nu att han talat dumt som en utlänning, afbröt belefvadt hela samtalet och tillsporde henne endast kort och godt om notarien Elbers var i staden?

Detta utgjorde icke längre en fråga i allmänhet, utan angick ett konkret föremål; också måste namnet hafva klingat mera ordentligt och passande för den artiga flickans gehör, ty hon svarade genast: ”Herr Elbers? ja men är han så.”

Kommer han hit ibland?

”Ja visst det.”

Baron Oscar hade nu härftråden i sina händer. Han fick veta 1:o att notarien Elbers i sällskap med två andra notarier brukade bo på Vestra Smalgatan, husnummern glömd, men någonstädes; 2:o att notarien Elbers i sällskap med fyra andra notarier brukade vistas en helt kort handvänning om eftermiddagarne, när väderleken så tillät, hos herr Wahlgrens; samt 3:o att notarien Elbers i sällskap med åtta andra notarier just denna dag beställt ”akedon” för att kl. 5 göra en liten lustresa ut till Bäckaskog, Trolle-Ljungby, Årup, Gualöf, eller hvart det kunde bära utaf och medförande varor tilläte.

Vid dessa upplysningar kände baron Oscar minnen uppstiga af det glada studentlifvet, och anade med säkerhet att bland de omtalade många notarierna träffa flere Lundagårdsvänner. Hvilken oskyldig och naturlig öfvergång ifrån akademien till den egentliga embetsmanna-karrieren bildar icke extra-notarie-lifvet? Och huru orättvis är man ej, då man illa bedömer eller icke i sitt sanna ljus ser detta lif? De äldre, allvarsammare och i hofrätten högre stegne böra icke förtycka sina unga ämnessvenners munterhet, och isynnerhet förlåta dem den, om de, såsom händelsen verkligen var med Carl Elbers och hela kretsen af hans bekantskaper, ingått i nykterhetsföreningen, samt redan en tid varit deklarerade. Mången oinvigd torde härvid undra, primo, huru Carl Elbers och hans vänner kunde vara glada menniskor, då de ingått i en torr förening; sekundo, huru de förmådde sig att besöka herr Wahlgren,[106] hvars hemvist man skäligen borde kunna anse antipodiskt emot Vesterstad. Begge gåtorna skola lösas, när vi få göra alla dessa ädle och städade ynglingars närmare bekantskap. För närvarande må det ställa oss tillfreds, att baron Oscar var nöjd.

Han tog upp sin klocka och fann sig hafva anländt så nätt och jemt, att endast en liten stund kunde återstå till det väntade juridiska lustsällskapets ankomst. Han befallde sina sakers uppbärande och började för egen räkning en liten toilett, som efter en dags dammig resa icke var ur vägen. Han hade ej hunnit långt i företaget, förrän han hör talrika steg i trapporna; steg, så lediga och obetänksamma, att de, efter ljudet att döma, kunde kallas rena skutt. Dörren går upp och ingen kortare karl, än Carl Elbers, flyger sin halftvättade vän i famnen, utan betraktande att denne håller finistvål i ena handen och herr Wahlgrens handduk i den andra. ”Det var då ett extrajudiciellt nöje, att få se sjelfva Monsieur – baron le Millionaire i vårt gamla Christianstad!” hördes utropet ifrån en af de trofastaste muntergökar, vår herre i sin vishet någonsin skapat. Oscar såg sig om, litet hejdad vid anblicken af de åtta följeslagarne, hvilkas gladlynta, men städade gestalter förnummos bakom Elbers, stående i en rad långt ut i förstun. De helsade baron Ekensparre med mycken artighet; det syntes klart, att de, ehuru Elbers’ förtrogne vänner, dock icke måste vara så förflugne och lemmalöse, som han. Baron Oscar bugade sig tillbaka, lade tvålen ifrån sig och grep i stället en hårborste, hvilken han ansåg lämpligare att under helsningsceremonien taga till; ty alldeles utan något i händerna ville han icke stå, för att ej falla ur sitt företags roll.

Sedan baron Oscar fulländat sig, tog Elbers honom afsides i det inre rummet och sade: ”då lyckan bragt dig till Christianstad och fört alla mina vänner till din bekantskap, så följ nu med oss i afton. Du skall lära känna vårt juridiska Ordenssällskaps sysselsättningar och öka våra erfarenheter medelst din person.”

Men, inföll Oscar, du inser lätt att jag hitrest för att få del af testamentet. Jag tror ej, att vi kunna rådslå mellan fyra ögon i så stort sällskap?

”Bevars. Frukta ingenting. Du skall just hos oss bekomma alla de[107] upplysningar, du behöfver, och mera till. Under den vecka, som förlupit sedan vi sist sågo hvarann vid Gräseholms grindar, har jag och de våra varit ganska verksamma för dig. Vi hafva skaffat oss uppgifter ur hofrättsarkivet, dit domböckerna inskickas, och sålunda fingo vi reda på ekensparreska godsförsäljningsaffären i sjelfva sin källa. Vi hafva också svart och hvitt på hvad som förhandlats i Nizza. Mina vänner betrakta din sak såsom en af de egnaste i verlden; men tillika kan du fullkomligt lita på deras tystlåtenhet, så att ingenting transpirerar. Det märkvärdigaste är, att, oaktadt allt befinnes i det skick, som vi i vår brefvexling yttrade oss önska, så måste du ändock med all säkerhet tappa –

Hvad?

”Saken är så roligt invecklad, att den i sanning utgör ett intressant fenomen, jag försäkrar dig.”

Om jag icke vinner, så ser jag deruti ingenting intressant alls. Men jag begriper icke –

”Ah jag förstår det ganska väl. Du är icke sjelf jurist, och ser således affären icke rent, icke fördomsfritt. Du är partisk: du vill vinna, och jag känner flere parter, som velat detsamma.”

Nå men, för allt i verlden –

”Var endast lugn. Vore jag din vederdeloman, eller din motparts advokat, så skulle du med all säkerhet tappa: så säkert som att du står på golfvet. Ty; etcetera. Men nu är jag icke så, utan tvertom; jag är din sakförare, och jag förmodar, efter all anledning, att du vinner.”

Det blir en intressant vändning af saken.

”Men låt oss gå ut. Du skall blifva vittne till allt. Vi hafva i vårt sällskap infört den öfningen, att sitta till doms och utföra rättegångar in effigie. Nyttigare exercis gifves icke för män, som om ett år eller par ärna resa på ting för att dömma in corpore.”

Men jag hör berättas, att herrarne skola tillhöra nykterhetsföreningen? Går det då an, att jag delar sällskapet?

”Bevars. Ekensparre! jag försäkrar dig att du är nykter; följ med. Just emedan vi allesammans utgöra spirituella personer, behöfva vi inga spirituosa till vårt uppfriskande. Och det förhåller sig likaledes med dig, Oscar. Vi hafva ingått i föreningen och medelst högtidlig deklaration[108] afsagt oss ett dumt, narraktigt och onödigt bruk. Ifrån den stunden hafva vi blifvit dubbelt gladlynta, verksamme, liflige – och icke mer än en enda ibland oss tager numera någon gång miste om lagrum; hvilket dock härflyter af helt annat. Gå in på att blifva likadan, Oscar! Hvad kan hindra dig ifrån att med ditt eget goda exempel bispringa en i sig sjelf förträfflig sak? Under annat vilkor kan jag också svårligen vara ditt ombud; ty jag inser det orimliga uti, att advokaten i en process är nyktrare än hufvudmannen, hvilket skulle strida emot all god ordning, häfd och bruk.”

Carl Elbers, jag vet icke hvarföre jag skulle neka dig att gå in på din önskan, då jag redan af naturen är så nykter, som du påstår: och du har rätt, när jag tänker efter. Men tillåt mig att fråga dig, huru ett sällskap af din qvalitet kan frequentera Hvita Björn?

”Så du frågar. För att vi här dricka svagdricka medan vi vänta på hästarne, när vi skola resa ut på vårt nöje.”

Ert nöje?

”Ja, vi hålla vanligen och helst våra effigiensiska tingsmöten under bar himmel, såsom fädren gjorde när de sutto till doms. Vi älska naturen och resa ut ur Christianstad så ofta tillfälle gifves. Men hästar bekommas endast här hos Wahlgrens. Resonera således nu icke längre, bästa bror, utan kom.”

Baron Oscar följde sin vän. Visserligen kände han sig dyster vid åtanken på, att han ”med all säkerhet” skulle förlora sin process; men det fägnade honom likväl, att han ”efter all anledning” komme att vinna den.

[109]

ANDRA KAPITLET.
PROCESSEN.

DE åtta hofrättsnotarierne, hvartill Carl Elbers anslöt sig såsom sjelfnionde och Oscar Ekensparre med acclamation blef den tionde, satte sig i tvenne kalecher för att resa ut genom Christianstads Norrport, stora vägen förbi Nosaby kyrka till Fjelkinge. Hela åkningen bestack sig till en knapp timmes göromål. Vädret var vackert och utmärkt klart. Denna nejd är, med undantag af en och annan märkvärdig höjd, på det hela så slät, att man åker, går och lefver alldeles som på ett omätligt golf. I synnerhet söderut mot Nymö, Rinkaby och Åhus, kan man i solskenet alldeles icke räkna kyrkorna, såvida man ej öfverhufvud befinner sig vara en närsynt person, och således, med sjelfbedrägeri, snart tror sig hafva sett allt hvad som står att skåda.

Vid Fjelkinge höll man och steg utaf: man ämnade icke åka längre. Man lät köra in vagnen på den stora, fyrkantiga, med hus kringbygda gården; man gick in och helsade som hastigast på fader Jöns Jonsson från Sissebäck och mor Kersti, gårdens egare. Ehuru barsk och snar till vrede mor Kersti än kunde vara – helst när hon i huset på venster hand sysslade med sin försäljning af kaffe, socker och.. (ty hon höll, i förtroende sagdt, en liten salubod åt allmogen) – så visade sig dock hon och hennes man fryntliga vid åsyn af all den myckna rättvisan, som åkt ut på besök till dem ifrån Christianstad. Det är otroligt hvad nio hofrättsauskultanter och en baron göra för uppseende tillsammans. Gästgifvarfolkets vänlighet och tycke för de unga, hyggliga männen kunde icke[110] vara bygdt på egennytta: man viste till hvilken förening de hörde; och ehuru man icke förr än i dag sett den tionde, ansåg man dock af naturliga grunder äfven honom deklarerad. Men allmogen har ofta den egenheten att högakta goda exempel, också då den sjelf icke ännu följer dem. Fjelkingefolket var icke så okunnigt i fäderneslandets inrättningar, att det icke insåg af hvad stor vigt en hofrätt kan vara. Allmogen ser gerna med djup vördnad upp på män, som med tiden ämna sig till dess domare, och vördnaden öfvergår till kärlek, när juridiske ynglingar visa så mycken höflighet och sans på gästgifvargårdar, som det Elberska sällskapet här alltid ådagalagt. Man var på Fjelkinge van att se detta herrskap, emedan Orden för sina effigiensiska exkursioner ofta valde denna trakt. De talrika notarierne emottogos derföre med öppna armar, ehuru man viste att de ingenting skulle requirera, och att man ingenting fick bjuda dem. Man visade dem dock sin välvilja genom att lemna rikligt och godt foder åt deras hästar samt traktera kuskarne. Å andra sidan uteblefvo också drickspenningar aldrig härför.

Sedan allt blifvit ordnadt, beredde man sig på att gå ut i naturen. Betjenten bar en korg med flera buteljer utvaldt sockerdricka, samt äfven en och annan fint vin, hvaruti intet spirituosum kunde varsnas. Carl Elbers sade: ”jag föreslår, att, då vi under sällskapets förriga utflygter besökt lägre nejder och hållit våra ting, sittande än vid sjöstränder och än i skogsdungar – ja, till och med vid vackra qvarnbäckar, såsom händelsen sista gången var, då vi lägrade oss midt emellan de under det sköna Årup lydande squaltorna Käsemölla och Skräbomölla – så kunde vi deremot i dag bestiga Storkullen, hvilken vi se här framför oss i nordvest från Fjelkinge, och hvarifrån, då den jemte Bals-biär utgör den enda betydliga höjd i hela trakten, en omätlig utsigt säkert måste erbjuda sig åt oss. Men frågan är, om alla medlemmarne ännu tändt sina cigarrer?”

Då detta bejakades och förslaget att bestiga Fjelkinge Backen eller Storkullen, såsom den också kallas, enhälligt antogs, skred man genast till verket. Promenaden uppför Backen gick ej så fort, ty vägen till toppen var längre och kullen vida större, än den synts ifrån Fjelkinge. Äfven hindrades man genom den otaliga mängd stengärdsgårdar, som[111] voro att öfverklifva. Så mycket herrligare blef belöningen då man nått spetsen. Man viste till en början icke hvartut man helst skulle vända sina ögon, i en så vidsträckt tafla upprullade sig naturen under ynglingarnes fötter mot alla håll.

Skönast var utsigten emot de öfra landskapen. Täck och leende utbredde sig Ifö-sjön med Ifvetofta längst bort i öster. If-ön sjelf – en liten egen socken, gudbevars – låg midt i sjön, nöjd och stilla, som det syntes, numera, sedan dess försök att få blifva fast land, såsom allt annat i Skåne, icke lärer lyckas. Vester om Ifösjön har man sitt Bäckaskog, hvars mörka och vidlyftiga f. d. kloster- nu militärboställs-byggnader dock ifrån FjelkingeBacken sågo nätta och behagliga ut, likasom uppsatta på en thebricka. Hela Bäckaskogslandet är en så smal landtunga, att det med vägen, som stryker fram deröfver ifrån Kiaby upp till Barum, alldeles liknar en bro. Likasom Ifösjön ligger till höger om denna naturbro, så utbreder venster derom Oppmannasjön sitt spegelklara bäcken. Oppmannasjön – folket sjelf kallar den Ommâjn – visar i hela sin anblick någonting obeskrifligen mjukt. Med en mild strand går den i halfrundel förbi det lilla menlösa Kiaby, och sträcker sig sedan upp mot Karsholm, lika slät och behaglig. Straxt vester om Ommâjn mötes ögat åter af ett annat vatten igen, Råbbelöfs-sjön, hvilken, när man står på Backen och skådar nordvest ut, ligger lik en stor kålmask alldeles under fötterna, så nära ser det ut, ehuru likväl Balsberget till en del är emellan. Man anmärkte med förtjusning, att utsigterna åt alla håll ingen annan gräns hade, än ögats egen förmåga att se. Skärpte man synen, så kunde man norrut till och med skåda Wångatrakterna vid den vikrika, pittoreska sjön Immelen: man såg högst upp en blågrå, bred rand, liknande en molnbädd, men som intet mindre var än bergstrakten, hela Skånes gräns emot norra Blekinge: man ville nästan ana någonting af Gemshög längst bort i nordost.

När man efter så många nordliga nöjen vände sina ögon mot söder, tyckte man sig hafva Helgeåns utlopp och hela Åhus på nästan intet afstånd: hafvet lade sin omätliga duk på åskådarens bord, och allt det Skåne, man varseblef så långt synen nådde, förekom lika så slätt som hafvet: kunde förslagsvis sjelf kallas ett haf, ett ”torrt haf.” Carl Elbers[112] noterade detta i sin plånbok såsom ett godt uttryck. Vidare tog Ortolan till ordet och yttrade sig. ”När man, sade han, med fördomsfri blick och historiska minnen från en tid, då vattnet stått blott helt obetydligt många famnar högre än nu på jorden, betraktar denna omätliga Christianstadsslätt, så kan man svårligen frånkänna den att en gång hafva utgjort en botten, och att, när den omsider dykte upp ur vågorna, den i alla fall länge måste hafva förtjenat namnet par préférence af en låg och sank mark. Detta är således säkert det ursprungliga första Låglandet, ”down mark” eller dan-mark, hvilket anslöt sig som en strandjord och ett bihang till det högre landet, det nuvarande Småland, hvilket derföre af alla rätta och nationella skåningar kallas ”uppland” och dess invånare ”uppländningar.” Christianstadsslätten, eller det första Danmark, var således Göta rikes Nederland, på samma sätt som Nerke (Nederriket) är Svearikes Nederland emot Vettern och Hjelmarn räknadt. Skåne söder och sydvest om Åsen, var måhända en yngre najad, en nymf, som sednare än Christianstadsslätten steg upp ur hafsbadet: följaktligen utgjorde Låglandets d. ä. Danmarks tillökning, nemligen första tillökning: en landvinst, som sträckte sig ända till Sundet. Hvad Seland vidkommer, så måste det visst icke hafva varit det ursprungliga och egentliga Danmark, då det tvertom i sagorna kallas Danmarks tillökning. Det är till och med icke en gång dess första tillökning, hvarom jag nyss talat, utan dess andra. Om denna tillökning verkligen skett genom jord, som den raska Gefion fört ifrån Mälaren, kunna vi nu icke säga, ehuru vi ej våga bestämdt neka saken, då vi icke voro ögonvittnen af den tidens tilldragelser. Men huru som helst Seland uppkommit, så bevisar dock dess epithet af bihang till Danmark, att ett annat äldre Danmark fans förut. Hledre och Roeskilde gjorde Seland till Danaväldets hufvudland; men, fortfor notarien Ortolan, nog kan man vara så sanningsälskande och tillstå, att Skåne är det primitiva Danmark. Här lefde, efter min tanke, konung Dan Mikilati – ”den Storlåtige” öfversätta historieskrifvarne sjelfve hans tillnamn uppriktigt – och måhända har just en följd af hans talent att låta höra utaf sig blifvit den, att man antagit hela Danmarks namn leda sitt ursprung ifrån honom; då jag deremot finner mycket riktigare, att se samma namn såsom uttryck af naturförhållanden[113], jag menar, som ett Nederland. Häruppå kan ingen tvifla, som tar orten i betraktande med sina egna ögon, helst med den öfverblick, som vi hafva ifrån Fjelkinge storkulle. Det är när man studerar i rum och i böcker blott, som man låter förleda sig till villfarelser i historien, likasom till missförstånd om samhället och om menniskan. Deremot gifves intet förträffligare än böcker, när lifvets bok likväl får stå främst på hyllan, och de öfriga endast anses för de öfriga. Likaså uppriktigt högaktar jag och sätter stort värde på rum, våningar och bostäder i allmänhet, blott jag får hålla den för min yppersta kammare, som har jorden till golf, himmelen sjelf till tak och de fyra väderstrecken, cardines mundi, till väggar. Jag kan icke åtnöjas med mindre. Här på kullen mår jag! Här vidgar sig mitt bröst! Gif mig ett glas sockerdricka, ett, som bornerar! Jag ville verkligen föreslå Fjelkinge backe till afrättsplats – till afrättsplats för alla dumma och inskränkta ideer. Hvilket synfält? Det är sant, att i första hand det är det kroppsliga ögat, som njuter; men nekas kan fåfängt, att likväl själens synfält också vidgas, anden lyfter sig, hjertat klappar rymligare och menniskan känner sig magnetiskt dragen af en mera himmelsk frihet, då hon står på en backe, sådan som denna. Våra älskade vänner, Danskarne, våra ursprungliga landsmän, kunna icke misstycka hvad jag talat om Skånes primævitet, och att det första Danmark troligen befann sig emellan Småländsk-blekingska gränsen och Åsen – utgjorde ungefär Christianstads län, eller så. Ty sanning är dock i alla skiften sanning. Tvertom anser jag mig öfvertygad om, att det nuvarande Danmarks ädla nation måste älska oss med en själsfrändskap, som skall slutas med en allt varmare union, ju mera taflan ljusnar af forntida enhet emellan folken.

Ortolan tog sig nu ur sällskapets gemensamma betjents för alla öppna saffianspung en göpne frisk, förträfflig tobak. Emellertid sattes hans läppar härigenom i nödvändighet att afbryta den utveckling, han inledt, och samtalets tråd upptogs af notarien Thomé. ”Sedan”, sade Thomé, ”bror Ortolan underrättat oss om hvad för ett land det ursprungliga Danmark var, anser också jag min pligt likmätigt, att tillkännagifva upphofvet af Skånes namn. Att det i forntiden hetat Skaney, Skåne-ön, Scania o. s. v., det veta vi nog. Men hvaraf detta namn? Derom har man[114] förlorat sig i gissningar. Saken är emellertid den, att redan vid Trojanska krigets period – ja, långt förut – älskade Medelhafvets dristige sjömän att besöka de nordiska hafven; såsom vi känna om feniciern Pytheas huru han beseglade Norska kusterna och på stränderna införde Bals jemte Balthis’ dyrkan, ej mindre än gaf hela hafvet namn efter de syriske gudarne (Baltiska hafvet), hvilket ock hände de stora sunden, som ännu heta Bälterna. De benämningar, vatten och land fingo i urtiden, hafva bibehållit sig, då deremot sednare tider alldrig förmått inpregla sig nog för att efterlemna något stadigvarande minne. Men Pytheas var icke den ende mediterran, som reste åt våra nejder. Vi känna huru trojanerne flydde efter Trojas brand, och att Aeneas besökte Italien för att der qvarstanna. Hans son Ascanius följde honom, det är sant; men icke mindre visst är, att, under det fadren grundlade sitt rike vid Tibern, lydde sonen sin lust till resor, gjorde en sommar i sällskap med feniciske köpmän en liten krok till norden, och landsteg vid foten af det nära här vid Fjelkinge belägna Balsberget (som den tiden låg på det nyligen ur vattnet uppkomna landet, nära hafvet), för att jemte sitt sällskap offra åt solens, lifvets och poesiens gud, Bal. Innan Ascanius for benämde han naturligtvis hela landet efter sig Ascania; och detta namn har bibehållit sig ända till oss, ehuru initialen A under så många sekler sett sig bortnött. Af Scania gjordes sedermera Skan-ö eller Skaney; emedan mången skeppare tog detta land för en ö, och inredde hela socknar derå sig till åminnelse, såsom Skepparlöf, hvars kyrka vi se der straxt bortom Christianstad. Skulle någon betvifla uppgiften om Ascanii resa till norden, blir den likväl så mycket obestridligare deraf, att samma hjelte, såsom vi veta, äfven hette Iulus; och när han från Skåne reste hem förbi Skagern, uppkallade han också landet der efter sig Iulland eller Jylland, såsom det ännu heter. Ty att tro Jylland egentligen vara Jutland ock hafva något att skaffa med ett folk, som skulle hafva hetat Jutar, slägt med Göterne eller kanske Jotarne, är en både ytlig och enfaldig åsigt. Någon annan förnuftig grund, än latin och hvad romare tillhörer, kan lika litet läggas för historien, som för christendomen och språkkunskapen; derföre är Ascanius Skånes urfader; ty om han ock sjelf icke ännu var latinare, blef han dock en af romerska folkets grundläggare,[115] krigade med konung Latinus och bodde öfverhufvud i Latium. Det är icke mindre sant, att han före sin död byggde staden Alba Longa: men att han hade sådant i tankarne redan då han besökte våra nejder, bevisas deraf, att Albo härad möter här norrut straxt ofvanför Göinge; och hvad kan väl detta landstreck annat vara än Alba (d. ä. terra Alba eller territorium Albanum)? likasom det ryktbara Ljungby, här nere i sydost, intet annat rimligen blir än byn Ljung, Lyng, d. ä. Longa. Ascanius anlade äfven på Seland ett bekant Lyngby, och på Jylland Alborg, ett namn, som måste vara en modernisering af Alba. Så hette ock Elbefloden i forntiden Albis, och fick sin benämning i det ögonblick Ascanius på återresan seglade förbi dess mynning, tänkande på sitt tillämnade Alba.”

Godt och väl, sade Elbers. Nu hafva vi beskådat omkringliggande nejder, sällskapet har mättat sina ögon med sköna vuer, det är tid att vi sätta oss ned och företaga de allvarliga öfverläggningar, som egentligen tillkomma oss. Finnes här ännu någon, som icke druckit sitt sockerdricka?

Då detta allmänt besvarades med nej, började Elbers: ”jag antar således på mer än halfva skäl, att vi, nio notarier samt med en baron, äro af nog godt humör för att låta en liten intressant rättegång in effigie jemte en dom in contumaciam passera våra blickar. Sättom oss! J kännen alla Oscar Ekensparres händelse?”

Oscar kände sig vid detta upprop litet häpen. Då han besinnade vigten af att, tills vidare och så länge han ej hade rättegångens plan klart uppgjord, få behålla den under hemlighetens täckmantel, för att icke i otid sjelf göras till mål för sin stjuffaders möjliga hat och förföljelser; såg han sin sak nu på väg att utsättas till offentligt öfverläggningsämne emellan nio unga personer, på hvilkas tystlåtna karakter han icke ännu egde det ringaste talande bevis. Hvad skulle han likväl göra? Hela affären tycktes, för att döma efter Elbers’ uttryck, redan vara alla bekant. Han låg således i deras händer. Men i ingens ansigte läste han spår af annat än ädelhet, trohjertenhet och det slags pålitlighet, som en jemnårig ungdom sällan förnekar emot kamrater och vänner. Någre af dem förekommo honom väl litet uppsluppne i historien och antiqviteterna;[116] men han viste, att skämt af denna art tillhörde den akademiska föreställningen om nöje; och till och med åt ett ännu lägre slags qvickhet, som i likhet med vissa bekanta fadaiser endast och allenast trifves och hafver sin rörelse i ordlekar, påminte han sig sjelf mer än en gång hafva dragit litet på munnen. Han tänkte således: om också dessa herrar-vänner icke alla tillhöra det qvickaste jorden alstrat, så äro de säkert ändock hederligt folk och jag kan anförtro mig åt dem. Han nalkades Elbers och sade: ”jag utbeder mig verkligen såsom en särdeles ynnest af detta sällskap, att blifva fullkomligen upplyst om min saks ställning.”

Du skall så få, min rättsökande. Men sätt dig! Fjelkinge kulle erbjuder så mycken sten, att vi här icke blott hafva full tillgång på domaresäten, utan äfven på naturstolar åt parterna. Var så god, Oscar! sitt ner, Vingstedt! Låtom oss hädanefter bibehålla fullkomlig allvarsamhet. Jag anser herr baron Oscar Arvid Ekensparre böra tappa; men innan vi å ömse sidor utse advokater och midt emellan dem en ordförande i rätten samt göra alla öfrige till domare, vill jag först helt enkelt och opartiskt afgifva en species facti på grund af nu inhemtad fullständig kännedom om materia litis.

Hela sällskapet, i en ring kring Elbers, vände nu på honom så klara och uppmärksamma ögon, att de tycktes lyssna; men Oscar tog en klappersten i högra handen för att bibehålla jemnvigten under en framställning, fruktansvärd nog, efter den skulle leda till bevis för honom att böra tappa. Han var af naturen för ingen del snål, än mindre rädd; men ingen menniska hör gerna med likgiltighet sin framtids förhoppningar nedrifvas; och stundom erfordras mera styrka till det civila mod, som med lugn uthärdar juridiska argumentationer, än till det militäriska, som sätter ett tappert och trotsigt bröst emot fiendens kulor och krut.

”Till en början – begynte Elbers – visar sig af handlingarne species facti med den ekensparreska godsförsäljningen sådan, att allting dervid tillgått laglikmätigt. När gamle öfverhofstallmästaren, friherre Adolf Fabian Ekensparre, förlorade sin första fru, Oscars och Malcolms moder, finner jag, att han låtit upprätta och till domstolen inlemna bouppteckning efter henne; men deruti ses ingenting inryckt om godsen, emedan dessa samtligen utgjorde arf i hans ätt, men, såsom jag nu förnummit[117], icke i hennes, följaktligen ej kunde tillhöra hennes qvarlåtenskap. De inflöto alltså icke i derpå följde arfskifte; och då baron Adolf Fabian ingick sitt andra gifte med Eugenia Guémarez, afvittrade han sina söner med förra giftet blott uti löst. Afvittringsinstrumentet insändes till domstolen; jag har sett det; deruti förekommer ingenting om godsen, och ingenting behöfde heller om dem deri förekomma, enär de icke kunde vara föremål för arf efter den döda friherrinnan. Då; vidare, baron och öfverhofstallmästaren gick i författning om att sälja sin jordegendom, laga Uppbud för köpet skedde och Fasta begärdes hos domstolen, kunde denna, såsom förmyndarkammare, icke sätta minsta hinder i vägen, vägra fasta eller ens infordra behörig förmyndares utlåtande, då intet af godsen ännu utgjorde arf för de omyndige unga baronerne eller ingick i deras egendom efter deras moder. Försäljningen för sig gick således fullt i formen; men köpeafhandlingarne visa dock, det totalsumman, hvartill ekensparreska egendomen såldes, verkligen steg till beloppet 255,000 Rdr banko. Före sin i Nizza inträffade död lät han, förmodligen af skäl att han kände döden nalkas och ville fria sin efterlefda enka från allt bekymmer, uppsätta ett slags testamente, hvars ordalag, jemte åtskilliga andra i samma italienska stad författade, detta mål rörande vigtiga handlingars, jag inhemtat och eger i vidimerade afskrifter. Testamentet innehåller dessa uttryck: ”för den händelse, att någon skulle vilja bestrida min enka Eugénie Ekensparre, född Guémarez, dispositions- och eganderätten till all den egendom, som vid min död kan finnas i boet, så förklarar jag härmed min yttersta vilja vara, att hon, E. G., ensam och uteslutande må både till sin död sitta i oqvald besittning af allt, och äfven hafva full myndighet att medlen bortgifva eller huru och åt hvem henne godt synes efter sin död samma disponera”. Orden i detta testamente erbjuda anledning till många betraktelser. Man ser till en början, att de icke blifvit affattade i alldeles vanlig form; men om detta skett till följe af testators mindre bekantskap med juridiken och brist på biträde vid aktens uppsättande, eller af annan orsak, måste nu så länge ställas derhän. Emellertid ses testamentet både underskrifvet af vittnen och af läkare i Nizza, som å embetes vägnar intyga testators fulla befintlighet vid sundt förnuft för tillfället –”

[118]

Baron Oscar, som länge iakttagit tystnad och stillhet, höjde likväl nu ett blekt ansigte, liksom med denna melankoliska mening: vår fader mindes då icke oss längre?

”Vänta, min bror,” inföll Elbers, som lätt nog förstod honom, ”här återstår ännu mycket att höra. Efter testators död lät enkan genast förteckna boet: äfven af denna handling har jag en bestyrkt afskrift: man ser deruti samvetsgrant upptaget hela egendomen i vexlar, dukater, nipper, pretiosa m. m. till ett sammanräknadt värde af cirka 190,000 Rdr; allt med ytterlig noggranhet värderadt och attesteradt af stadens tillkallade auktoriteter. Icke nog härmed. Likasom man förutsett och velat förebygga all händelse, lemnades åt de unga baronernes förmyndare i Nizza genast del af testamentet: han har icke blott påtecknat bevis om delfåendet, utan äfven å sina myndlingars vägnar förklarat sig med testamentet nöjd, samt att intet klander deremot ifrån denna sida kunde uppstå.”

Hvad vill detta säga! utropade Oscar. Vår förmyndare? Om någon sådan har jag alldrig hört talas! Hvem i Guds namn var då han?

”Hans namn,” fortsatte Elbers, ”finnes ganska tydligt skrifvet. Han hette August Emanuel Hillner.

Hillner? en svensk? vår förmyndare? och han har bortskänkt vår rätt? Allt detta sätter mig i högsta förundran. Hvem i Guds namn är då herr Hillner? har någon hört talas om en sådan menniska? vet någon hvar han finnes? Det måtte väl ändock låta göra sig att öppna rekonventionstalan emot honom?

”Tyst ännu så länge med processen, vi måste först höra saken och händelsen. På sjelfva denna Hillners förordnande till de unga baronernes förmyndare gifves ett ganska formligt protokoll. Det synes, att enkefriherrinnan genast efter sin mans död varit betänkt på att befria sig ifrån all möjlig skugga rörande behandlingen af sina stjufsöner. Hon ingick genast till Nizzas civilauktoritet med anhållan om utseende af en tutore – förmyndare – åt de efterlefvande barnen, samt att, om görligt vore, en svensk härtill måtte uppsökas. Huru, på hvad sätt eller hvarest en Hillner lät sig finna, kan jag icke säga; men visst är af papperen, att en sådan både egt rum och af Nizzas myndigheter blifvit till tutore insatt[119] (ty handlingen har till yttermera säkerhet blifvit författad och underskrifven både på italienska och svenska), att han förtroendet emottagit samt utfört på sätt, som jag ofvan berättat. Hvad svensk lag föreskrifver i Ärfdabalkens 18 Cap. 1, 3 och 4 §, rörande testamentes ingifvande till domstol och kommunicerande, klander m.m., har verkligen skett. Rekonventionsåtal emot herr Hillner, såsom den der möjligen försutit eller, i värsta fall, med flit bortskänkt sina myndlingars rätt, kunde visserligen anställas; men dertill fordras att stämma honom, hvartill behöfves att veta hvarest en sådan man finnes; äfvensom det icke saknar vigt att känna, huruvida, derest han lefver, han dock eger det ringaste att ersätta skadan med, enär man annars synes löpa fåfängt till forum, får betala rättegångskostnader för intet och kan njuta lika liten vinst, som, instar exempli, hunden, då han skäller på månen.”

Ett par af de yngre notarierne uppsprungo härvid och yttrade sig med ungdomens hela liflighet: ”hvilken infamie! – men det må vara, att en sådan Quidam genom sitt på testamentet tecknade begifvande bortskänkt sina pupillers rätt – lagens tydliga föreskrift i Ä. B. 17 Cap. 2 § måste gälla likafullt med den kraft, att intet testamente deremot får anses bindande, det må nu af en förmyndare hafva blifvit lemnadt oklandradt, eller icke!”

Sätten eder likväl ånyo, herrar Grip och Engeltofft! Om det J nu yttrat kan vara mycket att anmärka; bland annat, att testamentet skett i Nizza, och vi skulle citera ett ställe ur Code Napoléon, som kanske den tiden utgjorde Nizzas codex, samt ett annat ur Romerska lagen, ja ur Justiniani Pandekter rörande processus juris för fremlingar, hvilket just är casus med ifrågavarande herrskap, såsom resande i Nizza.

”I sanning,” utbrast Oscar, som icke stort lyssnat på Elbers’ sista, ”jag skulle vilja gifva mycket för att utfinna en så förbannad karls vistelseort, som herr Hillners! Kan han icke gifva mig skadeersättning med penningar, så skall han med hud – jag lyser efter honom i Statstidningen! jag utlofvar 500 Rdr:s belöning åt enhvar, som tillrättaskaffar mig honom. Dessa penningar måste min stjuffader, baron Migneul, försträcka mig; ty det rör hela slägtens heder! det rör att befria oss ifrån en skamlös niding, som komprometterat oss allesammans.”

[120]

Vet du, Oscar, yttrade Elbers halfhögt och med en slug sidoblick på den sist talande, det synes mig som din stjuffader, baron Migneul, skulle vara rätta man att sjelf förtjena dessa 500 Rdr banko. Ty förunderligt är, om han, som den tiden var i Nizza, utgjorde din stjufmoders homme d’affaires och för öfrigt icke synes oinvigd i Sverige, icke skulle hafva afvetat eller nära nog känna herr August Emanuel Hillner. Säkert vet han, hvar han fins –

En dödlik blekhet drog sig öfver den unge Ekensparres ansigte, men som hastigt efterträddes af en uppblossande, nästan feberlik rodnad; ett tydligt barn af vrede och hög harm. Han sänkte pannan och liknade ett ögonblick en förtviflad.

”Tyst derföre!” hviskade Elbers. ”Du skulle genom ett förhastande kunna störta dig i afgrunden, om du retar en så farlig man, som honom. Du ser, att han måste kunna vara i stånd till allt – akta dig! i synnerhet som du verkligen har formerna bra emot dig. Måtta aldrig, innan du kan skjuta! höta ej, förrän du kan slå till jorden! Glöm icke dessa, jag vill ej säga domarereglor, men ganska goda reglor för parter.”

Loofors, en af notarierne, som sutit längst bort och under öfverläggningen hittills tegat, men sett ganska eftertänksam ut, steg nu närmare och sade: Utan minsta anspråk, att af herr baron Oscar Ekensparre kunna eller ens vilja förtjena de 500 Rdr, som han synes ämna utsätta för upptäckande af en viss Hillner, bör jag dock lemna en upplysning, hvilken, om den icke gagnar stort, tillminstone kan betraktas som en åt ämnet hörande anekdot. Herrarne veta, att jag studerat i Lund, så till vida, att jag derstädes tog min examen för inträdet i hofrättsverket. Men egentligen är jag, såsom mången, från öfra Sverige; jag låg i Upsala och arbetade på juridiko-filen ända tills jag öfvergaf honom. Jag började anse obilligt att läsa på kandidaten, efter en menniska bör nöja sig med hofrättsexamen, simpelt; och sällan hafva praktiska jurister uppstått af kandidater och licentiater, som väl kunna bära sidenhatt med guldspänne ifrån den dag de kreeras till doktorer, men likväl ogerna författa dugliga protokoller, utan hellre, efter store mäns föresyn, akta under sin värdighet att skrifva domar och utslag med juridiskt förnuft uti. När jag således för att blifva en snäll embetsman beslöt öfvergifva att taga graden[121], men i Upsala gjort mig känd som en person, den der ämnade vinna den; ansåg jag bäst att ombyta akademi och resa till Lund. Huru jag derstädes gjort min hofrättsexamen, känna herrarne alla. Man utspred väl i början, att jag for till Lund af samma ratio legis, som förmådde biskop –ns son dertill; men motsattsen har sports, såsom jag hoppas. Jag vet mig också aldrig i mina dagar hafva haft en biskop till far, kunde följaktligen ej heller bli ett så märkvärdigt kadaver som det citerade. Att jag deremot sedan mitt inträde i hofrätten ådagalagt någon flit, jemte skicklighet, såsom mina vänner vilja påstå; det kan möjligen vara sant, ehuru jag, för min del, ej kan vitsorda det. Jag går fint klädd, åtminstone godt, och emot min frack kan ingen anmärkning göras, som är grundad. Äfvenledes äter jag; men dricker icke. Rättare sagdt: jag har druckit litet, men det är förbi. Om jag således genom allt detta är en trovärdig person, så torde tiden vara inne för mig att berätta min anekdot om en viss Hillner. Under det jag var i Upsala hörde jag berättas om en derstädes boende fru Hillner, eller rättare sagdt om hennes man, en egen, men ej alldeles ovanlig händelse. Hon skulle redan för sjutton, aderton eller nitton år sedan hafva förlorat sin man; om han till förnamn hette August Emanuel mins jag icke precist, men tror så. Hillner bodde med sin unga, älskvärda maka, fru Hillner, i någon af Sveriges södra provinser, Halland eller någonstans: deras kärlek var varm och obrottslig. Om Hillner ifrån början var rätt rik, viste ingen säga; men som hushållare visade han sig aldrig. Hans affärer blefvo mycket intrasslade och slutligen rent ömkliga. Just emedan han sökte dölja allt för sin innerligt älskade hustru, gick hans tillstånd att blifva allt mer och mer inveckladt: han föll i judehand, eller om det var Hagermans, jag skall icke säga. Slutligen såg han sig sjelf utan räddning förlorad, men hans maka viste af ingenting. Anekdoten påstår, att Hillner med det skönaste utseende och den varmaste tillgifvenhet för sin hustru förenade en skadlig rädsla, en falsk känslighet, en fåss ära, som gjorde, att han för intet i verlden kunde förmå sig att såra henne och låta henne falla ur sin himmel genom upptäckten af hans belägenhet. Han ville långt hellre dö; och han skall hafva önskat sig döden. Refero relata. Men då han härom öfverlade med sig sjelf, skall han omsider hafva upptäckt, att ungefär[122] detsamma vunnes om han utgaf sig för död, som om han dog i sanning. Han sjelf undveke genom döden – eller dess vikarie, skendöden – vanäran af en neslig konkurs (ty något i hans affärer måste hafva lutat åt det mindre vackra). Hans efterlemnade fru skulle sörja och göra sig urarfva. Hon sattes väl härigenom på en låg diet; men husets ekonomi var nu en gång sådan, att detta icke i något fall kunde hjelpas. Hon skulle likväl genom hans timade död räddas ifrån det grymma qval, att se sin man höljd af negativa lagrar. Hillner antog sitt påtänkta förslag; han lät sig insjukna en afton och medicinerade veckan öfver. Att han till utförandet behöfde en förtrogen, var gifvet; och han egde en sådan. Historien nämner icke om hans konfident var betjent, skogsvaktare eller bruksbokhållare; kanske något af alla tre. Men säkert var han en redlig man: Hillner dog. Alltid blek och med tunna, intressanta läppar, kunde han, lättare än någon, ligga lik. Fru Hillner hade redan af smärta måst intaga sängen, hon var således icke närvarande vid sin mans dödsfall; hon hörde det berättas, insjuknade ännu farligare, och låg under hans begrafning i yrsel. Denna hennes sorg var ganska begriplig och har ofta händt med fruar, hvilkas kärlek är ren och lefvande. För Hillner besparades härigenom mycket lidande; ty kanske hade det varit honom alldeles omöjligt att ligga orörlig, om hans maka stått gråtande vid likkistan. Hvad som nu följer kan lätt förstås. Såsom bättre folk begrofs han icke genast, utan bisattes. Men under den tid, som förlopp emellan bisättningen och begrafningen, flydde han ur landet, kom till kusten, hade förklädningen jemte pass på annat namn i fullständig ordning, och – till hvilken trakt af verlden han for, vet icke anekdoten. Fru Hillner nedkom med sitt barn, som kanske sorgen kallat till verlden tidigare, än som måhända skulle hafva skett, om glädjen fått rå. Hon var öfvertygad om sin mans död, lydde erfarna jurister, gjorde sig urarfva, och fick – då hon bevisade en så hög grad af oegennytta och delikatess, att hon icke begärde få behålla ur sitt hus mera (jag tror att historien talar sanning), än det täcke allenast, hvarunder hennes älskade man dött, och hvars siden blifvit henne dubbelt dyrbart genom tydliga märken, ställen, der det gifvit vika för hans under dödskampen krampaktigt sammandragna finger – hon bekom genom alla borgenärers sammanstämmande beslut[123] ett undantag, svarande emot fördelen såsom af bo oskifto, och till och med utöfver tjugonde penningen, hvarvid fördelen borde hafva stannat, flere vackra pretiosa till, ändå att sidentäcket med vadden redan var afräknadt. Så långt gingo borgenärerne. Men fru Hillner beslöt att resa bort, hem till orten der hennes slägtingar lefde; och hon nedsatte sig slutligen i Upsala, der goda priser gifvas på allting, jemte ett trefligt umgänge, så fort man icke studerar. Längre går icke denna historia; men man tillade, att Hillner sjelf efter flera år skulle hafva synts utrikes, hvaraf jag sluter, att ingen ren omöjlighet ligger i den möjligheten, att samma man kunde vara uti staden Nizza då affärerna tilldrogo sig i ekensparreska målet. Jag såg alldrig fru Hillner i Upsala. Utom att hon lär hafva lefvat inskränkt, umgås också studenter sällan i hus. Jag, för min del, värderade den tiden allenast juridiko- och mediko-filer: jag såg och talade med inga andra. Jag hörde således denna berättelse blott i förbigående, men påminner mig den nu, då jag igenkänner namnet Hillner. Man tillade den förmodan, att nog fru Hillner sjelf i hemlighet viste af, att hennes undanvekne man befann sig i lifvet; men det är så vanligt, att man alltid tror män vara i komplott med sina fruar. Jag tar henne fri från detta bedrägeri, emedan anekdoten för öfrigt målar henne som en fullkomligt fläckfri karakter. Det kan vara en möjlighet, att hon, som andre, efteråt fick någon hum om att han ännu lefde utrikes; men att hon skulle hafva känt förhållandet vid dödstillfället – nåja, Gud ensam ransakar menniskohjertats hemliga tankar – men jag tror det icke. Stackars fru Hillner! skulle hon någon gång fått veta, att hennes man verkligen lefde, måste det säkert hafva kostat på henne ganska mycket. Likväl försäkrar min anekdot, att herr Hillner till sin karakter alldeles icke liknade en Don Juan, att hans fel och tricherier endast voro ekonomiska, som är mycket i alla fall, men att han aldrig gjort sig känd för att hemfalla under hvarje dams välde, som han såg. För att slutligen komma till resultatet eller baron Oscars nytta af de uppgifter jag lemnat, så torde den belöpa sig till intet; men så mycket finner herr baron, att en Hillner tillminstone gifvits: en svensk, som expatrierat sig. Tydligen borde han väl vara angelägen om att hålla sitt lefvande hemligt, hvarest han ock uppehöll sig; och jag skulle i hans ställe hafva gifvit mig ett[124] annat namn, såsom alla flyktingar af rymmareslaget göra. Det förekommer mig således litet i ögonen fallande, att han – om det var han – skulle i Nizza uppträda i eget namn. Men särskilda orsaker och vinnandet af något ändamål kunde härtill föranleda. Han kunde ju blott behöfva uppträda i skrift dermed den endaste gången, efter en svensk efterfrågades att göra tjenst såsom förmyndare; samt sedan försvinna för att alldrig vidare heta Hillner. Så skulle tillminstone jag hafva gjort, om jag velat vara krokmäktig nog att låta låna mig till något; hvilket aldrig har händt mig eller skall hända mig. Men såsom advokat inser jag hvad en skälm kan företaga. Nu vore emellertid för herr baron det vigtigaste, att återfinna samme Hillner, och helst inom fäderneslandet, för att fordra honom inför rätta. Men härom kan jag ingen upplysning gifva. En Hillner har i Sverige aldrig vidare hörts utaf. Sedan en viss tid förlupit, skulle han dock utan fara kunnat återkomma. Ty hans beskedlige kreditorer läto saken ligga, dels af ömhet för fru Hillner, och dels efter han sjelf, såsom död, ingenting vidare kunde prestera. Det bedrefs således icke såsom en konkurs, ehuruväl ett urarfvamål alltid är ett slags sådan: tillminstone gafs ingen dom med den vanliga svåra utgången, att, efter utdelningen, Hillner skulle häfta för bristen med hvad han någonsin kunde ärfva eller förvärfva – hvilket hade varit orimligt att döma en död man till. Han kunde, efter mitt begrepp, således saklöst återkomma, enär visst intet kraf emot honom blifvit förnyadt inom de sista tio åren. Men kanske är han nu ordentligen afliden; eller lefver, men vill ändock ej komma till Sverige för att icke uppväcka den förargelse, som det alltid måste åstadkomma hos hemmavarande, att träffa en man, emot hvilken ens reverser förlorat hela sin kraft.

”Jag inser det nu tydligt!” utropade Oscar och sprang upp. ”Den bofven! den afskyvärde! han lefver! han lefver i Sverige – jag vet ganska väl hvem han är! – ha –”

Tyst! jag befaller dig, tyst! utbrast Elbers, steg upp och satte handen för sin väns mun. Ingen öfverilning: den kunde komma att stå dig dyrt. Nu, mina herrar bröder, fortfor Elbers och vände sig till sällskapet, hafva vi hört händelsernas species facti: låtom oss fälla domen.

[125]

TREDJE KAPITLET.
PARIA VOTA. OSCAR EKENSPARRE FÅR TILLSTÅND ATT SJELF AFGIFVA VOTUM DECISIVUM.

”ORTOLAN!” – ropade Elbers – ”blif baron Ekensparres advokat, du; stäm hans stjufföräldrar och agera hans sak. Jag skall blifva föräldrarnes ombud och din motpart. Oscar! du förundrar dig säkert öfver, att det är jag, som uppträder emot dig. Men du skall inse orsaken. Den med vårt sällskap åsyftade nyttan består uti, att vi, för att inöfva oss i sakförarekallet och göra oss till skickliga ombud i de mål, som oss ombetros att i verkligheten utföra, inom oss först utagera hvarje process, som hvar och en har af sina kunder att sköta. Men på det vi desto bättre måtte bereda oss till att möta våra motståndares inkast inför den verkliga domstolen, taga vi här i sällskapet under processen in effigie sjelfva vederpartens talan, och söka uppfinna allt hvad möjligen på hans sida och till hans fördel kan sägas. Det är just härigenom vi lära oss riktigt inse alla tänkbara vägar, han för sig kan öppna, och uppfinna hans skäl. Det är genom denna insigt vi också bäst bereda oss till anfall eller motstånd, emedan vi å vår sida, innan vi komma till det verkliga forum, hafva gjort oss betänkta på alla ponabla händelser. Således, Oscar, finner du, att jag endast derföre uppträder såsom din bittra, oböjlige och, så vidt möjligt, fullkomliga fiende här, för att blifva din desto säkrare vän när det gäller på allvar.”

Baron Ekensparre tackade, ehuru med ett leende till hälften sorgligt.[126] Han såg på Ortolan, sin vän in effigie, och undrade hvad godt han skulle få erfara af hans visdom.

Man inrättade sig till domstol. Till ordförande insattes notarien Engeltofft, såsom af alla den resonablaste och mest fallne för att höra på begge sidorna. När af de öfrige åtta Ortolan, såsom ombud för kärande parten, och Elbers för den svarande afräknades; så återstodo sex, hvilka åt sig utvalde beqvämliga stenar och derefter nedsatte sig på dem för att vara domare. Oscar Ekensparre jemte Fjelkinge backe utgjorde publiken.

Ortolan började med att anföra stämningen. Han gjorde det muntligen och kortligen på friherrinnan Migneul och hennes man, baronen, såsom sin hustrus målsman; samt till den häradsrätt i Skåne, hvarunder Gräseholm lyder; ehuru det är klart, att i verkligheten skulle samma stämning först hafva till domstolen blifvit inlemnad och derifrån kallelse utfärdats å de stämde personerna.

Elbers. Jag gäfvar domstolens rättmätighet att upptaga detta mål. Ty allmänna lagen förmår, i Rättegångsbalkens 10 Cap. 2 §, att tvister om arf, testamente eller skuld efter död man, måste instämmas till den domstol, under hvars jurisdiktion den afledne vid dödstimmen bott eller för sin tjenst lydt. Men öfverhofstallmästaren baron Ekensparre afled i Nizza uti Italien. Alltså kan denna skånska häradsrätt icke befatta sig med saken.

Ortolan. Ingen domstol i Nizza kan vara rätta forum för detta mål. Ty, ehuru sant må vara, att baronen afled i Nizza, så kan han dock icke sägas der hafva bott, enär han blott såsom resande ditkom, och derstädes icke kan bevisas hafva varit mantalsskrifven. Ej heller lydde han under Nizzas jurisdiktion för någon sin tjenst, enär han ingen tjenst innehade. Han bar i lifstiden en svensk titel, dock utan åtföljande embete, hvadan ock den dödes benämning af öfverhofstallmästare ej kan [127] gifva svaranden skäl, att excipera detta Skånska forum; helst, om den döde också skulle hafva innehaft verklig tjenst, stallstaterne dock intet forum privilegiatum öfver sig hafva, som kunde undantaga honom och hans yttersta vilja ifrån behandling vid de allmänna domstolarne.

Elbers. Jag finner herr Ortolans invändningar högst otillfredsställande. Medgifvet, att den afledne såsom resande icke bodde i Nizza, så följer deraf blott, att målet ej heller kunde upptagas i den italienska staden. Såsom öfverhofstallmästare, det måste man tillstå, lydde baron Ekensparre ovägerligen under Kongl. Borgrätten i Stockholm, hvilken utgör forum för alla slags hofstater. Men jag begifver, att såsom han aldrig innehaft tjenst härå (hvilket R. B. 10 Cap. 2 § tydligen utsätter), utan allenast titel, så får frågan om Borgrätten förfalla. Deremot har han under ingen kategori bott eller lydt under den Skånska häradsrätt, hvartill målet är vordet instämdt. Han var på många år ingenstädes i Sverige mantalsskrifven. Efter då baronen vid sitt dödsfall icke bodde någonstädes, samt i och för tjenst lydde under ingen domstol, så finnes intet forum på jorden, inför hvilket i detta mål kan käras. Ergo måste det totalt förfalla.

Ortolan. Detta kunde vara sant, om R. B. 10 Cap. 2 § här vore tillämplig. Men jag vill icke kära i målet såsom testamentsfråga, allrahelst jag icke erkänner, att den afledne kunnat göra något giltigt testamente rörande sin qvarlåtenskap, som bevisligen uppkommit på grund af arfvejord. Utan jag förer talan emot friherrinnan Eugenia Migneul på grund af skuldfordran; och då är, enligt samma Balks samma Cap. men 1 §, den domstol forum, hvarunder gäldenären bor. Alltså den häradsrätt här, inom hvars domvärjo Gräseholm ligger.

Elbers. Rätt. Men jag erkänner icke friherrinnan eller hennes man vara unga baronerna Ekensparre det minsta skyldig. Ej heller finner jag ännu den ringaste bevisning härom vara ens försökt. Och då jag, till min eller rättare mina principalers smärta, hör otacksamme anhörige, jag menar stjufsöner, komma med i så hög grad sårande anspråk, som ett inbilladt kraf för gäld, så nödgas jag å mina hufvudmäns vägnar till samma domstol inlemna genstämning å benämde unga baroner, Oscar och Malcolm, med fordran om ersättning för det underhåll, de allt ifrån[128] deras faders död tills dato hemma i huset åtnjutit. Såsom de efter sin fader icke egt en skilling, men mine principaler af godhet födt, klädt och uppfostrat sagde herrar, skulle kanhända en ännu fortfarande ynnest föranleda samma mine principaler, att af unga baronerne, såsom fullkomligen medellöse, intet utkräfva; men då de höras komma med så ohemula anspråk, som här inför rätta, så får jag bedja om att med första inlemna räkning å alla de utgifter, de hittills förorsakat; och bör denna genstämning, enligt sist citerade lagrum, både upptagas af samma domstol och saken afdömas i sammanhang med det först instämda målet. Min fordran är ofelbar, men motpartens högst problematisk.

Vid denna fatala vändning kastade Oscar ett par genomborande ögon på Elbers, och flyttade sig en sten längre bort.

Ortolan. Jag kan väl icke neka vederparten att inkomma med den räkning, hvartill han må finna sig befogad. Men dess verkan skall blifva ringa eller ingen. Den skuldfordran, hvarför jag kräfver friherrinnan Migneul, är fullt välgrundad. Såsom enka efter mina hufvudmäns afledne fader tog hon i sina händer en egendom, hvars värde, enligt den boförteckning, hon sjelf låtit upprätta och beedigat, steg till 190,000 Rdr svenskt banko. För denna summa kräfver jag henne.

Elbers. Att en egendom af besagde värde fans i boet efter gamla baron Ekensparre, är både sant och af bouppteckning bevisadt. Men hvarmed bestyrker käranden sig hafva något med denna egendom att skaffa?

Ortolan. Mina principaler äro, såsom den aflednes köttslige söner, sin faders obestridlige arfvingar af hvad som i hans bo vid dödstillfället fans. De ega derföre att utkräfva det ur dens hand, som detsamma öfvertagit, d. ä. ur friherrinnan Migneuls eller hennes målsmans.

Elbers. På hela denna qvarlåtenskap egde enkan testamente, hvilket med stjufsönernes förmyndare kommunicerades och af honom lemnades oklandradt. Stjufsönerne hafva således nu ingenting att utkräfva.

Ortolan. Jag nekar testamentets kraft, såsom det der icke får gälla emot lagens föreskrift (Ä. B. 17:2) om ersättning, som arfvingar skola åtnjuta för såldt arfvegods.

Elbers. Detta kunde vara tillämpligt, om testamentet blifvit i tid af[129] arfvingarne eller deras förmyndare klandradt. Men sådant har icke skett.

Ortolan. En handling, som i sig sjelf är olaglig, kan icke få gälla, äfven om den förblifvit oöfverklagad.

Elbers. Märkvärdige herr vederpart! Kunna vi då icke citera tusentals domar vid underrätter, som vid högre instans blifvit kasserade och således måste anses hafva innefattat orätt, eller utgöra olagliga handlingar? Men derest de icke i tid blifvit öfverklagade, så hafva de vunnit laga kraft och måste gå i verket, ehvad de strida emot lag eller ej. Skulle icke då detsamma gälla för en oklandrad testamentshandling?

Ortolan. Till fataliers återvinnande kan resning sökas hos konungen och troligen beviljas, om domvilla visas, hvarefter en laga kraftvunnen dom ånyo kommer under pröfning och kan kullkastas, derest skäl finnas. Månne ej slikt kan ske med testamente?

Elbers. Herr advokaten måtte känna sig illa fast, då han icke längre gör påståenden, utan beqvämer sig till att fråga. Jag får då, såsom ett ögonblicks vän, svara, att jag aldrig hört talas om resning i och för testamente. Men låt så vara; hos hvem skulle resningen då sökas? Hos konungen i Sverige? Men han kan icke förklara andra domslut eller handlingar ogilde, än dem, som skett inom hans rike, emedan hans utslag i ämnet förutsätter en myndighet, som icke sträcker sig utom hans väldes gränsor? Det strider emot allt principium juris, att kunna hos konungen i vårt land göra anhängig en resningsfråga öfver mål, som tilldragit sig i en italiensk stat.

Ortolan. Nå godt, jag låter resningen fara. Men jag säger, att testamentet ej kan gälla, emedan det icke, enligt lagens föreskrift Ä. B. 18:1, blifvit kommuniceradt arfvingarne.

Elbers. Jo, det har. Dokumentet utvisar egenhändig påskrift af unga baronernes förmyndare, A. E. Hillner.

Ortolan. Jag bestrider denna okända mans egenskap att hafva varit mina principalers förmyndare. Hans påskrift är alltså null.

Elbers. Käranden tillkommer onus probandi. Med hvad skäl visas, att Hillner icke var förmyndare?

Ortolan. Ty han var dertill icke utsedd och nämnd på sätt Ärfdabalkens[130] 20 Cap. eller andra stadgar föreskrifva. Nizzas auktoritet kunde icke vara förmyndarkammare för de Svenska baronerne Ekensparre, och en man, som den tillsatt såsom förmyndare, kan följaktligen icke vara deras förmyndare.

Elbers. Det synes likväl tydligt, att auktoriteten i Nizza i denna sak gått tillväga med yttersta varsamhet och med all omsorg för bevarande af de omyndiges rätt. Ty man uppsökte härtill en Svensk, en man af deras egen nation. Längre kunde man icke komma. Nekas Nizza hafva haft rätt, att åt desse omyndige utse förmyndare, så skulle ingen domstol i verlden kunnat göra det, emedan de unga baronerna, såsom flerårige resande i likhet med deras fader, intet egentligt hem hade, icke i Sverige någonstädes voro skrefne; hvaraf följer, att ingen Svensk Rätt, hvarken å land eller i stad, kunde härom förfoga, sedan deras far och mor begge aflidit. Deras stjufmor skulle med någon anledning af Ä. B. 20 C. 2 § kunna vara förmyndare, men såsom part i afseende på testamentet blefve hon ur stånd att bevaka deras rätt emot sig sjelf. Invänder man således något emot Hillners befogenhet, så blir följden endast, att baronerne ingenstädes på jorden kunde bekomma någon förmyndare; således ej på något sätt kunde klandra testamentet; hvadan detta onekligt måste, såsom oklanderbart, gälla.

Ortolan. Denna advokatur bestrider jag. Ty just af den sattsen, att för dem ingen förmyndare i verlden vore möjlig, följer bestämdt, att, då de ock sjelfve, såsom den tiden begge omyndige, voro obefogade till hvarje juridisk handling, det blef rent omöjligt att fullgöra föreskriften i Ä. B. 18 Cap. 1 §, rörande testamentes kommunicerande med arfvingarne. Men då detta utgör ett bland vilkoren för hvarje testamentes giltighet, så måste, då detta vilkor här var ur stånd att uppfyllas, samma testamente tillhöra omöjlighetens kategori att ens få giltigt gjordt. Alltså måste det vara ogiltigt.

Elbers. Antag, att testamentet ingenting betyder; hvilket medgifvande jag här dock allenast gör med reservation af öppen talan. Men antag sådant ett ögonblick. Hvad följer deraf? Till nachdel för enkan Eugenia Guémarez ingenting. Ty hvarmed bevisar unga baronernes ombud, att qvarlåtenskapen i boet, som enkan lät uppteckna, och som efter laga[131] värde gick till 190,000 Rdr, var egendom, som tillhört den afledne, och således var af natur att kunna komma i fråga som arf åt hans söner?

Ortolan. Den handling, som baronen före sin död lät uppsätta, och hvars kraft att gälla som testamente jag bestridt, bär dock ett tydligt vittne om, att den aflidande ansåg egendomen, som sedan af enkan förtecknades, för sin, efter han icke annars hade kunnat falla på den tanken att borttestamentera den.

Elbers. Om ursäkt. Samma dokument utvisar ingenting sådant. Tvertom! Gamle Ekensparre säger ej i sitt dokument, att det var hans egendom, hvarom han talade, utan han börjar med denna ganska märkeliga ingress: För den händelse, att någon skulle vilja bestrida min enka dispositions- och eganderätten m. m. Är det icke ganska tänkbart, att Eugenia Guémarez sjelf haft föräldrar? och att hon bekommit egendom efter dem i arf? en rätt betydlig egendom kanske? Det kan ju då hafva varit denna eller en sådan egendom, hon efter sin mans död i boet upptecknade, men hvilken följaktligen på intet vis tillhörde baronerne Oscar och Malcolm? För att nu skydda henne emot allt slags orättvist kraf från deras sida, uppsatte gamla herrn sin skrift, hvarigenom han ”för den händelsen”, som just nu inträffat, ville hafva henne fredad.

Ortolan. Verkligen har icke nu min motståndare fastnat i sin egen snara. Nyss ville han bevisa, att den afledne Ekensparren gjort ett testamente, ett, som skulle gälla till förfång för hans söner. Nu bevisar han, eller vill åtminstone göra plausibelt, att samme afledne ingen egendom haft! Frågas, hvad skulle han då kunna testamentera bort?

Elbers. Denna anmärkning, om att han troligen ingen egendom vid dödstimman haft, gör jag också icke, derest testamentet godkännes. Men – förnekas testamentet, det är då som jag vill bevisa, att mannen egt ingenting, utan att allt var fruns. Jag tror detta sjelf, allt mer och mer, ju djupare jag betänker saken – –

Oscar. Nej Elbers! det tror du icke! det får du icke tro!

Ordföranden. Publiken har här intet ord att säga.

Elbers. – – ty annars begriper jag minsann icke, hvarföre han skulle nyttja en så ovanlig ingress, ”för den händelsen”, och alldeles icke, såsom lofligen i testamenten eljest brukas, tala om huruledes allt var[132] hans goda, välfångna och ståtliga sjelfegendom. Nej! alltsammans var säkert fru Eugenias gods: något som hon bekommit efter sin rika far. Ty jag antager, att hennes fader var en rik man. Han var fransos och gjorde väl resor: hon hade i barndomen länge vistats utrikes, såsom bland annat i Sverige.

Ortolan. Ombudet måste bevisa sitt påstående, att den egendom, som i boet af enkan förtecknades, icke var qvarlåtenskap efter den afledne mannen, utan hennes arf från egna föräldrar.

Elbers. Alldeles icke. Onus probandi tillhör kärande parten.

Ortolan. Säg – hvad skall jag då bevisa?

Elbers. Att den skuldfordran, hvarom stämdt blifvit hos fru Eugenia Guémarez, är en verklig skuldfordran. Dertill hör att bevisa, det det i boet befintliga hade varit den aflednes egendom, och således nu blef en qvarlåtenskap efter honom åt sönerna.

Ortolan. All trolighet talar för, att det i boet upptecknade bestått uti ekensparrisk egendom; ty hvart skulle eljest alla de penningar hafva tagit vägen, hvaruti gamlabaron förvandlat sina Svenska gods?

Elbers. Hvad frågar jag efter trolighet? Jag fordrar bevis. Hans pengar kunde hafva förslösats under resorna, eller åtgått att betala skuld.

Ortolan. Men, enär hans söner hafva en i lag bevarad rätt, att af allt, hvad efter deras fader finnes, först utbekomma surrogat för den ätten afhände fastegendomen, så måste härtill först tagas allt hvad som tarfvar att fylla detta. Derefter endast kan enkan Eugenia göra anspråk på att ur boet återbekomma hvad hon, såsom arf efter sina föräldrar, möjligtvis dit inbragt.

Elbers. Detta juridiska raisonnement vore obestridligt, om det först vore ådagalagdt, att någonting alls fans efter baronen.

Ortolan. Såvida baron Ekensparre och Eugenia Guémarez varit gifta, så hade de boet i lifstiden gemensamt; hvadan, när endera dog, qvarlåtenskapen, såsom lösegendom, måste betraktas som ett bo efter den döde äfven.

Elbers. Men tänk, om dem emellan existerat paktum?

Ortolan. Det blir en annan sak. Så uppvisa då detta paktum!

Elbers. Mig, såsom svarande, tillkommer icke onus probandi. Jag[133] behöfver ej ådagalägga, att paktum fans, utan herr Ortolan skall bevisa, att paktum icke fans.

Ortolan. Omöjligt. Ett dylikt bevis om negativ befintlighet är och blir oåstadkomligt.

Elbers. Alltså –

Ortolan. Ber om ursäkt. Den kärandes bevisningsskyldighet sträcker sig icke längre, än till ådagaläggande af enkans pligt att göra reda för ett bo efter död man, som hon öfvertagit. Nu blir det hennes sak att värja sitt enskilda gods (om hon haft något) medelst paktum, om sådant gifves. Tage då fram det.

Elbers. Nå godt. Men tänk, min herre, om baron Ekensparre och Eugenia Guémarez aldrig varit gifta? Då var väl icke deras bo gemensamt, förmodar jag, och hon behöfver icke medelst paktum skydda sin från egna föräldrar undfångna egendom ifrån att gå i mät till gäldande af unga baronernas surrogats-anspråk?

Ortolan. Om herrskapet icke varit gifta? hvem sätter sådant i fråga? Gör friherrinnans eget ombud det, så fäster han en makel på sin egen principal, hvilket är emot rättegångsordningen.

Elbers. Alldeles icke; ingen fläck, ingen makel. Herrskapet reste tillsammans, posito, genom Europa. Men de egde inga barn tillsammans; alltså förefinnes här ingen makel.

Oscar uppsteg högtidlig, men blek. ”Jag är öfvertygad, sade han, att min stjufmor var lagligen förmäld med min far. Hon skall ganska säkert sjelf vidgå detta.”

Elbers. Sådan må publikens öfvertygelse vara. Men får hennes ombud tillhviska henne nödvändigheten af att, för räddningen af sin egendom, tillstå, det hon lefvat ogift; så torde hon kanhända yttra sig enligt ombudets tanke. Jag säger bara kanhända. Jag har förut anmärkt, att ingenting vanärar henne i denna händelse. Att hon i akterna kallas enka, betyder intet.

Ortolan. Så bevisa då, herr ombud, att äktenskap icke fans emellan henne och baron Ekensparre.

Elbers. Omöjligt. Ett dylikt bevis om negativ befintlighet är och blir oåstadkomligt.

[134]

Ortolan. Således –

Elbers. Om ursäkt. Svarandens bevisningsskyldighet, eller onus probandi, kan åtminstone icke sträckas längre än kärandens; efter det egentligen endast tillkommer den sednare. Nyss afsade sig kärandesidan, att bevisa ickebefintligheten af paktum; utan det sades vara vi, som skulle bevisa om paktum fans. Nu måste vi, svarande, säkert ega samma rätt att afsäga oss bevisningen om ickebefintligheten af giftermålet; utan blir det allraminst herr Ortolans pligt, att åstadkomma fullt intyg om det positiva häraf, eller att baron Ekensparre och Eugenia Guémarez varit förenade. Och detta lär bli honom temligen svårt, emedan herrskapet icke lärer hafva gift sig i Sverige.

Ortolan. Så? Nu erkände dock ombudet, att de gift sig någon annorstädes?

Elbers. Min och hvarje annans, t. ex. publikens, tanke om den saken, hör alldeles icke hit. Nog af, att herr Ortolan måste bevisa befintligheten af detta gifte, emedan han annars eger ingenting att ytterst fota sin skuldfordran på.

Ortolan. Jag kan icke bevisa det. Men å andra sidan erbjuder jag fru Migneul med ed fästa, det hon icke varit gift med Ekensparre; om hon det gitter.

Elbers. Jag bestrider, att sådan ed här får gås. Ehuru det skulle kunna leda till min principals båtnad, om hon finge göra den. Men det strider mot lagens princip, att i detta fall tillstädja edgång. Äfven hör jag ogerna fruntimmer svärja.

Ortolan. Jag vädjar till domstolens afgörande, och ber om dom i hela saken.

Domstolen började runka på sina sex hufvuden. Äldre och drifne jurister höra lätt på det föregående, att våra notarier här visserligen hade dun, men icke kunde kallas fullfjädrade i rättegångsfärdighet och i förmåga att utfinna det afgörande rätta i en svår sak. De kunde merendels endast citera allmänna lagen, men viste föga att anföra ur särskilda författningar, kungabref och äldre domar, tjenande till prejudikater. Så kunde de icke heller frånkännas egenskapen att kanske mera stödja sig på sundt förnuft och vilja hjelpa sig med klyftigheter, än som anstår[135] grundlige män. Men detta sätt är karakteristiskt för personer, som nyss inkommit på banan. Följden blef emellertid, att de sex domrarne af skälen mot och med kommit ur stånd att kunna sammanjemnkas till ett utslag. De måste votera. Tre fällde herrskapet Migneul, och tre friade. Ordföranden, herr Engeltofft, tillkom votum decisivum; men han ursakade sig och sade: ”såsom jag funnit, att man svårligen kan afgöra någon vigtig sak, med mindre man hör skälen blott på ena sidan, enär eljest den andra sidan upprifver afgörandet; men jag såsom ordförande grundligt uppfattat beggedera; så finner jag mig fullt ur stånd att decidera. Deremot föreslår jag, att herr Oscar adjungeras för att göra rätten udda och gifva utslag; ty han har troligen hört mera på den ena talaren, än på den andra, och blir således skicklig att med sin röst nedtynga någondera vågskålen.”

Sällskapet log väl åt ett så oerhördt företag, som att insätta sjelfva den ena parten i domstolen. Men Oscar ansågs för en så hederlig gosse, att man bad honom göra inträde och säga sin mening i denna process.

Oscar Ekensparre nalkades. ”Mine herrar!” sade han efter en stunds betänkande, ”jag får då afgifva votum decisivum i min egen sak? Tack för det. Tack för att ni anser mig så redlig. Jag skall rättvisa edert val genom att förklara, det jag – – består, såsom alla, af vilja och förstånd. Min vilja gifver baronerne Oscar och Malcolm rätt, ty jag nekar ej att jag hyser benägenhet för de stackars ynglingarne. Men mitt förstånd vidgår, att det nog kan vara egendom som min stjufmor ärft af sina föräldrar. Alltså finna herrarne att jag är tudelad. Mitt votum decisivum i det hela sönderfaller i tvenne vota decisiva, hvaraf ett gudnås måste lägga sig på hvardera vågskålen.”

Nu sprang hela sällskapet upp i förtjusning öfver en så oväldig rättsökande. Elbers omfamnade Oscar och utropade: ”bror! du är opartisk, och det är det största beröm man kan gifva en part.”

Oscar suckade: ”laudatur et alget! jag får beröm och får svälta.” Åh lappri, min gosse; kom med till Christianstad. Du skall se, jag vet nog ett råd bredevid, som skall bota hela skadan. Du har på mig hört huru långt man kan gå emot dig in effigie. Men i verkligheten, och då jag blir din sakförare, skola vi icke drifva saken som den skarpsinnige[136] Ortolan, den erz-token. Vi skola icke neka testamentet, icke neka förmyndaretillsättningen, icke hålla oss till fru friherrinnan, utan – han blinkade Oscar afsides – vi skola söka rekonvention af herr Hillner, ts!

Oscar hviskade tillbaka: ”Men du sade ju för en stund sedan, att jag skulle akta mig för att ens nämna något sådant?”

Godt. Du skall ingenting nämna, ingenting utsprida ännu, begriper du. Du skall blott låta förstå hemma på Gräseholm i din stjuffaders närvaro och på lämpligt sätt, att du har för afsigt, att i alla tidningar, ej blott svenska, utan äfven utländska – Hamburger Correspondent, min gubbe! – lysa efter en viss försvunnen herr Hillner, hvilken du är skyldig förmyndarearfvode: och bed din stjuffader om penningar till annonskostnaden för denna lysning. Detta blir ett verksamt sätt, var viss; och det värsta. En mildare utväg, som torde böra försökas först, är att tentera fru friherrinnan, inleda henne i upplysande samtal, och låta henne förstå att man icke vill processa, men att man har alla nödiga handlingar. Om ingendera af dessa utvägar, hvarken den förra maskulina eller den sednare feminina, hjelper; så skola vi begynna offentlig rättegång. Och var obekymrad, ty vi få säkert icke emot oss någon så benig advokat som Carl Elbers varit i dag. Emellertid tala först, som jag säger, vid friherrinnan: jag känner fruntimmer.

”Jag har så svårt, att resonnera med min stjufmor.”

Åh, du måste lära dig.

”Hm – en utväg faller mig in; jag skall uträtta detta genom en, som jag känner. Hon skall tala vid friherrinnan, min mor.”

[137]

FJERDE KAPITLET.
FRIHERRINNAN MIGNEULS SÄNGKAMMARE.

HEMMA på Gräseholm hade man under baron Oscars frånvaro icke lefvat så ungdomligt. Icke tungt, icke just ängsligt, icke heller torrt: men något sammandraget, stundom melankoliskt låg i umgänget. Det led till höst i naturen. Aftnarne började blifva litet mörka.

Friherrinnans opasslighet höll henne icke sällan vid sängen. Mången gång var också baronen frånvarande ur familjens vanliga cirklar, middagar och aftonmåltider: hans göromål måste hafva upptagit honom mycket. Theet försummade han minst ofta; och Amalia gjorde dervid en värdinnas tjenst, när friherrinnan sjelf icke kunde, icke ville.

En gouvernante kan icke annars än på ett underordnadt sätt bidraga till glädjen i ett hus. Hon är der för nyttan. I det muntrare är det henne på sin höjd tillåtet att stundom deltaga, när det redan från annat håll uppkommit. Men att sjelf gifva uppslaget dertill – får hon det?

Gouvernanter finnas med så fast och afgörande karakter, att de gifva hufvudtonen i ett hus: föranleda till glädje genom tusen qvicka, pikanta, litterära påhitt, namnsdagsvers, transparenter, utklädningar och andra pittoreska uppfinningar: ställa stundom ock till förargelser, hvilka alla, de förnämste med de lägste i huset, få bekomma sin känning af. Men Amalia Lenoir tillhörde icke detta slags afgörande fruntimmer. Hon kände sig sjelf skygg och steg litet afsides, då hon såg personerna omkring sig blifva en smula underbara. Hon visade alltid ett gladt ansigte, såsom hon lofvat sin mor, men hon hade icke mod att omskapa hela[138] stora familjemoln till solsken.

Några egentliga moln uppstego väl icke inom detta hus; der var också aldrig otrefligt i vanlig, småaktig stil. Snarare sväfvade en ande af intagande godhet – af kärlek – kring hufvudpersonerna, och den meddelade sig på sitt sätt åt alla. Men denna godhet var behäftad med någonting. Kärleken här – få vi begagna en liknelse? – ångade af musque, i stället för att kännas frisk, som den rena, fria luften. Amalia sjelf började småningom, nästan utan att tänka derpå, nyttja mera essence, än hon nånsin hos sin mor gjort sig begrepp om.

Mången gång, vid theet, satt baron Migneul hela stunder utan att yttra ett ord. Men hans ögon talade, hans sätt att vara liknade den mest förfinade skalds. Likväl fann man honom aldrig läsa någon poesi, eller nämna en vers, som behagat honom. Hans käraste nöje syntes endast bestå uti, att taga lilla Constance vid sin sida, der han satt framför thebordet. Amalia märkte med obeskriflig hänryckning, huru han oförmärkt smekte sin lilla dotter. Denna man måste icke i allt vara så, som jag fruktar att Oscar älskar att anse honom, tänkte hon ömt, under det hon satte thesilen öfver baron Migneuls kopp, slog i med en ung silfs vänliga behag, och öfver lilla Constances hufvud räckte honom den dryck, som han skattade högst af alla.

Baronen sade vid dylika tillfällen Amalia ofta, ehuru blott i ett par korta ordalag, som snart ånyo efterträddes af en lång tystnad, artigheter om hennes små mjuka, hvita händer. En gång gick han så långt, att han yttrade: ”jag skulle önska min lilla Constance att med tiden få ett hår sådant, som mamsell Lenoirs. Hvar menniska skall hafva sin svaghet, sin nyck, sin obegriplighet: jag älskar svart hår. Jag kan icke rätt älska någon, som ej har svart hår. Försynen har straffat mig för mina nycker. Aj – lägg nu icke i mera socker – nej! nej! – för Guds skull – icke flere bit–”

Jag har af tankspriddhet lagt uti dessa – förlåt!

”Mademoiselle Amélie vill mig för väl: men det är orätt. Jag älskar the, och starkt the, men icke för mycket socker.”

Om herr baron befaller, så skickar jag in denna kopp till friherrinnan? hon har icke så mycket emot socker.

[139]

”Min goda Eugénie! huru mår hon nu i eftermiddag? Har mamsell nyss varit inne?”

Efter vår lektions slut satt jag hos friherrinnan. Hon synes kanske bättre. Men –

”Hvilket men?”

Jag skulle så gerna läsa högt för friherrinnan, om jag viste någon bok i hennes smak. Det skulle förströ henne. Säkert skulle hon gerna höra fransyska. Men min prononciation torde icke i allt vara – jag vågar knappt försöka – i synnerhet nu, då hon är sjuk.

”Mamsell Amalia vidrör ett ämne, som jag måste litet närmare förklara. Försök icke att läsa för min hustru.”

Jag vet att jag icke läser väl.

”Förlåt mig; missförstå mig icke. Mamsell Lenoirs röst är – tro en gång, att jag icke smickrar! Den är skön. Den har ett ljud uti sig, en klar timbre, som liknar – det är icke detta jag talar om. Min hustru älskar natur, skog, lundar, sjöar; men om skogens täckaste dryad skulle läsa högt för henne, så skulle det blott göra min stackars, min älskade, min oändligt älskade Eugénie ondt.”

Ondt? jag förstår icke?

”Eugénie har samma smak som jag. Att höra en roman läsas, eller att läsa den sjelf, är för mig omöjligt. Eugénie fördrar icke den sköna litteraturen. Ingen kan gissa orsaken; men jag vet och gillar den. Likaså för min egen del. Jag värderar poesi outsägligt: men höra den, det duger för andra.”

Jag vet att friherrinnan älskar det vettenskapliga, det stränga, det förnuftiga –

”Åh var icke rädd –”

Skulle jag då icke kunna läsa högt ur Buffon, ur Pascal, ur Malesherbe?

”Ur Bossuet? ur Massillon? ur Bourdaloue? Nej. Mamsell Lenoir skall icke missförstå friherrinnan, liksom icke mig; ty vår smak är gemensam. Eugénie Migneul är icke så vettenskaplig, som hon förekommer, kanske. Var icke rädd. Hon är, liksom jag, en roman sjelf. Förstå mig blott: man älskar icke att läsa sig sjelf.”

[140]

Amalia såg upp med ett stort ögonkast, deri oskuld och förvåning naivt afspeglade sig. Hon tänkte säga emot. Skall man icke helst af allt i verlden läsa, se och betrakta det, som öfverensstämmer med en sjelf? ville hon anmärka. Men hon vågade icke den ohöfligheten att yttra sig.

Migneul kysste ännu en gång Constance på hårbenan och steg upp. ”Amalia”, sade han och räckte gouvernanten sin hand, ”det gör mig ett obeskrifligt nöje, att se Constance i det sällskap, som hon får njuta hvar dag, och hela sin dag. Mamsell Lenoir – vi äro nu ändock så bekanta, att det icke anstår illa om jag talar som en äldre och mera erfaren, här. Svara mig, kan något högre, något mer intagande gifvas, än den sköna himmel, den täcka jord, som skalden skildrar? Läs hans målningar! och läs dem med Constance. Ni begge är ännu icke detta, icke alldeles detta; läs derföre derom. Min själ skakas för mycket; jag läser ingen roman. Och så är friherrinnan: hon är – tro mig, mademoiselle – hon är det mest himmelska väsen, den renaste, den ömmaste, den bästa. Det går derföre icke an för henne att läsa eller höra läsas i denna genre: sjelf eld, behöfver hon svalkas af något annat än eld.”

Amalia sade intet, men det gick en viss förskräckelse genom hennes nerver vid baronens ord; hon kände dem som en skymt af ironi. Likväl, när hon såg upp, nästan i uppsåt att se upp med afsky, märkte hon intet skämt i hans ansigte. De hvita tänderna, som han annars vid hvarje leende gerna litet visade, sågos icke. Kan det vara möjligt? tänkte hon. Kan man fly att göra det, som man innerligast älskar? Så är icke ett rätt sinne: blott ett förloradt hjerta skyr sina egna sympathier. Nej, jag går aldrig in härpå! – När baronen nalkades dörren, för att bortgå till sina arbetsrum, gaf han flickorna en vacker nick. ”Vet ni hvart jag går?” sade han muntert. ”Jag går till min utländska correspondence, som näst räkenskapsöfversigten för godsen är det värsta jag vet i verlden. Också gör jag knappt annat, än detta.”

Amalia sade med half, men innerlig röst: ”gå in till friherrinnan en liten stund: det skall göra henne så glad. Gå icke till de eviga brefven i afton!”, slöt hon med en mine, deri hon till och med tillät sig ett litet leende.

Baronen såg denna mine och kunde icke emotstå ett så änglalikt[141] uttryck. ”Jag skall låta bli mina dumma bref, som utgöra min penitence; jag skall tillbringa denna afton hos friherrinnan. Men följ in med mig, Constance! följ in med oss, Amalia! Ha – får jag lof, mademoiselle Lenoir? får jag lof att i så här enkla och förtroliga stunder säga blott Amalia? rätt och slätt?”

Amalia neg, med en tår i ögat.

”Jag skall säga, hvarföre jag önskar, att ni följer med mig ditin – eller – Constance förstår det ännu icke; men Amalia skall förstå det. Fast, det är icke heller passande, icke rätt att nämna. Jag vågar icke rent, icke rent ut säga hvad jag tänker” – fortfor han nästan hviskande – ”friherrinnan –”

Amalia fattade hans mening så – och hon ryste vid denna mening – att han fruktade för en för stor ömhet. Är han då rädd att se sig älskad? För hvad bäfvar han? Hon följde, jemte Constance, in i friherrinnans sängkammare.

I detta sköna rum behöfde man genom tillvaron af en imperialsäng påminnas om att man befann sig i en sängkammare. Eugénie Guémarez låg ofvanpå. Hennes hufvud, matt och blekt, stödde sig emot en kudde, men hennes fina, hvita, magra händer arbetade ifrigt och behagligt på en knytning.

Vid baron Migneuls inträde slog hon hufvudet litet åt sidan, i ögat målade sig tillfredsställelse och glädje, kinden fick färg. Han nalkades, tog hennes hand och satte sig på en stol nära sängen. Amalia ville skänka henne nöjet af ett förtroligt samtal, så förtroligt som möjligt: hon vinkade Constance och de satte sig vid det aflägsnaste fönstret, der Bertuchs Bilderbuch befann sig liggande, och hvari Constance började slå, men Amalia hviskande förklara gravurerna öfver flamingos och söderhafvets alla underbara fåglar.

De suto så, att de hvarken kunde se baronen och friherrinnan, ej heller ses af dem.

”Tack, Manouel! tack nyss för dina bref,” hördes den sjuka yttra.

Tack, älskade Eugénie: tack för att du icke besvarade dem. – Han kysste hennes hand.

”Jag behöfde icke svara. Likväl, att skrifva bref när man bor under[142] samma tak? i samma hus? Vill du verkligen undvika att se mig?”

Eugénie!

”Jag ville tala med dig om ett land, som är mig kärare än detta land; ehuru jag bor här för din skull och med dig, Manouel!”

Om Frankrike?

”Gif mig din hand: jag ville tala med dig om ett land, som är mig kärare än Frankrike –”

Och det är?

”Jag dör snart; min sjukdom tar icke af. Hvad minne skall jag lemna efter mig, när jag går till ett annat land? skall någon minnas mig?”

Vid dessa ord öfvergafs Migneul af den styrka, som han med möda sökt bibehålla. Han störtade upp ifrån sin stol – men han föll på knä vid sängen; han omfattade sin makas hand, och en flod af de varmaste tårar sade hvad som icke stod i den brottsliges makt att säga med ord.

”Jag har tänkt – jag har tänkt – jag har mycket tänkt,” fortfor hon. ”Och viss är min öfvertygelse, viss som den renaste satts i den strängaste logik. Jag är nu så säker. Det gifves ett lif efter döden, Manouel!”

Oh –

”Får jag se dig der?”

Han nedlutade sin heta panna emot hennes af hans tårar sköljda hand. Efter en djup suck svarade han, ehuru med möda hörbart: det skall du, Eugénie, om jag får.

Hon reste sig till hälften från kudden och omslöt hans hufvud med begge sina armar. Hon såg sig stilla omkring. Flickorna vid fönstret hade tystnat, hon märkte dem icke, hörde dem icke. ”Vi äro ensamne”, fortfor hon nu, ”de hafva gått ut. Manouel! stig upp.”

Eugénie, min evigt älskade, min maka! låt mig knäböja. När jag lutar mitt hufvud ned öfver din hand, när jag blundar, men får hvila min panna emot din hand – då hör jag ljud ifrån ett fremmande, aflägset land.

”Tro på detta land!”

Jag tror – om du förstod mig – jag har aldrig tviflat derpå. Jag tror på det, som jag tror på dig, du, hvars mun aldrig utsagt ett falskt ord. O om jag vore den jag icke är! Och likväl är jag också det. Eugénie –

[143]

Vid detta hans rop reste hon sig ännu högre upp från bädden och närmare honom; hennes ögon glimmade af den klaraste glans. ”Hvad menar du? hvarföre ropar du så?” utbrast hon och lade sin hand öfver hans hjessa.

Eugénie! sade han ännu en gång, steg upp och såg på henne. Eugénie, säg mig, huru är det möjligt –

”Hvad?”

Att du kan älska mig?

Hon såg ned. ”Allt annat har skäl, Manouel!” inföll hon och blickade på honom med ett leende af obeskriflig ömhet. ”Jag älskar dig, ty jag älskar dig. Jag vet icke om tycket kan ega någon djupare grund. Kanske för andra, men icke för mig.”

Och i en annan verld –

”Hvem får jag träffa der, Manouel?”

Och hvem får jag?

Mig!” hviskade hon.

Med den mest lefvande, den mest uppriktiga enthusiasm höljde han hennes händer med tusende kyssar. I detsamma han vred hufvudet litet åt sidan, föll hans blick i den stora spegeln, som hängde på väggen midt emot fönstret. Amalia, som satt vid det, hade kommit att vända sitt anlete så, att Migneul varseblef det i spegeln. ”Ha!” utropade han: ”förvånande fantom! intagande, obegripliga likhet!” Utom sig störtade han upp och ut ur rummet.

Friherrinnans hufvud nedföll emot kudden, blekt och matt, som en afplockad narciss. ”Hvem skall lösa mitt lifs gåta?” hviskade hon till sig sjelf. ”Skall jag aldrig förmå honom att yppa hvad han menar? Men han älskar mig! Nöjd dör jag. Han tror på ett evigt lif efter detta. Nöjd skall jag uppvakna till det.”

Amalia hade icke velat lyssna. Också hade hon icke hört allt; men några af de vexlade orden kunde hon icke undgå att förnimma. Hon nalkades friherrinnans säng, om hjelp skulle behöfvas. Den sjuka låg med slutna ögon, men andades lätt och fritt. Hennes händer voro dock icke sammanknäppta.

Amalia aflägsnade sig tyst och sakta. Hennes ögon forskade öfverallt[144] i rummet; men hon fann icke hvad hon sökte. Hvad sökte hon? Hemma hos sin mor hade hon alltid varit van att se någon andaktsbok, en psalmbok, en Kempis, ett nya testament, tillgängligt när det arma hjertat behöfde ösa ur lifvets brunn och ögat begärde ett klarare ljus än sol och dag. I synnerhet vid tillfällen, då hennes mor hade legat sjuk, hörde det till en ljuf vana, att Amalia tagit någon af de heliga och vackra böckerna, satt sig på sängkanten hos sin mor och läst högt för henne. Hon ville göra detsamma för friherrinnan. I hennes tankar var ingenting naturligare, än att gå till lifvets herre efter tröst.

Då hon ingenting fann af det hon sökte, tog hon, i brist på andaktsbok, Constance vid handen och förde henne till friherrinnans bädd. Eugénie Guémarez såg upp. Hon hvilade sitt öga med outsäglig himmel på sitt barn. Derefter vände hon sig till gouvernanten och sade: ”Amalia! ett ord –”

Amalia nedlutade sitt hufvud öfver henne.

”Jag dör icke ännu så snart. Men jag dör. Säg mig – vet Constance ännu hvad döden är? Jag frågar – jag vet nog, att det icke är en lektion – men – nej – säg henne så gerna intet derom ännu.”

Constance och jag läsa i den Heliga Skrift.

”Jag talar om den fysiska döden.”

Den eviga döden är mera att betrakta. Min friherrinna! o vore min mor här: med henne skulle friherrinnan tala, och det skulle vara så bra. Jag kan icke så, som jag ville. Min mor skulle kunna –

”Amalia är säkert mycket lik sin mor och talar äfven så bra som hon. Nå, lika mycket. Jag känner mig nu frisk och lycklig. Se en gång, Amalia, tag min hand och känn på min puls. Slår den oroligt? Nej, jag tror icke. Jag behöfver rättnu ingenting mer. Skall vår tilltänkta julklapp blifva färdig?”

Det röda sammetet är uppspändt i bågen.

”Börja ändå icke brodera på sjelfva oliverankan, förrän jag kommer upp. Jag ville sjelf lägga hand dervid. Han skall då tycka mera derom. Men – ett ord! Constance borde också sy något åt sin far. Hvad skola vi hitta på till julklapp för henne?”

Jag vet icke, svarade Amalia med en röst, förstämd och kommen ur[145] ett hjerta, som sammandrog sig. Hon hade hoppats på en stund af så vackert samtal: hon hade gladt sig åt en tafla af det eviga, det himmelska, som hon i friherrinnans sällskap skulle få uppmåla. Men hon måste lyda och tänka på julklappar.

”Vet icke?” återtog fru Migneul. ”Men Constance bör göra något åt sin far. Vi skola rådslå tillsammans om ett passande arbete för henne; något, hvarom han kan vara förvissad, att hon med egen hand verkställt det. Det är icke ovanligt, att man låter barn förfärdiga julklappar åt sina föräldrar på det sättet, att gouvernanten verkställer det mesta, och det hetes vara ifrån eleven. Jag gillar icke detta sätt. Äfven det obetydligaste, men som med säkerhet är af mitt barns hand, skattar jag vida högre än det skönaste arbete af en fremmandes konstfärdighet. Lofva mig, att Constance ensam och utan hjelp fulländar julklappen åt sin far. Om mademoiselle dervid lägger sin hand, så blir det visst bättre gjordt, men – det kommer icke då ifrån hans dotter! och deruti ligger likväl julklappens hela värde. Amalia förstår mig? Amalia behöfver blott påminna sig för att se hvad jag menar: Amalia har visst sjelf sytt julklappar åt sin egen far?”

Nej! – nej aldrig.

”Och icke det? – Har jag, såsom det låter, sårat en öm, för mig obekant sträng i hjertat, så förlåt mig det, min bästa. Men Amalia förstår mig säkert. Det är ljuft och nyttigt för ett barn att arbeta åt sin far. Hon fäster derunder sina tankar på honom, och hans bild gömmer sig allt trognare, allt djupare i hennes själ. Vänj Constance tidigt åt detta håll, mademoiselle. Tala för henne ofta om hennes far: honom bör hon älska mera än mig. Låt oss tänka efter? hvad arbete anser mademoiselle Lenoir bäst att en dotter gör till jul åt sin far?”

Jag vet icke – jag vet icke!

”Sitt ner hos mig; var icke så – – fast jag är sjuk, torde jag kanske ändå – dölj icke tårarne för mig – låt mig vara i mammas ställe – också jag eger kanske ett ord till råd – eller till tröst, om det skulle va– hvad är det?”

Ingenting, min friherrinna.

”Jag vet, vi fruntimmer äro så. Nå, jag vill då icke fråga. Men jag[146] skall berätta en liten anekdot om baron Migneul, som kan leda oss till bästa insigt hvad han tycker om, och hvilken julklapp hans dotter bör göra åt honom. Jag sade en anekdot; men fatta mig; det är icke en anekdot, en händelse, utan det är ett drag blott, som visar Manouel – Förstå, Amélie, jag nämner honom så här enkelt och förtroligt oss emellan: jag anser Amélie såsom en af familjen.”

Amalia fällde sitt hufvud allt djupare emot bröstet.

”Men – attendez! – Manouel hör oss väl icke? Se efter dörren.”

Amalia steg upp, gick till sängkammardörren och återkom. Den är stängd, sade hon. Hon satte sig nära friherrinnan. Hon spändes af hastig uppmärksamhet. Skall jag få höra någon mörk hemlighet? tänkte hon.

Eugénie Guémarez fortfor: ”Manouel är den ädlaste karakter. Jag skulle säga religiös, men förstå mig: han är icke religiös i vidskepelsens låga mening.”

Vidskepelsens? min friherrinna?

”Manouel är enthusiast för sitt fädernesland och för mensklig tillgifvenhet. Jag menar tillgifvenhet för menniskor, entendez vous? Förlåt mig; jag talar otydligt. Min svenska blir allt sämre, allt kantigare, svårare och stelare, ju närmare jag nalkas – – mitt eget modersmål kommer mig åter allt närmare, blir mig kärare och lifligare, ju närmare jag kommer – jag menar, ju mera jag nalkas – lifvet – entendez vous bien? Pardonnez – förlåt – det är icke om mig jag hade att tala. Det är om Manouel. Manouels kärlek till sitt fädernesland är så stor, att han vågar sin frihet, sitt allt, sitt lif – om det vore – för att ånyo vara der, dö der. Likaså är hans tillgifvenhet för menniskor: menniskor, som han fäst sig vid. Detta är hans religion, hans himmel, hans gud. Fäderneslandet har dragit honom! jag vet icke om fäderneslandet är farligt för honom: men jag vet, att om fäderneslandet vore hans afgrund, så skulle han störta sig deri. Är också det vidskepelse, Amélie?”

Vidskepelse? kärleken till fosterlandet? nej, min friherrinna.

”Nej, detta är likväl en ren religion: naturens, sanningens.”

O min friherrinna – tala icke så –

”Attendez! Manouel hade en lång tid varit ifrån sitt fädernesland,[147] just som också jag nu, för hans skull, länge ifrån mitt. Ah – det är icke frågan om mig! blott om honom: der han är, är jag. En dag, under våra resor, satt Manouel – det var en skön afton, mademoiselle – han satt i en park, det var i Skottland; han berättade om sitt fädernesland. Denna park är dock icke vacker, inföll han, icke vacker som en lund, hvilken jag vet uti mitt land. Den var den sista – märk Eugénie! fortfor han med tonvigt – den sista, hvari jag njöt lifvets och naturens luft i mitt eget land, innan jag reste ifrån dess kust. Jag kallar den derföre Minnets lund; den står ännu i mina tankar som ett tempel. Oupphörligt ser jag den i min själ, sådan den var, då jag lemnade den: jag skulle anse för ett rån, ett våldsverk, om någon menniskohand förvandlat dess utseende, förnyat, omgjort det. Der gret jag mina sista tårar, och for. Dit måste jag en gång tillbaka: jag måste, jag vill, jag måste! hända mig hvad som hända vill. Jag vill dö i det landet, der denna lund fins. Vill Eugénie följa mig? – Jag vill! svarade jag. Han såg en flamma i mina ögon och kysste mig. Men han berättade ännu mer. Innan jag då bortreste ifrån mitt land, sade han, knäböjde jag i lunden, och i mina tårars tempel: jag kallar detta mitt afsked en dyrkan i naturens och känslornas fristad. Eugénie, jag hade i ett af de skönaste träden, framför hvilket jag stod, inskurit några bokstäfver, målet för mina ögons lågor under det jag knäböjde. Dit vill jag en gång åter fara: jag måste återse denna lund, detta ställe, dessa bokstäfver.”

Gud, min friherrinna, säg mig, af hvad nation är baron Migneul? hvarest på jorden stå dessa bokstäfver, denna park – säg mig, hvilka voro bokstäfverna?

”B. S. H.”

Amalia steg tillbaka.

”Också jag förvånades och kastade på honom kanske ett skyggt öga vid denna berättelse. Ty så är bruket i många land – mademoiselle – att man ristar i träd bokstäfver af namn, icke blott på tillgifna menniskor, men på älskade, på ensamt älskade: på menniskor, som äro eller, om de dött, varit ensamt älskade – jag vet icke om jag talar begripligt – jag talar så illa detta språk – uniquement – comprenez-vous? – säger man ensamt älskade? eller allena, eller endast älskade?”

[148]

Fråga icke mig!

”Manouel förstod säkert min blick; ty han förklarade sig straxt. Han såg ned åt sidan, och sade – han såg åt sidan, ty det gjorde honom ondt, att han äfven med minsta tanke skulle hafva sårat mig eller väckt en känsla af smärta hos mig – han sade: ”B. S. H. betyda: Beati Sunt Homines. Qui in patria moriuntur förstås under, men jag inristade i mitt träd endast initialerne till de tre första.” – Förstår Amélie dessa ord? ursäkta mig, jag menar intet sårande; mademoiselle kan latin? det är af ingen vigt, men svara mig –”

Allt var då en dröm? hvilken dröm likväl! det var då icke annat? satt Amalia och hviskade för sig sjelf. Och hon fortfor tyst: det är klart, det kunde också intet annat vara, då det var af honom? Hvad skulle väl han hafva att göra med hennes namn? Dock var det så ljuft för mig att tänka, det en kär hand, en, som jag icke kände, men anade, arbetat här. O ett ögonblicks ängel, som försvann!

”Orden betyda – grubbla nu icke längre på detta utländska språk, som icke tillhör våra studier, min bästa – orden betyda: lyckliga äro menniskorna –”

En djup suck gjorde sig väg genom Amalias bröst. Det är förbi! hviskade hon till sin själ. Nu tillhör mig ej att tänka på mig och mitt hopp; men på dem, som jag har att tjena. Lyckliga äro menniskorna, säger friherrinnan?

”– som dö i sitt fädernesland förstås inunder, Amalia! ty han hade endast skrifvit ut B. S. H. Manouel har rätt, detta måste förstås inunder.” En matt suck trängde sig härvid fram ur den sjukas bröst. Men hon bemannade sig snart och fortfor: ”låtom oss glömma oss sjelfva och äfven alla andra menniskor nu, Amélie; vi skola endast tänka på honom; var säker, han är en man att tänka på. Nu vill jag – jag vill, jag ville, att vi komma till julklappen ifrån lilla Constance. Manouel älskar sitt barn, sin flicka! han älskar sin dotter obeskrifligt, outsägligt. Constance bör lära sig att älska honom tillbaka, och visa honom det. Skulle det icke vara rätt – vara vackert, menar jag – om hon tecknade – ritade – målade – nej, måla kan hon icke så väl ännu, men teckna en lund kan hon ju? kan hon? En skön lund? som kan vara med ett resligt träd uti; ett sanningens[149] och tillgifvenhetens tempel – entendez vous?”

Gouvernanten gjorde en liten nick, som betydde, att hon nog trodde Constance om denna färdighet.

”Så låt Manouels dotter teckna en Minnets lund åt sin far. Låt henne lavera den i tusch.”

Ur fantasien, eller ur verkligheten? kanske har friherrinnan någon esquisse – låt mig se den – friherrinnan har så många sköna, vackra saker bland sina papper, i sina gömmor – huru såg lunden ut?

”Af Manouels lund har jag ingen teckning. Han beskref, men ritade den ej för mina ögon.”

Får jag –

”Tag Minnets sköna park ur fantasien, Amélie, det är bäst och blir skönast. Jag vill icke, att hans dotter gifver sin far en dålig tafla.”

Min friherrinna, om jag får, så tar jag den ur verkligheten. Men har då baron Migneul aldrig visat friherrinnan detta sitt naturkapell, eller sagt hvarest på jorden det finnes?

”Nej. Jag vet till sluts icke sjelf, om hela hans framställning derom var annat än en vacker imagination, för att röra, glädja och roa mig; och förmå mig att resa med honom till hans fädernesland. För hans skull gjorde jag så gerna allt. Motivet, som han gaf mig, behöfde jag icke. Jag följde honom, och jag skulle hafva följt honom utan motiv. Derföre har jag också glömt hela denna sak, ända tills i dag, då jag påmint mig något att kunna vara intagande till julklapp. Hans målning var skön: den angick hans fädernesland och kanske ock hans vänner; tillgifna, som han viste hafva aflidit der. Men hans fädernesland – skulle det så djupt kunna fästa mig, att jag tänkt på hans framställning jemt? Hans fädernesland är icke mitt. Ach – det är, det skall vara mitt. Obetydligt! jag dör. Och i ett annat land fins intet fädernesland, som är deladt – mon Dieu – som är olika emellan älskande hjertan! hvad jag talar illa! jag kan icke sven– icke sjelfva Manouels språk? I det nya, i evighetens land skola vi tala ett nytt språk, och som vi begge kunna lika – tror icke mademoiselle? Vi skola alla kunna det så väl med våra vänner. Med hvilka tungor skola icke der vi tala till hvarann? Manouels land är der mitt land, och mitt språk är hans, hans eget – tror icke mad– – – men hvarföre stammar[150] och stafvar jag här i min sjuka säng – voyez – i min sjukdom. Skall jag våga, att tala om detta outsägliga? Nej. Revenons. Om Manouels lund, jag vill säga, om den fans i verkligheten eller fans icke, så tänkte jag icke derpå; ty jag hade honom och med honom allt; en lund behöfde icke jag. B. S. H. voro icke bokstäfver för mig. Beati – Heureux les hommes – men icke på jorden – nej. Tag, alltså hvad lund som behagas till original att rita efter; men skön! så skön, att teckningen gläder Manouel att få till julklapp ifrån sitt barn, och att han tänker på dess mor derunder.”

Jag tecknar då, efter friherrinnan tillåter, jag tecknar, det vill säga, jag låter Constance teckna en lund efter verkligheten, efter en esquisse ur verkligheten, som jag skall göra och låta henne rita efter. Ty min ritmästare har sagt mig, att ingen tafla kan ur fantasien göras så täck, som den, hvilken tages ur en lefvande natur för ögonen.

”Gör det, gör det gerna, bara det blir väl gjordt: åt Manouel får ingen ful julklapp gifvas.”

Skall jag sätta B. S. H. på något af träden? Annars torde han icke känna igen minnets lund, hvarom han talade, och som friherrinnan ville att det här skall vara?

”Det är naturligt, det måste vara med. Beati sunt homines? lyckliga äro menniskorna – c’est une phrase, non, ja, det är ett uttryck, som bör stå på alla våra taflor. Ah – jag blir matt! kanske har jag talat för mycket? Om jag fick sofva: jag sofver icke rätt ofta, mera. Jag är trött, tror jag. Gå, mina barn – förlåt –”

Gouvernanten neg framför den sjukas säng. Hon kunde icke undvika att göra det hon gjorde, hon tog friherrinnans hand och kysste, ehuru det icke var en vanlig komplimang af en gouvernant. Men så ömt, så moderligt och vänligt läto orden mina barn: Amalia kände sig innesluten i denna pluralis. Constance gick fram och kysste också sin mors hand. Men Amalia, sjelf upprörd, tyckte att Constance hade gjort sitt afsked för kallt eller, rättare sagdt, litet ovårdsamt, litet för simpelt och slyngelaktigt, såsom det händer barn vid nio år.

”Constance,” sade hon, ”kyss din mors hand ännu en gång! hon älskar dig så mycket.”

Den lilla flickan gjorde det lydigt, och äfven varmt. Men friherrinnan[151] höjde sitt hufvud från kudden; och den nick, som nu åtföljde hennes sista bonsoir för qvällen, och som hon väl egentligen skulle hafva riktat på Constance, efter det var hon, som i detta ögonblick tog afsked – denna nick med sitt ögonkast, tårfyldt, tacksamt och ljuft, sände hon denna gång Amalia.

Barnen gingo.

[152]

FEMTE KAPITLET.
OSCAR EKENSPARRE ANHÅLLER OM ETT SAMTAL VID KAPRIFOLII-HÄCKEN.

UNDER de dagar, som närmast följde, befann sig Amalia mycket ensam. Baronen sjelf höll sig på sina rum, och flera både middagar och aftnar förflöto utan att han visade sig. Mycket hade stött och förvånat Amalia af det hon hört den märkvärdiga dagen, både af friherrinnan och hennes man. Amalia hade svårt för att i personers närvaro säga emot dem, eller yttra sina egna tankar med den bestämdhet och kraft, som fordrades för att göra dem genast gällande. Men när hon kom för sig sjelf ställde sig allt, hvad hon hört, i förnyad skepnad framför henne, och hon bekämpade då, i sin egen tankeverld, ganska allvarsamt de sattser, som förekommit henne falska eller misstänkta.

Hon tillät sig väl icke att upptaga lektionstiderna med dessa ämnen. Hon skötte sin lilla Constance ganska samvetsgrant. Men mången stund gick hon stilla, tankfull och ensam ut i den vidsträckta trädgården. Nu var det som hon lefde för sig, ordnade sina tankar, renade sitt hjerta och upprättade sitt sinne ifrån allt hvad som förekommit henne stötande eller sårande.

Constance behöfde icke alltid spatsera i hennes sällskap, och borde det icke ens. Ty då den lilla flickan under lästiden varit upptagen af själsansträngande arbete, så fans tillräckligt skäl för att hon någon gång finge taga igen sig genom en luftig och fri lek; och hvarföre icke med Malcolm?

[153]

När Amalia mätte sina steg i afsigt att tänka på sin mor eller öfverlemna sig åt redandet af de stridiga ämnen, som hos henne uppstått, tyngdes hennes bröst ofta så, att hon måste lätta det genom några suckar. Så mycket hade intagit henne hos friherrinnan Migneul: huru ondt måste det icke då göra henne, att upptäcka håll, framför hvilka hon ovilkorligt måste studsa undan, om icke af fasa och förfäran, dock af misstanke för ett hemligt gift i en skön blomma.

Vidskepelse? upprepade Amalia sakta för sig sjelf, och såg sig om i den täta hassellunden för att varsebli om hon kunde anse sig säker och ensam. O min mor, min älskade mor, på detta sätt uttrycker du icke dig!

Kanske gör jag friherrinnan orätt; ty jag har aldrig hört henne yttra ett enda ord om egentlig religion. Det kunde ju då vara möjligt, att hon härom icke hyser falska och skefva föreställningar? Men – redan det, att hon intet yttrar, betyder mycket; har jag orätt häruti?

Heliga tröst! himmelska lära! skulle icke en menniska, så sjuk ändå, så bruten och förlorad, som jag ser friherrinnan, skulle icke hon vända sitt anlete till religionens värmande sol, om hon kände något hopp af detta slag? och skulle icke hennes hjerta främst af allt söka sin frälsare, om hennes tro ledde hennes själs minnen tillbaka till den enda källan för nåd och hjelp?

Men kanske – ty jag har ingen rätt att döma henne – kanske förbjuder henne en fin känslighet att yttra ett enda ord om sådant, som ligger henne allramest på sinnet. Migneul sade, att menniskor skola vara så, ehuru jag icke förstår det. Munnen bör ju tala om det, hvaraf hjertat är fullt? Detta språk slår mera an på mig.

Nej, jag fruktar att jag har rätt, ju mera jag lägger ihop af hvad jag hör. Vidskepelse? huru vidt och långt utsträcker väl friherrinnan gränsorna härför? Månne hon icke deruti äfven innesluter de heligaste sanningar? klipporna för vårt eviga väl? vårt enda, sista stöd?

Jag borde fråga henne härom, tala med henne härom; ty så ringa jag är, kunde jag dock upprepa för henne mycket, som min mor sagt mig och som jag aldrig förgäter. En gruflig tanke reser sig emot mig allt högre: jag, som så innerligt älskar friherrinnan! men det är, som om ett spöke, osynligt men ändock hemskt, uppställer sig bredvid hennes bild,[154] der hon ligger, och jag ser henne, talar vid henne, vill älska henne. Jag fruktar, att hon dyrkar Naturen och att hon icke har någon annan gud.

Täcka lund omkring mig – huru älskar icke äfven jag naturen? huru tjusas icke min blick af en klar källas spegel, och när jag ser den lilla insjön mildt krusa sin duk, så slår mitt bröst gladare än nånsin. Och likväl – jag dyrkar intet af allt detta. Det är just emedan jag ser hela denna praktfulla och ljufva natur under mig, under anden och under det evigas regemente, som den förekommer mig älskvärd. I samma ögonblick – det känner jag tydligt i min själ! – i samma stund, som jorden skulle komma att intaga första eller högsta rummet hos mig, skulle allt dess behag svartna, död och förskräckelse skulle betaga mig, och hvarje löf, som nu för mina ögon viftar så oskuldsfullt i trädens kronor, skulle tyckas mig såsom ett spökes tunga, talande om förderf och nöd. Ty allt detta är dock ej annat än förgängelse och stoft. O om min friherrinna kunde förstå mig! Men borde jag åtminstone icke försöka att tala med henne?

Hvem har då uppfostrat henne, om hon icke känner allt detta? Hon förekommer mig så god, så förnuftig, så ytterst rättskaffens. Dock vågar hon lyfta sina ögon emot höjden och uttala ett sådant ord, som vidskepelse?

Visst måste vi akta oss för vantro, det begriper jag nog. Icke går det an att tro allt, som i alla tider kan hafva blifvit påståddt: då fölle vi lätt i sådant, som verkligen förtjenar namn af vidskepelse. Men emellan att tro på intet och tro på allt ligger det rätta, som är att tro på något, något visst; och hvilket? jo, på Guds ord, det vi christne bekänna.

Men jag fruktar, att Guds heliga ord är icke rätt till för friherrinnan? Jag sörjer; hon är min lilla snälla Constances moder, och dessutom en menniska. Jag älskar henne så mycket. O min Gud – jag borde tala med henne! men jag vet icke? huru skall jag begynna? Hon är säkert mycket sjuk; sjukare i anden ändå, än i sjelfva sin kropp. Hon dör! Eger jag inga ord till henne, förrän hon dör? Ach om min mor vore här, hon skulle trösta friherrinnan Migneul, hon skulle upplyfta en skön, men förvillad själ. Min mor eger sorgens och lidandets hemlighet: med den vet hon att draga floret ifrån naturens anlete: då ser man hvad derunder är. Huru[155] täck är jorden, då hon lyder, tiger och ligger under i alla våra tankar; men huru förhatlig, falsk och afskyvärd, om hon herrskar, talar första stämman i vårt sinne och utgör vår lefnads tak. Detta skulle min mor så väl kunna säga friherrinnan, och hon skulle tro på en bepröfvad: på mig fruktar jag att hon icke tror? Hon skall förebrå mig min ungdom och okunnighet. Jag ville så gerna försöka hvad en christen bör. Jag är svag, svagare än förlåtligt.

Baron sjelf! – Amalia drog sig vid de föreställningar, som nu vaknade, ännu längre in i lunden och kände sig nästan skrämd vid det hon tänkte – hvilket gåtolikt väsen? någonting oförklarligt drager mig till hans person, och när han talar, breder sig dock en fin köld omkring mig. Jag vet icke huru mycket jag skulle vilja gifva, om jag ej behöfde tänka ofördelaktigt om honom. Men när jag ser huru oändligt, huru gränslöst friherrinnan älskar honom, så fruktar jag, att det måste vara hans tänkesätt, som leder hennes: åtminstone skulle han, mer än någon annan, ega makt att förvandla henne, om han sjelf ville eller kunde. Store Gud, hvad skall jag tänka om honom? Att han icke är rätt lycklig – nej snarare, rent ut sagdt, att han är olycklig – det tycker jag mig se. Men jag skattar ändå det för det minsta. Hvad är väl det, att vara olycklig på jorden? det är illa; men det är litet. Värre är – ach min mun, uttala icke hvad jag tänker! Det är två personer i denna man. Jag räds, att äfven han blott dyrkar naturen: jag räds – ännu mer – att han icke en gång dyrkar den!

Men min Gud, hvarifrån har jag rättighet att tänka så om honom likväl? Jag har intet att stödja mig på; inga handlingar och knappt några ord. Och likväl står han för mig med detta tycke. Gud, om jag gjorde honom orätt, hvad jag skulle vara glad! Jag begriper icke, hvarföre han så skall smärta mig? hvarföre han så skall draga mig till sig? Men han är min lilla Constances far: han måste intressera mig. Också för religionens skull – men, att tala med honom i dessa ämnen, det är mig omöjligt! han är så hög, så förnäm. Vid minsta tanke på, att våga till honom frambära mitt innersta hopp, min tro, studsar jag tillbaka som ifrån en – det förekommer mig såsom en polerad, iskall vägg af det finaste, kallaste, elegantaste stål!

[156]

Amalia vandrade med sänkt hufvud, en bitter tår stänkte ur hennes öga på gräset och hon gick länge djupt försjunken i sig sjelf. Slutligen satte hon sig på en gräsbänk, upptog sin mors sista bref och började omläsa det för tredje eller kanske fjerde gången.

Men här måste vi gifva läsaren en underrättelse på sidan. Detta sista bref utgjorde icke det, som vi i det föregående ifrån fru Hillner meddelat in extenso, utan ett, hvarom vi ännu ingenting talat, men som bestod i svaret på Amalias sednaste, och hvilket vi redan vid slutet af förra boken gifvit publiken del af. Många orsaker, och framför allt nöjet, skulle kunna föranleda oss att nu oafkortadt inrycka äfven detta bref ifrån fru Hillner; ty den värme, som uttalar sig i en sant religiös själs utgjutelser hafva, till och med i sina minsta småsaker, ett lifgifvande, undervisande, intagande och upplyftande väsende. Likväl inskränka vi oss till att blott anföra några episoder, emedan händelsernas rörelse, i den gång som den redan befinner sig, icke bör afstanna eller göras långsam.

Sedan hon tackat sin dotter för brefvet och gjort det i de hjertligaste ordalag – nästan barnsliga, skulle man säga; men hvilka dock, när man vill vara rättvis, endast tillkännagifva en ”abandon”, hvaruti den vid tanken på sin dotter lyckliga modren tillåter sig falla – öfvergår hon till framställningar, som genom sjelfva den högst ojemna stil och skrifart, hvarmed de ses tecknade, utvisa en stor inre kamp hos författarinnan; en kamp, som hon tyckes vilja dölja för sin dotter, men lyckas icke rätt. Flere upprepade gånger tackar hon Amalia för det, att hon, enligt fru Hillners begäran, skildrat ställningen i det hus, hvari hon lefver, och i synnerhet gifvit en målning öfver hufvudpersonerna, friherrinnan och baronen. Hon säger sig med stor glädje höra det goda förhållande, som herrskar emellan makarne, emedan ingenting är vigtigare för en lycklig inflytelse på barnen. Hon lyckönskar friherrinnan till den kärlek, som Amalia ifrån baronens sida gifver henne; men fru Hillner yttrar sig på ett så underbart sätt, som om hon med yttersta smärta, grämelse och afsky hörde omtalas denna lycka, som hon dock i hvarje ord berömmer. Hennes bref måste genom denna ”double-sens” förekomma Amalia ganska besynnerligt; om också vi, som ana, veta eller åtminstone tro oss veta litet mera än Amalia om alla dessa saker, icke kunna undra så[157] mycket på fru Hillners bref. Amalia grubblade mycket, mycket, och i synnerhet läste hon väl hundrade gånger följande strof om igen:

”Min bästa Amalia, jag har att förebrå mig någonting emot dig: jag har, när du reste för att emottaga din befattning, dolt någonting för dig. Du mins huru du redan i ditt första bref ifrån Gräseholm förundrar dig öfver att friherrinnan kallat dig en mademoiselle Lenoir. Det är jag, jag sjelf, o mitt barn, som önskade hafva ditt rätta namn doldt i det hus, dit du kom, och dit jag – för att vara ännu vidare uppriktig – önskade dig komma. Ditt engagement uppgjordes på en för friherrinnan Migneul så aflägsen ort och genom en person, min intima vän, som velat tjena mig i en småsak – för mig en stor sak, Amalia! – att min önskan lyckades, utan att något ondt skett. Kan du förlåta din mor? Jag hade icke hjerta eller mod att, när du reste, göra dig sjelf delaktig af hvad jag ville; ehuru klokheten kanske befallt mig det. Äfven när du skref och frågade mig, hade jag icke courage att i mitt svar öppet säga dig mitt företag, och än mindre yppa min orsak till ett steg, som måste förundra dig. Ännu i denna stund kan och vill jag icke säga dig denna orsak. Men jag ber dig, af kärlek för din mor, yppa icke ditt namn på Gräseholm! för Guds skull gör det icke! I samma stund det skedde, skulle du nödgas genast resa derifrån. Och likväl är icke detta skälet för min önskan; ty en flicka, som du, skulle väl utan stora svårigheter kunna erhålla en ny gouvernantsplats; men mitt barn – ach fråga mig ej! – jag vill hafva dig på detta ställe, okänd, men betraktande allt, och med ett par ord någon gång till din mor derom. För allt ting, Amalia, tänk icke illa om din stackars mor för detta: det är icke nyfikenhet, icke ett lågt begär, som drifver mig. O min Amalia, om du viste! Men du kan icke förstå mig? och jag får icke säga hvad som skulle upplysa dig! men lyd mig ändå, jag menar – var en god ande på Gräseholm! – det torde behöfvas. Så mycket kan jag berätta dig, att icke jag var i alldeles full okunnighet om personerna, hvartill du reste, fast jag icke nu kan yppa huru jag viste det. Var en ängel för – – men hvad begär jag här af mitt barn? du kan icke vara en lifvets ängel, en himmelsk: men försök hvad du kan, att vara hvad som behöfs, der du är. Att dina bref intresserat mig, må du sluta deraf att jag legat sjuk af dem, Amalia, och ändå åtrår jag att få läsa mera ifrån dig. Långvarig blef[158] icke min sjukdom, jag är åter frisk igen: du vet hvarifrån tröst och hjelp kommer. Skulle sorgen blifva din lott, såsom din mors, så mins hennes exempel: hon var icke så många dagar sjuk. Läkaren har hulpit henne. Och Han skall äfven hjelpa dig, om du aldrig glömmer honom! – Nu Amalia, ett ord! ett ord, Amalia! Om du också ser förhållandet emellan ditt herrskap aldrig så lyckligt – jag menar, godt – jag menar icke godt; ty det är – evige Gud! – men förlåt mig, mitt barn, och stryk sjelf i mitt bref ut dessa obegripliga rader. Ach Amalia, ett ord! hvad du hör om din – husbonde – hvad du ser, hvad helst man säger om honom, så älska – – tjena honom! Tro intet ondt om honom. Har du verkligen märkt, om han har några mulna stunder? Han har det, Amalia – – såsom alla menniskor – bjud då till att nalkas honom! äfven en gouvernante kan få säga ett vackert ord. Hon har inga rättigheter dertill? men i detta fall, Amalia, öfverstig din gräns. Ser du honom ensam, och att han har någon sorg – kanske har han någon liten – jag hoppas – jag förmodar, ty ingen är alldeles utan sitt – så trösta honom. Det är någonting, som säger mig, att du skall kunna lyckas häruti mer, än sjelfva hans friherrinna. Äfven hon, Amalia, är hon rätt lycklig så låt henne vara; men skulle hon icke det, så – måtte Gud qväfva uti mitt bröst all syndig glädje – Amalia, om du kan, så var också en ängel för henne. Jag skulle vilja det. Det är icke omöjligt, att det kan behöfvas. Natten breder sina vingar lika öfver oss alla på jorden, och, medan vi gå i mörkret, låtom oss älska och hjelpa hvarann: lysa hvarann kunna vi icke stort, förrän han uppgår, som är allas vår sol, och natten förgår vid detta sken, då han synes i öster. Han skänker oss purpur i strimmorna öfver sin klarnande himmel, och Hans blod förtager vår skuld. Amalia, skrif mig snart till –”

Nu följde annat; och med den för fruntimmer egna lätthet att sammanbinda olikartade ämnen och öfvergå ifrån ett till annat, slöt fru Hillner äfven denna gång icke sitt bref utan att hafva gifvit sin älskade dotter förmaningar och råd i saker, som man af det föregående knappt skulle kunna tro henne vara i stånd att minnas, efterfråga eller vilja skrifva om på samma gång. Hon underrättade henne om ”en spritt ny slags sömnad,” plys-söm, som tog sig synnerligt väl ut för mossrosor, emedan den stod mycket upp och gaf en rätt lefvande anblick af blomman[159], som man genom denna artistiska sömnad ville föreställa. Fru Hillner medskickade ett prof. Äfven underlät hon ej att gifva sin dotter påminnelser i rättstafningsläran, så att då hon i Amalias sista bref på ett par ställen förnummit ordet förträt, lät hon henne begripa att det borde skrifvas förtret.

Detta bref var det nu, som Amalia genomgick för tredje eller fjerde gången, der hon satt i sin ensamhet i lundens tysta behag. Huru än hon läste och läste, upphörde icke gåtorna deruti att för henne vara gåtor; men det såg hon likväl tydligt, att hennes mor ålade henne kärlek till dem, som hon redan älskade, baronen och friherrinnan. Tydlig var också – hvad som just nu förekom henne utmärkt svårt och derföre gifvit henne anledning att ånyo upptaga och läsa brefvet – den varningen, att icke tänka annat än godt om friherre Migneul. ”Det är detta, som jag sjelf vill,” upprepade hon för sig; ”men, min mor, om du vore här, skulle jag fråga dig huru jag i allt skall kunna det? Jag lider af en apathi för honom, som jag tycker mig af ett och annat kunna förklara: men tillika och derjemte, det är visst, känner jag en underbar, en oförklarlig sympathi, som saknar grund, när jag frågar om orsaken dertill, men som ändock har lagt sig så djupt, att hela min varelse skakas vid den tanken, att motviljan skulle kunna få öfvertaget öfver den.”

Under dessa inre strider emellan vilja och förstånd – emellan en hemlighetsfull benägenhet för, som manade godt och sade ja utan skäl, samt ett omdöme emot, som sade nej och visade skäl härför – vacklade den stackars tankfulla flickan. Men hon tog sitt beslut. Jag skall följa min mors uppmaning. Det må vara blindt! Jag skall älska, jag skall arbeta för min Constances far. Ach om Gud ville gifva mig någon anledning att till honom komma i ett något närmare, något varmare – så att det kunde gå an för mig, att till en man, som honom, tala om den enda och rätta trösten i vår natt!

Hennes tankar leddes häraf ganska naturligt, om ock någon vill kalla det för smått, till de julklappar åt baron Migneul, som hon fått sig uppdraget att för mor och dotter föranstalta om. Med mycken begrundning öfverlemnade hon sig åt oliverankan. Amalia hade utgått i trädgården barhufvad, såsom ofta hände; och när hon nu i lunden lutade sitt eftersinnande[160] hufvud litet fram, kastade sig några solstrålar emellan löfven ned på hennes fint glänsande, skönt svarta hår. Och ju mera, ju innerligare hon betänkte huru hon i allt skulle kunna göra julskänken ifrån friherrinnan så angenäm och täck, att baronen genom denna lilla påminnelse måtte än varmare älska sin hustru; ju vackrare och mera tjusande tycktes solstrålarne roa sig med den lilla gouvernantens hår. De bildade visst ingen gloria, såsom kring en ängels hufvud, ty Amalia var icke det. Men – för att icke tala mera härom – hon steg upp, emedan hon nu blifvit ense med sig sjelf huru hon på den präktiga lyonnesiska purpursammeten ville anbringa sitt broderi af oliveblad. En gång inkommen på julämnets område, beslöt hon att med detsamma gå bort till den del af trädgården, den minst banade och minst besökta, hvarom hon i sitt första bref till sin mor skref, huru hon der till glädje och förvåning trodde sig se hennes initialer inskurne i en hög, majestätisk lönn. Att denna plats utgjorde sjelfva den Minnets lund, hvarom friherrinnan talat med henne, ehuru såsom en fantasi blott af baronen, derom tviflade Amalia ej. Mera förvånade det henne, att friherrinnan Migneul aldrig sett detta ställe i verkligheten; men en sanning var dock, att hon sällan promenerade för sig sjelf, i trädgården endast besökte de närmaste gångarne, och ej gjorde längre utflygter utan i sällskap med någre af familjens medlemmar, som förmodligen antingen ej kände denna nu så vilda plats, eller – såsom Amalia tänkte om baronen – undvek den.

Amalia tog upp sitt papper och sin ritstift för att efter naturen göra utkastet till den teckning, som Constance sedermera under sin gouvernantes ledning skulle utföra och fullända till julklapp åt sin far. ”Med hvilka olika tankar besåg jag icke denna park, detta träd och dessa bokstäfver första gången?” sade hon hviskande liksom till sin blyertspenna. ”Dessa B. S. H. angå då icke min mor? De betyda blott ett kallt och likgiltigt lyckliga äro menniskorna? Måtte det kunna lämpas på baronen och hans friherrinna. Constance skall göra denna tafla så vacker som möjligt. Men hon kan icke prenta: bokstäfverna B. S. H. måste jag tillåta mig att insätta sjelf på trädstammen. Måtte de tala till baron Migneul och gifva honom det lugn han behöfver! Min Gud, om jag tordes längst[161] ned på papperet sätta mina egna initialer? jag, som heter Amalia Cecilia Hillner, det skulle kunna bliva ett ACH! det skulle tyda också min känsla, mina förhoppningar, som försvunnit, och min önskan för honom, som alltid lefver. Men – jag får väl låta bli det? Denna julklapp, hela detta arbete skall endast vara ifrån hans barn: han skall endast finna Constances drag deri: han skall blott se sin dotters verk och för hennes skull tillika minnas och älska hennes moder. Så ville friherrinnan och det skall ske.” Hon började nu teckna och gjorde sin esquisse med rask, fast stundom darrande hand. ”Icke kan denna Minnets lund blifva någon bestämd påminnelse för honom om friherrinnan,” fortfor hon efter ett ögonblick att samtala med sitt papper, ”ty om detta ställe är det, som jag efter friherrinnans egen berättelse förmodar, det, som baronen innan sin resa ur fäderneslandet sist besökte, så hade han likväl då icke ännu lärt känna henne. Men han talade ju likväl med henne om denna lund i en varm stund? och så kan den blifva ett minne äfven af henne. Och ännu mer: då skänken kommer ifrån Constance, men han lätt förstår, att icke hon af egen uppfinning kunnat välja detta motiv för en tafla, så skall han åter härigenom ledas till tanken på friherrinnan. Ja! det blir en souvenir af hans maka!”

Amalia kunde icke fullända sitt arbete utan att en djup och ofrivillig suck gjorde sig väg ur hennes bröst, då hon skulle gå ifrån ett ställe, der hennes första möte skett med den ljufvaste dröm hennes hjerta mindes. Hon stod stilla med sänkt panna och hennes ögon föllo på lönnens rot, der hon sjelf en gång så innerligt knäföll, i hänryckning omfamnade trädets fot och lät sina tankar med utsväfvande glädje framför sig måla nöjet af att också ega en far. ”Nej!” utbrast hon, ”det skall ingen makt kunna förbjuda mig! det skall förlåtas mig! jag tecknar här på taflan en knäböjande flicka, jag tecknar mig i min gladaste stund. Mitt hopp sveks, dock var det oskyldigt. Han må gerna tro, att det är Constance han ser knäfallande och bedjande i denna ställning, med ansigtet mot jorden och händerna slutna tillsammans. Så, så der. Ingen vet, att det är jag: men jag vet det, och det är ingen. Lavuren blir med tusch: alltså får den bönfallandes hår bli svart, såsom mitt är. Men när baronen betraktar sin julklapp och tror sig se sin Constance, skall hårets mörka färg[162] icke förundra honom, ty han skall tänka: det är Constances hufvud, fast i tusch.”

Hon gaf Minnets park en nick och vände hem till slottet. Då hon kommit genom trädgårdsalleerna och redan såg corps-de-logiets ena sida, märkte hon en person med lifliga rörelser träda in genom trädgårdsporten, stanna och se sig omkring.

”Oscar har kommit tillbaka!” utbrast Amalia, vek ihop esquissen och invecklade papperet i sin näsduk. Hennes ögon antogo en högre glans. En förlåtlig känsla måste det vara, att med nöje märka en person återvända, som skänker ungdomlighet åt hela familjens umgänge.

Baron Ekensparre sökte tydligen någon, då han inkom i trädgården. När han upptäckte mamsell Lenoir framme vid narcissrabatterna, vände han sin gång dit bort. Vi, som påminna oss hans sista samtal med Elbers, huru han af honom fick det välbetänkta rådet att inleda ett klokt samtal med sin stjufmor rörande familjeställningar och arfsförhållanden; vi, med ett ord, som känna, att herr Oscar, hellre än att i egen person göra sin mor ett antal frågor och begära upplysningar, dem han förmodade henne icke rätt fram vilja gifva, hade beslutit det försöket att ”sätta gouvernanten på henne;” vi kunna någorlunda begripa i hvad afsigt han uppsökte mamsell Lenoir. Kanske hade han icke sjelf ännu gjort sig reda för hvad hon skulle säga hans mor, eller huru hon kunde vara i stånd att utföra ett så kinkigt ombudsmannaskap. Men han hade flera gånger varit vittne till denna flickas takt. Han viste det djupa och innerliga förtroende, som gouvernanten njöt hos friherrinnan Migneul, och det föresväfvade honom, att hon lättare och bättre, än hvilken som helst, skulle i någon uppriktig stund, som kan inträffa emellan fruntimmer, kunna erhålla ekonomiska upplysningar om äldre financiella tilldragelser, och det i sammanhang med andra anekdoter. Man bör göra baron Oscar den rättvisan, att hans mening knappt för någon del kunde vara att bruka mamsell Lenoir i ett listigt eller illfundigt uppdrag. Han hade sjelf ett för mycket rent sinne att ens tänka på sådant. Men han kände på sig, och det genom en nedslående, besynnerlig och långvarig erfarenhet, att han omöjligen med sin stjufmor kunde komma på en rätt förtrolig fot. Började hon ett samtal med uppslag åt ”intimt” håll, så[163] uppstod alltid inom honom något, som bragte uppriktigheten om intet; och gjorde han sjelf en sådan ”avance” till henne, så hade det mer än en gång händt, att hon kallt afbrutit honom. När så var, ville han ej våga en obehaglighet till. För ”mademoiselle” hade herr Oscar ifrån första stunden fattat en egen föreställning, som är värd att icke förbises. Han varseblef, att hon, utan att göra det ringaste för att vinna inflytelse, dock utöfvade en utmärkt ”ascendant” öfver alla i huset. Han såg med hvilken ledighet, med hvilken sann förtrolighet hon samtalade med friherrinnan – denna spetsiga, mången gång stolta fru, som väckte alla andras bäfvan i huset. Han beundrade ock hennes skicklighet som lärarinna. Oscar hade allt ifrån ungdomen insupit en stor ”veneration” för fruntimmer: det föll honom således aldrig in, att en ”gouvernante” kunde betyda en obetydlig person: redan hennes egenskap såsom bildad och ädel qvinna var honom nog, att i henne se ett mål för hög aktning. Hans uppfostran under den stränga stjufmoderns hand hade väl gjort honom sådan, om icke dessutom också något arf ifrån fadren i hans lynne bildat en ödmjuk, nästan vördnadsfull stämning, hvarje gång han för sina ögon såg en ”dame”. Ty det berättades, i förtroende anmärkt, om gamla baron Ekensparre, öfverhofstallmästaren, att han varit litet grann under toffeln i sina dagar, och att han slutligen dog af ren complaisance för sin hustrus önskningar. Ett sådant rykte stötte visst på förtal, och var väl öfverhufvud för vågadt. Men någon sanning låg utan tvifvel deruti, att gamla Ekensparren varit hvad man kallar en vir uxorius, det vill säga: sin hustrus hustru; och det förekommer ganska troligt, att dylikt kunnat verka på honom vid uppsättandet af hans ryktbara testamente. Oscar, såsom ogift, kunde icke vara en vir-uxorius; men denne yngling, så hurtig, djerf och frimodig i karlsällskap, stod med fruntimmer på en romantisk grund. Under sin hemresa till Gräseholm hade han åkit flera håll i de mildaste tankar: han hade föreställt sig sjelf medellös och fattig ej blott för det närvarande, men för all sin tid. Hvad skall jag företaga? frågade han sig flere gånger. Då hade den bestämmelsen mången gång synts honom skönast af alla, att arbeta för menniskors väl: att förbättra, upplysa, uppfostra dem. Vid dessa så vackra tillfällen var det Amalias bild, som stått honom närmast ”pensive & jolie”. Då hon läst med Constance[164], hade ofta han befunnit sig i grannskapet: således var det väl denna ”association af ideer”, som – men det anstår oss icke att hålla så långa föreläsningar.

När Oscar på den skönt sandade trädgårdsgången nalkades, gjorde han med hufvudet och handen en glad, fri och förtrolig rörelse, en helsning, som Amalia besvarade med en vänlig, men kort nigning och en liten, knappt märkbar rodnad. Han gick ända fram och tog hennes hand: mamsell Lenoir! började han, jag har något att säga emellan fyra ögon. Bästa Amalia, fortfor han, kom med mig dit bort! jag anhåller om ett ögonblicks samtal vid kaprifoliihäcken.

De gingo. Hvad de uppgjorde skola vi oförtöfvadt få veta, men måste vänta litet för en angelägnare dialogs skull.

[165]

SJETTE KAPITLET.
HERR RUTFORS BER BARON MIGNEUL OM ETT SAMTAL I PENNING-HVALFVET.

PÅ Gräseholms kontor lefde en man, som sällan sågs skild ifrån sin grönmålade pulpet. Han gick ej ofta i sällskaper: om fruntimmer skydde honom för hans blåa och alldeles för stora näsa, så funno honom äfven karlar mera butter än som behöfdes. Men godsets underhafvande klagade aldrig att han innehöll en enda skilling, som de borde utfå.

Herr Rutfors räknade och skref mycket, men emellanåt såg det också ut som han tänkte. Det hände honom att sitta långa stunder med pennan upplyftad i vädret. Han stirrade då framåt i tomma luften med ett par hvitögon, som sågo ytterst arga ut, och likväl gjorde han ej något farligare än sade ingenting, grubblade, och hörde icke ett grand af allt, som på kontoret yttrades i det ögonblicket.

För sin ålder på kontoret borde han hafva hetat herr inspektor; men han tillät sig aldrig att befordras ifrån den bokhållarplats, han sedan många år innehaft, och han nöjde sig med den äran, att af alla på Gräseholm anses för godsets klokaste man.

Detta rykte för klokhet visade sig visserligen välförtjent. Det ökades med tillägget, att han var den snålaste man. Han hördes dock aldrig sniken i och för stora summor; men att utgifva styfrar eller att förstöra saker af runstycksvärde, var för hans hjerta det mest motbjudande medikament. Likaledes gick han och gällde för den snarsticknaste menniska, och sådant vidlåder ofta personer af ett i visst fall utmärkt utseende[166]. Värst var han, när han halfskämtade.

Samma dag som det tilldrog sig, hvarom vi talat i föregående kapitel, hade ett bref med Christianstads-stämpel ankommit till kontoret; adresseradt till herr Rutfors, bröts det af honom. Huru långt det var eller hvad det innehöll, kunde ingen vidare på kontoret gissa, ty herr Rutfors yppade aldrig affärer genom snack. Men man märkte en ovanlig färgförändring i den bistra mannens ansigte: han bleknade, hvilket icke ville säga att han blef hvit, utan att hans blåa öfvergick till ljusgrått, och hans stora näsa syntes såsom öfversockrad med falaska. Han sade ej ett ord, han steg icke upp från trebensstolen: han lade brefvet, såsom vanligt, in i klaffen. Han tog pennan för att skrifva; men denna gång höll han henne så länge i luften, att bläcket deri slutligen förlorade allt hopp om att nånsin bildas till siffror eller bokstäfver, hvarföre det af ledsnad stelnade; och lika stelt stirrade herr Rutfors’ ögon på kontorsalmnackan. ”September månad får ännu icke öfverkorsas!” yttrade han sträft i en sluten monolog till sig sjelf. ”Jag ville önska att vi vore i oktober, och att herrn satt på hafvet. Men han skall bort! det säger Rutfors.”

Några lätta och icke ingraciösa hostningar, några nätta harkningar af fransyskt slag hördes då och då ifrån det inre kontorsrummet, der baronen sjelf befann sig framför sitt ebenholtz-skrifbord. Dörren till detta rum var likväl stängd och kunde icke öppnas af någon annan än honom sjelf, utan att det väckte hans ledsnad eller vrede.

Men sedan Rutfors expedierat alla personer och kontoret blifvit tomt, steg han upp, tog svarta läderkaschetten på sitt hufvud, gick till baron Migneuls dörr, öppnade den långsamt, men dristigt, och sade: ”herre, jag ber om ett samtal i penninghvalfvet!”

Hvad? utbrast Migneul. Hvad har du att säga, min kära Rutfors, som ej kan afhandlas häruppe?

”Här äro vi aldrig säkra för folk. Kom ned i hvalfvet med mig.”

Migneul började fixera mannen och fann något så afgörande i hans uppsyn, att han steg upp. Hvad menar du, min vän?

”Att vi skola gå ned i hvalfvet.”

Men?

”Jag har redan nyckeln och det tål intet uppskof.”

[167]

Baronen steg upp, nalkades honom och såg i hans högra hand den halfalnslånga nyckeln med sitt jettelika ax. Fruktar du för tjufvar, Rutfors?

”Jag säger intet annat än kom! kom! tills vi äro dernere.”

Migneul blef tyst och nästan häpen. Han beslöt att följa en man, hvars osvikliga trohet han pröfvat i så många farliga stunder, och på hvars förstånd han egde de säkraste bevis. Det måste ej vara för småsaker, tänkte han, tog sin hatt och röret med guldknappen. Rutfors påtände sin lilla handlykta och gick förut.

Då de inkommit i det särskilda rum, som ledde till den underjordiska, groteska trappan, kände Migneul något, likt en svindel, sväfva omkring sina tinningar. Här nere har jag icke varit på många år, påminte han sig. Huru rädd var man icke i den gamla tiden om sina penningar?

Rutfors putsade ljuset i lyktan för att erhålla mera dager, steg ned till hvalfvets sjelfva jerndörr, stack in sin gigantiska nyckel och fick snart ifrån dörren ett hemskt, gnisslande svar om, att låskolfven lydde hans anmaning. Dörren gick upp och de stego in. Rutfors hade återfått sin rätta ansigtsfärg, men baron Migneul syntes gulblek i stället för hvitblek.

”Här skådas inga stolar att sitta ned på, också kan icke samtalet behöfva blifva för långt” började bokhållaren. ”Men, herre, sätt er dock på den gamla kassakistan der: hon är tom och lockets jern rostiga, nog skall hon ändock rå bära herrn.”

Jag sätter mig icke, Rutfors.

”Gör det: det skall behöfvas.”

Hvilken förfärlig, stor och svart sotstod synes der framme på norra väggen i hvalfvet, Rutfors?

”Låt den vara, herr Hillner, jag har icke låtit från muren putsa bort detta märke efter branden. Skulle någon betvifla, att de der räkenskaperna verkligen gått i lågor, så kan detta vittne om röken vara något att hafva.”

Skall detta ämne blifva föremålet för ditt samtal nu, Rutfors?

”Nej, herre. – Min goda herre! följ mitt råd och sitt ned; jag har saker att omtala. Jag måste – jag nödgas gå långt tillbaka. Lugna er! det är icke[168] farligt, om ni blott följer mitt råd och genast reser ur Sverige igen.”

Menniska, hvad ber du mig om? vet du icke, att jag åtminstone tänkt få njuta denna höst och vinter hemma?

”Hvad? skulle icke resan ske åtminstone i oktober? Men jag ville, att den skedde redan i september. Och den måste ske.”

Har jag sagt dig i oktober? Det var aldrig min afsigt, Rutfors. Kanske har jag så talat till dig, för att ställa dig tillfreds. Men jag blir här hela hösten och vintern. Här finnas inga faror vidare.

”De finnas, herre. Missgerningsbalkens 9 Cap. 1 §, efter 79-års Bref, utsätter högsta kroppsligt, jemte fästning.”

Hvad – karl – Rut– är du ifrån förnuftet?

”Sitt derföre ned här på kassakistan, ty min historia måste gå något tillbaka.”

Huru långt? huru långt?

”Ifrån den tiden, då herr Hillner dog.”

Och hvad har du att berätta derom, som jag icke vet?

”Hör mig med tålamod, och sätt bort käppen. Herr Hillner påminner sig sina dagar på Sparråkra i södra Halland, der hans sköna fru förljufvade rikedomens lycka: jag mins ännu alla dessa ord, som jag nästan för ofta hörde.”

Upprif blott icke detta sår! Rutfors – alla andra, men icke detta. Min älskade Sofi! min evigt älskade Beate Sofi! jag glömmer aldrig dig. Du är död – men jag lefver. Jag lefver, och ditt minne lefver hos mig.

”Tyst, min herre, och låt mig tala; ty nu är turen hos mig. Då den stora och sköna patriotiska planen så beklagligt misslyckades, att herr Hillners penningar – för att icke tala om Ekensparrens – gingo förlorade, så beslöt min herre på min inrådan att dö; och det lyckades af allt bäst. Jag, ehuru egentligen anställd såsom skrifvare vid de ekensparriska gårdarne och adpertinentierna i Skåne, synnerligen detta Gräseholm, hade dock, af skäl som jag nu icke behöfver påminna om, en tid vistats uppe i Halland på Sparråkra för att ännu mer tjena herr Hillner, hvilken jag fann mycket reelare karl och bättre än Ekensparren. Jag var således på Sparråkra. Men då slutligen nödvändigheten fordrade, att herr Hillner med döden afgick, så blef, under hela denna smärtsamma[169] tilldragelse, fru Hillner illa sjuk; hon märkte, såg och deltog i ingenting. Att jag, sedan herr Hillners död, skulle åter begifva mig ned till Skåne igen, var naturligt: att jag, under den mörka natten, som kom att blifva, det vill säga, som jag utsatt att blifva min afresas tidepunkt, att jag denna natt – säger jag – medtog en betjent, viste ingen. Men en person, som sjelf är kontorsbetjent, kan väl icke gerna till lakej för egen räkning hafva någon bättre karl än en död man: den bisatte herr Hillner, af mig under natten upptagen ur sin kista, förklädd och utstyrd, medtog jag således såsom betjent på min resa till Skåne, just till detta Gräseholm –”

Men hvarföre tala om allt detta, som jag ganska väl vet?

”För att jag straxt kommer till något, som min herre icke vet. Halländska kusten hade väl varit närmare för herr Hillner att utskeppas ifrån; men då ingen passande lägenhet dertill fans för ögonblicket och den afledne ofördröjligen borde bort, så förde jag honom till Skåne och dolde honom på Gräseholm, här, just i detta hvalf, tills allt var beredt, och han ifrån Ystad under fremmande namn, bepassad och i godt, ehuru förändradt skick begaf sig ut till andra riken och furstendömen i Europa. Då och då fick jag, ensam, bref ifrån den undanvekne; då och då skref också jag, ensamt, till honom; och jag tror att ett af mina vigtigaste bref nådde honom i Amsterdam? ett bref, hvaruti jag underrättade herr Hillner om, att hans fru i sin svåra sjukdom på Sparråkra aflidit: var det icke så?”

Rutfors, jag mins det, som vore det i dag, din underrättelse förkrossade mig!

”Herre, jag släpper er icke ur detta hvalf, jag läser in er, jag gömmer er, jag håller er qvar här tills ni ofördröjligen ånyo reser ut.”

Hvad –

”Ty fru Hillner lefver.”

Ursinnige, hvad säger du?

”Herre, jag ber er att denna gång med stort lugn afhöra mig, och icke låta vrede eller sorg förleda er till olyckliga företag. Jag, min herre, viste ganska väl, att fru Hillner aldrig dött.”

Omenniska? och du kunde skrifva så till mig?

[170]

”Kanske var det illa gjordt, men säkert var det förnuftigt. Herr Hillner var död för sin fru, och kunde, en gång för alla afleden, aldrig med heder återkomma till Sverige, aldrig som en Hillner åtminstone. Var det icke då det mest motsvarande, att äfven fru Hillner blefve död inför honom? Utrikes och skild ifrån henne skulle han säkert känna mera lugn, då han viste henne bortgången och upptagen i de saligas hamn, än om han ansåg henne qvar på den osäkra och farliga jorden.”

Grymme!

”För öfrigt – sådan var min plan och den har lyckats – då herr Hillner genom fruns död blifvit en enkling, kunde han utrikes, med sitt fördelaktiga utseende och skickliga sätt – nog sagdt – lätt återställa sina affärer genom ett nytt och ett godt parti: var det oförnuftigt?”

Jag olycklige! brottslige! förlorade! Förskräcklige demon, du, du har lyckats! men följderna förutsåg du ej. Det är en sanning, att jag, jag tänkte som andra: att gifta om sig är både vanligt, brukligt och tillåtligt. Jag sökte ett rikt gifte; jag önskade ett så fullkomligen kallt och endast financiellt parti, att mitt hjerta, oupphörligt lefvande för den älskade, som jag aldrig glömmer, derpå ej skulle lida, och äfven jag icke göra någon annan lidande. Jag föreställde mig, att en enka skulle kunna vara i samma belägenhet som jag: att hon skulle kunna förena sig med mig blott af ekonomiska grunder: att också hon, som jag, skulle kunna andas blott för sin första make. Jag bedrog mig! Olyckan förföljde mig! Min andra hustru omfattade mig med den mest brinnande kärlek.

”Det kom af utseendet, herr Hillner.”

Du kalla, ohyggliga menniska! förlåt – förlåt mig, Rutfors! du har varit min trognaste tje– min redligaste vän. Men du förstod icke menniskan. Jag inser, att din grufliga osanning härflöt af ett rent uppsåt att gagna mig. Ach, du förutsåg icke följderna.

”Res blott ut igen, så betyda de ingenting.”

Ha – huru snart börjades ej mina plågor? Snart efter förmälningen upptäckte jag, att Eugénie älskade mig; älskade mig med den första kärlekens hela enthusiasm, och att tvertom hennes första parti hade varit ett sådant kallt, som endast det andra borde vara. Jag fasade! jag ville icke bedraga henne, och dock måste jag det. Jag var flera gånger[171] nära att för henne upptäcka min första kärlek; men vid minsta dragning åt detta håll såg jag hela hennes system så skakas, att jag måste, så godt jag kunde, vända bort min sak. Och denna ädla, denna goda, förträffliga Eugénie? tror du jag kunde vara omenniska nog, att se henne utan rörelse? Om jag bedragit henne, så skulle åtminstone mitt uppförande emot henne återställa så mycket som möjligt. Jag kan säga, att jag började varmt högakta, jag begynte älska en så ren, så skär natur. Dubbelt brottslig fann jag mig nu! Ty jag märkte att jag, jag sjelf, hänfördes af denna, af henne! och jag, jag skulle evigt bära min älskade Beate-Sofi i mitt minne? Mitt innersta gaf mig dock ständigt det oskrymtade vittnesbörd, att jag icke ett ögonblick upphörde att älska henne, min första. Men Gud! huru kan jag stå här och tala ett ord? – hon lefver! hon lefver! jag skyndar till henne – hvar är hon, Rutfors? hvar finner jag min Sofi?

”Halt, min herre. Missgerningsbalkens nionde och första talar om –”

Gud!

Tvegifte. Ett straff, lika med dödsstraff, och derpå fästning. Res! men res icke till fru Hillner.”

En rysning, likt en frossa, bemäktigade sig baron Migneul. Han skakade så, att han syntes nära att nedfalla till golfvet. Rutfors tog honom i sina armar, men Migneul sköt karlen vildt och med en krampaktigt utsträckt hand ifrån sig. Han lutade sin panna emot hvalfvets sotiga vägg och skulle väl hafva stupat till jorden, om han ej till stöd satt sin fot på en liten bänk, eller hvad, som han i mörkret ej kunde se. Slutligen hemtade han sig och sade med svag och bruten röst:

Du – om du då icke egt ett hjerta för mig, utan lät mig genom en falsk uppgift störtas i afgrunder af qval och brott, så borde du hafva tänkt på min oskyldiga, min goda, min änglalika hustru! O min maka, hvar har du lefvat så många år i nöd och brist? Jag, som dock i min olycka har blifvit rik: men dig har jag aldrig sändt det ringaste, ej det minsta, icke så mycket som en dags lindring! – det är förskräckligt att tänka – du har kanske svultit och frusit, och jag har lefvat i största öfverflöd!

”Tro mig en gång, herr August, frun har ingen brist lidit, fast hon väl[172] icke frossat i öfverflöd, och det behöfves också ej uti denna verlden.”

Hvar är hon? hvar är hon? svara fort! kanske är hon här helt nära?

”Nej, hon är långt borta. Men jag vet icke hvarest.”

Du ljuger! du vet hvar hon är.

”Herr baron, jag har blott ljugit en enda gång i min lefnad. Tro mig således nu. Jag vet icke hvarest fru Hillner lefver. Så mycket har jag hört, att kreditorerne icke lemnade henne på bara backen, samt att hon sjelf öfvergaf Sparråkra-orten och hela Halland. Lika obrottsligt som jag tills nu för min herre förtegat att frun lefde; lika hemligt har jag för hvar och en hållit, att herrn sjelf ännu andades. Detta ansåg jag bäst för allas lugn, och anser så ännu, allenast att herrn reser ut.”

Rutfors! jag reser icke. Jag uppsöker henne, jag skall se henne, jag vill träffa henne, jag måste! – jag låter fängsla mig, piska mig till döds, sätta mig på fästning, men min maka skall jag se före min död.

”Var icke orimlig! För fru Hillners bästa är sörjdt. Om min herre upplyfter sin fot ifrån skrinet, hvarpå den nu stödjer sig, så skall min herre finna en utanskrift, som ger tillkänna åt hvilken skrinets innandöme vid tillfälle bör lemnas. Min herre skall finna, att om gamla Rutfors velat förskaffa herrn en god ekonomi för sin framtid genom att försätta herrn i enklingsstånd; så har han ej mindre velat betrygga frun för all timlig nöd. Tarfligt, det förstås; men mera behöfs icke.”

Hvad ser jag? penningar i skrinet?

”De äro icke stulna, herre. De bestå af Rutforsens aflöningar för många år; men det var rättvist, att då han beröfvat fru Hillner möjligheten att få medel ifrån sin man, borde han deremot afsätta hvad han hade till hennes hjelp, om hon kom i verkligt bekymmer.”

Hvad skall jag tänka om dig?

”Kanske var det illa gjordt, men säkert var det förnuftigt. Jag tillstår, att jag genom mina planer å ömse sidor icke gjort så mycket afseende på kärlekens bästa; jag blandar mig ej med det jag icke förstår. Men jag är en gammal kontorist och tycker mig hafva befrämjat husets financiella välstånd, sedan det i grund förfallit genom det stora, men olyckliga patriotiska försöket, som medtog allt hvad herr Hillner hade, och nära nog krossade Ekensparren med, om han icke räddat sig.”

[173]

Också derföre, inföll baron Migneul, också derföre, det bekänner jag, närmade jag mig under mina utrikes resor i södra Europa till detta herrskap – då jag hörde Ekensparren vara i Italien – att jag tyckte det icke skulle vara orätt gjordt, att söka återbekomma mina genom honom förorsakade stora förluster – mina penningar, menar jag.

”Lagen torde tänka olika härom, men nog var det billigt. Och lyckades gjorde det förträffligt, då enkefru Eugenia gaf herr – herr – sin hand.”

Rif icke upp detta sår!

”Nå godt; men, att förströ oss, säg, huru blef herr Hillner baron?” I österrikisk-lombardisk tjenst. Det har du hört hundrade gånger.

Hvarföre tala om detta oändliga lappri? Till förströelse? Rutfors, jag afskyr och jag måste ändock värdera, nästan beundra dig. Goda Rutfors, jag besvärjer dig, jag bönfaller – hvar är min Sofi? Då du aflagt penningar för hennes räkning, så måste du veta det.

”Jag vet det icke, emedan jag icke ville och icke behöfde veta det. Men jag har en kanal. En af herr Hillners kreditorer, den bästa och honnettaste af dem alla, bosatt i – nej håll! – har jag hört visa sig ömmast om fru Hillner: han och hon torde väl korrespondera någon enda gång, åtminstone känner han väl hvar hon är. Honom lät också jag vid ett tillfälle förstå, att han genom bref skulle låta mig veta, derest fru Hillner kom i stor förlägenhet, eller om hon dog. Jag har intet bref fått; således är säkert, att fru Hillner hittills hvarken dött eller kommit i riktigt behof. Något mera om henne känner jag ej.”

Hvad heter denna hennes korrespondent?

”Det säger jag icke. I den sinnesförfattning, herr Hillner är, skulle han kunna vara i stånd att tillskrifva honom, utfråga sin frus vistelseort, yppa sig sjelf, störta sig och alla i den ohjelpligaste olycka. Sådant måste framför allt undvikas nu, då stora faror hota.”

Oupphörligt talar du gåtor. Hvad hotar nu mera än förr?

”Tror herr baron, att det är för intet, som jag just i dag bett om detta samtal? eller som jag nu, ifrigare än nånsin, besvärjer herrn att lemna landet? Jag har i dag fått bref från Christianstad.”

Dit Oscar rest? utbrast Migneul och sprang upp.

[174]

”Just så, herre. Ifrån baron Oscar hotar ett stort oväder, om icke herr Hillner snart aktar sig.”

Den otacksamme! jag, som gjort Oscar och hans bror så mycket godt? uppfostrat dem begge, hållit Oscar vid akademien, och efter sommarens slut i höst ämnar sända Malcolm till Lund äfven?

”Det är så. Men Oscar Ekensparre har vaknat och torde anse sig ega lagen på sin sida för att få igen någonting efter sin far. Han har gifvit till och med mig många starka påkänningar för att utforska och få veta åtskilligt.”

Ha –

”Frukta intet från min mun. En gång i verlden ljög jag, och det var till herr Hillners bästa. Det gör jag aldrig mer; men tiga kan jag.”

Hvad kan Oscar då uträtta?

”Jag känner icke hans planer. Men något slags angrepp har han i tankarne. Jag skulle nästan tro, att herr baron förblifver oåtkomlig för juridiska anfall i och för gods och penningar. Men få de hum om tvegiftet – jag menar, komma de underfund med hvem herr baron är, samt – värst af allt! – att fru Hillner lefver – ty utan det vore icke tvegiftet till – så skall herr baron härigenom se sig på en så ömtålig punkt blottad, att de kunna tvinga herr baron till hvilken eftergift, som helst, för att undgå det grufliga öde, lagen utstakar för en man med två lefvande hustrur. Res derföre! res genast!”

Oscar skall icke tänka så lågt.

”Om unga baron har icke heller jag någon dålig föreställning. Men här har slutligen kommit något annat emellan, som uppflammar honom, som styr honom och som snart regerar hela huset.”

Hvad är det för slag?

”Här har anländt en ung qvinna, herre; en bedragerska, en gouvernante, en som jag icke kan tåla för mina ögon. Men jag har också ifrån första stunden så afvisat henne ifrån kontoret, att, hvart hon sätter sin fot, men dit, hoppas jag, kommer hon aldrig vidare.”

Mamsell Lenoir? du är galen, Rutfors. Jag hoppas att du icke begått någon af dina icke ovanliga ohöfligheter mot fruntimmer emot denna milda, oskyldiga, goda flicka?

[175]

”Mild? oskyldig? god? Så tro henne då. Herre, det är hon, som innerst verkar på baron Oscar; och en så ädel yngling, som han, skulle aldrig hafva börjat tänka på sina rättigheter, om icke hon vore. Han är tjuguett år, och skulle väl så till vida kunna börja vilja hafva en egendom åt sig. Men en ensamen en behöfver icke bry sig om stort, och Oscar har ej nånsin varit girig. Men aldrig har ännu en gouvernante gifvits, som icke vill förvandlas till fru; och mamsell Lenoir vill heta friherrinna Ekensparre, så sant jag heter Rut–”

Du är ursinnig. Huru har du kunnat falla på alla dessa misstankar? Mamsell Lenoir arbetar ganska flitigt och skickligt med Constance: hon lägger sig uti intet, som ej rör henne. Säkert är nu här åter någon af dina nycker framme, hvarigenom du fattat fördom emot en älskvärd person.

”Älskvärd? hon skall väl således också sluta med att beherrska sjelfva herr baron. Nycker? jag skall säga, att jag icke en gång riktigt sett henne. Andra dagen efter sin ankomst besökte hon kontoret; jag satt i mina räkenskaper och vände ryggen emot den inkommande; ej heller svarade jag vid första tilltalet, hvilket jag aldrig gör åt någon menniska. Derpå hördes hon, med en stött ton, begära något att försegla sitt bref med. Mamsell lär visst hafva angelägna bref, svarade jag och bad henne gå till en låda der munlack låg. Kantänka? det var för groft i hennes smak; det skulle icke få vara af våra svenska, pålitliga, goda, stora munlackar, utan hon önskade små, fina engelska! Jag vände henne näsan till, och bad henne – – hvilket hon också genast gjorde. Herre, hon är en slöserska, och tillika en näsvis slöserska. Jag tål icke fruntimmer. Gamla fruar, helst olyckliga, fördrager jag; ty de äro icke mera fruntimmer, utan menniskor rätt och slätt: de fästa sig icke längre vid en karls utseende, utan äro folk. Såsom jag äter på kontoret och vistas der mest, har jag sedermera aldrig sammanträffat med baron Oscars ametist; men genom betjeningen i huset hör jag tillräckligt huru här står till. Hon läser med fröken Constance, ja. Men vet herrn då, att baron Oscar äfven läser med fröken Constance? och gouvernanten träffar han der icke förgäfves. För öfrigt är deras bekantskap ej alldeles ny.”

Hvarifrån kom då denna flicka?

”Ifrån norra Sverige; men jag vet icke rätt orten. För att döma efter[176] adressen på hennes bref, är det Upsala.”

Till hvem skrifver hon?

”Utanskriften på hennes första bref var till en professor, jag mins ej namnet. På de följande ”fru Lenoir”, hennes mor, kan jag förstå. Friherrinnan sjelf har medelst någon korrespondent skaffat hit henne. Mamsell reste ned på diligensen till Helsingborg, och ensam; och sådant gör aldrig någonting för fruntimmer, som skola i tjenst. Men för att hemta henne hit ifrån Helsingborg – detta skedde allt under herr barons egen bortovaro – hade friherrinnan skickat gula kaleschen, och den uppmärksamheten kunde vara dräglig, ehuru onödig. Men en lakej tyckes mig skulle kunna hafva gjort tillfyllest att vara mamsells följeslagare ifrån Helsingborg och hit. Friherrinnan ansåg det ”indelikat” kantänka, och lät baron Oscar sjelf i kaleschen åka efter henne. Under den dagsresan måste hon och han väl icke hafva tegat, tror jag. En intrigant ung qvinna, som vill göra lycka, kan uträtta mycket på en dag, herr baron.”

Förtala henne icke. Om du viste! hon liknar, hon liknar sjelfva –

”Sjelfva dygden, nå det förstås. Och det är härigenom hon blir så mycket farligare. Tro mig, herr Hillner – kom ihåg, jag har aldrig ljugit mer än en gång i min lifstid! – tro mig, att baron Oscar icke reste till Christianstad för ingenting.”

Han ämnar taga engagement vid Wendes artilleri; han har sökt major Tauson. Han har nu i dag återkommit, men sagt mig, att han icke träffat majoren och ej ännu fått någonting uppgjordt.

”Och han har också ingen major sökt!”

Hvad?

”Herre, var icke blind. – Herr August Emanuel! tro en gammal, bepröfvad och redlig man. Herr Hillner står på en afgrund och vill icke sjelf se hvad som hotar honom.”

Du sätter mig i högsta förvåning! Skulle Oscar hafva någonting för sig?

”I Christianstad har han endast sökt hofrättskarlar, det vet jag af min korrespondent. Icke den minsta officer har han uppsökt.”

Den –

[177]

”Säg hvarken den bofven eller annat om Oscar. Gouvernanten är orsaken till allt. Oscar Ekensparre vill hafva egendom, penningar, hem och gods, endast och allenast för att förmäla sig och sätta bo. Och för att vinna det, tänker han processa med sin far. Så långt kan en intrigant menniska bringa en annan.”

De skola ur huset – och det begge två!

”Endast med det vilkoret skulle kanske baron sjelf kunna stanna qvar i landet. Ty endera sidan måste nödvändigt härifrån, och resa.”

Hvilka fruntimmerspåfund! Att hon har mycket att säga hos friherrinnan, det har jag nog märkt. Äfven på mig sjelf har hon verkat genom en besynnerlig tillfällighet, en naturens lek, som gifvit henne ett visst slags uttryck. Men sådana likheter kan man ofta träffa, utan att de betyda det minsta.

”Hon är vacker, förstår jag; och det betyder visst icke det minsta, utan betyder tvertom ganska illa. Allt hederligt och rätt pålitligt folk är fult, herre.”

Rutfors, du är en narr och dömer efter dig sjelf. Men med dina besatta infall förenar du likväl mycken klokhet; jag kan icke förakta de varningar, du gifvit mig. Jag skall hafva ögonen öppna, och befinner jag sakerna åt det håll du säger mig, så skola de begge bestämdt ur huset.

”Allra säkrast vore ändock, att herr baron reste sjelf med egen person.”

Nej! jag blir qvar. Hända hvad som hända vill, jag stannar. Man må anklaga mig, straffa mig, förgöra mig: jag stannar qvar. O mitt fosterland! din jord måste – måste gömma mig. Ej för intet lät jag min egendom gå till spillo för att uträtta något nyttigt och godt för dig! Ej för intet har jag utsatt mig för stora faror, att återse dig! Jag stannar och möter min fiende. Jag stannar och faller, om mitt öde så vill.

SLUT PÅ FÖRSTA DELEN.

[178]
[179]

AMALIA HILLNER.

ROMAN AF FÖRFATTAREN TILL TÖRNROSENS BOK. ANDRA DELEN.

[180]
[181]

AMALIA HILLNER.
TREDJE BOKEN.

[182][183]

FÖRSTA KAPITLET.
AMALIAS SVAR.

OSCAR Ekensparre vandrade i Gräseholms trädgård vid Amalias sida, men han hade beslutit att för henne icke yppa sitt egentliga ärende förrän de nått kaprifoliihäcken, der, både genom ställets aflägsenhet och den skugga, som omgifvande täta almar gaf, han kunde hoppas att ingen skulle märka dem eller höra de farliga saker, han hade att begära hennes råd och bistånd uti. Med innerlighet och förtrolighet gick han vid hennes arm i början; men han kände sig förlägnare ju närmare han nalkades till den plats, som han sjelf utvalt. Huru lätt hade han icke, både i Christianstad och under sin hemresa, ansett det skola blifva att yppa allt för henne? bedja henne tala vid hans stjufmor? för hans räkning vinna de upplysningar han önskade? och nu, likväl, klappade hans bröst af oro vid tanken härpå: han kände det svårt, underligt, nästan sårande för sig och hela sin slägt, att göra en fremmande – om ock den skönaste och bästa – till vittne af familjetvister och sätta henne till ett slags skiljedomare emellan föräldrar och barn. Oaktadt all höflighet, som de utvexlat med hvarann, hade han aldrig hittills talat något egentligen förtroligt med henne. Att en gång begynna också detta, hade på afstånd förekommit honom som en lätt sak; nu, omöjligt. Han gick i tankarne igenom hvilket annat ämne han till en början skulle kunna anlita för att hafva en inledning, åtminstone hafva något, han, som begärt ett samtal: och han öfverlade en stund om att till exempel göra uppslag med anekdoten om de stiftade nykterhetsföreningarne. Denna[184] patriotiska sekularsak, som i början förekommit baron Oscar – likt mången, såsom vi sett – litet gladlynt och snarare ett mål för skämt, än passande till middags- och aftonmål, hade dock icke dröjt att för honom, likasom för hvarje ädlare menniska, snart visa sig i sin sanna, stora och aktningsvärda gestalt. Han ville meddela Amalia sin beundran för ett företag, som skulle rädda betydligaste delen af hela Sveriges folk. Men just som han ämnade börja, förekom honom icke heller detta ämne rätt passande för stunden. Han betänkte sig på ett annat.

Den långa tystnad, som genom Oscars bryderi uppstod, bröts af Amalia. ”Herr baron har haft roligt på sin resa?” frågade hon; ”är Christianstad en vacker stad?”

Jag vet icke hvad jag skall säga härom, svarade han. Min resa har icke varit så alldeles angenäm. Amalia – bästa Amalia! – fortfor han och gjorde ett steg framåt.

Hon steg tillbaka. Men då han intet vidare ord yttrade, vände hon sig till häckens rankor och talade, likasom för sig sjelf: ”här finnas nu inga kaprifolier mera? huru tidigt kommer icke hösten för de stackars blommorna på jorden?”

Oscar sade icke det minsta. Vi läsare, som ganska väl veta, att han icke hitkommit i egenskap af älskare, förstå kanske hans tystnad; men Amalia hade aldrig sett honom sådan. Hon egde så mycket mindre någon förklaringsgrund, som hon var fullkomligt oerfaren om den annars bekanta sanningen, att just den innerliga, rena och höga kärleken hos en yngling, som älskar för första gången, visar sig så tyst, tillbakadragen och skygg; då deremot en kall, en bedragare aldrig saknar ord för de osanningar, hvaraf hans läppar ämna flöda.

Då Oscar fortfor med lutad panna och de talande, själfulla ögonen icke vända till henne, utan riktade emot jorden, började hon ana att icke allt stod så rätt till, som det borde. Med naiv sjelfglömska gick hon fram till honom: ”för Guds skull, baron Oscar – något har händt? var uppriktig, säg mig?”

Oscar tog hennes hand och förde den till sin mun. Ingenting har händt, svarade han, och jag har ingenting att säga. Likväl behöll han hennes hand i sin.

[185]

”Friherrinnan är mycket sjuk”, utbrast Amalia; ”icke måtte något hafva inträffat, medan jag varit ute i trädgården? har herr baron varit inne hos henne efter sin återkomst från resan?”

Nej. Men efter vi tala om friherrinnan, så svara mig, bästa, goda Amalia! friherrinnan samtalar ju ofta ganska öppet och uppriktigt? Jag är hitkommen för att göra en bekännelse rörande min egen person och begära ett ord till råd eller till svar.

Amalia drog sin hand tillbaka ur Oscars.

Endast derom anhåller jag, Amalia, blif icke ond på mig: jag ville såra ingen i verlden, och minst den, till hvilken jag nu talar.

Utan att sjelf veta det gaf Amalia honom en blick, ganska genomträngande och forskande, men någon mildhet, någon förlåtande ömhet var likväl säkert blandad i glansen af ögats uttryck, emedan Oscar, det förutan, troligen icke skulle hafva kunnat uthärda den.

Jag kallas son i detta hus, sade han, och likväl känner ingen mindre än jag den sanna, inre ställningen i detta hus. De, som heta mina föräldrar, utgöra gåtor för mig. Jag vördar, älskar och vill högakta dem; men på vissa frågor fattas mig svar, för att rätt kunna högakta dem i allt ännu. Mamsell Lenoir är nyligen kommen till oss; det synes då besynnerligt, att jag vänder mig till en person, som – för att döma efter namnet och tiden – skulle kunna anses fremmande här: men af alla på Gräseholm är i sjelfva verket ingen mindre fremmande: mamsell Amalia har icke kommit i spändt förhållande till någon enda: Amalia njuter friherrinnans fulla förtroende.

Genom denna vändning, som nu mer och mer afgörande tycktes luta blott åt det Migneulska hållet, göt sig en svalka omkring de begge samtalande och en viss rädsla, som Amalia sjelf icke viste namn för, lemnade hennes bröst. Oscar var en gång kommen till egenskapen att kunna yttra sig, begge började se på hvarandra utan förlägenhet, och de satte sig ned på den i djupaste skuggan belägna gräsbänken för att ostördt med hvarann afhandla och utvexla allt hvad de viste och kunde säga om herrskapet Migneul.

Amalia Lenoir öppnade öfverläggningen. ”Friherrinnan är den renaste, mest oskrymtade karakter: att hon är den lyckligaste, säger jag[186] icke. Hon har varit mycket sjuk, mycket svag under den tid, som herr baron Oscar varit bortrest, och derunder –”

En och annan gång – afbröt Oscar med en rörelse, som nästan kunde kallas öm – har det lyckats mig, att ifrån Amalias mun undgå att höra ord sådana som herre och baron

Flickan såg hastigt upp –

Våra tillnamn, fortfor han i samma ton, hafva längesedan aflidit oss emellan, i det närmaste åtminstone. Under sjelfva vår lilla dagsresa tillsammans hade jag den djerfheten, att blott säga förnamnet åt den jag talade till; ja, ifrån första början i Helsingborg tog jag mig den dristigheten, att vid mitt anländande icke efterhöra en Lenoir, utan jag vände mig till diligenspassagerarne endast med frågan efter en mademoiselle Amalia, ett förnamn, som jag redan kände och som för mig lät med det skönaste ljud; och en instinkt, en förnuftig instinkt, kom mig att med frågan genast adressera mig till den, hvars blick –

Gouvernanten såg bort mot kaprifoliihäcken.

Jag vågar kanske icke bedja om den ynnest, att jemte tillnamnet äfven finna herre och baron helt och hållet utrotade ur våra samtal; men om tillfället här gynnar oss att ostörde komma till frågan om många vigtiga slägtangelägenheter, så skulle .. dock säkert kortheten vinna på afläggandet af denna slutliga onödighet. I vidrigt fall måste annars jag anse för ett oförlåtligt fel af mig, derest jag icke hvarenda gång upprepar mademoiselle: en i sig sjelf ganska vacker titel, det nekar jag ej, men femstafvig?

Amalia afbröt några små torra utskott på kaprifolierna: ett göra, som trädgårdsmästare hafva till pligt att utföra, men andra menniskor verkställa det stundom för nöje, under leende, och det ser mången gång ut som om de dervid icke stort tänka på sjelfva det gagn, de för trädgårdsväxterna tillvägabringa.

”Friherrinnan”, sade Amalia, likasom ingenting annat afhandlats, ”har under denna tid visat sig road af umgänge och förtroliga samtal nästan mera, än då hon syntes uppe och frisk. Hennes sjukdom måste också vara af ett eget slag. Under det största kroppsliga aftynande lyser hennes själ fram allt högre, vackrare och mera obeslöjad.”

[187]

Talar hon aldrig om sin ungdom? Jag skulle så gerna vilja lära känna något närmare om henne, före bekantskapen med Migneul och med min far.

”Hvad?” utbrast Amalia med förvåning, ”vet Oscar ingenting om friherrinnan Eugénies första öden? om hennes ungdom eller föräldrar?”

Nej: jag har uppvuxit i skötet af hemligheter och känner ingenting ännu. Både friherrinnan och hennes man hafva vårdat mig och min bror med samvetsgrannhet, någongång med ömhet, men aldrig hafva de skänkt oss upplysningar om sig. Många orsaker, utom blott nyfikenheten, göra likväl, att jag skulle önska mig bekantskap med Eugénie Guémarez’ första vistelseort och ega nyckeln till det förmögenhetsförhållande, hvari hennes far lefde.

”Apropos, Oscar! huru gick det med mönstret, som jag skulle få att brodera efter, med den der nyckeln uti?” inföll hon lifligt och förtroligt. ”Det har Oscar glömt? eller förmodligen icke kommit ihåg? Nånå, tanken på resan gick framför allt, och när man ämnar bli officer, så – har man visst aldrig något mönster för ögonen?”

Unga baron rodnade. Men för att söka afvärja udden i hennes skämt, sade han: jag har icke glömt nyckeln, men tanken att begagna den till julklapp åt friherrinnan har jag förkastat. Amalia! fortfor han under förändrad ton, hvarunder han strök sin hand öfver pannan och ånger jemte en viss blygsel tecknade sig i hans vackra ögon. Bästa Amalia, med denna nyckel är en historia, som innerligt smärtar mig. Skam hindrar mig att tala derom. Jag vet knappt huru jag skall kunna vinna förlåtelse; ty till ingen kan jag nämna hvad jag gjort, för att få den –

”Hvad? åh lappri, tänk icke så. Jag har julklappar nog att sörja för, utom denna. Jag har ett långt, långt perltapisseri till urband, som Constance skall göra åt sin mor, det vill säga, det blir mest jag som skall utföra det, och kanske låter jag omsider den julklappen komma såsom alldeles från mig: så har jag en tafla, som skall tecknas; en rökmössa, som skall broderas. Oaktadt allt, skulle det till sluts ändå hafva roat mig mycket, mycket, jag säger det, att äfven få sy någonting såsom ifrån –[188] var icke längre brydd för nyckeln – förlåt mig, att jag ens nämde derom!”

Då, detta vänliga och innerliga tilltal oaktadt, Oscar fortfor att kasta sorgsna ögon till jorden, liksom ville han icke yppa hvad det varit, som i sjelfva verket kommit honom att blygas, lade Amalia sin hand lätt och okonstladt på hans arm. ”Tänk icke mer på en småsak,” sade hon. ”Låt oss tala om friherrinnan igen, och om hennes barndom. Vet Oscar, hon har under dessa dagar berättat mig ej så litet om sina förhållanden till Migneul: jag tror nog, att när jag vill kan jag få höra så mycket jag behagar. Jag behöfver endast nämna för henne ett halfqvädet ord om den sköna purpursammet ifrån Lyon, som hon lemnat mig att sy åt hennes man på, och fråga litet närmare om rätta formen på den mössa hennes egen far från Perpignan bar, så är jag viss, att hela hennes väsende uppreser sig i glädjen af forntida minnen, och, för nöjet att få tala om dem, skall hon skänka mig alla underrättelser, som jag önskar och inleder henne till.”

Hvilken grymhet? tänkte Ekensparre. Han sade intet; men hastigt, nästan häftigt fattade han Amalias hand, tryckte den till sitt bröst med en värme, som gränsade till hög enthusiasm, och utbrast: för Guds och alla änglars skull, Amalia, gör icke det! älskade Amalia, handla icke så emot min mor! Gud – likväl är det detta, just detta, som jag var hitkommen att bedja Amalia om. Hvilken motsägelse hos mig sjelf? Vi måste sluta vårt samtal, och dock ville jag, för all rikedom verlden eger, få fortfara. Säg mig en gång, fins det något förskräckligare, något nedrigare, afskyvärdare, rysligare, än att nalkas en serafisk, skär blomma – nej, jag vill icke bemantla mig med liknelser – att nalkas en ljuf, ädel, finkänslig menniska, och, för att aflocka henne någon viss, stor och vigtig hemlighet, med flit och till en början bjuda den ömma, lidande varelsen på en länge saknad glädje, för att, när hon utan aning om fara eller om ondt, öppnar sin rena kalk och utandas sin himmels vällukt emot en vän – som hon hoppas och tror på – då uppsnappa de omsorgslöst fällda orden och använda dem till den bedragnas förderf?

”Hvad!” utbrast flickan och sprang upp, ”är här fråga om försåt? jag trodde meningen vara en förlåtlig önskan om oskyldiga underrättelser?”

[189]

Ekensparre steg också upp. Med det starka mod, som hans nu i djupet vaknade innersta själ i hast gaf honom, fattade han den nästan med skräck emot honom vända flickan i sina armar: han slöt henne så tätt och fast intill sig, att hon ej kunde undkomma. ”Nu, vid Gud – icke nu – icke i detta ögonblick får du gå, Amalia! Jag har sagt för mycket för att icke säga allt! Om du nu aflägsnade dig, så skulle du gå med den tanken att jag vore en niding, och jag är det icke.”

Amalia höll sitt hufvud bort och åt sidan, så långt hon förmådde. Hon såg upp med en half, med en öm rädsla, och hviskade: hvad skall jag då tro, Oscar?

”Du är fri,” sade han, öppnade sina armar och släppte henne. ”Tro – tro på mig, Amalia! och tillåt oss, att vi ännu en gång i lugn och glad öfverläggning sätta oss ned. Jag har vigtiga saker att nämna.”

Hon satte sig åter på grässoffan under almarnes hvalf, men blickade skygg omkring sig på häckens späda, sköra stänglar. Hvad är icke skört i verlden? Dock dröjde hennes ögonkast slutligen på Oscars hår, sjönk längre ned, och smälte sist till ljuft förtroende vid mötet af den öppna, friska, fridfulla uppsyn, detta anlete bar.

En gång förr har Amalia icke fruktat för mig, ehuru jag också då var ganska okänd, sade han. Det var den dagen, när vi stego i vagnen och reste tillsammans ifrån Helsingborg.

”Vi hade då aldrig sett hvarandra förr.”

Jag förstår din mening! Man fruktar icke för en obekant; men för en bekant, som i hast kommer att stå i det ljus, att han blir oförklarlig, hemsk eller misstänkt, för den rädes man? Amalia, hör mitt öde. Jag är sonen till en rik far, hvars egendom egentligen ej kunde afyttras ur slägten. Och likväl är den borta ifrån oss. Om jag och min bror nu egde vår rätt, oförhindradt, så skulle vi begge vara förmögne; och – vi lefva på nåder. Migneul och hans friherrinna sitta i den egendom, som skulle vara vår. Att söka återvinna hvad oss tillkommer, icke blott får jag, utan bör. Men uppgifter fattas mig för att rent veta, huru långt min och min brors rätt sträcker sig, och hvar den slutar. Jag vill icke, för allt godt, träda friherrinnan en hårsmån förnär; icke en gång baronen, fast man måste ursäkta mig, att jag älskar honom mindre. Hvar skall jag få dessa[190] uppgifter? Är det synd att söka skaffa mig nyckeln till hemligheter, som, sedan jag fått dem, visserligen sätta mig i stånd att afväpna de motståndare, af hvilka jag förskaffat mig dem, det är sant – och deri skulle då ett försåt ligga – men hvarmed jag dock på samvete kan säga, att jag icke vill och icke skall skada någon, som icke gjort mig orätt. Felar jag häri?”

Amalia teg.

”Min far sålde sina arfvegods för en stor summa penningar. Det är möjligt att han förslösat alla dessa penningar; men vid hans död fans likväl en betydlig summa, en återstod, som efter liklig lag borde eller kunde vara vår. Det är i denna återstod af egendom, Migneul och hans fru nu sitta. Böra vi icke återtaga den?”

Förhållandet blefve då endast omvändt: Migneul och friherrinnan komme att lefva på nåder hos Oscar och Malcolm. Blefve det angenämare? sade hon.

”Här måste nu, till en början, vara frågan om hvad som är rätt, Amalia. Det angenäma får lämpa sig.”

Amalia såg ned. Skall här bli process? frågade hon.

”Jag kommer alltså till min begäran. Om det är en möjlighet, att Eugénie Guémarez ifrån sina föräldrar inbragt egendom i huset, och det skulle vara ett så beskaffadt gods hon och hennes man besitta nu – med andra ord, att min far, Ekensparre, Adolf Fabian, förstört allt sitt – äfven då kunna jag och min bror hafva Sveriges lag för oss till bemäktigande för vår räkning af Gräseholm och alla godsen, emedan vi ega juridisk rätt att för vår af vår far sålda arfvejord utbekomma surrogat –”

Ha, utbrast Amalia och sprang upp för andra gången. Nu får jag igen detta ord! en blixt flyger genom mina tankar: det var icke för att äta bär Elbers kom till Gräseholm och talade så mycket med – jag skrattade då – Gud! säg mig! jag anar att han gick icke som en narr blott i bibliothekstrapporna der uppe. Oscar! Oscar! skulle allt detta verkligen behöfvas? Nu mins jag – jag ser allt – jag mins ditt samtal – detta underfulla samtal, då vi rodde! dessa ord till friherrinnan, som jag icke alls begrep, men som jag tyckte vara så vackra – för Guds skull, Oscar?

”Tyckte du, att mina ord till friherrinnan, då vi rodde på sjön, föllo sig vackert? då begriper du mitt lidande, min mening och mina afsigter.[191] Låt mig kyssa din hand!”

Amalia räckte honom sin venstra hand, och med den högra rörde hon elastiskt en lock, som nedfallit öfver hans panna, och några tårar, som fästat sig vid det yttersta af hårets prakt.

”Min begäran,” sade han, ”är nu den, att på något sätt kunna få veta, om min stjufmor verkligen ifrån sina föräldrar inbragt förmögenhet i huset; ty då – äfven i det fallet kan lagen tala till min och min brors förmån, emedan: dock här i trädgården skola icke lagrum citeras – men vill icke jag beröfva henne det. Amalia, blif här min hjelp! sök att af friherrinnan få höra, om hennes far lemnat henne något? Är det en synd, att locka henne till denna berättelse, när hon tydligen vinner på, att jag får veta det; ty är det så, så söker jag icke ut min juridiska rätt, utan lemnar henne oqvald –”

Men om jag genom de ord, hvartill jag lockar henne, får veta, att hon intet erhållit ifrån sina föräldrar, huru gör Oscar då?

Oscar såg ned.

Kan icke således friherrinnan komma att grymt lida på det förtroende, hvartill jag skulle förleda henne? Ty sedan hon oskyldigt och rent bekänt – till exempel – sin fattigdom ifrån egna föräldrar, så komma du och din bror och taga allt hvad här nu är? Tänka Oscar och Malcolm göra så?

Han teg.

Säg mig, Oscar – bästa Oscar, hvartill tjenar allt detta? Du är till för annat än processer.

”Ack Amalia, hvad du är lycklig, som ingen slägt har, inga relationer, inga anspråk. Du har ingen stjuffar, ingen stjufmor, och jag tror knappt du eger några egna föräldrar en gång, åtminstone har jag aldrig hört dig nämna något mer än på sin höjd en mor. Förlåt mig, jag talar som en – men säkert och visst är, att, så ljuft det än må vara, att sakna allt, att vara fattig eller att bortskänka hela sitt goda; så gifvas dock tillfällen i lifvet, då man tycker sig vilja och böra försvara sin rätt. Jag är myndig, och jag skulle önska mig ett eget hus, ett hem, också jag. Är det illa tänkt, Amalia?”

Jag har aldrig försökt huru det käns att önska sig sådant, svarade[192] hon. Eget hus och hem? så långt kunna jag och min mor aldrig tänka.

”Vid Gud! du skall hafva ett –”

Oscar, låt oss icke öfvergå till annat än friherrinnan Eugénie: Oscar! hon var ämnet, hvarföre vi träffats här. Jag gifver dig det löfte och svar, att jag – men med ett vilkor – ja – jag skall tala med friherrinnan, om – hvilken upplysning hon än må lemna – ingen skada göres henne. Jag måste också tänka på min lilla Constance. Hvad öde skulle drabba henne? Jag läser och arbetar med henne; hon blir en skicklig och snäll flicka. Men om några år, beröfvad förmögenhet, hvad skulle hon nödgas taga sig till? Hon måste till sluts kanske ingenting annat bli än en gouvernante? Nej, Oscar. För öfrigt finnes här ett fall till, som du icke besinnat. Du säger, att du icke vill beröfva Migneulerne egendomen, i den händelse du får höra, att friherrinnan fört penningar med sig ifrån sin slägt. Men tänk då den händelsen, om godset på något sätt vore baron Migneuls sjelf?

”Nämn icke den skurken –”

Oscar, jag ber dig!

”Jag undrar icke på dig och ditt förord för honom; ty du har ingen kännedom om processen, eller på hvilket nedrigt sätt man vetat komma i besittning af allt detta, som rättligen var vår fars och således nu bör vara vårt. Man har föranstaltat om ett testamente: man har gjort en påskrift, ett det nedrigaste begifvande. Han – om du kände honom, Amalia!”

Jag bekänner, att också jag kunde hafva mycket att anmärka emot denna man, ehuru jag eger ingen kunskap om det, som du här måste mena. Men – jag ber dig – jag ber dig!

”Jag anropar och ber min Amalia, fäll inga förböner –” För en menniska?

”Ha – du har aldrig sett mig sådan! och jag hoppas du skall aldrig se mig så mer, som nu. O Amalia – älskade! – här fins ett namn på jorden, hvars egare gjort mig det svartaste streck, det fullkomligaste nidingsverk: en påskrift, ett afskyvärdt försök att taga allt ifrån mig, och – förlåt, jag talar till punkt, obetänksamt och varmt nu, men jag får ju? – medsamma taga allt ifrån dig. Hans namn är dig obekant, men du kan[193] hjelpa mig att i denna stund förbanna den, som genom mig också gjort dig det mest onda han kunnat i verlden.”

Oscar, jag förbannar ingen obekant.

”Men tro på mig – tryggt kan du förbanna en Hillner!”

Evige fader – hvad nämner du för ett namn?

”Vår arffiendes! August Emanuel Hillners!”

Gud och alla himlar – med detta höga anskri störtade Amalia, blek och förstörd, bort ifrån Oscar, hörde ingen af hans frågor mer och svarade på intet af hans rop.

[194]

ANDRA KAPITLET.
EN LITEN LAMPA PÅ ETT STORT, SVART BORD.

DET är en gammal sanning, att menniskor blifva försonade sinsemellan, blifva gode, förlåtande och uppmärksamma, i förhållande som de erkänna sig sjelfva felaktige och finna sig behöfva hvarandres undseende. Natten, som inbröt efter den dag, vi sist beskrifvit – dagen, på hvilken de tvenne samtalen tilldragit sig, det ena i penninghvalfvet, det andra på en skuggrik plats i trädgården – denna natt blef för flere af våra bekante ganska orolig. De kunde föga sofva; de hade genom samtalens ord mäktigt blifvit hänförde till betraktande af en och annan punkt i deras egen personlighet, som bragte dem till förebråelser emot sig sjelfva och till det lifliga begäret att, så snart och så vidt som möjligt, återställa eller förbättra det brutna.

Oscar och Amalia, hvilkas samtal fick en så oväntad utgång och ett för plötsligt slut, förebrådde sig, hvardera, att emot den andre icke hafva gått alldeles rätt tillväga. Oscar låg i unga baronernes rum i den större och prydligare sängen, men han egde hos sig i samma kammare sin bror, Malcolm, slumrande på soffan vid andra väggen gentemot. Det är sant, att han ansåg sig kunna lita på mylords starka och oafbrytbara sömnkraft; men, det oaktadt, fruktade han att genom minsta obetänksamma ord, hörbart yttradt i rummet, röja det nya förhållande, hvari han kände sig hastigt hafva blifvit försatt. Hade han icke med Amalia begärt ett samtal i afsigt att med henne endast öfverlägga om affärer? men, hänförd af den himmel, som vaknat inom honom, hade han gjort[195] henne en ”förklaring”, hvilken han verkligen, ju mera han efteråt tänkte derpå, fann utgången ur sitt hjertas djupaste och sannaste allvar. Han var således ganska glad öfver detta ord, som påstås kosta mången så stora svårigheter att utsäga, men som här på det enklaste och oskyldigaste sätt uppsprungit af en händelse. En så ädel och varm yngling, som Oscar, tyckte sig mäktigt upplyftad till en ny och skönare verld, då han kände sig ega en älskad vän, att oinskränkt och med renaste högaktning skänka alla sina tankar åt, på henne bygga sina förhoppningars angenämhet och med henne måla en framtid utan like. Hon hade väl icke gifvit honom ett svar, hvarigenom han kunde hafva rättighet att anse henne fullt deklarerad emot sig; hon hade blott, likasom i förbigående, lemnat honom ett ja, som kunde vara och måhända också blott var ett ja på hans begäran att tala med friherrinnan; men en instinkt sade honom dock, att hon icke med obenägenhet hört honom. Just derföre sårade och plågade det honom, att han mot slutet af samtalet olyckligtvis kommit att nämna ett namn, som jagat henne på flykten. ”Hvarföre skulle jag, hänförd af min vrede, bedja ett så skönt och mildt väsende, som Amalia Lenoir, att förbanna en för henne obekant? Följden blef, att hon slet sig ifrån mig, och säkert kan hon icke hysa de bästa tankar om mig. Jag måste söka att återupprätta mig i hennes föreställning. Jag måste utverka mig hennes tillgift. Säkert skall hon emot mig vända den heliga religionens udd, förebrå mig oförsonlighet och tvinga mig, att – afsäga mig hatet emot honom, som jag – Gud är mitt vittne! – aldrig hatat och aldrig skall hata, om han allenast vill vara så god och göra mig och min bror rätt. Men ännu, och så länge han icke gifver oss hvad oss tillkommer, måste jag då afsvärja en den förlåtligaste känsla emot honom? Hvad skall jag svara henne, om hon kommer med detta svåra förslag? Jag skall uppriktigt och oskrymtadt gifva henne hela min historia; jag skall låta henne veta hvilken person i sjelfva verket denne Hillner är, vid hvars blotta nämnande hon flytt af förskräckelse. Jag skall underrätta henne, att han ingen annan kan vara än sjelfva vår – men är jag då sjelf alldeles säker härpå? jo, efter allt sammanlagdt, som jag hört om händelserna och läst i dokumenterna, måste detta icke längre betviflas. Låt se? borde jag icke äfven häruti förskaffa mig en fullkomlig visshet?[196] Men att sätta på Migneul en fråga ditåt – eller ens låta Rutfors höra det halfvaste ord mot detta håll – det vore att mot mig hetsa lejon. Icke så. Jag följer hellre Elbers’ råd, att allenast i min stjuffars närvaro tala om en lysning, eller dylikt, efter en hederlig förmyndare, som jag och min bror hafva att vedergälla för sitt besvär. Jag får då se hvad ”contenance” han håller? Om jag blott sjelf derunder kan hålla kontenansen! Besynnerligt: också med honom, med denna baron Migneul har jag sett Amalia tala så ledigt: han behandlar henne så skoningsfullt, så – men fy! är icke jag en feg menniska, som önskar bruka henne äfven för underhandlingar med min stjuffader? Skall hon då göra allt? och jag intet? Nej. Men nekas kan icke – jag säger, det kan icke nekas, att denna slutne, om icke hårde, dock kalle man visar sig emot sin dotters gouvernante på ett sätt, som icke liknar hans vanliga. Han – – ja, han har visst en elegant tournure med alla, när han vill. Märkvärdigt emellertid, att han här just skall vilja? Amalia börjar stå för mig allt mer och mer som en gåta: jag är nästan säker, att det skulle blott kosta henne den obetydligaste vink, att af Migneul vinna hvad ord, hvad upplysning, hvad hemlighet, hon önskade. Men – nej, jag – jag, för min del, jag vill icke – jag vill icke begagna henne till detta. Jag bekänner uppriktigt, att jag önskar ett slut på denna natt; jag längtar efter ett nytt samtal med henne: jag måste veta, minsann när jag tänker efter, hvarföre och af hvad skäl hon vek ifrån mig? så hastigt, och utan att vidare lyssna till det ringaste ord, lemnade både mig och hela trädgården vid detta namn? Tänk, om hon redan vet, att Hillner är Migneul? Hon tog ganska bestämdt hans försvar emot mig! Förvånande nog. Det här är besynnerligt. Skulle hon –? Att hon är förekommande emot hvar och en, det kan jag icke finna tadelvärdt: att hennes älskvärda personlighet en gång för alla är sådan, att hon måste visa sig med ett mildt behag, med en fin grace inför hvar och en, det kan jag icke hjelpa. Skulle hon verkligen endast vara – hvad jag hört mången påstå, att gouvernanter alltid äro – en behagsjuk, som lefver för att intaga alla omkring sig, och hvars fåfänga, ytliga sinne älskar att fängsla hvem helst hon ser? Himmel – icke så! – inför Gud, Amalia tillhör icke de vanliga. Med den, som det påstode, öppnar jag fejd på lif och död. Nej – vid Gud! säger jag. Jag brinner af[197] längtan att erhålla ett nytt samtal med henne. Jag skall observera huru – ach, jag skall icke göra hvad som icke behöfs! men hvad som i sanning fordras, det skall jag göra, och det är, att jag hos henne söker vinna tillgift för mig sjelf och för det häftiga sätt, hvarmed jag i hennes närvaro utfarit emot en – emot min fiende! – emot en, hvars parti hon tagit, minsann!” Man hör på denna högst oregelbundna dialog, att den varmhjertade ynglingen invecklade sig, ju mera han arbetade på att reda sina ämnen. Slumrens gud, som icke älskar hjertats tvister med hufvudet, vek allt längre ifrån hans läger; och hans annars så bepröfvade medel till vinnande af sömn, ett stadigt fästande af bror Malcolms bild i sina tankar, ville han denna natt icke en gång försöka att taga sin tillflykt till, så upprörd var han.

Med det privilegium vi hafva, att höra, se och veta allt, samt att lyssna på hvad som föregår icke blott i de mörkaste, ensligaste rum, utan äfven i våra personers själar, men att likväl icke göra det längre eller oftare, än vi finna oss dervid; öfvergifva vi nu Oscar Ekensparre, med den önskan att han dock minst ett par timmar före uppgången måtte få njuta en skön sömn; samt våga oss öfver till Amalias lilla kammare. Hon låg också en stund vaken. Men hon stred icke mycket med sig sjelf, hon bar icke på många hemligheter och kände inga stora önskningar; hennes bröst slog blott ännu af förvåning öfver, att hafva fått höra sin egen fars namn midt under en väfnad af så mycket annat, och hvilket hon dermed icke kunde sammanbinda. Snart lutade sig likväl hennes tankar ihop; lugnet tog dem och friden förseglade dem i sin bok med de stora, hvita permarne. Amalia gjorde nu som alltid: hon sammanknäppte sina händer för att afsluta sin dag, och då hon icke kunde hindra sig ifrån att utbrista: ”o min far! har du varit ett mål för hat?” så blickade hon härvid mot höjden med den innerligaste, fast icke i hörbara ord uttryckta bön om att detta hat måtte hafva varit orättvist, eller – tillade hennes hjerta darrande – fans rättvisa deruti, att dock detta hat måtte förvandlas. Nåd! nåd! voro de ord, som hennes läppar uthviskade för den okände, hvilken hon under all sin ungdom önskat veta något om, men som hon nu, oväntadt och förfärande, hörde sammanknytas med vrede och förbannelser. Den nåd, hvarom hon bad, flöt osynligt,[198] men säkert, ned öfver hennes egna tinningar, och hon vaggades bort till sömnens och drömmarnes land af det egna och heliga hopp, som aldrig sviker den goda, och hvilket hon likväl denna gång också kände i och för honom, hvilken hon älskade utan att hafva sett, och som hon ville ursäkta utan att veta skäl. Just på tröskeln till hvilans och slumrens rike, då hennes ande af vallmo-genier redan började klädas i den hvita, svalkande skruden, dröjde ett af hennes minnen – det, som minst gerna ville stiga öfver tröskeln – det dröjde vid tanken på Oscar. Hon kunde icke neka, att hon kände ett stort nöje öfver det han sagt henne; men hon förebrådde sig, att vid slutet så utan höflighet och utan den ringaste förklaring hafva störtat bort ifrån honom. Hon beslöt, att vid första tillfälle godtgöra honom för detta. Om någon i den mörka kammaren kunnat se hennes ansigte härunder, skulle han säkert hafva upptäckt ett litet leende, skämtsamt lägradt omkring munnen. Hon påminte sig likväl Oscars hårda ord om hennes far; och ett skimmer af dyster melankoli lade sig nu i ögonblicket som ett flor af snö öfver hennes själs vackraste och mest doftande rosor. Men straxt derpå utropade hon för sig sjelf: ”Gud ske lof, likväl, det är ingen värre, än Oscar, som förbannar! han skall nog –” och härvid beqvämde sig ljuft det der senfärdiga minnet att äfven gå öfver till sömnens region, der allt öfrigt i Amalias verld redan så mildt och gladt församlat sig.

Vi tillåta oss slutligen att göra ett besök i den aflägsnaste delen af slottet, der baron Migneuls sängkammare låg. I högsta grad upprörd genom den underrättelse Rutfors gifvit honom, hade han tidigt om qvällen begifvit sig till sina rum; ingen såg honom vid aftonmåltiden. Betjenten, som afklädde honom, fick befallning att jemte de öfliga medikamenterna äfven framsätta en flaska, som, enligt etiketten, innehöll rogifvande medel. ”Läs dörren väl! och kom icke in, släpp än mindre någon annan hit, förrän jag ringer. Men håll lampan tänd i yttre rummet.” Lakejen aflägsnade sig och igenläste baronens dörr med dyster omsorg. Då Migneul lade sig, var det icke ännu fullkomligen mörkt i hans sängkammare, ehuru rullgardinerna hängde nere och bakom dem äfven jalousierna blifvit fällde; men årstiden medförde ännu endast en mörkgrå skymning vid detta klockslag. Den olycklige blundade för att[199] vinna ett ännu större mörker, men oro och tusen påminnelser stridde med hvarann om att upplysa scenen på hans inre theater: han såg mera än han ville, ju tätare han slöt igen sina ögon. Han öppnade derföre hellre åter sin matta blick och häftade den på väggen utmed sin säng; han hoppades att med natten en större dunkelhet skulle inträda och med det dunkla sömn. Hans pulsar slogo sjukt och ojemt.

Det grufliga brott, som baron Migneul begått, stod under hvilans timmar oupphörligt framför honom och målade för hans själ de mest förfärande taflor. Till och med den yttre fara inför lagen, hvari han såg sig försatt, plågade honom mindre än de förebråelser han gjorde sig sjelf; och man kan säga, att han i detta afseende gick längre än någon, eller åtminstone de fleste, emedan få förekasta sig som fel, att som enklingar hafva trädt i gifte för andra gången. Men vi veta, att Migneul – äfven tvegiftet oberäknadt – redan ansåg sjelfva sitt tycke för Eugénie som ett förräderi emot sin första kärlek, ehuru han hållit sin första maka för död; och, å andra sidan, lade han sig lika djupt och innerligt till last, att han bedrog sin sednare hustru på hela hennes lifs vigtigaste och ömmaste hopp, efter han icke förmådde betaga henne den tron att han älskade henne, då han likväl intet ögonblick upphört att i rent och oskrymtadt minne andas för Sofi Hillner. Han öfverlade med sig, der han låg, huru det skulle kunna blifva honom möjligt att afhjelpa eller mildra det grufliga han åstadkommit. Hans fasta beslut var att återse Beate Sofi, om det också skulle kosta honom hela hans jordiska välfärd; men hvilket åskslag måste det icke blifva för henne, att från hans mun få höra, det han förenat sig med en annan, och – Gud – att han då äfven älskat denna! Kanske vore ett förtigande af hans inre tillstånd den enda utvägen; men så bedrog han ju äfven Sofi på hennes vigtigaste och ömmaste hopp? Sömnlös kastade han sig fram och tillbaka under en nervspänning, som gränsade till stark feber.

Stundom kände han det likt en lindring att tänka på svenska lagen, och straffbestämmelserna tjenade honom till att förströ ett genom själens tvister med sig sjelf sönderslitet sinne. Såsom han icke egt den ringaste anledning att tvifla på den underrättelse om Sofi Hillners död, hvilken hans alltid så pålitlige och trogne Rutfors meddelat honom, och[200] följaktligen efter mensklig uträkning nog haft skäl att hålla sig för enkling, kunde han väl icke säga sig hafva iråkat sin förfärliga belägenhet genom en lättsinnig glömska af lagbudet eller genom ett egentligt frångående af lagens vilja, enär intet hinder deri förefinnes emot äktenskaps knytande för en enkling. Visserligen hade han, emellertid, bort tillskrifva Rutfors och nödga honom till öfversändande af vederbörligt bevis, medelst prest-attest, på hans hustrus död och begrafning; ty att i egen person brefvexla med svenska auktoriteterna härom, kunde han sjelf, som i fäderneslandet gällde för afliden, icke lämpligen hafva vågat göra. Om han varit en mera regelmessig och ordentlig natur, så skulle han utan tvifvel icke i en så vigtig sak nöjt sig med Rutforsens uppgift ensamt; men det är alltför möjligt, att, om han också egt sinnesnärvaro och köld nog att till sin bokhållare skrifva om utbekommande af attest på föremålet för sin djupa sorg, denne bokhållare då vetat att anskaffa äfven sådant, enär man sett honom i afseende på ”branden” och annat icke vara rätt samvetsgrann, så fort det gällde någon ”stor och nyttig” plan; och Rutfors hade alltid visat sig som en man, hvilken, då han sagt A, aldrig drog i betänkande att säga äfven det äfventyrligaste B. Försigtighetsmåttet, att infordra bevis genom honom, hade således troligen tjenat till ingenting; och genom någon annan kunde den för-död-utgifne icke söka vinna det. Huru drager ej en ursprunglig osanning allt ondt efter sig? och snart blir derpå ingen hejd, ingen hjelp. Såsom händelsen fogat, viste baron Migneul, ehuru icke egentlig jurist, rätt väl, att 34-års lag bjöd lifvets förlust medelst halshuggning för eho som ingått tvegifte, utan att någon skillnad i lagen utsättes för det fall, att brottet skett genom okunnighet om den första makans befintlighet i lifvet. Ett stort försumlighetsfel var af baronen obestridligen begånget, och det borde utan tvifvel bestraffas; men såsom lagen för andra mål gifver olika slag och grader af straff efter skilda grader af brott, så vore det icke emot principen, att äfven tänka sig sådant här, ehuru M. B. 9: 1 derom teg. Lindring kunde dock möjligen ske genom den allmänna regeln ”pröfve domaren!” men då domaren här af lagen icke egde den ringaste vägledning för hvad som hos den brottslige borde vara att anse för okunnighet eller icke, så berodde det på en blifvande domares personliga tycke,[201] huru högt eller huru lågt han kunde vara sinnad att uppskatta den begångna vårdslösheten att endast hafva litat på en Rutfors. För äldre tider tillbaka, eller enligt ”Sverikes Rijkes Lands-Lag”, som gällde intill 1734 års codex, påminte sig Migneul hafva läst i den s. k. Högmålsbalkens 5 Cap. den straffbestämmelse i och för tvegifte, att man skall halshuggas, men qvinna sättas qvick i jord (lefvande begrafvas). Den sjukes fantasi började härvid måla de rysligaste taflor omkring honom i den allt mörkare sängkammaren, och kedjan af de ohyggliga bilder, som uppstodo och försvunno, afbröts emellanåt genom mer och mindre rediga påminnelser ur lagar och författningar, hvilka stundom skrefvo sig med tydliga ord i hela tirader framför hans inbillning: ett så märkvärdigt minne, äfven af de mest fremmande ämnen, kan en febersjuk ega, ehuru det ofta lika plötsligt åter bortblandas med osammanhängande och falska föreställningar. Rörande den stora frågan, huruvida okunnighet något i tvegifte betydde till mildrande, läste Migneul hela raderna ur Kongl. Brefvet till Götha Hofrätt af den 7 Dec. 1722, hvilka hastigt presenterade sig för honom utantill och med all tydlighet, sålunda: ”giffter sig någor elliest utomlands, innan han med säkerhet sig underrättat om dess hemmavarande hustrus tilstånd, och hon lefver, då han återkommer, det är capitalt (lifs-sak). Men skulle finnas, at han haft anledning at hålla henne för död, efter som han skrifvit til henne, och på sine skrifvelser intet svar fådt, så förskonas han för lifsstraff, och belägges med kroppsstraff och kyrckioplickt.” Nu erkände väl Migneul, att han haft anledning att hålla sin fru för död, efter han alltid haft skäl lita på Rutfors; men han hade dock icke tillskrifvit henne och ”på sine skrifvelser intet svar fådt”, såsom Kongl. Brefvet önskade. Hans sak visade sig således för honom i alla fall capital, enär den ordning icke blifvit iakttagen, under hvars kategori, endast, okunnigheten något kunnat gälla, icke till friande, ty derom blefve aldrig fråga, men till lindring. Numera vore visserligen såväl den äldre Landslagens som 1734-års Lags dödsstraff för dessa mål upphäfne, och Kongl. Förordningen af den 20 Jan. 1779 ville icke, att en, som ingått tvegifte, genom lifvets upphörande måtte med ens bringas ur sin iråkade ställning och skiljas ifrån dessa svårigheter fullständigt, utan förordnade allenast fyratio par spö, jemte[202] ett eller tvenne års fästning ”med eller utan arbete, efter omständigheterna”. Denna mildring, ehuru den i sin väg vittnade om huru det allmänna tänkesättets stränghet under konung Gustaf III började förslappas, innehöll ändock alltid mycket för den brottslige att tänka på, helst målet var urbota och således ingen summa penningar af lagen togs till försoning. För öfrigt yttrade sig den Kongl. Förordningen, lika litet som allmänna lagen sjelf, om någon leuteration för det fall, att den tvegifte varit okunnig om sin första makas lefvande och icke med beråddt mod gjort brottet. Migneuls pinsamt utsväfvande föreställningar gingo till och med så långt, att han började uppkalla framför sig hvad han sett i det nya Criminallag-förslaget, hvilket väl icke ännu blifvit lag i Sverige, men en gång torde blifva så. Hans nervspända fantasi uppmålade hastigt för hans ögon siffrorna 19 och 4, förmodligen utmärkande Förslagets Straffbalks 19 Cap. 4 §, deruti den sjuke ville minnas orden låta ungefär: ”gift man eller qvinna, som, innan dess äktenskap upphör, ingår ett nytt, dömes till straffarbete af fjerde graden”; hvarvid han frågade sig: hvad är detta? och fick hastigt för sig till svar samma balks 2 Cap. 5 §, deri finnes, att nyssnämda ”fjerde grad” består uti ett ifrån 3 till 6 år utsträckt fästningsarbete, hvilket likväl kunde blifva en inspärrning ”utan arbete”, i fall Cellsystemet skulle komma att blifva det rådande. Baron Migneul dröjde dock ej länge vid ett Criminalförslag, som icke ännu gällde, och hvars antagande torde uppskjutas så mycket som möjligt, emedan det går ut på att afskaffa det af många jurister så högt värderade spöstraffet. Migneuls skakade inbillning återvände hastigt till sina förra fasor, och han tyckte sig vara försatt till Medeltiden, till Spanien, midt ibland inqvisitionens torturredskap, sträckbänkar och hjul, använda i och för tros-ämnen, själsfrågor och sådana fel, som man numera hunnit temligen allmänt inse det vara en orimlighet, ett ”barbari”, att nyttja kroppslig pina för; ämnen, som man i stället finner lämpligast böra rättas genom en högre och ädlare uppfostran, genom förbättrad öfvertygelse, upplysning och ”corrigerad vilja”. Den lycka, som menniskans religiösa lif således i många länder till det mesta vunnit, att räddas undan jernredskap, tågverk och bål, för att i stället, der religiös felaktighet förefinnes eller uppstår, få sådant botadt genom ett på själen sjelf –[203] der religionen är hemma – riktadt arbete till verkan af förbättring; denna lycka har icke ännu så länge velat inträda på kärlekens horizont eller blifvit familjelifvets lott. Den sjuke vände småningom sina tankar ifrån sin egen person, och de föllo på Eugénie. Här studsade de tillbaka med en ännu högre grad af förskräckelse, och han var nära att högt i sin säng utropa: ”Rutfors’ råd är oumgängligt att följa! jag måste bort! ty hvad säger icke lagen om henne, som blifvit vigd med den tvegifte? jo, att hon skall straffas med trettio par ris eller en månads fängelse vid vatten och bröd, om makens förutvarande äktenskap var henne kunnigt: och huru skulle väl Eugénie kunna bevisa, att mitt förra gifte icke var henne bekant!” En kallsvett började strömma utför den olyckliges panna. Antingen af brist på juridisk underbyggnad, eller af glömska och det svaga tillstånd, hvari han befann sig, gjorde Migneul visserligen här ett misstag; ty faran för friherrinnan var så till vida ingen, som det aldrig kunde blifva hennes skyldighet att bevisa sig icke hafva känt baronens förra gifte, utan tvertom åklagarens, att leda i bevis det hon egt denna kännedom, och hvilket säkert blefve honom ogörligt. Men ett af fruktan uppjagadt sinne ser gerna i nattens hemska stunder ej blott verkliga, utan äfven inbillade faror. Han suckade djupt, strök sin hand öfver panna och kind, och alla hans känslor uppreste sig med en afsky, som gränsade till raseri vid föreställningen om en så fin och skön karakters, som Eugénie Guémarez’, ställande ”i rapport” med de straffbestämmelser, som trängt sig på hans minne. ”O min Gud i himmelen!” hördes doft ur hans qvalda bröst, ”finnas då här icke tillräckligt af plågor för hjertat, kan det icke vara nog att själen sönderslites? O min bödel, kom! kom! efter också kroppen skall sargas, så gif mig mitt mått dubbelt, men skona – skona – skona – Hut! (röt han hastigt och ursinnigt) våga dig ej till hennes säng! vik, förbannade! nalkas ej ett täcke, närma dig ej en kudde, mot hvars hvita bräm ett hufvud hvilar, som icke du förstår: fullt af tusen tankar, som icke skapades att skördas af din bila! Nej! kom till mig, min vän”, tillade han slutligen sakta, nästan mildt, men ytterst hemskt, ”här träffar du din man, en, som du bör söka! ty jag är brottslig, ensamt brottslig, ty – ty – ha – ty jag älskar Eugénie ännu! Oh, mån Sofi hörde mitt uppriktiga ord? Nej – hon hörde mig ej! hon är hundrade[204] mil härifrån kanske – ett blossande svalg står emellan oss – eviga himmel! Hennes hjerta är kanske tusen, tusen mil ifrån mig? hon anser mig död – och jag lefver i en djupare natt än dödens!”

I en ännu mörkare kedja af aggande föreställningar skulle Migneul hafva känt sig störtad, om han vetat, att hans Sofi, utan att befinna sig i okunnighet om det andra gifte han ingått, dock bjöd till att tänka så litet ondt om honom, som möjligt: att hon till och med försökte att tänka godt om honom, icke derföre, att hon kunde ursäkta honom, men emedan goda och älskande menniskors sed är, att – äfven utan grund – känna ömhet, tala väl och mana godt för en älskad. Hon hade ju sjelf – halft söndersliten af lidande vid tanken på sin lyckligare rival, friherrinnan, men åter läkt eller halfläkt genom kärlekens odödliga hopp och tro – hon hade ju tillskrifvit sin dotter i samma ande och förmanat henne att arbeta för honom, som hon icke ville nämna hvad han egentligen var för henne. Hvilka qval skulle icke Migneul hafva erfarit, om han känt att dessa begge ädla qvinnor, som han gjort intet för, ville göra allt för honom?

Man kan likna brottslingen vid en boskap, som betar på en äng, der intet gräs växer, men tistel och bäska, bittra örter i mängd. Han går ifrån den ena till den andra, han njuter icke föda af någon, men känner ett ögonblicks lindring genom ombytet. Ifrån minnet af Beate Sofi vände Migneul sig ånyo till tanken på Eugénie, den förlorade, som han såg dö, och dö i den vissa förmodan att i en annan verld träffa honom såsom den älskande maken. Han såg denna sköna ande, offer af den mest intagande, den mest dårande dröm. Han tyckte sig i detta ögonblick så förskräcklig, så ett foster från afgrunden, att han hastigt sprang upp ur sin säng med föresatts att genast begifva sig till friherrinnans rum, till den sjukas bädd, och bekänna allt. Han ville försäkra henne, att hon för honom endast utgjort en episod i lifvet: att han aldrig älskat henne. Han ville bedja henne ingenting vänta af det käraste och högsta hon egde för sina tankar. Men – han hejdade sig vid dörren – natten var så sen – kunde han icke döda henne genom blott detta uppträde? Och slutligen – ”store Gud!” utbrast han och satte handen för sin heta panna, ”huru skall jag kunna göra den djupa och fullkomliga osanning trovärdig, att[205] jag icke älskar Eugénie?” Han vandrade fram och tillbaka på sitt golf. ”Jag måste, jag måste dock, jag måste säga henne likväl”, fortfor han och vred sina händer, ”ty annars dör hon med en rättmätig väntan på mig en gång! jag måste låta hennes hjerta brista nu, att läkas för det eviga, som stundar. O egde jag en hjelp! hade jag en bön! o vore du här, Sofi! du himmelskt goda, du rena ande, du hjerta för allt! Du skulle se Eugénie och mig och bistå – ha hvad säger jag? – jo, men jag känner det ändock – du, du ensam skulle kunna aflägsna och hjelpa – – Jag är förlorad. Dig, dig, dig, Sofi! älskar jag fullkomligt, oändligt, o vore du här! Dig, Sofi, älskar jag, såsom man älskar det högsta i himmelen och det bästa på jorden –”

”Jag har icke sett dig på snart nitton år – – ” vid denna början till en ny monolog stannade han tvert midt på golfvet, och en alldeles oväntad furie började svänga sin gnistrande fackla framför hans ögon. ”Hvad vet jag?” sade han hastigt med kort andedrägt och brutna ord. ”Det faller mig något in – Sofi, som hållit mig för död – hon har också kanske – Gud! denna förskräckliga likh– denna ljuft, outsägligt, intagande likhet, som jag en tid här i huset skådat med häpnad och förtjusning – oh gif mig litet luft – litet luft – detta namn – Lenoi– Len– ha – och så skulle äfven Sofi – på detta sätt hafva – begått det förskräckligaste af allt på jorden! detta för hvilket en qvinna blott för tvenne sekler sedan måste lefvande begrafvas? också hon skulle nu kunna vara i tvegifte – Rutfors, min vän, jag känner att jag måste fly jorden – nu Rutfors! du störste, du djupaste af alla förbannade! du – du – och så mycket kan en enda ursprunglig lögn hafva uträttat?” Efter en stunds begrundning fortfor han åter: ”om jag uppenbarar mig, reser till Sofi, och vi ses tillsammans, så är hon förfallen till dödsstraff, eller ett annat dermed lika, ett i mina ögon ännu rysligare. Dock måste jag irra mig här? Det är icke möjligt, likväl, att det kan vara så. Fast lagen intet ord säger om strafflöshet i okunnighetshändelse, så måste Sofi väl frikännas, om hon icke blott, såsom jag, ansett sin make död, utan presten i församlingen begrafvit en kista, hvarom han, hvilken eger fullt vitsord såsom tjensteman, kan attestera att han ansåg den innehålla en död man, och antecknade honom i sin längd för sådan. Jag hoppas på Guds nåd, att” – vid dessa ord[206] darrade hans knän – ”att i juridisk väg skall prestens intyg bevisa mera om min död, än åsynen af min person kan styrka det jag lefver. Så måste Sofi vara räddad, gudskelof! jag hoppas, jag tror – tror det. Men jag? jag? med mig är det slut – ack! kan det vara möjligt, att hon med sina tankar fallit på en annan? då har jag också förlorat henne.” Vid dessa ord skakade hans nerver så, att han nedföll på knä vid sin säng, sammanknäppte sina händer, och en flod af tårar gjorde det omöjligt för honom att yttra ett ord vidare till sig sjelf.

Han spratt häftigt upp vid en suck, som han tyckte sig höra ifrån ett af den mörka kammarens hörn. Litet derefter anade han sig ånyo höra en suck till, ehuru ännu tystare och mera aflägsen än den förra. Antingen dessa ljud voro till i verkligheten eller blott foster af hans egna skygga föreställningar, så är dock visst, att han kände en is hastigt löpa genom hela kroppen, han störtade upp från golfvet, lade sig skälfvande i sin säng och drog täcket öfver hufvudet. Febern bemäktigade sig hans väsende. Utan att somna så som en frisk somnar, slöto hans tankar att vara vakna mer; han föll i en slummer, som blef en väfnad af sanna minnen från förflutna år med tillägg af drömmar om hvad ingen sett. Han andades hårdt och tungt, och den kallsvett, som ännu badade hans panna, bar vittne om en suckande andes kamp. Några brutna ord, då och då, tillkännagåfvo ett tal i sömnen, och yppade den stråt, som fantasierna togo. Ju sjukare sinnet är, ju oftare ombyter det ämnen; och det bör icke förundra oss, att nu höra stafvelser, som icke mer antydde darrande frågor rörande Sofi och Eugénie, utan tycktes innebära, att herr Hillner öfverlade om ”Ekensparre”, om ”Ekensparrarne”, om ”sjelftagen rättvisa, då man ser sig ingen möjlighet att på annat sätt bekomma den”, om ”Nizza”, och om mycket. Mot slutet af natten kom lugnet på besök och skänkte några timmars friskare hvila. Febern aftog, drömmarne bleknade bort, själens frågor tego litet. Oron ville dock icke alldeles lemna ifrån sig sitt välde. Den återkom före dagbräckningen och väckte sitt offer igen. Baron Migneul låg således ännu sömnlös en lång stund; och hvad som derunder sysselsatte honom bestod mest uti juridiko-financiella tankar. Det tycktes som dagens lifvande sol ämnade gjuta någon förtröstan i hans väsende.

[207]

”Jag tror det knappt vara möjligt”, hviskade han till sig sjelf, ”att Oscar kan tänka på någon Hillner: jag begriper sannerligen icke hvarifrån det skulle kunna komma, och allraminst måste han ana den personen i mig. Det är snart nitton år sedan jag med detta namn försvann ur Sverige; och Oscar sjelf var den tiden endast några år gammal. Ehuru jag således under mina förriga affärer med gamla Ekensparren visserligen mången gång var i Skåne, och ofta nog tillbringade min tid i hans hus såsom en Hillner, kan dock icke Oscar nu, mera än förut under våra resor, draga känsel på en person, som han såg vid två och ett halft års ålder, och hvars namn då omöjligen kunde fastna i hans gehör. Malcolm föddes långt sedermera. Eugénie Guémarez uppträdde först i Skåne och blef bekant med Ekensparren, då jag längesedan slutat i Sverige. När jag sju år efter mitt expatrierande träffade denna familj i Italien, utgjorde jag en ny person för alla, utom för Ekensparren sjelf, som vid den plötsliga anblicken af sin för död hållne fordne landsman, emot hvilken han dessutom burit sig temligen illa åt, råkade i en så stor häpnad, att hans af naturen svaga helsa alldeles bröts och många i en brännpunkt samlade orsaker föranledde hans icke oväntade död! Under mitt umgänge med sönerne och hans fru derute i Italien märkte jag dock, att Ekensparren haft heder nog uti sig, att aldrig för dem tala om en Hillner eller yppa mig för någon. Då den till det halländska och skånska jordbrukets uppkomst gjorda, ganska välmenta, men, såsom jag med sorg efteråt fann, högst ytliga ekonomiska operationsplan, som medtog mina egna och mina borgenärers penningar, helt och hållet haft sin upprinnelse i Ekensparrens hjerna, och han varit den, som förledt mig till det farliga företaget, så tyckte jag icke det slutligen i Italien vara illa gjordt af mig, att söka ifrån honom bekomma skadeersättning, i synnerhet som han icke blott förstört mig indirekte genom den åkerbruksplan han införde mig uti, utan äfven direkte genom det att han för egen räkning begagnade mycket af mina i den gemensamma kassan insatta penningar, men, när jag för egen del ej längre kunde värna mig mot mina enskilda kreditorer, icke återgaf mig något eller räddade mig, utan, tvertom, jag sjelf måste tillgripa den förtviflade utväg, som jag fann den enda möjligtvis verksamma. Ekensparren kunde ju omsider icke hjelpa sig sjelf, utan[208] genom att, åtskilliga år efter mitt försvinnande, sälja sina arfvegods och med sin såmedelst flyttbar-gjorda förmögenhet expatriera också sig, utan att gifva ett öre ifrån sig. Jag tycker verkligen, att han bar sig lika litet hederligt åt emot sina egna kreditorer, som emot mig. Lät han icke, till igensopande af alla odiösa spår, undangömma räkenskaper, som kunde lemna farliga upplysningar, med uppgift att de genom en olyckshändelse uppbrunnit? Huru stor del Rutfors har häruti, känner jag icke; men vackert gjordt var det icke. Sjelfva detta Gräseholm, som en gång ursprungligen varit mitt, men som jag då afhände mig och lemnade Ekensparren, för att få penningar till att arrondera mig med i Halland, efter jag ansåg nyttigare, såsom skäl var, att hafva all min egendom på ett ställe – fick jag nånsin ut dessa mina penningar för Gräseholm? Aldrig. Han var sannerligen en förslagsmakare af intagande slag, farlig genom sin ypperliga talegåfva; men, jag tillägger, mycket slösande och litet ärlig. När jag nu träffar denna man ute i Italien, var det då illa – jag frågar det – var det illa, att jag genom förebråelser litet efterhöll honom? Antingen han vid uppgörande af sitt testamente, till fördel för sin efterlemnade enka, hade eller icke hade någon tanke fästad på mig och på möjligheten att gifva mig mitt åter, i fall den händelse emellan mig och hans enka sedermera skulle gå i verket, som skedde; så är dock visst, att jag ansett mig med ganska godt samvete kunna öfvertaga de efterlemnade penningarne, den juridiska lagen må härom säga hvad hon behagar – ach hvad jag blir matt! kunde jag icke få somna om litet igen nu fram emot morgonen? – men en sak gör, att jag till sluts hjertligen förlåter också Ekensparren: det är, att han på sin sotsäng, i det ögonblick då vi endast voro två tillsammans, gaf mig uppdraget att vara sina söners förmyndare. Det bevisade förtroende och kärlek till en landsman. Jag har redligt sökt uppfylla hans vilja, då jag ingenting sparat på Oscars och Malcolms uppfostran; och jag vill icke utkräfva något af dem härföre. När, således, till alla formaliteters tillfredsställande man i Nizza sökte en förmyndare åt de begge faderlösa baronerne, och enkan sjelf af naturliga grunder, för att undgå en möjlig efterräkning, synnerligen anhöll hos auktoriteterna om utseende af en sådan, helst af svensk börd på det allt måtte komma i desto hederligare skick; var det illa gjordt då, att[209] jag – jag sjelf, som den döende fadren lika egenhändigt skriftligt, som muntligen och ganska varmt bedt att blifva det – verkligen så bedref saken, att jag blef det? Det är sant, att jag omöjligen kunde eller ville nämnas härtill såsom en baron Migneul, dels emedan man rätt förnuftigt och billigt önskade hafva en svensk, hvilket Migneul icke ansågs vara; dels ock i synnerhet derföre, att jag hade i sigte att blifva den sköna, rika enkans man, såväl som öfvertagaren af de åt henne testamenterade penningarne, hvarföre jag kunnat anses partisk, om jag i samma person, såsom förmyndare för unga Ekensparrarne, underlät att klandra ett testamente, hvaraf, såsom oklandradt, jag sjelf skulle njuta frukterna. Det är sant, jag tillstår det, att jag således, genom att i förmyndareegenskapen icke kalla mig Migneul, undvek att blifva part emot mig sjelf. Det är sant, slutligen, att jag för vinnandet af mitt ändamål lät göra mig till de begge faderlöses förmyndare under namnet Hillner, i hvilkens personlighet jag, tillräckligen förklädd och talande svenska mera än italienska, inställde mig för Nizzas civil-rätt, som så mycket mindre kunde betvifla mig för tillfället vara en Hillner, eller i den inställde ana en baron Migneul, som någon Migneul aldrig för denna rätt eller dess ledamöter förut visat sig. Allt detta är obestridligt; men hvad finnes väl för ondt deruti? Jag befordrade genom alla mina machinationer endast den verkliga rättvisan, den i grunden sanna rättvisan, som bestod uti att jag återbekom hvad jag förlorat. Eugénie sjelf såg aldrig den begagnade herr Hillner, utan kände sig tillfredsställd med hela affären, då jag, såsom Migneul, underrättade henne om att jag i Nizza uppspårat en svensk (denne Hillner), förmått honom att åtaga sig det snart utförda bestyret, och slutligen att han verkligen gjort det. Hon nöjde sig med, att genom mig förära den obekante en liten passande gratifikation, hvilken jag sjelf nedsatte till beloppet – ha! ha! ha! – öfvertygande henne om, att en stackars resande svensk i svaga omständigheter, sådan som jag beskref vår man, alltid kunde finna sig belåten med hälften. Denna hälft måste jag emellertid behålla, ehuru jag ej kan neka att jag blygdes litet; men jag använde denna summa till inköp af den utmärkt sköna ring – ty så långt sträckte sig likväl den nedsatta gratifikationen – den briljanterade vigselring, som jag räckte min Eugénie på vår bröllopsdag.[210] Ach! det är en sanning, att hon således i dubbel mening fick denna ring af en Hillner; ty den hade blifvit inköpt för hans arfvode, och den lemnades henne af en hand, som verkligen var hans! Och hon viste sjelf intet af så mycket? Underbara öde? mina penningar har jag återfått, men huru många osanningar har det icke kostat? Och vinsten till sluts af allt? Här ligger jag nu.”

Med en djup suck slog han upp sina ögon, vred hufvudet på kudden fram emot fönstret, såg att mörkret gick att försvinna och att dagen kom. ”Jag har då icke mer något hopp? jag får icke sofva?” Han ringde på sin betjent.

Sedan han uppstigit och genom betjentens åtgärder såg sig till hälften klädd, kände han sig dock så matt, att han befallde det toiletten skulle slutas blott med påsättande af den fotsida, eleganta nattrocken. Han satte sig derpå i den med rödt saffian öfverklädda ländstolen, stödde sitt hufvud emot handen, kastade dystra blickar omkring sig på golfvet, men såg slutligen upp på betjenten och sade: ”jag förmår icke – jag vill icke gå ut i salongen: tillsäg, att mitt kaffe bärs hitin. Men jag vill hafva det mycket varmt, klart och – icke svagt: det torde upplifva mig: åh jag blir snart bra. Tillsäg, att sjelfva kaffekokaren kommer hitin, och att det kokas på mitt bord, så vet jag det blir starkt och varmt.” Betjenten gick.

Det är svårt att säga allt hvad som möjligen tilldrog sig i köket, då betjenten dit anlände med baronens yttrade vilja. Utan tvifvel berättade han i hvad skick han sett sin husbonde, och lät väl ord undfalla sig om ett utseende, som förekommit honom mera sjukt än friskt. Det var icke sagdt, att dessa ord behöfde stanna hos hushållerskan eller jungfrurna i köket, hennes närmaste omgifning.

Det vissa är, att när efter en liten stund baron Migneul, som ännu alltid satt qvar i sin ländstol, hörde låset vridas om och såg sin dörr sakta öppnas, inträdde, med kaffekokaren på armen, icke någon vanlig och bekant servante, utan mamsell Amalia, husets gouvernante. Hennes drägt var så enkel och så tillhörig morgonens sätt, att hon genom den föga urskildes ifrån hvilken annan som helst; men, utan att visa förlägenhet, gjorde hon likväl vid sjelfva dörren och innan hon trädde närmare[211], en liten nigning, en geste, som kallas helsning, och som af mången verkställes fult nog; men som också kan ske med ett så oförklarligt behag och bära vittne om en så innerlig känsla hos personen, hvilken, intagen af omsorg och bekymmer för en sjuks tillstånd, utför den på ett visst vördnadsfullt afstånd, att.... baron Migneul upptäckte genast på den, hvem hon var, innan han ännu hunnit kasta ögat på hennes ansigte; och med ett ovilkorligt ah! uppreste han sig från ländstolen.

”Herr baron mår icke väl?” yttrade hon svagt och steg sakta litet längre fram. ”Herr baron har befallt kaffet serveras – härinne?”

Skulle Amalia sjelf taga sig detta besvär? Det är sant, att jag haft en sömnlös natt och jag ämnade icke gå ut i salongen. Man har – fortfor han – man har ett ordspråk, att skönhet och sjukdom icke gerna trifvas under samma kammartak –

Utan att lemna någon uppmärksamhet åt courtoisien i detta uttryck, satte hon kaffekokaren ifrån sig och började se sig om i baronens rum efter elddon, för att kunna tända spriten och begynna kokningen. Hon fann ej hvad hon sökte. Migneul såg hennes afsigt och sade: ”efter det så skall vara – jag tackar rätt mycket för det nöje, som beredes mig, att få mitt kaffe lagadt af en så täck hand – så står i yttre rummet min nattlampa, hvilken ännu måste brinna, efter hvad jag tror.”

Amalia gick dit ut med sin lilla vackra kokinrättning. På baronens svarta skrifbord i yttre rummet fann hon lampan, som ännu besatt en återstod af veke i sin aromatiska olja, och nog eld i den för att tjena till tändning. Hon började sitt arbete; spriten lågade under kokaren; hon stod framför bordet och yttrade under sitt företag ingenting.

Migneul, som åter satt sig ned i sin ländstol, betraktade genom den på glänt lemnade dörren hela den behagliga scenen derute. Hastigt uppsteg någonting i hans ögon, hans kinder skiftade hy och han utbrast – ehuru så svagt och likasom dämdt inom honom sjelf, att det icke hördes dit ut – ”Gud! hvad ser jag? hvilket minne? just så, alldeles så – i denna ställning – store Gud? – det är då på detta sätt, som alldeles samma grupp kan förnya sig, samma attitude, samma association af saker! – Oh – och det var den sista – sista gången jag såg henne! Hon kokade också mitt kaffe åt mig: huru många år sedan! det var det sista jag njöt ifrån[212] hennes hand – min Gud! denna likhet kan omöjligen bedraga – – i samma ungdomsgestalt, jag tror i en dylik drägt, stod hon – det var på Sparråkra, jag mins det så väl! det var om morgonen samma dag, då min – oh – min fingerade sjukdom började. Henne har jag aldrig sett mera! hon insjuknade verkligt – och nu – nu ser jag denna samma tafla åter: men nu är det jag, som är verkligt sjuk!” Migneul förmådde ej yttra något vidare, men hans ögon stodo spända på uppträdet derute, hvilken mystiskt upplystes genom den lilla lampan på det stora, svarta bordet. Han darrade, men vågade icke yppa sig. De många, de svåra, de djupt stridiga tankar, hvilka sysselsatt honom under den mörkaste delen af hans förflutna natt, återvaknade. Han började skälfva: ”hon kan vara hennes dotter, tänkte han; hon måste vara det; denna likhet är för stor, för hänförande! ach, denna flicka är väl icke öfver sexton, högst sjutton år, aldrig har jag sett ett så juvenilt, nästan infantilt uttryck; oaktadt sin klokhet, dock så barnsligt, så älskvärdt barnsligt i alla rörelser – oh min Gud – och Sofi har då – likasom jag! – blifvit en annans?”

”Eviga makter! hvilken himmel att se henne likväl?” fortsatte han med en allt stillare och tystare monolog. ”Kunde det gjorda varit ogjordt! Denna förskräckliga, ursprungliga lögn – min död och min flykt – hvilka frukter har jag icke skördat af dem? Hade jag stannat hemma, fattig, usel, ett rof för mina borgenärer, öfverlemnad åt arbete, omsorger och nöd – Sofi egde jag då ännu, kärlek, frid och glädje: och denna flicka kunde vara min – min dotter! hvilken vällust att tänka på?

Här sitter jag nu, rik, sjuk, förlorad. Med lågande blickar ser jag på en himmel, som kunnat vara min och icke är det, ty jag valde lögnens lott. Hvilken fasa, att tro henne vara Sofis och likväl icke min? Jag har förtjenat detta marter.

O om jag vågade ett enda ord till henne, en fråga, den minsta, den obetydligaste? men jag bäfvar för att få ett svar, som skulle störta mig i ett djup utan hopp. Jag skall se på henne och tänka, att hon icke är Sofis.

Men hon är det! Se huru hon lyfter armen – se der – hon vänder den mjuka, hvita handen litet inåt – alldeles denna geste var Sofis. Hon tar af locket och lutar hufvudet framåt för att skåda ned i kokaren: hvilken[213] egen, fin böjning på halsen – just så brukade Sofi stå: Gud, hvad jag är olycklig –

Jag måste fråga henne: men ve mig, om jag det gör. Hon är en annans! Och en sådan händelse kunde blifva möjlig? möjlig? Jag har förtjenat den.

Hennes far? död och förbannelse öfver ho– men tyst! tyst! hvad rätt har jag att förbanna en obekant? honom, som gjort ingenting värre, än jag? Lid dina qval, försmäktande i tysthet, hjerta! lid sakta, utan afbrott och utan häftiga utrop: lid, fördämd inom dig sjelf, så käns hvarje smärta tusenfaldt, och så skall det vara –”

Med slutna ögon satt han och med pannan så djupt lutad in i handen, att Amalia trodde honom slumra, då hon inträdde med sin fulländade anrättning. Hon nalkades på tå, men han hörde henne komma: hans nerver skulle i detta ögonblick hafva känt och erfarit verkan af det omärkbaraste. Han spratt upp, såg på henne stirrande, hemsk, förskrämd och liksom väntande på verkställandet af sin dödsdom. Hon hviskade: ”det är färdigt!”

Ha – men han hemtade sig, med den makt, som en belefvad sällan alldeles förlorar öfver sig.

”Jag hoppas det skall vara godt, starkt och klart, såsom herr baron önskar: varmt är det säkert.”

Jag har haft en svår och en sömnlös natt, sade han. Mademoise– Amalia! stå icke: gör mig det nöjet att sitta ner.

Hon gjorde så. Hon slog i och räckte honom koppen på den gula, lackerade brickan. ”En sömnlös natt” – anmärkte hon med en viss säkerhet och något afgörande i tonen – ”det gör ingenting, herr baron: nästa natt blir säkert lugn och god.”

Han såg på henne utan att säga ett ord, men han kände sig litet gripen eller förvånad öfver denna mindre väntade bestämdhet. Han började tänka på Rutforsens förmaningar. Nästa natt? sade han; mina nätter äro sig icke mycket olika.

”Ingen natt är alldeles lik den andra,” inföll hon. ”Men” – fortfor hon, och nu sjönk hennes röst till en mildhet, och blef så sväfvande, så vek, att baronen dervid skulle hafva förlåtit hvad helst han hört förut –[214] ”den skönaste natt af alla är den, som till sluts kommer med helsan. Så brukar min mor säga.”

Migneul hajade till, litet. Amalia upptog hans sked, som föll i golfvet. Han ville tacka henne, men han kunde icke öppna sin mun till ett ord; han blott såg på henne, och med de mest bedjande, bönfallande ögon.

”Gud är nådig!” svarade hon på ögonkast, hvilkas mening hon icke förstod. Men hon fortfor: ”det är verkligen visst, att Gud kan gifva helsa och frid.”

Dessa uttryck, som för hvarje annan fritänkare och i en annan stund kunde hafva låtit litet barnsliga och kanske väckt en dragning åt skämt, emedan det hörts på flickans ingress, ”det är verkligen visst,” att hon yppade sitt bekymmer och behof af förstärkning genom en egen, enskild asseveration; dessa uttryck nådde likväl nu en fritänkare, som kände sig fången i tusen inre bojor. Han ville icke le.

Helsa och frid behöfver jag, det är verkligen visst! var allt hvad han svarade.

”Min mor säger, att begge äro lätta att vinna, om –”

Min mor! klack det ånyo i hans bröst; men han saknade ändock djerfhet nog för att fråga det han ville. Han endast såg på henne.

”Helsa och frid kan man vinna, allenast att man vill,” slöt hon. Hon fattade hans hand och kysste den så hastigt, att han icke hann hindra henne derifrån.

Min Gud, utbrast han högt, om jag vågade, om jag tordes bedja om ett enda – blott ett enda ord! Men jag dristar det icke?

”Säg ut!” bad hon. ”Fast fråga icke mig; ty jag är icke den, som kan svara. Men en finnes, som kan det!”

Amalia förstår icke hvad jag menar –

”Jag förstår det. Men jag förstår det i sjelfva djupet.”

Store Gud! det är icke möjligt – ach – säg – säg mig fadrens namn –

”Ja! en fader finnes – tro mig!”

Migneul, som, förledd af sina egna brinnande tankar, hänförde allt till dem och misstog sig om hennes mening, föll blek emot stolskarmen. Amalia tystnade af förskräckelse och gick till honom. Han syntes nära att dåna. Hon ställde sig på knä för att upplyfta hans sjunkande hufvud;[215] men då han slöt sina ögon och icke såg henne, knäppte hon tillsammans sina händer och sade sörjande för sig sjelf: ”himmelska Gud fader, är jag orsaken till detta? Han känner icke dig, men hjelp honom du likväl och tänk på en försmäktande ande.”

Hon hörde steg i yttre rummet, spratt upp, såg sig om och fann baronens betjent, vinkade honom och han kom. Han lyfte baron Migneul på sin soffa och lade honom på den. Amalia tog eau de cologne, som hon såg stående, förmodligen till dagligt bruk, i ett af fönstren. Hon beströk den olyckliges tinningar, hjessa och pulsar. Snart slog Migneul åter upp sina ögon. Det syntes, att han med dem innerligt och varmt letade efter Amalia; men, såsom betjenten var inne, gjordes allt samtal omöjligt åt det håll, som hans hjerta åstundade och hans tankar dock bäfvade för. Äfven i Amalias blick spårades utan svårighet en tår. Hon tog kaffekokaren åter på armen, neg vid dörren och gick.

[216]

TREDJE KAPITLET.
EUGÉNIE GUÉMAREZ’ EPISOD.

HJERTATS innerliga jemnvigt, eller den treflighet och glädje, som, om den icke gifver lifvet sitt behag, dock höjer det: denna obeskrifbara harmoni emellan själ och kropp, som icke blott förljufvar tillvarelsens lycka hos personen sjelf, utan äfven skapar täckhet och nöje omkring sig för alla i grannskapet – hvaraf kommer den? Detta lilla i lifvet, som, när det icke finnes, gifver oss tycket af att något omätligen stort saknas; men, hvilket, när vi besitta det, käns som nästan ingenting – hvad är det? Trefligheten är en färglöshet, men som innehåller all färg. Den är det goda samvetets mysterium.

En bof kan möjligtvis vara snillrik, han kan vara ögonblickligt förtjusande, han kan måhända till och med någongång intaga oss på det sätt och till den grad, att vi aldrig glömma honom; men aldrig finna vi honom treflig.

Baron Migneul tillhörde det slags menniskor, som man icke lätt glömmer, när man en gång lärt känna dem; man kunde ömsevis beundra och beklaga honom; men trefnad var icke den känsla, han spred omkring sig. När Amalia hade lemnat honom och åter befann sig i det fria, tog sig hennes bröst luft genom en suck, som tycktes gå ur det innersta hjertat. Så beklämd hade hennes ande funnit sig i sällskapet med en person, om hvars grundsattser hon viste intet, men för hvars religiositet hon befarade allt, och till hvilken hon likväl drogs genom en oförklarlig sympathi ända derhän, att hon kände sig vilja uppoffra mycket[217] af sitt lugn och sin lycka för att, ”om Gud gaf henne den nåden”, kunna i sin ringa och obetydliga mån verka till hans bättre. Tankfull återgick hon till sitt arbetsrum; men när lektionstimmen slog och hon såg Constance munter och ljuslockig komma in, försvunno alla moln från Amalias panna. Böcker och ritsaker framtogos; trefnad och arbetslust vaknade.

Det var en mathematisk förmiddag: med andra ord, Oscar borde infinna sig. Amalia stod händelsevis vid fönstret, icke för att hon såg ned på gården efter baron Oscar – det var ingen annan än Constance, som hade rätt att vänta på honom – men för att fönster väl ändock äro gjorda i ändamål att genomses. Oscar Ekensparre mätte verkligen också dernere gården med steg, som ej voro af de kortaste; och vid sidan af honom gick baron Migneuls betjent. Amalia såg att de samtalade, och att unga baron emellanåt runkade på hufvudet. Det klack henne i bröstet. Han har nu säkert fått höra om sin fars opasslighet, tänkte hon. Gud gifve att förhållandet dem emellan vore varmare och bättre, så skulle Oscar kunna tjena honom till glädje och hjelp. Men – jag förstår icke – några besynnerliga och ganska pikanta tvistämnen måtte vara på bottnen inom hela Gräseholmsherrskapet. Nå, det angår mig icke. Jag skall i dag bestämdt utföra det jag tänkt. Jag torde nog hafva sårat Oscar, kanske, genom mitt hastiga försvinnande ifrån honom i trädgården i går; men min mors befallning binder mig, jag kan och får icke gifva honom nyckeln till mitt uppförande. Rysligt måste det i alla fall förekomma mig, att han till följe af någon hemsk gåta skall finna sig hafva skäl att förbanna – o Gud – ett namn, som för mig är det käraste. Och jag sjelf skall icke få fråga honom hvad han menar? Om jag på något sätt kunde bemäktiga mig hans hemlighet – göra mig förtjent af hans förlåtelse för min gårdag – ja, jag skall – det skall jag – jag skall göra honom till viljes i det han begärt, han skall bli nöjd med mig, jag skall tala med friherrinnan, och – ja, det är sagdt – jag skall just i dag, nu straxt på förmiddagen, calquera gravurerna på de täcka, små toilettborden. Det skall hon säkert tycka mycket om, stackars friherrinna, det vet jag; och när jag kommer in till henne med mitt färdiggjorda arbete – Gud låte det lyckas! – så skall hon öppna sin själ för mig, och vi skola tala om[218] Frankrike, om hennes ungdom och om hennes far. Så skall Oscar få veta hvad han behöfver, och jag – – är viss på, att han icke skall missbruka hvad han hör.

Vid slutet af dessa vackra tankar vände Amalia sig om, ty hon märkte kammardörren öppnas och såg Oscar stiga in med sin vanliga plancherulle under armen. Constance, såsom ”yrhättan” i denna trio, var också nu efter öfligt bruk den, som leende, hastigt och med öppna armar sprang sin halfbror om halsen. Oscar besvarade visserligen hennes glada ”god morgon, söta Oscar” med sitt ”god dag, lilla Constance”; men han såg förstämd ut; han liknade en, som hade lust att vara ond och ”budera”, såvida sådant bara kunde göras möjligt i detta sällskap. Med en half och förlägen bugning visade han Amalia sin uppmärksamhet. Hon, som, efter hvad vi redan veta, befann sig i god och hjertlig sinnesstämning, neg med ett mycket varmare uttryck i sin morgongeste, men smittades straxt och icke så litet af den förlägenhet, eller hvad det var, som hon upptäckte hos honom. De yttrade icke ett ord till hvarandra.

Hans lektion med Constance tog sin början. Amalia, som genom sin mors försorg och till svar på sitt bref, deri hon bedt henne om underrättelse huru man rätteligen borde calquera på träd, fått sig nedskickad en liten förträfflig duodes, kallad ”Grundlig anvisning att aftrycka kopparstick m. m. på Trä, samt att varaktigt lackera dem,” ämnade sätta sig tyst och på afstånd i ena soffhörnet för att studera i sin bok. Hon ställde likväl först de tvenne toilettborden med sina små, nätta, ovala skifvor framför sig på golfvet, och vid sin sida i soffan lade hon ett antal ypperliga gravurer. Hon besåg än det ena, än det andra. Hon besåg aldrig Constance eller Oscar. Men då hon viste sig under dessa timmar vara öfverflödig för sin elev, ansåg hon sig ingenting bättre kunna företaga, än att calquera Napoleons bataljer.

Oscar hade denna lektion framför allt till pligt att fästa Constances uppmärksamhet på den besynnerligheten hos trianglar, att två sidor tillhopa alltid äro större än den tredje, ”huru man tager dem.” Men Oscar började i stället en tirad, som angick två vinklar vid basen i en – – ”aj! söta Oscar, det vet jag förut,” utbrast Constance, ”det är gammalt!”

Han besvarade henne med ett syrligt leende. Du har rätt, jag mins[219] nu hvar vi voro, inföll han. Låt se – kan du säga mig hvar vi voro? jag har lust att pröfva ditt minne en gång.

Constance såg upp på sin bror. ”Om jag mins rätt, så voro vi ingenstans!” sade hon. ”Och der skola vi börja i dag, det blir rol–”

Constance skall vara allvarsam, anmärkte gouvernanten från sitt soffhörn. Constance skall höra på baron Ekensparre med uppmärksamhet, då han är så god och vill lära henne något.

Oscars blod trängde ända upp till hårfästet (både ”baron” och ”Ekensparre”, det är nog mycket på en gång, tänkte han); men blodet hade likväl den godheten att löpa utföre igen, och han satt snart temligen blek.

Han steg upp, tog sig ett glas vatten ur karafinen, som aldrig uraktlät sin skyldighet att hvarje lektionsdags morgon stå fylld med friskt, präktigt innehåll ifrån Gemme-källa. Detta satte honom redan i en förnuftigare stämning. För att söka än högre upphjelpa sig, sade han: ”mamsell Lenoir är sysselsatt med någonting, tror jag? ett arbete? ah – skall här calqueras på träd?”

Jag ämnar försöka. Jag har aldrig gjort det förr.

”Hvilka vackra stycken! Jag ser, det är min mors största favoriter: slaget vid Pyramiderne!”

Och det här är Buonapartes gång öfver bron vid Lodi; det är ändå det skönaste af dem alla. Jag väljer det.

”Se! se!” – fortfor Oscar – ”ja, Lodi, det är och blir min älsklingsvue, det måste man kalla en djerfhet utan like. Österrikarnes kanoner på andra sidan om bron ljunga eld och död ur fjorton gap: se huru trång bron är? Buonaparte med fanan i hand störtar ensam förut i spetsen på den smala dödsbanan, och alla fransmän följa honom som lejon – det kallar jag!”

Hvad han alltid har för en lång frack! anmärkte Constance, som tog tillfället i akt, lemnade sina lektionstrianglar och sprang till soffan för att deltaga i samtalet. Hon hade många, många gånger förut sett dessa taflor nere hos sin mamma, och alltid fästat sig vid den franska generalens uniforms-frackskört, som visade så stor benägenhet att slå sin hjelte på hälarne.

[220]

”Det skall så vara, Constance, det är den tidens costume,” genmälte gouvernanten. ”Tror icke baron, att friherrinnan skall tycka mest om denna tafla?” fortsatte hon, till hälften vänd emot Oscar; ”det skulle roa mig bra mycket, att lyckas i calqueringen. Jag skulle då gå ned till henne med mitt lilla bord i afton. Jag skulle nalkas sängen. Jag vet förut, att Napoleon Buonaparte har mycken inflytelse hos henne. Tror icke – tror icke – att – jag menar – friherrinnan och jag skola härigenom lätt nog komma att tala om – vissa saker.”

Förvånad och med en strålande blick såg unga baron upp på interlokutricen. Hon tänker verkligen på min begäran! utropade – nej, han utropade det icke. Men säkert var, att allt missnöje eller fruktan sedan i går, och all hemskhet, som han på morgonen insupit till följe af något prat, ”hvarförmedelst” Migneuls betjent låtit honom veta, att Amalia nyss samtalat med hans far och gjort det ända till den grad förträffligt, att begge gråtit: allt detta jordiska stoft såg sig nu på en gång bortblåst ifrån den goda, ömma, varma ynglingens sinne.

Ett högst förträffligt förslag! svarade Oscar. Amalia – fortfor han och anslog åter sin förtroliga ton – hör, låt oss calquera alla tre: en dags trubbiga vinklar gå förlorade för lilla Constance, men kan det göra någonting?

”Ack nej, det gör icke det bittersta!” utropade Constance, utan att afbida gouvernantens dom. ”Det skall bli roligt! ack hvad det skall bli roligt!”

Amalia svarade med blicken till hälften ånyo sådan, som i går afton. Hon svarade i sjelfva verket ingenting. Men Oscar såg, det oaktadt, att hon gaf sitt bifall till förslaget.

Nu vardt det helt annat utaf i lektionsrummet. Constance blef den första, som började sin verksamhet med att röja de mathematiska plancherna ifrån sitt bord och lägga dem helt hastigt in på bokhyllan. Amalia öfvergaf sitt soffhörn. Oscar befann sig redan på golfvet; alltså begynte calqueringen med det, att alla tre under stor munterhet och oordning gingo omkring i kammaren.

”Det måste verkligen vara en ganska vacker konst: jag vill lära mig den i grund,” sade Amalia.

[221]

Här är ju allting som behöfs, redan anskaffadt? sade Oscar. Min Gud! pimpsten och skäftgräs att gnida bordet med? ser jag icke sepia? nå, men det kan vara öfverflödigt; när man har skäfte, kan man undvara sepian.

”Nej, Oscar, nej förlåt mig,” afbröt Amalia. ”Här står i boken, att man först skall slipa bordet fint och glatt med pimpsten eller skäfte; men slutligen bör man, för att få trädet alldeles slätt och halt, begagna ”saepia eller så kalladt sjöskum, hvaraf piphufvud göras” – se här pagina 5, läs.”

Ja, och allrasist – inföll Constance – skall man gnida med kläde eller flanell för att borttaga hvartenda spår efter slipningen – se här, läs. Tag hit, ack! hvar ha vi vår flanell nu igen? Der är remsan, det var präktigt. Söta bror Oscar, gå på med pimpstenen och låt mig få gnida efteråt med flanellen, det gör jag så bra.

”Må ske,” sade Oscar. ”Men hvad tänker Amalia sjelf välja för en del af arbetet?”

Jag skall förbereda gravuren till aftrycket. Det är minsann också någonting ganska angeläget, och beskrifves sidan 7. Dertill fordras saltvatten, och det har jag här på fatet. Deri skall jag nedlägga och blöta gravuren, medan herrskapet slipar bordet. Jag tar bataljen vid Lodi och lemnar slaget vid Pyramiderna, så länge. Saltvattnet har för afsigt att upplösa papperets beståndsdelar, så att det skiljes ifrån sjelfva de graverade figurerna, dem man vill fästa på sitt bord.

Det muntra arbetet börjades. Visserligen bar man sig ganska förnuftigt åt, men så mycket på tok gick det väl ändock alltid ibland, att det gaf thema till en scherzo. Denna scherzo blef gunås endast trestämmig, emedan personerna icke utgjorde flere; men Napoleon, som låg i saltvattnet, kunde utan svårighet anses för hela nöjets grundbas eller fjerde stämma; och så hade man på det sättet sin musik i qvartett, hvilket är det rätta.

Mången lefver här i verlden, både fruntimmer och karl, som icke vet huru man calquerar. Det tillhör likväl sådana ämnen, som man kan lära sig. Amalia upptog efter en vederbörlig stund det i vattnet genomdränkta slaget vid Lodi, och torkade det högst omsorgsfullt genom att inlägga[222] det emellan läskpapper. Bordet hade under tiden vunnit den allrafullkomligaste glatthet och frihet från ripor, tack vare Oscar och Constance. Amalia tillsade derföre nu sina vänner att upphöra med gnidningen, ty allt har en gräns. ”Vi måste tänka på fernissan,” sade hon.

Hon framtog ur chiffonieren sin flaska med den makalösa fernissan N:o 1, bestående af 4 lod mastix, ¼ lod gummisandriac, 1 lod venetiansk terpentin och 5 lod alkohol. ”Kors hvad den luktar godt!” sade Constance, hoppade på golfvet och slog ihop händerna.

Nu gick man till hufvudsaken. Först beströk man bordskifvan med fernissa, likväl helt tunnt – ”för all del tunnt! tunnt, Oscar!” utropade Amalia. Och ej det ringaste ställe på skifvan fick lemnas obetäckt; ty det kunde lätt förorsaka, att hela aftrycket misslyckades, försäkrar pagina 9.

Sjelfva Lodi beströks derefter äfven med samma fernissa; men se, det skulle deremot icke ske alltför tunnt – ”litet tjockare! litet tjockare, Oscar!” ropade Constance, som hört ur beskrifningen huru papperet borde behandlas.

Nu kom den vigtiga epoken, att gravuren skulle läggas – med stycket nedvändt, förstår man – på bordskifvan, och precist så, att den kom till den plats, der man önskade hafva den. Sådant verkställdes af Amalia sjelf. Det gick lyckligt. Sedan gravuren blifvit bordlagd, strök och tryckte hon med handen papperet intill trädet så nära, tätt och noga, att ingen luft fick stanna emellan.

Arbetets sista period inträffade. Bataljens svarta figurer hade genom fernissan fastnat vid bordets träd; det var bra; men papperet sjelf måste slutligen bort. Det gick så till, att Amalia först läste i sin bok sidan 10 raderna 8, 9, och derpå, efter deras vilja, doppade sina fingerspetsar i saltvattnet. Så började hon varsamt afgnida papperet, hvilket låg med sin baksida uppvänd och ännu var vått. Hon aflöste småningom på detta sätt de allra små subtilaste pappersremsor i form af rullar – ”försigtigt! försigtigt, Amalia!” utropade Oscar härunder flere gånger. Ty det var minsann icke lappri, att med så skickligt och nätt finger gnida upp och bort allt papper, att de inunder varande fransmännen icke skadades, utan slutligen syntes friska och raska på bordskifvan, stående fasta och stadiga, som om ingenting bekommit dem.

[223]

Alltid sitter likväl något litet pappersfjun qvar. För att fullända företaget tar man således sist en våt borste – en tandborste, ty den är artigast och bäst – och öfverfar skifvan helt nätt med den. En pensel med fin borst kan äfven med fördel göra gagn. Oscar var den person i laget, som borstade.

Sedan det calquerade torkat, stack Amalia en ren pensel i mandelolja, öfverströk dermed alltihop, och gned in den angenäma oljan. ”Vi skola nu lackera!” slöt hon.

Nå men hvad det blir skönt! hvad det blir skönt! utropade Constance, då de i början dunkla figurerna småningom allt mer stego fram i dagen och syntes tydligare, klarare, ljusare på bordskifvan. Men hvad ser jag? hvad! hvad? – fortfor hon – Buonaparte har ju ännu sina långa frackskört qvar? och vi som gnuggat honom så dugtigt!

Bror Oscar ärnade vända sig till syster Constance för att försäkra henne, att emot fransyska revolutionens generalskostym ingen hjelp fans, då han i stället föll på den tanken att icke säga henne någonting, utan vända sig till Amalia, och låta den lilla tioåriga flickan skratta, roa sig och hoppa kring det lyckligt fulländade bordet, bäst hon ville.

Oscar och Amalia befunno sig således, ett stycke ifrån, i samma fönsternisch, der hon en gång vaxade tråd, men han – blygdes då för hvad han gjorde.

Nu samtalade de: vi skola icke säga hvarom. Ord, som man aldrig glömmer, behöfva aldrig upptecknas.

Men vi, läsare, som på långt när icke hafva så roligt, som Oscar, Amalia och Constance, finna rådligast att nu låta hela dagen på en gång vara slut; likväl icke alldeles slutad, utan så der ungefär vid klockan sju, half åtta på aftonen. Gamla baron hade ingen sett ute; han hade hvarken infunnit sig till middagen eller theet; likväl hörde man genom betjeningen, att han icke hade lagt sig, utan spatserade fram och tillbaka i sitt rum, så ofta han icke skref eller läste.

Mot aftonen gick Amalia, efter vanligheten, in i friherrinnans sängkammare. Den sjuka hördes draga lätta, men mycket korta andetag. Hon förekom Amalia ännu mera aftynad än förra gången; men när hon emot den inkommande öppnade sina ögon, glänste de, och blott på den[224] ofta återkommande hostan kunde man upptäcka sjukdomens hem. Lika litet nu, som nånsin, syntes läkemedel i friherrinnans grannskap, och hennes beslut att aldrig sätta sig under doktorers vård måste hafva tillhört dessa med absolut oföränderlighet fattade föresattser, som man kunde kalla mathematiska: de voro verkliga propositioner. I detta, liksom i mycket annat, var hon oböjlig; ”min far hatade alla mixturer”, var hennes enda svar, hennes enda skäl.

Desto böjligare och mildare visade hon sig i åtskilligt annat; fast icke i allt. Hennes röst hade fått tycket af en svag flöjt, och när hon yttrade sig, lät det mången gång, som hörde man ljudet från en, hvilken redan blifvit en ande. Då gouvernanten inträdde, gaf friherrinnan sin kammarjungfru den vanliga vinken att gå ut; ty många stora ämnen, och af finkänsligaste slag, utgjorde Eugénie Guémarez’ högsta nöje att få samtala om; Amalia gaf henne detta nöje; men friherrinnan ”generades” af att öppna hela sitt sinne i närvaro af en ”kammarjungfru”. Entendezvous? tillade hon alltid, ifall kammarjungfrun åtlydde vinken långsammare, än hon borde, och icke aflägsnade sig så hastigt, som en vederlagd satts. Detta, som förekom förnämt och litet hårdt, skedde dock alldeles icke för rangens skull; men Eugénie var en gång sådan, att hon svårligen kunde fatta, det en ouppfostrad skulle förstå henne eller ens begripa hvad hon menade med de ”stora ämnena”. En så mycket högre utmärkelse var det då för Amalia, att friherrinnan i hennes sällskap öppnade sin verld ”sans reserve”; att hon till och med dagligen mer och mer längtade efter denna flickas umgänge, hvars ”conversation” tillät henne att ingå i de subtilaste sferer. Eugénie Guémarez var icke aristokratisk i bördens mening, ty då skulle kammarjungfrun och Amalia hafva varit lika förkastliga begge; men hon var det i själens mening, enligt hvilken ”bildning” gaf menniskan sin enda rang, och följaktligen hvarje obildad befann sig under all kritik. Skada blott, att denna hennes aristokrati i själsmening var så half, emedan hon inskränkte bildning till ”esprit” och ”raisonnement” allenast; och på grund af denna trånghet i definitionen var det, som kammarjungfrur och hvarje person på folkets höjd i friherrinnans ögon hade inemot ingen betydelse: ty de voro ”ohyfsade”. Men hon kände sig fallen att omfatta hvar och en af äfven[225] sådane med värme och utan allt hinder ifrån bördens sida, så fort och med vilkor att de uppkommo på linien af det, som hon kallade bildning. Eugénie Guémarez var således i sanning demokrat, men hon var en aristokratisk demokrat; och det är så, som de flesta hyfsade fransoser äro det än i dag. Denna urskilnad är vigtigare än man tror, och att anmärkningen här gäller ett fruntimmer, finner sin ursäkt deruti, att på det franska lifvets horizont har i sociala frågor och ofta i sjelfva den högre politiken qvinnan en betydelse och verkan, hvarom man i andra nationer hyser föga begrepp. Qvinnan är här raisonnée och har sin utmärkelse i esprit: deri ligger på en gång hennes värde och tillika också hennes ovärde. Men det fransyska är så. Franska folket torde, öfverhufvud och med billiga undantag förståddt, kunna kallas ett mathematiskt slägte. Mathematiken är af alla vetenskaper den mest demokratiska, ty den fordrar till vilkor för sig ingenting annat än sjelfva menniskoförnuftet, allas medfödda egenskap, ehuru i litet mer och mindre mån. Likväl måste man tillägga, att mathematiken är ganska aristokratisk, emedan den erkänner föga något för sant, utom sig sjelf: religion, idéer, fantasi, artistisk undulation (såvida våglinierna ej visa sig i thes bestämbara), hvad värde har allt detta i mathematikens ögon? Det är alltihop kammarjungfrur. Lifvets högre mysterier, såvida de utgöra mysterier för tanken, huru betraktar mathematiken dem? som inbillningar, som pöbel i bildningens verld. Hafva vi då orätt, om vi tillägga det mathematiska sinnet karakteren af demokrati, men af en aristokratisk demokrati? När en menniska står framför oss med detta sinnelag, så kommer ifrån henne emot oss tycket af en känsla, så sublimerad till tanke, att vi möta ingen känsla alls, ehuru allt är känsla. Förstår någon detta? Det är ett hjerta, så uppgånget, så uppsupet af hjernans makt, att bröstet sjelf fallit tillsammans, andedrägten höres tunn och nära förgången; men rösten är klangfull, ehuru späd, och hvarje ord låtande som ur en aflägsen, hemlighetsfull ether. Detta, allt sammanlagdt, torde vara Hektik i universal mening. Eller är det något annat.

Redan åsynen af det lilla bordet, som Amalia bar under armen och som friherrinnan genast upptäckte vid gouvernantens inträde genom dörren, fägnade henne så, att hon uppreste sitt hufvud och stödde det[226] med armen emot kudden. Sedan kammarjungfrun aflägsnat sig, nickade hon åt Amalia att taga sig en stol och sätta sig nära sängen.

”Huru snäll i arbeten!” sade hon och lutade sitt hufvud med en gillande mine fram emot toilettbordet.

Jag vet icke om vi rätt lyckats, svarade Amalia. Jag vågar icke heller komma rätt nära med skifvan, ty lackeringen har icke ännu hunnit torka. Valde vi i friherrinnans smak, då vi togo taflan öfver Lodi?

”Hvilka vi?

Constance och jag hafva arbetat tillsammans härpå.

”Jag tänkte – Manouel – han vet således icke härom?”

Baron Migneul har icke i dag visat sig; han har hållit sig inne på sina rum.

”C’est ça. Han undviker – han vill icke så gerna se mig i min sjukdom. Min aftyning smärtar honom. C’est ça. Och det gör ingenting: vi blifva på ett annat sätt i en annan verld, mademoiselle: jag blir frisk: våra gestalter förnyas. Vi skola icke tala derom. Ganska bra valdt – väl valdt – väl calqueradt – och Constance kan detta redan?”

Hon har varit med ifrån början till slut.

”Och det är visst? Mycket bra. Jag icke vet, mademoiselle, om jag skulle dö innan jag lefver längre, huru jag skall kunna visa i allt hvad jag är mademoiselle tacksam. Vi förstå hvarann, Amélie? den ena menniskan kan icke stort gifva den andra, vi dö ifrån det vi hafva att gifva, men att vara i tacksamt hjerta – non – att vara tacksamma i våra hjertan, det kunna vi. Tacksamhet är den renaste religion. Tro mig, mademoiselle, det är icke vidskepelse, om en menniska bevisat något åt oss, något godt, det är en verklighet och icke en dikt: låtom oss vara tacksamma deremot, eller vi hafva ingen religion. Gif mig Amélies hand, för min lilla Constances skull, säg mig huru skall jag kunna rätt visa min tacksamh– jag är Amélie mycket skyldig, mycket mycket.”

Ingenting, min friherrinna. Jag har allt hvad jag behöfver, mera än jag behöfver.

”Vraiment? Det är dock en mindre ren religion, stoltheten. Hvarföre stolt? Det är lika ljuft att emottaga, som att gifva: tro mig. Jag knappt vet hvilketdera som är i företrädet för det andra: det är mensklighetens[227] kedja, då vi äro länkar alla tillsammans: den ena gifver och den andra tar, den ena tar och den andra gifver. Jag har varit lycklig då jag gifvit, Amélie; men jag har varit lyckligare då jag emottagit.”

Tro icke att jag är stolt, min nådiga friherrinna.

”I sanning. Min far var också en man af fierté: en Napoleons man och revolutionens barn: han uppfostrade mig. Ingen flicka var fière, var stolt så som jag; och jag trodde då, att deruti bestode de bästa seder, den renaste culte. Men hjertat har öfvervunnit mig sedan, och känslan har lärt mig, att det är menskligare, renare och ädlare att emottaga, än att icke emottaga.”

Friherrinnans far –?

”Var en vördnadsvärd karakter.”

Under Napoleon –?

”Var artilleriofficer: det är samma militäriska carrière, som också den store kejsaren först öppnade sin bana med.”

Och han stupade i något af den store Napoleons ryktbara fältslag?

”I det ryktbaraste. Vid Waaterloo.”

Det måste vara förskräckligt, att veta sin far hafva förgåtts på det krigiska tumultets rysliga valplats – en far! o Gud –

”För fäderneslandet? och för äran? och för att rädda sitt tidehvarfs största man? Det är icke rysligt, tro mig, min bästa. Vi skola alla dö: men huru? hvar? när? På detta ömkliga läger, i denna säng, är denna valplats bättre? Jag tror icke. Jag tänker på min far så, som jag minnes ärans gud; och när jag skall öfvergå till ett annat land, blir hans den hand, som sträcker sig emot mig, att leda sin dotter genom okända, hemlighetsfulla rymder. O om Amélie viste huru det käns att hafva en sådan far – veta sig hafva haft en far, som lefde för tidehvarfvets största tanke, och som fick dö då denna tanke föll. Waaterloo var ett nederlag, mademoiselle; men för dem, som stupade der, var det ärans högsta glans. Är icke jag en enthusiast, goda Amélie? förlåt mig för det: jag står vid dödens gräns. Jag är född i ett skönt land, och i detta lands skönaste landskap”.

I södra Frankrike? lågo fru friherrinnans egna gods i nejden af Perpignan?

”Mina gods? I min fars ätt voro en gång stora egendomar, men revolutionen[228] tog hvad fosterlandet och tiden kräfde ur vår hand, som ur allas. Vi sörjde icke. Vi voro ej af jord, men af ande: vår religion var icke egennyttans. Vi voro af hvad man före revolutionen kallade adel. Gods och namn försvunno i blod och eld. Hvad egde vi qvar? Menniskan. Och det var nog; det var allt, Amélie. Sådan är tidehvarfvets stora tanke, tro mig. Min far blef tidigt sanningens vän; han arbetade, förvärfvade sig kunskaper, lade sig på krigets yrke, som fosterlandet då behöfde; artilleriet älskade han högst, mathematik blef hans stora studium. Jag var hans enda barn; redan i mina späda år började han inplanta hos mig hvad jag aldrig glömt. Napoleon blef den största man för mina ögon: min far, den käraste jag viste: rita och geometri min sysselsättning, mina nöjen. Så lefde jag i ett land, som en gång var det fria Frankrike. Egendom besuto vi icke der.”

Icke det? Så. Men friherrinnan kom till Sverige –?

”Här stanna vi, Amélie. Jag har talat om detta förut, och tro icke att jag vill såra. Hvar och en har sitt fädernesland: Constance skall älska Sverige i mitt ställe, så förlåtes det mig, att jag – hon skall älska Sverige så, som jag Frankrike.”

Men jag vill minnas man hade sagt mig, att fru friherrinnan varit i Sverige redan innan baron Migneul reste till detta land?

”Det är mer än sant. Mitt öde ville att jag skulle till norden: dock, hvarföre talar jag om ett öde? jag skall så gerna berätta det sanna häraf. Jag bodde i Paris under all den sednare tid, då min far for i de stora kejsarkrigen i Tyskland, i Ryssland och slutligen hemma i Frankrike. Min mor var för längesedan död, jag har af henne ett ganska svagt minne. Min far höll således mig uti ett hus, en rik bankiers hus i Paris, svenskt till ursprunget, Hagermans. När efter slaget vid Waaterloo och Napoleons andra fall de allierade öfversvämmade Frankrike – hvad skulle jag göra? för en flicka, som jag, var Paris rätt afskyvärdt då. Hela Frankrike stod för mig som en graf; jag ville bort, bort; ty jag var ung den tiden, jag längtade ej sjelf till grafven som nu. Hagerman hade en bror, äfven svensk, men bosatt i Sverige, i Ystad. På ett af sina besök i Paris hos bankieren, sin bror, hörde han mig utbrista i klagan och sorg: då jag önskade öfvergifva Frankrike, tillbjöd han mig en resa åt norden[229] jemte den familj och det öfriga sällskap, hvari han sjelf deltog. Jag antog detta förslag, jag hoppades att tiderna skulle förbättra sig i Frankrike, och i Sverige kunde jag vara till dess. Penningar egde jag få eller inga; men den parisiske bankieren Hagerman är en af de ädlaste män. Jag känner icke i huru stor skuld jag kom till honom; det har också i sednare tider blifvit liquideradt, det vet jag. Emellertid var jag i Sverige, Amélie. Ystad i detta Skåne – (Ystad ligger ju i Skåne? eller misstar jag mig? rätta mig, jag ber!) – blef min första boningsplats i mitt nya fädernesland. Alltid stodo mina tankar på Frankrike; men tiderna gingo icke uppföre. Så såg mig slutligen här i Skåne en man; han önskade min hand och tillbjöd mig sin; det var baron Ekensparre. Det var en enklings kalla hand han bjöd mig, Amélie; men jag tog hvad som räcktes mig; ett soutient är godt för den fader- och moderlösa, för den, som förlorat sitt fädernesland, den, som saknar hopp och i framtiden ser ingen tid. Jag vet icke om han älskade mig, eller hvarföre, om så var, han kallade mig med sköna namn. Såsom vilkor begärde jag dock, att ej fästas vid Sverige: jag längtade till mitt söder. Baron Ekensparre villfor allt, han sålde sina egendomar och vårt lif blef sedan en resa tillsammans. Jag skall icke säga hvad som vidare följde. Min följeslagare dog i Nizza, och jag var då ännu ung. Jag lärde snart känna hvad det är, att vinna en mans varma hand, som icke är en enklings. Det är sant, att jag blef gift för andra gången, men jag älskade för den första. Förstår Amélie det ämne jag talar om? Vi äro fruntimmer begge. År skilja oss: kanske icke så förfärligt många år ändå: men utseendet. Det är ljuft att älska med själ och ether, Amélie: det är icke så ljuft att icke lika älskas tillbaka.”

Amalia såg upp –

”Nous sommes là. Men förstå mig, Amélie. Så varmt, så outsägligt, så öfverlemnande har ingen älskat, som Manouel. Vi hafva rest tillsammans: vi hafva varit i Frankrike. Men der gick tidehvarfvet ej ännu upp. Vi reste bort derifrån och kommo i alla land: Manouel var alltid Manouel. Och han är så alltid ännu. I grunden är han det, förstå mig! i grunden, i det evigt sanna hos sig, älskar han mig lika mycket ännu, som alltid. Blott i sitt yttre har han stundom – och detta har på sednare tider[230] allt mera tagit till – han har undvikit, att visa mig sin ömhet, att låta mig se det sanna behag, som han hyser till mig.”

Hvilken hjertats hemlighet skänker mig fru friherrinnan? men jag bekänner, att en sådan gåta förstår jag icke. Skulle baron Migneul neka sig sjelf den högsta af all glädje, att visa en älskad sin kärlek?

”Amélie! räck mig handen –”

Gouvernanten gaf friherrinnan sin hand, och hon tryckte den med en liflighet, som hade det varit en systers; en häftighet, som hade det varit hennes bästa väns. ”O – utbrast hon – om jag blott kunde få denna gåta löst! Manouel undflyr mig, han låter vara att se mig, jag vet att min kärlek gör hans himmel – hvarföre skall han då undvika mig sjelf?”

Amalia teg, under allt större bestörtning, och hon påminte sig ett och annat af de ord, som hon hört baron Migneul yttra.

Men friherrinnan fortfor. ”Amélie är en fin observatrice: hon ser och hör alla i huset: hör äfven honom, medan jag ligger här på min arma säng. Kunde – jag menar, vore det möjligt, men det är väl icke så? – så skulle min tacksamhet emot Amélie vara obegränsad. Ach min Gud! vore det mig beskärdt, att en gång innan min död få svar på detta outsägliga hvarföre? Men jag får det icke.”

Då hon härvid under tyst smärta fällde sitt hufvud emot kudden och strida tårar togo sin väg öfver så bleka kinder, böjde sig Amalia ned öfver den sjuka, och hon kunde icke återhålla sin egen känslas utbrott. Den ungas tårar voro lika varma, lika klara; men de hade icke sorg till ursprung. Friherrinnan såg henne gråta; då upplyfte hon sina armar och slöt flickan till sig så tätt, så varmt, så obeskrifligt. ”Jag eger en vän på jorden!” hviskade hon, och hennes röst lät så sakta, som ett echo på andra sidan om sjön.

Milda nåd, som Gud har skänkt oss, att i ögats flod få tömma sorgens kalk! Milda tröst, som efter tårar kommer! Jordisk glädje få vi ej, men – som azuren spänner svalt och stjernklädt fäste öfver nattens land i mörka timmar – så går den stora anden genom stormen i vår själ: spänner svalkande en duk deröfver till ett värn mot minnets makt och furier, själen smälter i förhoppning, säll och vaknande till ljus och bättring, att få komma till en högre himmels helga hem.

[231]

Eugénie Guémarez reste sig åter upp, satte sig mot sin kudde och tog sin hvita silkesknytning i handen. Amalia satt vid hennes sida.

”Det är detsamma,” sade friherrinnan med oskrymtad och ljuf resignation. ”Svaret på min fråga må uteblifva; hvad gör ock det? Jag dör. Alla skal brista och alla slöjor falla bort. är han min, och han behöfver frukta intet för att visa mig huru han älskar den han älskar.”

En lång tystnad följde, och Amalia, fördjupad i underbara tankar vid de föreställningar om det andra lifvet, som friherrinnans ord väckte hos henne, afbröt icke den högtidliga pausen. Efter en stund höll friherrinnan hastigt och oväntadt upp med sitt arbete, såg på Amalia och sade:

”Amélie! låt oss tänka den tanken, att vi begge två äro döda: den stunden kommer en gång. Låt oss tänka, att vi begge råkas då: se på mig!”

En liten lätt rysning öfverfor Amalia.

Hon tog Amalias hand och sade: ”lofva mig heligt och oföränderligt ett ord –”

Amalia tryckte den hvita, fina handen, som liknade en redan aflidens.

Eugénie fortfor: ”lofva att vara min verkliga vän der!

Amalia kysste den hand, hon höll.

”Lofva mig ovanskligt och säkert ett ord – Manouel få vi begge se der – hör mig, Amélie! – men, innan jag kommer till det jag menar, måste jag göra en liten – en ingress – Amélie! tro mig, jag är menniskokännare, physiognomist, phrenolog, var säker: jag ser på denna sköna panna – hör mig! en stund, som denna, är icke smickrets ögonblick – nog af: tro mig, Amélie blir efter döden detta, som inom sekten kallas ängel, en god ande, en seraf –”

Amalia drog hastigt sin hand undan af förskräckelse för den talandes uttryck.

”Nej, låt mig behålla handen: Amélie blir som jag säger. En god, en himmelsk, en ren ande: icke straxt, det säger jag ej, men snart. När vi då råkas der, och Manouel kommer i vårt sällskap, så hör! om det skulle hända då, som säkert icke händer, men jag säger blott – skulle det äfven då vara någonting, som vill skilja honom och mig, någon gåta, likasom[232] här nu – Amélie! var då vår vän. Tag hans hand och lägg i min, och blås molnet bort emellan honom och mig. En god ande förmår sådant. Lofva mig min begäran, och jag tar den med mig i grafven!”

Amalia fann någonting så oändligt rörande i denna bön, och tillika något så billigt emellan tvenne förenade hjertan, att hon – – tänk, om hon nu genom ett ja skulle hafva förbundit sig till någonting för hennes egen mor så utomordentligt förskräckligt, ehuru hon i denna stund icke kände hvad bönen innebar?

Amalia svarade: icke blir jag det, som min friherrinna säger. Men det lofvar jag, att i en annan verld skall jag, såvida Gud gifver mig makt och tillåter det – jag lofvar ingenting! blott hvad Gud bifaller, skall jag göra.

”Jag är nöjd med detta. Jag är nöjd med hvad Gud tillåter emellan Manouel och mig,” sade Eugénie mildt och undergifvet. ”Du skall få se, vackra ande –”

Hon afbröts af ett ljud och slutade. Dörren till sängkammaren öppnades. Det var ett bud om att aftonen stod serverad; och frågades tillika, om friherrinnan befallte någonting? Mamsell Lenoir, som i friherrinnans ställe alltid var nödvändig värdinna vid bordet, steg upp och tog god natt.

Friherrinnan svarade, att hon ville ingenting vidare. Hon nickade sitt afsked, vänlig, glad och försonad med lifvet. Sedan Amalia utgått, sade hon: ”vi råkas i en bättre verld, hjelp och frid förestår oss alla. Hvad vi här upplefva, är blott en liten episod.” Hennes ögonlock slötos, hon insomnade angenämt och stilla.

[233]

FJERDE KAPITLET.
PROCESSEN BLIR VERKLIG. RÄTTEGÅNGENS HÖGSTA INSTANS.

VI begripa utan svårighet, att tvenne partier voro ganska otåliga och angelägna om att förnimma fortgången af sina förehafvanden. Å ena sidan måste Elbers och hans vänner intressera sig att få veta, huru Oscars underhandlingar på Gräseholm slogo ut. Elbers sjelf hade, jemte Ortolan, åtföljt unga Ekensparren på hemresan ifrån Christianstad; men icke tagit in på Gräseholm, dels för att icke väcka misstankar der, dels och mycket derföre, att de af baron Migneul, med hvilken de ingen personlig bekantskap hade, icke behöfde vänta ett alltför varmt emottagande. De stannade således på en liten gård i grannskapet, der Elbers egde bekantskaper: samma gård, dit de förr en gång på ett par timmar drogo sig tillbaka, den der märkvärdiga eftermiddagen, då de endast afvaktat friherrinnans utfart på sjön med sina barn, för att infinna sig på Gräseholm och göra sina vigtiga affärer i bibliotheket. De hade nu stigit af på detta ställe, Ymsie, för att befinna sig nära till hands åt Oscar; och han skulle enligt öfverenskommelse vandra genom den täcka bokskogen öfver till dem med underrättelser, så fort han fick några. Oscars fasta beslut var, som vi veta, att söka inhemta kunskap om sin stjufmors förmögenhet ifrån egna föräldrar, och först derefter afgöra om han skulle processa eller icke. Vid aftonmåltiden, då Amalia lemnat friherrinnan och inträdde i salongen för att ”fungera” såsom värdinna, vexlades flera ord emellan henne och Oscar; det är klart. Han fick då veta just hvad han önskade. Eugénie Guémarez hade från sin slägt ingen egendom medfört. När Amalia lemnade honom den uppgift, han begärt, gjorde[234] hon det visst med upprepande af samma vilkor, som hon från början fästat vid åtagandet af detta uppdrag, ”att ingen skada skulle göras friherrinnan”; men så lifligt än Oscar tackade sin Amalia för den utmärkta tjenst hon gjort honom, och huru mycket han än försäkrade henne, att någon ”skada” aldrig skulle komma i fråga, kunde han dock ej neka sig, att en stor sten fallit ifrån hans bröst, då han erfor, att nu det förnämsta hindret – det, af ”inre consideration” – blifvit undanröjdt för honom, att utsöka sin lagliga rätt. Ty med Migneul tänkte han alldeles icke ”krusa”, ehuru det var gifvet, att han i ingen händelse ämnade neka honom det ”hyggliga apanage till döddagar”, eller att uppgöra ett sådant godt arrangement, hvarförutan en advokat af Elbers’ högstämda lynne redan från början förklarat sig icke vilja vara hans ombud. Ett apanage behöfde derföre icke göras för öfverflödigt, ett arrangement kan tilltagas måttligt. Om allt detta yttrade Oscar likväl intet ord till Amalia. Då han om aftonen slutligen skildes ifrån henne och tog det hjertligaste godnatt, gick han upp till sin och sin brors kammare i stora herregårdstankar, klädde af sig, lade sig och somnade som en godsegare. Underst bittida morgonen derpå stod han upp och begaf sig till Ymsie. Der kan man vara säker att det rådplägades.

Å andra sidan, åter, kände sig gamla Rutfors icke litet angelägen, att baron Migneul måtte taga något afgörande steg, antingen för sin snara utresa, som Rutfors helst önskade, eller för de farliga och förargliga begge unga personernas aflägsnande från Gräseholm; hvarvid han dock inom sig tillstod, att det sednare, ehuru mycket det än kunde fägna honom personligen, likväl endast vore af ett ganska underordnadt gagn i juridisk väg. Hela dagen efter samtalet i penninghvalfvet hade baronen hållit sig inne på sina rum, ”utan tvifvel i öfverläggningar” – tillade Rutfors för sig sjelf vid den underrättelse betjenten gaf honom härom – ”och det har jag ingenting emot, allenast funderingarne icke räcka för länge.” Den beskedliga betjenten hade naturligtvis också sagt åt honom (lika riktigt som åt herr Oscar), att ”mamsell på morgonen varit inne hos Hans Nåd och gråtit”, en uppgift, som Rutfors, sittande på sin trebensstol och med pennan högt i luften, adderade till sina öfriga kunskaper på det sättet, ”att, Gud vare lofvad! gouvernanten till en början åtminstone[235] fått sig en lexa, hvilken vore att betrakta som första varningsgraden. Allt detta är dock endast lappri och palliativer!” slöt den omtänksamme och kloke mannen; ”jag önskar att Hillner snart tar ett mera afgörande steg, och ett som duger.”

Hvad baron Migneul egentligen gick på sitt kammargolf och tänkte på, utgjorde emellertid en hemlighet för Rutfors. Mer och mer fördjupade sig baronen i de betraktelser, som vaknat hos honom ifrån den stund, det nästan förvandlat sig till en ”fix idé”, att den gouvernante, som anländt till hans hus, måste vara en dotter till hans älskade, hans öfvergifna Sofi. Minnet af alla yttre faror förbleknade nu vid de taflor af inre intresse, han såg upprulla sig för den rörliga, lättretliga inbillningen. Han erkände visst, att någonting förskräckligt kunde förestå både honom sjelf och alla dem han varmast älskade, och att ett hastigt aflägsnande ifrån landet derföre kunde blifva det rådligaste. Men att verkställa det utan att först se Sofi, upprörde hans själ så djupt, att han fann utförandet omöjligt. Gåtan af Amalias person och hvem hon egentligen var, stod också för Migneul i en så vinkande gestalt, att han nödvändigt måste skaffa sig en upplösning på den. Ingenting vore väl enklare, än att fråga henne sjelf. Men hvarje gång han föll på denna utväg, bäfvade han i hela sitt väsende vid det ord, han fruktade få höra. Det namn hon bar, och som han icke kunde hafva minsta skäl att anse pseudonymt, sammanlagdt med det utseende, som hennes späda och ofta till uttrycket infantila gestalt gaf henne af högst sexton eller sjutton år, vilseförde Migneul ifrån rätta spåret; och det stod för honom som en alldeles afgjord sak, att såvida flickan vore Sofis barn, så måste också Sofi hafva ingått ett nytt gifte. Hans suckar gingo härvid ur bröstets djupaste hemvister, han gjorde oupphörliga slag öfver sitt golf, och när aftonen slutligen kom, beslöt han att lägga sig tidigt, utan att till en början afgöra något annat.

Äfven den, som förbrutit sig, eger ännu en fader i det hem, dit inga blickar nå; och ett heligt språk säger, att han låter sin sol uppgå öfver onda och goda. Menniskan gör sina utkast, men en försyn leder dem. Hvem skulle trott nåden här vara så stor, att en djup, men icke tung, en stilla och stärkande sömn fick gjuta sin barmhertighet öfver Hillners[236] trötta hufvud under den natt, som kom? Utan hopp om ro hade han lutat sin tinning ned emot kudden på ett ställe, der det ännu kändes som svalast på örngåttsvaret. ”Det blir väl också snart varmt här, och då får jag flytta mig!” hade han sagt till sig sjelf med tyst och resignerad förtviflan. Alla hans tankar och strider kändes likväl, nu så länge, uttvistade; sinnet sjönk tillsammans, en oväntad ro infann sig. Ingen dröm kom.

Då morgonen anländt, och det redan icke en gång längre var tidigt, vaknade han, kände mod och något hopp: en strimma af glädje ville försöka att randa sig på afstånd. Han steg upp, lät kläda sig och beslöt att smaka på friska luften. Vi veta, att det var samma morgon, som Oscar understbittida begifvit sig bort till Ymsiegård.

Baron Migneul gjorde en liten promenad i trädgården, vädret kändes oändligen behagligt. Han fann sig allt gladare och mera uppfriskad. Efter en liten stund vände han sin gång tillbaka åt gården, kom att kasta ögonen upp åt andra eller tredje fönstret i öfra våningen och tänkte: ”har jag icke lust att helsa på mina flickor? jag, som är Constances far, bör väl en gång taga någon öfversigt af hennes arbeten? det blir henne en uppmuntran, om jag bivistar hennes studier en gång.” Sjelfva tanken på att träffa Amalia deruppe, förskräckte honom icke nu; i ett så stärkt lynne kände han sig.

Han steg in i huset, gick upp för trappan och kom utanför dörren till ”mamsells kammare”. Nyckeln satt uti, han trädde in. Han märkte ingen i kammaren. ”De äro ännu nere, de äta frukost,” tänkte han.

Men han satte sig emellertid ner på Amalias lilla soffa och såg sig med nöje omkring i rummet, der allt befann sig så ordentligt och i täckaste skick. Då ingen ännu kom, steg han upp, gick till lektionsbordet och sade: ”jag undrar hvad flickorna skola sysselsätta sig med i dag? Jo, jag märker det blir en ritdag; portföljen ligger uppslagen.”

Baron Migneul bläddrade bland teckningarne och såg många så misslyckade, att han log åt Constances raska tvärstreck. Somliga fann han dock rätt smakfulla. Hans blickar fästade sig vid en. ”Hvad skall detta blifva?” tänkte han.

Ju mera han betraktade utkastet, ju mindre ville han lägga det ifrån[237] sig. ”Jag förstår icke? hvad skall detta ämnas till?” sade han halfhögt. ”Så litet är ännu i ritningen utfördt, att det hela mera liknar en skön aning, än en färdig verklighet. Men dragen se säkra ut; teckningen god. Detta kan icke vara af Constances hand, det måste vara mamsells – – men min Gud! hvilket motiv har hon valt? grupperna af dessa träd? jag känner igen – – ser jag icke just denna lund, min egen bästa hemlighet på Gräseholm, dit jag så mången sömnlös natt ensam vallfärdat, och dit jag vill visa ingen om dagen! och hon har hittat dit? aftecknat allt detta? himmelska ingifvelse!”

Han var i begrepp att föra teckningen till sina läppar, så kär förekom den honom, då han nedtill på papperet varseblef en rad med blyerts skrifven, men så svagt, att ingen kunde upptäcka orden med mindre bladet kom ganska nära ögonen. Han kunde till slut läsa dessa ord: bäst är ändå, att jag icke prentar in min mors namn på trädstammen, ty prentningen skulle ej se rätt ut som ifrån Cons– – det öfriga hade antingen med kautscha blifvit borttaget, eller var i sig sjelf omöjligt att vidare dechiffrera.

”Prenta in min mors namn?” utbrast Migneul; ”omöjligt! det kan icke vara annorlunda. Hon har sett dessa igenvuxna bokstäfver, som jag en gång under tårar skurit i stammen – store Gud! det måste vara dem, hon också vill afrita för att göra taflan fullständig? bedrar jag mig sjelf med en ljuf förvillelse? nej, det är ingen tvifvel längre – det är min Sofis barn, som lefver och andas här – så nära mig. Jag känner mig stark i dag – jag skall, jag vågar, jag törs våga fråga henne om allt! denna tafla skall jag göra till utgångspunkten för mitt samtal: jag har mod att höra min dom!” Han lade åter tillsammans teckningarne och steg fram till fönstret, emedan han hörde steg nalkas dörren.

Den gick upp; men det var Constance, som kom. Hon neg för sin pappa och helsade ett fryntligt godmorgon. ”Det var snällt, att pappa är frisk igen,” sade hon, ”i går sågo vi icke till pappa alls.”

Hvar har du mamsell Lenoir? frågade han.

”Hon kommer genast upp. Men hon har litet göra med hushållet ännu på morgonen; för pappa skall veta, hon är nu i mammas ställe, medan mamma ligger så sjuk. Straxt kommer hon: det var roligt, att[238] pappa vill se på vår läsning i dag!”

Jag skall så. Men, lilla Constance, medan vi vänta, så spring ner i trädgården och leta rätt på din pappas käpp: jag har glömt den någonstans i bersåerna, jag vet icke hvar. Låt se, att du är snäll; men kom icke igen förrän du fått rätt på käppen.

”Är det han med guldknappen?”

Ja.

Constance åtog sig detta uppdrag med stort nöje; sprang ut och lemnade sin far ensam. Hon anade ej, att hon skulle behöfva genomsöka hvar vrå i hela trädgården, innan hon fann det vara omöjligt att der upptäcka en käpp, som aldrig kommit dit.

Snart hörde Migneul åter steg. Man nalkades dörren. Amalia inträdde.

Litet förvånad stannade hon på tröskeln, då hon varseblef ingen mindre än sjelfva Hans Nåd, och som aldrig förr gjort henne den nåden i hennes egna lilla kammare. Hon märkte icke tecken till Constance. Men baron Migneul syntes denna morgon Amalia helt förändrad, och till sin fördel. Det var icke denna gulbleka, förstörda uppsyn, de nästan förvirrade ögonkasten, det oförklarligt hemska i åtbörderna, som hon mindes ifrån sista mötet, gårdagen. Ögonen strålade emot henne, upplifvade och sköna; kinderna stodo väl, som alltid, bleka; men hvita likväl, och icke gula. Han steg upp att helsa, och hans gestalt hade aldrig upphört, att, så fort han ville, vara den angenämaste.

”Amalia,” sade han efter en lätt ceremoni; ”tillåt mig en djerfhet af eget slag. Tiden är kort; vi måste vara ensamna en stund.”

Hon steg undan litet förskräckt, men han fattade och förde henne till bordet. Han tog en blyertspenna i handen, slog om några blad i den öppna ritportföljen, drog, liksom af en händelse, fram den esquisse af hennes hand, som han nyss besett, och, innan hon märkte hvad han gjorde, insatte han på den der trädstammen midt i ”Minnets lund” bokstäfverna B. S. H. Han sade: ”endast dessa fattades, nu är utkastet färdigt: Amalia, se hit!”

Hon darrade af förvåning: dessa initialer, utbrast hon –

”Ja, just de – säg mig, men säg mig en gång uppriktigt – så uppriktigt[239], som om Gud hörde på våra ord! Hvad betyda dessa initialer?”

Herr baron, jag har på dem fått förklaring af – friherrinnan – – de bet– de betyd– Bea– Beati Sunt Homines – Menniskorna äro lyckliga, herr baron!

”Så har då också du hört denna lögn?” tänkte Migneul för sig sjelf. ”Nej, Amalia, det är icke sant, och Amalia vet sjelf, att det icke är sant!” utropade han högt. ”Bokstäfverna hafva en helt annan mening: – säg – o säg mig – jag ber, jag bönfaller.” Han nedböjde sig öfver henne och förde hennes hand till sitt bröst. ”Utsäg, uthviska med denna egna mun, med dessa läppar, för mig – hvad betyda bokstäfverna?”

Hon såg upp emot hans ansigte, men med flammande ögon och med det mest barnsliga uttryck. Hon sammanknäppte sina händer emot honom och sade innerligt, men endast halfhögt och skyggt: o min Gud! de betyda – Beate Sophie Hillner!

Du är hennes dotter!” ropade han och slöt henne med häftighet i sina armar; ”hvad du är lik henne!” Hastigt steg han likväl åter ett steg ifrån Amalia. Han såg på henne med en blick, som omöjligt kan beskrifvas: han nästan slukade hennes gestalt med sina ögon, och dock fans i dem intet drag utan af ömhet, tillbakadragenhet och resignation. ”För Guds skull: nu ett ord till, Amalia! ett enda: lefver din far?”

Jag vet icke! jag tror icke! sade hon.

Men så underbart slog hennes bröst i detta ögonblick, en så ovilkorlig vanmakt utbredde sig öfver hennes väsende, att hon fruktade falla till golfvet; hon stödde sig emot bordet. Migneul fortfor:

”Hvar är en Lenoir? Jag har aldrig hört detta namn. Tro icke, att en blott nyfikenhet leder mig – för din salighets skull! svara mig: hvem är din far?”

Han såg på henne så varmt och genomträngande, att hon ej förmådde uthärda hans blick. Ach min mor förlåt mig! förlåt mig! sade hon; men jag kan icke – ej i denna stund – herr baron! jag heter icke Lenoir.

”Jesus Christus! du heter icke – – huru gammal är du?”

Ach – jag är det olyckligaste barn: jag föddes ett halft år efter min [240] faders död. Jag är aderton år.

Min dotter!” Med detta anskri störtade han för andra gången i hennes armar. ”Nej – kan det vara möjligt, att denna himmel beskärdes mig?”

Amalia såg upp. Hennes läppar sammandrogo sig, icke krampaktigt, men nästan så. Det hördes, att de, om möjligt, försökte uttala stafvelserna Hillner.

”Säg ut, Amalia. Jag heter Hillner.”

Kärlek och fasa tillika bemäktigade sig flickans bröst. I ögonblicket såg hon framför sig friherrinnan Migneul, sin mor, Constance, sig sjelf, Oscar med sina fördömande ord – allt dunkelt ännu, men tillräckligt klart, för att vara förskräckligt.

Min far? min far!

”Amalia, vi hafva ingen tid till förklaringar, men du skall få dem en gång, var viss derpå. Nu ett ord: hvar lefver din mor?

Långt, långt härifrån!

”Hvar? hvar? hvar träffar jag Sofi?”

Amalia hade nu öfvervunnit sig så mycket, att hon med lugn nedsatte sig på soffan och förtäljde om sin mors hemvist, om deras lefnadssätt tillsammans och om sin egen barndom. När Hillner under denna berättelse ofta smälte i tårar, vande sig Amalia snart vid att i honom se en far. Storheten af ”Hans Nåd” sjönk och försvann i den milda och varma famnen af det hittills för Amalia aldrig erfarna, det, att få säga ”min far”, och se en lefvande, verklig menniska framför sig dervid. Förlägenheten upphörde så. Herr Hillner dolde intet för sin återvunna dotter: sin första flykt, sin farliga ställning nu, Oscars möjliga planer, Rutfors’ förslag, allt. Med glädje fann han i Amalia – icke det barn, som han endast förmodat – utan en klok, en lika förståndig som uppriktig, en person att kunna rådslå med. Han märkte med förvåning, att han vunnit ej tröst allenast, men ett stöd.

Constance återkom icke. ”Det var då en makalös käpp,” yttrade hon[241] flera gånger, under det hon steg ifrån den ena löfsalen till den andra i trädgården, och forskade öfverallt med de uppmärksammaste ögon. Men i sjelfva verket hade hon icke så mycket emot att tillbringa halfva förmiddagen i trädgården.

Under det att far och dotter i förtroliga öfverläggningar sutto bredvid hvarandra på gouvernantens lilla trefliga soffa, hörde de, rätt som det var, steg, tillkännagifvande någon, som kom i trappan upp till våningen och nalkades Amalias rum. Dörren öppnades, Oscar Ekensparre inträdde. En viss högstämdhet, med utseende till hälften af vrede – men en på rättskänsla grundad vrede – låg redan i hans blick. När han nu vid sin ankomst märkte tvenne personer tillsammans, hvilka han säkert ansåg minst af alla menniskor passa för hvarann, ökades hans ögas eld genom ännu en flamma till. Likväl höll han sig tillbaka, yttrade ingenting hårdt, bittert eller förhastadt, utan sade allenast: ”min far – jag har sökt herr baron i sina rum för en vigtig affär; men –”

Och, svarade Migneul, som Oscar ej annat kunde förmoda, än att jag i stället uppehöll mig här, så –

Amalia steg upp ifrån sin fars sida. Af uttrycket i de begge männens anleten väntade hon intet godt; blodet drog sig tillsammans i hennes hjerta och lemnade kinderna bleka. Hon gick till fönstret och jemkade om sina blommor i de små vaserna.

Stig närmare, baron Oscar, sade Migneul. Låt höra!

”Det är en sanning,” vidtog unga Ekensparre, ”att min far befinner sig vara herre i detta hus, i hela detta hus och i hvarje dess rum: jag har således ingenting att anmärka om hvad som kunde förefalla mig mindre väntadt. Också var detta icke föremålet för hvad jag i dag skulle utbedja mig att få samtala om.”

Nåväl! var uppriktig och rätt fram, Oscar.

Denna uppmaning, beledsagad af en mine, som visserligen var ganska allvarsam, men likväl ingaf förtroende och uppkallade hjertats språk mera än något annat, förändrade i hast Oscars beslut; så att då han, enligt Elbers’ plan, hade haft för afsigt att framskjuta några pikar om ”den der vissa förmyndaren, som borde efterlysas, för att belönas med vederbörligt arvode,” samt låta Migneul på långt håll erfara ett hot,[242] hvars åskor kunde nalkas, derest han icke fogade sig, glömde han nu allt detta, gick fram till sin stjuffader och sade: ”en öppen fråga begär ett öppet svar! Jag är tjuguett år gammal och myndig: huru stå affärerna efter min längesedan aflidne far, baron Adolf Fabian Ekensparre? jag förmodar mig ega några anledningar till den tanken, att ett arf tillkommer mig.”

Du har intet att få, Oscar.

”Hafva jag och min bror intet?”

Nej. – Baron Migneul utsade detta ord med ett eftertryck, som nästan nalkades hårdhet, och icke förfelade att stålsätta ynglingen till ett modigt försvar.

”Jag får förklara,” sade han ur en bestämd ton, ”att jag icke finner mig nöjd med detta svar. Jag ämnar icke anlita domstolarnes biträde, om jag finner mig mötas af förnuft och rättskänsla; men misstyck icke detta tillägg: jag har icke i sinnet, att efterskänka något.”

Jag har också icke i sinnet att anhålla om någon skänk, svarade baron Migneul varmt.

”Jag skall veta att stödja mina anspråk på ogäfviga dokumenter.”

Verkligen?

”Säg mig blott: jag ser, att min far här kanske hastigt nog öfvergår till en vrede, hvars uppblossande icke torde vara det lämpligaste i närvaro af ett ungt fruntimmer, som står i intet förhållande till familjens tvister: föredrar min far att jag tiger nu, men oförtöfvadt går att till domstolens åtgärd och handläggning öfverlemna min sak; eller vill min far hellre, att vi på förhand, enkelt och utan krus, men dock utan oförnuft och hetta, samtala i ämnet, för att, om möjligt, träffa det sanna?”

Som Oscar vill. Hvad har du att anföra?

”Så hör. Man kan se mina anspråk både ur juridikens stränga, formella synpunkt, och äfven blott ur den allmänna, menskliga billighetens. Jag har begge två på min sida. Efter juridikens och formernas, är det obestridligt, att jag och min bror hafva rätt att återbekomma de vår ätt tillhöriga arfvegodsen, samt, enär de blifvit sålde, utkräfva surrogatsumman ur dens eller deras hand, som vid vår faders frånfälle togo hans qvarlåtenskap. Detta är tillika helt och hållet billigt. Skulle emot den[243] juridiska formen anföras ett visst af vår far upprättadt testamente – låt mig tala till punkt, låt oss icke längre leka fremmande: jag har läst alla dessa handlingar, och – tillade Oscar, när han såg Migneul skifta färg – jag vet också hvilken person jag har för mig, jag känner att Hillner lär vara hans rätta namn – så anmärker jag, dels, att intet testamente kan få gälla emot surrogatsanspråk, dels att ifrågavarande testamente alldrig genomgått de juridiska vilkor, som erfordras för att stadfästas, emedan det icke blifvit kommuniceradt oss eller någon vår förmyndare, som lagenligt kunnat anses för en sådan.”

Migneul steg upp och hans ögon glimmade. Det fägnar mig, det fägnar mig mycket, sade han, att vi så utan allt vidare kommit på den rätta basen med hvarann. Hör mig, Oscar! Det är just jag, som både eger den allmänna, menskliga billigheten, såväl som de juridiska formerna på min sida; och följaktligen har rätt i begge dessa afseenden, dem du sjelf åberopat. Märk först till billigheten! Det var din far, som förstört mig genom ekonomiska planer, trassel och historier, som icke nu så hastigt kunna omförmälas i detalj, men hvarå jag strängeligen förbinder mig att, när du önskar, lemna dig den fullständigaste uppgift. Att jag således gjordes skadeslös genom hans medel vid hans död, var just det billiga. Hvad den juridiska formen vidkommer, så är dermed följande. Hvad helst du inför domstol må kunna säga om arfvegodsens surrogerande, så blir säkert, att din fars testamente måste gälla, enär man låtit det vinna laga kraft. Märk väl, min vän, att jag i denna punkt nu talar blott om det juridiska, ty billighetsfrågan afgjorde jag nyss förut. Testamentet har blifvit meddeladt din och din brors laglige förmyndare, hvilken både lemnat det oklandradt och till och med gifvit det sitt bifall.

”Jag bestrider, att någon herr Hillner kunde vara vår laglige förmyndare, enär Nizzas auktoriteter ej för oss utgjorde en förmyndarkammare, som egde makt att efter sitt blotta godtfinnande sätta öfver oss hvilken som helst.”

Må vara. Men du torde ur svenska lagen veta, att när föräldrar dött, så är den person laglig och rätter förmyndare, som fadren före sin död dertill skriftligen utnämt. Du kan härom efterslå i Ärfdabalken 20 Cap. 3 §.

[244]

”Det vore en annan sak. Men jag har ingen handling sett, som visar, att min döende far utnämt herr Hillner till vår förmyndare. Jag har allenast läst Nizzadomstolens förordnande”.

Det tror jag alldeles; ty din fars skriftliga uppsatts, hvari han gör mig till eder förmyndare, eger jag gömd uti min chiffonier. Men jag kan tjena dig med att få läsa detta papper, så fort du stiger in till mig. Du torde följaktligen erkänna, att en just efter svensk lag fullgiltig förmyndare lemnade testamentet oklandradt.

Oscar stod blek, tyst och med ett hemligt raseri måladt i ögat. ”Gud!” utbrast han, ”om på detta sätt all juridisk form skulle vara iakttagen, så frågas dock, om herr Hillner skötte sitt förmyndarekall såsom en man af – – då han begagnade denna sin egenskap för att legitimera ett testamente, som beröfvade oss vår rätt? Svara mig härpå rent! eller, vid Gud –”

Ett nästan dylikt raseri syntes på väg att måla sig på Hillners kinder. Märk, baron Ekensparre, utbrast han: märk väl, hvad jag från början sagt, att det var på min sida, som den fullkomliga billigheten, eller den inre rättvisan, stod, till återbekommande af min genom barons far förstörda egendom. Nu till den yttre. Hvad mitt uppförande såsom förmyndare vidkommer, så finnes deruti intet, som icke öfverensstämmer med juridiken. Baron skall icke kunna bevisa mig hafva brutit mot någon § i 22 Cap. Ä. B. (särdeles har jag lyckats att väl uppfylla § 2, tillade han med en sardonisk sidoblick); att jag icke uppgjort de i 23 Cap. utstakade förmyndarräkningar, är sant; men då, sedan testamentet vunnit laga kraft, baronerne ingen egendom besutto, var också deröfver ingen räkning att föra. Jag tillägger, och märk det noga! hvad baron Oscar ser såsom klandervärdt i sjelfva min åtgärd med testamentet, skulle alldeles vara så – jag icke blott erkänner det, utan påstår det sjelf – om icke billigheten, såsom jag förr nämt, gifvit mig samvetets rätt att handla på detta sätt. Både den inre rättvisan och juridikens alla yttre fordringar har jag således uppfyllt.

”Vi skola höra hvad domstolarne yttra om detta!” utropade Oscar, och hans högra fot syntes på väg att stampa i golfvet. Han gjorde en hotande nick med pannan, och tillade halfhögt: ”vi vilja höra, om ej den[245] tvegifte skall finnas benägen att något nedstämma sitt språk: jag känner en jurist, som skall kunna prestera uppgift på den andra ännu lefvande hustrun –”

I detta förskräckliga ögonblick steg Amalia hastigt fram. Hon gick midt emellan de begge tvistande. Hon häftade sina ögon strängt, klart och genomträngande på Oscar, höjde ett finger och sade: ”för Guds skull, jag ber – jag bönfaller – jag befaller: tyst! och vik! och skona – min far!”

Ekensparre nedstörtade på soffan och hans ögon syntes vilja springa ur hufvudet. ”Hvad?” utropade han, ”Amalia är –”

Är Amalia Hillner! svarade baron Migneul med en örns blick. Skåda för ro skull hit, herr baron Oscar. Hon är mitt barn. Nåväl, gack åstad till doms! men gack fort, res! res! tillade han med en förskräcklig stämma. Far till Hofrätten! ty der lär väl rätta forum vara att upptaga tvist om arf efter död adelig person. Men såsom personen dött utrikes, så torde Hofrätten till sluts finnas litet obefogad. Stäm! säger jag. Vi skola se, hvar den domstol träffas, der jag behöfver svara; och när den hittats, som väl kanske en gång sker, så skola vi se hvad det blir, som jag behöfver svara på. Intill dess res! res flyktig, husvill, utan en skilling! res i denna dag, efter en halftimme! jag vill icke se en otacksam för mina ögon! tag Malcolm med, föd och kläd honom; ty jag vill icke underhålla en huggorm till!

Amalia såg sin fars nästan ursinnigt lågande ögon, trädde fram till honom och sade: ”tag dessa ord tillbaka, min far! eller – farväl! farväl redan i dag! ty med Oscar reser jag.

”Min Gud! så är då detta rykte, denna aning verkligen en sanning?” utropade Migneul, ”Amalia och Oscar älska hvarandra?”

Oscar steg upp, tog Amalias hand, tryckte den hastigt till sitt bröst och såg på baron Migneul, men yttrade – intet.

Amalia tillät sig här en halft skämtsam åtbörd. Hon hade ofta funnit den svalkande verkan deraf till återställande af lugn och jemnvigt emellan vredgade sinnen. Hon sände ett ögonkast först åt den ena parten och sedan åt den andra. ”Min far har ganska säkert på sin sida fullkomlig billighet och rättvisa, såsom han ådagalagt” sade hon; ”Oscar, återigen[246], har alldeles otvifvelaktigt på sin sida fullkomlig billighet och rättvisa. Alltså och fördenskull räkna vi i denna sak tillsammans två fullkomliga billigheter och två obestridliga rättvisor: summa fyra. Tillåt nu en tredje person, som på sin sida eger hvarken billigheten eller rättvisan att komma med – utan endast kärlek, om jag får? – tillåt mig, att framställa ett förslag –”

Att falla i hvarandras armar? utbrast Migneul. Detta är i sanning högsta instansen för all rättegång. Hvad säger Oscar? Hälften af all min egendom lemnar jag dig med Amalia (den andra hälften måste jag behålla åt Constance: för öfrigt kan du för din enskilda person icke göra anspråk på mer än halfva arfvet efter din far). Men säg, i fall det hellre roar dig, Oscar! säg så här: jag har icke med Amalia fått detta, utan det var ursprungligen mitt eget. Säg så, om du vill. Namn skola icke skilja oss: är du nöjd?

Oscar slöt Amalia i sin famn. Migneul lade deras händer tillsammans.

[247]

FEMTE KAPITLET.
ETT ORD TILL STOFTET.

ROP blandade med snyftningar hördes, dörren till Amalias kammare öppnades, och gruppen af de tre öfverraskades med anblicken af Constance, som Malcolm förde vid handen. Malcolm gret och förde sin näsduk som oftast till sina ögon. Constance såg ganska bestört ut, men uttalade intet ord.

Man gick skyndsamt ut för att upptäcka hvarom frågan kunde vara. Friherrinnan Migneuls kammarjungfru anlände och bad under sorgsna afbrott Hans Nåd komma ned.

Hvad är det? frågade han med rädd aning.

”Jag fruktar – sade hon. Jag har vakat inne hos friherrinnan hela natten, och allt sedan i går aftons, då hon insomnade, hörde jag af henne ej det ringaste. Jag hoppades hon sof så godt. Men äfven i morse märkte jag henne icke vakna. Slutligen förskräcktes jag – jag gick fram till hennes säng –”

Migneul störtade utför trappan, skyndade genom rummen och inträdde i friherrinnans sängkammare. Nästan sig alldeles lik låg den döda. Hektiken hade vunnit sin seger, men gifvit sitt slutliga slag så skonsamt och vackert, som möjligt, likväl. Det fina, bleka anletet kunde till färgen knappt skiljas ifrån örngåttsvaret på den lilla täcka kudden, kindernas sista vän. Icke ett leende smyckade den hängångnas ansigtsdrag, såsom man annars ej sällan ser, då en skön själ lemnar det slutliga spåret efter sig vid afskedet ifrån kroppen: icke ett sådant leende, ej den[248] fullt försonades, ej den rent i Gud afsomnades: men en viss förklaring, en hängifvenhet, ett bönfallande hopp stod der skrifvet.

Migneul knäböjde vid hennes säng och heta tårar föllo öfver en hand, som redan började kännas kall. Amalia stod osedd, med sammanknäppta händer, ett stycke bakom sin far.

”Eugénie!” sade han, ”du har gått till ett land, der du skall fordra redo för mycket, då jag kommer efter. O Eugénie – måtte Gud, måtte Sofi, måtte hela verlden höra mitt ord i denna stund: jag har älskat dig, jag älskar dig ännu, och jag skall evigt älska dig! Men – af hvad slag denna kärlek är? om det är den allmänna, som oss tillåtes att hysa för alla menniskor – eller det slags enskilda, som kallas vänskap – eller – – jag vet det icke sjelf; och nu, då du har gått, behöfver jag icke längre ega det besvaradt för denna verld. Hvad jag skall hysa för dig i en kommande? den frågan vet jag att du skall göra mig en gång: den frågan brann varmast på ditt hjerta under din lefnad här. O tag mitt svar! Med allt hvad jag får, med det slag af kärlek, som Gud tillåter mig, skall jag – men vet jag sjelf namnet på den kärleken? vet någon det?”

Hon är nöjd med den! lät en ljuf röst, likasom från andeverlden. Migneul vände sig hastigt om.

”Amalia?” utbrast han.

Ja, jag kan bevittna, att hon är nöjd med hvad Gud tillåter: jag har hört det af hennes egen mun, näst innan hon gick.

”Store Gud! du, Amalia, har då talat med min Eugénie i dessa ämnen? Heliga försyn, nu är jag din: förlåt, om det är möjligt, förlåt mina tusenfaldiga öfverträdelser! O Gud, din nåd är outsäglig – hvad jag knappt vågat tänka, har du gjort till en verklighet? Min oändligt älskade, min dyrkade Sofis dotter har talat med Eugénie Guémarez? Vänskap och försoning kunna blifva möjlig emellan Sofi och Eugénie i en annan, i ljusets och fridens verld? O Amalia, du, som jag nyss höll för en ande: sjelf skall du en gång blifva hvad jag tyckte nyss. Så hör mig och lofva mig att uppfylla min begäran: det är den största och varmaste jag eger! lofva mig det, Amalia: jag dör före dig, och jag tar ditt löfte med mig i grafven –”

Hvad begär min far?

[249]

”När vi alla – inföll han med svag, men melodisk röst – när vi alla finnas samlade der, dit vi en gång säkert komma: Amalia! då du der ser icke blott mig, men äfven din mor; och icke blott henne, utan också henne här – – min Amalia! märker du då ett moln emellan dem begge, så förskingra det: en god ande skall kunna det! Jag skall icke kunna det, Amalia; ty mig kunde hvardera af dem begge misstro för den andras skull. Men kring dig hvilar, likt en gloria, allas tycke, och ingen misstror den, som intet brutit.”

Hon svarade: säg icke så om mig, min far. Ingen af oss kan hjelpa den andra: ej här, och ej i ljusets verld. Guds ande kan blåsa molnen bort, derest han vill; och det är så. Men det lofvar jag dig – det kan jag göra både här och i en kommande tid – att i hvarje bön skall jag anropa Honom, att – o min far! – att Han förskingrar alla dina skyar.

[250]

AMALIA HILLNER.
FJERDE BOKEN.

[251][252][253]

FÖRSTA KAPITLET.
BARON MIGNEULS RESA.

BEGRAFNING? och förlofning? två till utseendet så alldeles olika akter, och likväl gåfvo redan grekerne en vink om att Dödens och Kärlekens genier egde mycken likhet sins emellan. Vi vilja ej ingå på området af det mörkaste och underbaraste ämne; lösningen af de svåraste problemer har sig andra rum anvisade. From och älskvärd är dock tanken hos den efterlefvande menniskan, då hon står vid en bortgångens grift, men icke tviflar på lifvet efter döden.

Två akter i verlden gifva den största väckelse till försonlighet: begrafningens och förlofningens. Huru mycket än en karakter under lefnaden utgjort en blandning af tvetydiga egenskaper och af goda, så sjunka de förra undan i den jordiska skilsmessans ögonblick, de glömmas och falla med de jordskoflar, som vid den heliga ceremonien nedkastas på kistan; men minnet af det goda i lynnet, huru litet det ock möjligen var, uppstår med allt högre glans, och stannar. Äfven om en person, utan att vara förhatlig genom sin egen karakter, dock genom sjelfva sin ställning i lifvet visat sig som en stötesten, så fläktar försonlighetens hvita dufva med lätt, men säker vinge bort detta stoft, detta svåra utseende, dessa plågor, i samma stund som begrafningsklockorna ljuda, och psalmen på kyrkogården lyfter de qvarlefvandes, de åhörandes sinnen till en högre sans, än förargelsens. Begge dessa anmärkningar gällde för Eugénie Guémarez, och verkade på alla, men i synnerhet på Amalia. Beskaffenheten af friherrinnans religiositet hade med stora skäl förekommit henne tvetydig: friherrinnans egenskap att vara hennes fars andra hustru, ehuru oförskyld, måste också göra henne till en stötesten i den unga[254] flickans föreställningar, som på goda grunder icke kunde underlåta att med en viss fasa tänka på sin mors medtäflarinna. Men underrättelsen härom hade icke nått Amalia förr, än dödens katastrof redan med mäktig hand fört hennes känslor åt en annan stråt. Hon såg nu i Eugénie Guémarez den olyckliga, som kanske endast hade bristerna i sin uppfostran att tacka för halfheten i sin religion, och allenast den fingerade döden hos en landsflyktig, en – till all olycka, älskvärd – bankruttör att tacka för det hemska ödet att blifva den andra makan åt en, som egde en lefvande sådan redan. Hvad återstod? Amalia såg för sina ögon nu blott de bleka, fina, magra, men graciösa händerna, som så flitigt brukat arbeta på en silkesknytning. Hvad hade väl detta arbete tjenat till? Det var en episod under sjukdomen. Hvad torde hela vårt jordiska lif annat vara, kanske, än en sådan silkesknytning? Dagen efter friherrinnans begrafning gick Amalia till hennes lägerstad och gret öfver den, ymnigt och varmt. Hon sammanknäppte sina händer, såsom hon ganska ofta brukade, men hon sade ingenting mer än dessa ord: ”äfven min mor skall komma hit en dag och fälla milda tårar på denna graf”.

Förlofningens högtid hade för Oscar och Amalia icke för sig gått på ett gästabud, i stort sällskap eller i formerna af det slags ceremoni, som en tid brukades. Den skedde blott i den stund, då fadren och älskaren sins emellan försonades genom dottren och älskarinnan.

Baron Migneul kände sig på ett underbart sätt flyttad till en ny och oväntad ställning. Hela tvegiftesfrågan ansåg han sig kunna betrakta som uppgången i rök; åtminstone påminte han sig icke, att svenska lagen gaf någon anvisning till straff å person, som under en period före åtalet befunnit sig vara man åt tvenne på en gång lefvande hustrur. Emellertid kunde saken bero på graden af ett möjligt nit hos allmänna åklagare och respektive domare. Med stor tillfredsställelse tänkte Migneul på Oscars och Amalias förening. Alla åskor, för hvilka han kunde frukta i rättegångsväg för egendomarne, borde härigenom förstummas. Och icke nog med denna yttre glädje; han hade aldrig haft skäl att förneka Oscar Ekensparre egenskaperne af en i hög grad ädel man: han såg sin älskade Amalia sluten i de önskvärdaste armar. Äfven Constance skall försynen rädda! hviskade en hemlig, men ljuf aning åt hans hjerta.[255] Hvilken vändning i en menniskas lynne? Tron på ett högre väsende, icke såsom en abstrakt och ofattlig varelse, utan såsom ett lefvande, personligt och till menniskans sanna väl verksamt väsende, hade börjat uppblomma hos honom: hopp och glädje infunno sig vid själens dörr och klappade på.

Men några särdeles frågor återstodo. Han hade fast beslutit att resa till Sofi: han hade aldrig sett Sveriges nordligare orter: Stockholm och hela Mälarverlden utgjorde en för hans öga ännu förseglad skönhet. Men skulle han åter infinna sig hos Sofi såsom en Hillner? Kunde den döde våga visa sig?

Af de fordna kreditorerne fruktade han ingenting. Allt sedan baron Migneul genom sitt andra gifte sett sig egare af en betydlig förmögenhet, hade det utgjort hans synnerliga ögonmärke att godtgöra de personer, som vid hans dödsfall ledo ekonomiska förluster. Han betraktade detta ständigt som en samvetssak. Kreditorerne hade visserligen efterskänkt sin rätt eller, rättare sagdt, låtit hela saken ligga nere. Hillner, såsom död och begrafven, kunde ingen juridisk åtgärd vidare nå. Så mycket mera ansåg Migneul det anstå sig att honorera en Hillners skulder. Men han kunde icke utföra detta värf i öppen form. Under sitt vistande utrikes, likasom då han redan bosatt sig på Gräseholm, men likväl som oftast befann sig utomlands, brefvexlade han med personer, hvilka genom andra, tredje eller fjerde hand egde bekantskap med de Hillnerska fordringsegarne. Dessa bestodo af män till största delen hemma i Halmstad, Laholm, södra Halland och norra Skåne. De funno sig, sina barn och anhörige ganska ofta och på ett för dem obegripligt sätt understödde, och det vid de märkvärdigaste tillfällen. Aldrig sågo de sig i ett trångmål, utan att en säker hjelp nådde dem, kommande som från skyarne. De viste icke, att den egentligen förskref sig från grafven; eller, ännu rättare, från himmelen; ty visserligen måste det vara himmelens ande, som förmår en gäldenär att gifva sina borgenärer ersättningar, då ingen yttre lag mera tvingar honom dertill.

Baron Migneul, hvilken på detta sätt vakade lik en osynlig, men välgörande genius öfver alla de Hillnerska olycklige, behöfde, såsom man lätt förstår, sköta en ganska vidsträckt korrespondens till utförande af[256] sina planer. Han betraktade hela detta arbete och i synnerhet brefvexlingen såsom sin penitens. Emedan han, för att hålla sig okänd, genom agenter eller mellanhandlande personer på utrikes ort, skötte det stora indemnisationsverket, var också hans korrespondens utländsk; och inrikes bref skref Migneul så mycket mindre gerna, som han, för att bibehålla sitt inkognito och framför allt icke möjligen upptäcka en maskerad Hillner, ställt sig i snart sagdt ingen relation till inrikes man.

Vid denna tid hade alla de Hillnerska kreditorerne hunnit blifva godtgjorde för sina samtliga förluster. Migneul kände således för denna sak tillfredsställelse i afseende på samvetet, eller den inre lagen. Och af den yttre lagen egde han också i och för desse sina fordringsegare numera, äfven såsom en Hillner, ingenting att befara, enär så många år förlupit, hvarunder krafvet ej blifvit förnyadt. Han kunde slutligen icke påminna sig något enda lagrum, deri det fans förbjudet för död och begrafven man att ånyo visa sig.

Men om ock ingen laglig fara egde rum för baron Migneul att åter kalla sig Hillner och resa i Sverige som en sådan, så kunde det likväl med skäl hållas för mindre anständigt att gifva dementi åt något af den vigt, som en begrafningsceremoni. Man bör väl icke hafva blifvit jordfästad för att sedan ändock röra sig. Man finner här ånyo ett af de tusende fall, der det strider emot god ordning, att lefva.

En skön septemberqväll promenerade baron Migneul vid sidan af Amalia och Oscar. Han rådslog med dem. Ingenting af hela hans förflutna lefnad återstod nu som en hemlighet för dem. Han njöt lyckan, att kunna få vara fullkomligt öppen ej blott emot sina verkliga barn, utan äfven emot sina stjufbarn. Resan till norden hade blifvit afgjord och utsatt till om tvenne dagar. På Amalias inrådan hade Migneul ingenting ännu skrifvit till fru Hillner: ”min mor vet redan genom bref ifrån mig, att friherrinnan dött”, sade hon; ”låt oss öfverraska henne genom en personlig ankomst till Upsala, min far! hvilken anblick skall det icke blifva för henne?” Amalias hemliga skäl till detta afstyrande kunde hon likväl ej omtala för baron Migneul. Hon fruktade de ordalag, han möjligen skulle kunna inlägga i sitt bref. Han känner icke min mor sedan aderton år, tänkte den kloka flickan, han känner icke hennes religion,[257] hennes tänkesätt: han skulle kunna skrifva någonting om friherrinnan Eugénie, hvarigenom han, utan att vilja det, kunde gifva min älskade, stackars mamma det grufligaste slag. I sin sorg har hon visserligen anat, att han kanske älskat Eugénie Guémarez; och genom mina förra bref, innan jag ännu viste om allt detta, har hon kunnat stärkas i sin fruktan; men till hvilken höjd min far hyst – och hyser? – kärlek till denna, det vet hon icke: och skall jag nånsin våga underrätta min mor härom? Åtminstone måste jag först bereda henne. Min sak skall vara att gå emellan här, jag känner det mer och mer; det är min kallelse att söka försona de fruktansvärda tvistämnena i denna underbara och förfärliga inre kamp.

Enligt Oscars och Amalias gemensamma råd beslöt Migneul att icke – åtminstone icke ännu – uppträda såsom Hillner. Baron Ekensparre hade ej kunnat öfvervinna sin inrotade afsky för detta namn. Han hade flera gånger i förtroliga stunder försäkrat sin Amalia, att han aldrig i lifstiden ämnade kalla henne Amalia Hillner. Hvad vill du då benämna mig? hade hon i ett af dessa tysta och ensliga ögonblick med en sorgsen blick frågat honom, och han svarat: ”jag tänker ingenting annat i verlden kalla dig, än Amalia Ekensparre, om Gud vill: och det är visst styggt, men ..” och en kyss hade försonat dem. Nu sade han sin stjuffader blott, att han i så många år älskat honom under namnet Migneul, att han ogerna saknade glädjen att få fortfara med ett så vackert namn. Amalia, deremot, hade åter här sitt lilla enskilda skäl; såsom hon icke kunde förutse hurudant hans möte med hennes mor komme att blifva i Upsala, ansåg hon säkrast, att han icke genast visade sig der såsom en Hillner.

När de tre återvände ifrån promenaden, mötte de vid en liten ginväg, som slingrade sig genom bokhagen, Malcolm och Constance, gående tillsammans, men andtrutna och liksom angelägne att komma hem, emedan de gått bort utan särskildt lof. Malcolm hade ännu på axlarne och i händerna åtskilliga stjelkar och grässtrån qvar. ”Hvart har ni varit, barn?” frågade baronen litet mörk; ty han gillade inga längre utflygter utan tillstånd. Mylord yttrade efter vanligheten ingenting; men Constance svarade: ”till kyrkan, söta pappa, förlåt! men Malcolm ville, att vi[258] skulle binda en blomsterkrans och lägga på mammas graf”.

Migneul såg på Malcolm. Han klappade honom på hufvudet. Med den andra handen strök han sin lilla Constance fint och lätt öfver hårbenan.

[259]

ANDRA KAPITLET.
DE GLADA JURISTERNE BLIFVA ÄNNU FÖRNÖJDARE.

INGEN kan göra sig ett begrepp om uppståndelsen på Ymsiegård, då Oscar Ekensparre kom till sina trogna vänner, Elbers och Ortolan, med underrättelsen om de stora slägtupptäckterna, om gouvernantens egenskap att vara dotter i huset, och om rättegångens lyckliga slut genom den dom, som blifvit fälld i högsta instansen. ”Nu, mina herrar”, fortfor Oscar, ”återstår för mig att betala mina ombud rättegångsarfvode – nej, jag tror knappt att termen låter så – men lika mycket, ni begriper mig. Meningen är kortligen, att ni får ingenting, emedan jag icke trädt i possession af något arf. Är icke det bra ohyggligt! Elbers, tag mig i hand och lofva mig att, allt detta oaktadt, dansa på mitt bröllop. Ortolan, betrakta Gräseholm och Lanutofta i all din lifstid såsom ditt hem. Du har på Fjelkingebacke redligen velat tillkämpa mig dem. Amalia Migneul har utfäktat den kamp, som du begynt; och hon har så tillställt, att jag väl med tiden får min vederbörliga lott i egendomarne. Kom derföre, Ortolan! kom som en redlig vän och ät bär hvarje sommar hos Amalia och mig; kom till julen och ät lutfisk! kom äfven hvarje höst och vår, kom på kräftor och ål, så ofta presidenten tillåter dig.”

När under berättelsens fortgång Elbers fick höra på hvad sätt baron Migneul i all tysthet uppfört sig emot sina fordna kreditorer, samt huru det äldre ekonomiska sammanhanget emellan honom och gamla Ekensparren föranlåtit honom att begagna sin förmyndaregenskap till medel för en sjelftagen rättvisa; öppnade han sin snusdosa och tog sig en pris.[260] ”För att vara bof”, sade han, ”har din baron ganska mycket tycke af hederlig karl; men såsom hederlig karl betraktad är han en skurk. Det skulle i hög grad roa mig att göra hans närmare bekantskap.”

Hela vår familj, svarade Oscar, gör i dessa dagar en resa åt norden, emedan ingen af oss, utom Amalia, sett Stockholm. Jag vill icke precist nu och här ifrån Ymsiegård föra er till min blifvande svärfar, emedan han deraf skulle kunna falla på den inbillningen, att jag haft ett par jurister i bakhåll, eller hållit er gömda i grannskapet för hans räkning. Men på resan passera vi Christianstad. Res derföre nu tillbakas dit, så råkas vi impromtu och utan all uppgjord öfverenskommelse i rättvisans väl befästade, intressanta stad. Det är klart att vi byta om hästar hos Wahlgrens.

”Topp!” sade Elbers och sprang upp, likasom om en af de allraljusaste ideer fallit honom in. ”Kom, Ortolan, vi hafva ej en sekund att förlora. Vi skola taga försprånget. Men jag säger dig ingenting, förrän vi nått Christianstad. Adjö, Oscar! farväl, min bror – jag är stött på dig, farväl!” När han kom ut på farstubron, hviskade han åt Ortolan: ”det är ju verkligen pålitligt, att Vingstedt skrifver vers?”

Ortolan nickade till svar: Loofors skrifver bättre, ”tillminstone” säkrare.

”Bra, Ortolan. Men tig, säger jag dig. Ej ett ord derom, förrän allt är färdigt. Men säg mig, Ortolan, jag tror du kan icke tiga?”

Det skall du få höra! svarade den andra med en ny nick.

Nu togs afskedet, hvarvid Elbers låtsade sig utmärkt butter. ”Hvarföre skall ni just fara genom Christianstad?” sade han. ”Jag tycker ni kunde taga vägen öfver Halland och Göteborg. Mången far norrut på det viset.”

Min far vill icke så gerna se Halland, svarade Oscar, och kanske der icke heller rätt gerna ses. Nog om saken, så säges också östra vägen vara vida vackrare. Ingen af oss har skådat det berömda Blekinge; vi taga derföre tillfället i akt och resa genom Christianstad, så öfver Lister, Carlshamn, Ronneby, Carlscrona, Calmar och vidare norrut.

”Nå, hvar och en är utrustad med sin smak, sin måväsa smak”, sade Elbers. ”Har du aldrig varit i Blekinge och i Carlshamn förr, så skall jag[261] underrätta dig, att der är ganska fult. Det kan du också säga din Amalia; ty jag har många vänner bort i orten och vet ganska väl hvad utseende allting der bär.” Han blinkande åt Ortolan. Nu hoppade de upp i pinnvagnen, två klatschar hördes klart och bestämdt, den tredje vardt litet trubbig i klangen, och så foro juristerne af. Så godhjertade voro dessa ynglingar, att, ehuru glada de förut måste varit vid tanken på en stor process, som kom i antågande, kände de sig dock nu än förnöjdare öfver den fred, som stiftats, ehuru den blott riktade hufvudmannen.

Oscar begaf sig hem ifrån Ymsie. I bokhagen träffade han Amalia. När de kommo till gården, mötte de Migneul, som med nöje anmärkte, att de väl ånyo varit ute och promenerat? ”Dagarne äro också så vackra!”, sade han.

På Gräseholm utrustades. För att åka desto beqvämligare, befalldes begge kalescherna sätta sig i fullt tjenstbart skick; såväl den större, gröna, som den mindre, gula; ehuru den sednare i sig sjelf icke heller var någon liten vagn. À la règle skulle baron sjelf med sina begge döttrar åka i den förra: begge bröderna, deremot, fara tillsammans i den sednare. Till ombyte, och blott såsom undantag, kunde kanske något håll åkningen för sig gå litet annorlunda. Man vet, att undantagen stundom utgöra det angenäma i verlden, och att reglorna någon gång hafva sig anvisad den motsatta rôlen.

[262]

TREDJE KAPITLET.
RUTFORS TAR UPP SIN STORA NÄSDUK OCH BUGAR SIG.

RUTFORS sökte och fann visserligen sin ära uti att låtsa en stor liknöjdhet öfver allt, som tilldrog sig i verlden utom kontoret. Så orörlig han fortfor att sitta på sin trebensstol framför pulpeten, var dock ingen i sjelfva verket så intagen af att uppsnappa de underrättelser, som de ”lägre personnagerna” sins emellan utbytte, och dem han hörde på afstånd. Tre hastigt efter hvarandra inlöpande rykten rubbade slutligen den åldrige alldeles ur sin ställning. Det första var baron Migneuls betjents oerhörda berättelse om, att Hans Nåd under sina promenader i trädgården, i sällskap med unga baronerne och fruntimmerna, på några dagar begynt kalla gouvernanten sin dotter. Det andra, att samma gouvernante och dotter kallade baron Oscar du, offentligt och utan tvekan, samt säkert med honom såge sig förlofvad. Det tredje, slutligen, att hela familjen oförtöfvadt och tillsammans skulle resa; hvilket bevisades genom begge kaleschernas framdragande ur vagnshuset. Vid så mycket på en gång klack det till i Rutforsens bröst så djupt och skakande, att pennan föll ur hans hand, oaktadt mycket oanvändt bläck satt qvar i henne. Han steg ned ifrån sin stol och gick till ett af kontorsfönstren, hvarigenom man på sned kunde se långt in i trädgården. Han ställde sig der och tittade för att taga de promenerande i ögnasigte; och för att kunna betrakta allt så mycket klarare, tog han upp sin stora näsduk, höll den för ena ögat, och skärpte härigenom det andras syn.

”Rättfärdige!” utbrast han halfhögt för sig sjelf, der han stod vid[263] fönsterrutan, ”hvad har jag då tänkt på, som icke förrän nu med förnuftig uppmärksamhet åsett henne? Det är ju alldeles sjelfva fru Beata Hillner, så täck som jag såg henne och mins henne under de sista stormiga tiderna på Sparråkra. Fru Beata var då sina sjutton, aderton eller nitton år; och denna flicka innehar troligen nu enahanda ålder. Fru Beata skall väl hafva nått omkring trettio sex à sju år nu, men denna flicka går derborta i lifs lefvande lifvet alldeles tåcken som modern gick, då hon låg så illa sjuk. Jag, grofve Rutfors! som icke igenkände henne straxt här på kontoret – men,” fortfor han, ”det är icke löndt att jag låter hänrycka mig af känslor: låt mig tänka efter hvad nu kommer att hända här på Gräseholm – hela orsaken, hvarföre jag icke genast iakttog hvem hon var, kom endast deraf, att jag icke såg henne; ty, enär jag alltid blundar med högra ögat då jag skrifver, för att desto skarpare bruka det venstra emot stilen, men hon inkom på kontoret å höger hand om mig, så är klart, att – men, säger jag, det är icke löndt att jag låter hänföra mig af känslor. Låt nu se: hvad skall allt detta blifva utaf? Migneul lärer nog offentligen erkänna henne: men i och med detsamma skall han också sjelf göra sig uppenbart känd för att vara Hillner. Detta väcker skandal. Låt mig se: skulle icke detta kunna botas? Skulle icke jag på något sätt kunna taga denna skandal på mig? Jag var ju i alla fall den, som lyfte honom upp ur kistan och i stället inlade det emot honom svarande, lika vigtiga, eqvivalenta gruset. Eftersom således jag är hela orsaken till att han ånyo kommit ibland menniskor, så är skandalen min och felet ingen annans. Någon synnerlig skam eller skada kan det väl nu icke blifva för honom, att ånyo visa sig såsom en Hillner, enär han efter fru friherrinnans afgång ånyo befinner sig allenast engift; men bäst är ändock, jag påstår det, att han hädanefter lefver och dör såsom baron. Skulle han en gång verkligen dö, och göra det såsom August Emanuel Hillner, så kan han svårligen undgå att nu blifva antecknad för sådan i sin församlings dödsbok här, likasom detsamma skett en gång förut i Sparråkra, hvaraf uppstode den grofva orimligheten, att inom samma konungarike, jag menar Sverige, till genealogikens och all historias konfundation, tvenne af ordentlige embetsmän införda uppgifter egde rum, af egenskap och med följd att kunna såsom i alla mål fullgiltiga betyg[264] extraderas, men med en stor tidrymd emellan sig, så att man både efter fysikens och aritmetikens lagar kunde tro sig i stånd att bevisa, det endera uppgiften måste vara falsk, ehuru begge attesterna utan tvifvel lagligen böra gälla. Jag skall derföre verkligen råda Hillner att denna gång dö såsom en Migneul; det är bäst. Visserligen får det medgifvas, att tabellverket härigenom bedrages på siffran, enär det bekommer 2 döde af blott 1 född; men jag finner tvedöd – eller tvedöde bör det kanske grammatikaliskast heta, i likhet med tvegifte – jag finner, med ett ord, tvedöd ingenstädes i lag förbjuden, hvaraf jag drager den slutsattsen, att det står hvar man öppet att dö så många gånger han gitter. Men – låt se! – en annan och mycket värre svårighet uppstår dock å andra sidan för fru Beata, om Migneul i samhället och i allas tänkesätt fortfar att vara Migneul. Utan tvifvel uppsöker han henne, och de skola begynna lefva tillsammans. Häremot hafver jag intet; men förblifver han derunder baron Migneul, så är fru Hillner verkligen icke vigd vid honom, ty hon är gift med herr Hillner. Stannar hon vid att bo hos honom såsom hans hushållerska, så är det icke osedligt; men ganska säkert vill hon kalla honom sin man, ty jag känner henne, och med en baron Migneul blir sådant omoraliskt. Huru i all verlden skall detta hjelpas? Låt se. Jo tyst – de kunna gifta sig! Ty fru Hillner är, såsom sådan, bestämdt en enka, hvilket genom attest ifrån Sparråkra kan bevisas; och baron Migneul måste sannerligen ej förnekas egenskapen af enkling efter friherrinnan Eugénie. Det går bra. Häremot finnes intet att andraga. Ty, till och med om det i en framtid skulle yppas och ådagaläggas, att Hillner icke var död på Sparråkra, utan ännu lefver, samt att fru Beata följaktligen begått tvegifte i det hon trädde i äktenskap med Migneul, då hennes första man, Hillner, ännu lefde; så har hon dock begått sitt tvegifte med en och samma man, hvilken casus visserligen icke i lagen upptages såsom ett tillåtligt undantag, men måhända ändock ej så strängeligen straffas. I värsta fall måtte konungens nåd här kunna påräknas. Minsann om icke denna utväg är den förnuftigaste! Fru Hillner blir baronessa. Jag skall råda henne dertill. Mamsell Hillner kan ju få kallas fröken Migneul? en mellansort, som för henne blir lämpligast att vara af, vid öfvergången till friherrinna Ekensparre.”

[265]

Under denna betydliga monolog hade herrskapet i trädgården kommit allt närmare. Rutfors tog sitt beslut. ”Jag har en gång varit ganska ohöflig”, sade han till sig sjelf; ”jag skall en gång vara ganska höflig.”

Han steg ut ur kontoret, trädde genom trädgårdsporten in i trädgården, gick herrskapet till mötes, och, när han kom midt för Amalia, bugade han sig.

Hon neg; men med ett uttryck mera af förundran än af värme. Rutfors sade:

”Mams–- min fröken! jag säger ingenting af allt hvad jag i detta ögonblick borde säga; men min mun är förseglad med munlack. Jag tiger således, dock hoppas jag vara väl förstådd. En bön har jag, och neka mig den icke: kom in ett ögonblick på kontoret, kom ensam!”

Amalia såg sig om på sitt sällskap. Hennes far smålog, Oscar syntes småförvånad; ingendera kunde drömma om hvad gubben ville eller menade. Amalia följde sin Rutfors, eller, rättare sagdt, gick förut in på kontoret; ty gubben, med svarta läderkaschetten oupphörligen i hand, bjöd henne under artighet och en icke obehaglig åtbörd stiga in förut.

Han nöjde sig icke med att föra henne in på det vanliga kontoret. Han öppnade dörren till sin egen lilla kammare, hvilken låg innanföre. Med en ännu vackrare åtbörd, än vid sjelfva farstudörren, bjöd han henne ånyo stiga förut. Hon gjorde det, men det var ej utan att hon började litet förundras på allvar.

När de inkommit, läste Rutfors igen sin dörr och sköt till rigeln. Han rätade upp sin figur, hvarigenom han nästan fick utseendet af en jette, så pass stor som vårt tidehvarf kan bestå och som Skånes slättbygd eger att uppvisa: axelbred, fast, gediget massiv. Ofvanpå alltsammans ett ansigte med ganska betydliga drag. I denna fysiognomi syntes ögonen nu sammandraga sig så, att de nästan förvandlades till smala springor; näsan tycktes deremot gäsa och vidga sig på bredden. En stark rörelse steg upp i anletet och allt tillkännagaf att tårar icke kunde vara långt borta, då Rutfors för andra gången upptog sin näsduk, en rätt ansenlig baftas från Ostindien, fin, af silke, röd och med hvita muscher. Han gick till sin byrå, uppläste klaffen, uppdrog en liten låda och uttog derinnanföre ännu en – således en lönnlåda. I henne låg ett hopviket papper. Rutfors[266] tog detta i sin hand och vände sig till sin gäst.

”Amalia!” sade han, ”eller om jag skall säga mamsell, säga fröken, jag vet icke: och det betyder intet i denna stund. Amalia ser i mig den man, som gjort henne det värsta onda i verlden: jag har under aderton års tid beröfvat henne att ega sin far.”

”Ja, se på mig med förskräckelse”, fortfor han efter ett uppehåll, ”jag förtjenar det. Amalia, lägg väl märke till hvad jag säger; ty det är vigtigt, att hon inser huru hon skall tänka om sin far, för att kunna rätt älska honom. Det är jag, som öfvertalade herr Hillner; jag, som behöfde 3 hela dagar, ifrån morgon till qväll, att förmå honom utgifva sig för död. Mycket svårt har deraf uppkommit, som Amalia nog känner, och Amalias goda mor har slitit ondt i verlden. Kom då väl ihåg, att allt detta är Rutfors skulden till, och att det icke får läggas Amalias far synnerligen till last. Han ville saken bestämdt icke; jag tvang honom, det vill säga, jag tvang honom så mycket, som en kan tvinga en annan. Kom noga ihåg att säga detta till sin mor, när hon träffas. Ty det är högst angeläget, att fru Hillner icke tänker orättvist om sin man. Amalias mor viste ej det ringaste om tillställningen på Sparråkra; och, att jag hade min del i affären, anade hon icke. Huru hon sedermera, efter åratal, fick sig bekant att herr Hillner lefde, känner jag ej. Men jag förmodar, att hon vid denna upptäckt misstänkte sin man för ett bedrägligt uppförande, såsom den der osannfärdligen lagt sig i en likkista, samt vidare utrikes gjort hvad man icke bör, nemligen gift sig. Äfven dertill är jag skulden, märk väl, Amalia! ty jag tillskref hennes far, då han var i Amsterdam, att Amalias mor hade aflidit och blifvit död –”

”Ja, se upp på mig med häpnad”, fortfor han åter efter en paus. ”Men nämn ändtligen detta för fru Hillner, att hon måtte begripa huru oskyldigtvis hennes man kommit i olycka med friherrinnan. Bed henne icke vara ond på honom för detta! hvem gifter icke om sig, när han blifvit enkling? Amalia skall icke fråga mig orsaken, hvarföre jag utgaf hennes mor för död, och derigenom bedrog hennes far samt förledde honom till sitt andra gifte, kan man säga. Jag hade nog skäl; men dem omtalar jag icke, och Amalia skulle ej begripa dem, alls icke gilla dem. Jag begär det också ej; jag är en gammal man, som snart går. Vackra ord[267] har jag ej mycket af nöden, Amalia lilla. När efter års förlopp allt står väl, ymnigt och lyckligt till här: när Amalia sitter med sin goda och vackra Oscar, och de må bra på Lanutofta eller hvarest de ämna slå upp sitt hof: när brist höres af på intet håll: när sjelfva Malcolm kanske till sluts sätter sig ned på Hermarp och blir en ståtlig herre ihop med Constance – ty hvem vet, om icke allt detta inträffar? och Skåne är ett ganska fett land, så snart man har sina egendomar skuldfria. När sådant sker, ligger den gamle Rutfors under mullen och tiger. Då den rika och välbehållna slägten med barn och barnbarn går förbi bokhållarens graf, skola de tänka och kanske äfven högt säga till hvarandra: ”här ligger lögnaren, af hvars tvenne stora, grufliga bedrägerier – först rörande fadrens, och sedan modrens död – allt detta onda ursprungligen förskrifvit sig.”

Amalia utbrast i tårar: de skola aldrig säga så!

”Jo men skola de både säga och tänka så,” afbröt Rutfors. ”Och de göra rätt deri, ty jag har i sanning ljugit. Jag skall också säga ingenting emot, hvarken när den tiden kommer, eller nu. Hvarföre skulle jag icke hålla mig vid sanningen? Hon har oupphörligen varit min vän, Amalia, derföre säger jag uppriktigt och öppenhjertigt: jag har ljugit!”

Amalia såg upp på den jettelika skepnaden med sköna, men ganska undersamma och tvekande ögonkast.

”För att nu komma ifrån detta”, vidtog Rutfors åter, ”så se här någonting i papperet. Tag det. Jag har i öfver aderton år gömt derpå. Amalias mor tror det, som ligger innelykt, vara förkommet. Tag konvolutet; men öppna det icke sjelf, än mindre visa det för baron Migneul. Herrskapet reser åt norden, hör jag, och Amalia skall väl träffa sin mor, förstår jag. Lemna henne då detta. Det skall kanske behöfvas; kanske också icke.”

Amalia emottog gåfvan. Vid utgången ur den gamle bokhållarens lilla kammare kunde hon ej neka sig att ännu en gång kasta ögat tillbaka och se sig om. Rutfors stod der då med den hjertligaste glädje målad i hela figurens uttryck, och det hördes ur hvilket lättadt bröst han andades. ”Han är skulden till allt!” tänkte Amalia; ”ach hvad min mor skall blifva lycklig, när hon får veta, att min far sjelf icke viste annat, än att[268] hon var död! och på det sättet skall hon icke heller vara så ledsen på friherrinnan. Hvilken tack är jag icke skyldig denna man?” Härvid blickade hon upp på Rutfors, och det förekom henne, som om han på sina vida skuldror skulle förmå bära allting. Förd af sin ömsinthet och af begäret att visa hvar och en sin innerliga erkänsla, steg hon honom närmare; och det är osäkert, om hon icke skulle hafva kommit ända derhän att taga den gamles hand, och – men med en ganska ädel takt steg Rutfors litet tillbakas, bugade sig djupt för Amalia, och de skildes.

[269]

FJERDE KAPITLET.
SÄLLSKAPET ÖKAS MED TVÅ NÖDVÄNDIGA PERSONER.

EN af de vackraste septemberdagar rullade två kalescher på den stora landsvägen emellan Hörby och Wram. Vägen var icke spritt ny för Oscar. Han påminte sig skånska åsens behag, hvilken han ej längesedan öfverfarit; och huru han då anländt till Wram, ej mindre än samtalat med den hyggliga fru Öhrlander, mindes han äfven. Men för Amalia öppnade sig öfverallt en ny verld: Linderöds kyrka, med den djupa dalen och de sköna löflundarne, öfverraskade henne högst angenämt på en ås, som eljest såg naken nog ut. Vid Wram skulle man äta litet; det begrips. Malcolm hade blifvit en helt annan menniska ifrån den stunden man började resa. Han var nu i sitt rätta element, det syntes tydligt; och kanske hade den underligheten sin enkla förklaringsgrund i hans barndoms lif, som till största delen intet annat utgjort än färder. Han var nu icke Mylord längre, han var Jockey. Han kunde tala, och var stundom den språksammaste i hela sällskapet. Constance befann sig icke heller tystlåten. Naturen med sina utsigter förledde henne mindre; deremot njöt hon af sjelfva åkningen. Vagnen, hästarne, tömmarne, kusken och hans skinande vaxlädershatt med svart rosett af samma lysande läder, sufflettkuren och framför allt de tre askarne, fulla med fruntimmersangelägenheter, upptogo henne högst lifligt. Hjulen med sina ekrar och naf kommo henne att göra betraktelser. ”Bror Oscar! Oscar!” ropade hon högt ifrån gröna kaleschen, der hon åkte med sin far och Amalia, ända bort till den gula, som kom efter med bröderna[270] Ekensparre uti sig: ”Oscar! går det icke an, att kalla nafven för medelpunkter i dessa rullande cirklar? rummen mellan ekrarne för sektorer? och lötarne, nå de äro då ingenting vidare än periferibitar, tror jag?”

Mycket rätt! ropade Oscar till svar, men teg derpå tvert. Han hade hoppats, att ingen vidare mathematik skulle komma i fråga inom familjen, sedan hans goda stjufmoder dött. ”Jag börjar frukta,” hviskade han för sig sjelf, ”att Constance med tiden kommer att göra sina propositioner, hvaraf flere få smaka korollarierne. Men hädanefter må bror Malcolm lösa hennes problemer.”

För goda vänner och resande, som åka i skilda vagnar, hafva gästgifvargårdar den oskattbara fördel, att sällskapet, som stiger ur, får återförena sig. En hållgård är gerna ful; men vackra fötter med sköna kängor kunna beträda den. När man stannade vid Wram, var Oscar den, som skyndade ned ur sin lilla kalesch, sprang fram till gröna kupévagnen och bjöd Amalia handen att föra henne ned. Malcolm tänkte icke på någon artighet af dylikt slag emot Constance; också behöfdes den ej, ty Constance lät sina fötter behändigt och vigt ”tangera” ena framhjulets ”åtböjda periferi”, och hon stod på marken innan någon viste ordet utaf.

Resultatet på Wram blef hufvudsakligen, att man for derifrån. Likväl måste en och annan småsak ej förbises. Fru Öhrlander, som var hygglig emot alla resande, ansåg dock skyldigheten böra visa sig i sin angenämaste form emot grefvar och baroner. När hon fick höra Migneuls karakter och såg hans ”sköna fröknar”, blef hon den beställsammaste och artigaste värdinna. Genom sin vana att språka med Skånes förnäma, talade hon äfven med Migneul otvunget, hyggligt och till sluts nästan förtroligt. Hon lät honom under en passande ordvändning förstå, att en kammarjungfru vore ett slags oumgängligt följe på resan för de unga fröknarnes räkning.

Migneul, som förstod den hederliga och beskedliga gumman, erkände saken. Han hade vid affärden från Gräseholm glömt kammarjungfrun: nyttan och nödvändigheten af en sådan för ett fruntimmersherrskap, som far långt, är dock obestridlig. Också ser det alltid ganska trefligt ut på landsvägarne, när stora familjevagnar komma förspända[271] med fyra hästar, och då tillika vid kuskens sida på kuskbocken en nätt, glad flicka sitter, på hvars hyggliga och snygga, fast ej för rika utstyrsel man igenkänner, att det är en liten städad kammarjungfru. Migneul sade ingenting, men tänkte: affären skall i första stad arrangeras.

Den andra småsaken af verklig vigt, som tilldrog sig före afresan ifrån Wram, bestod deruti, att baron Migneul litet ändrade sittningen. Han sade till sällskapet, egentligen vänd till Constance: ”den här bror Malcolm har verkligen blifvit oss en munter ture, sedan vi började åka; jag har lust att taga honom upp i min vagn. Men detta kan icke gerna ske, med mindre Amalia skulle beqväma sig att lemna sin plats åt honom, och i stället intaga hans i gula kaleschen?” Det gick för sig.

Alltså kuskade man af ifrån detta Wram, och fru Öhrlander står i dörren och niger ännu, då detta läses. Gröna vagnen blef på färden särdeles högljudd. Såsom Malcolm och Constance befunno sig i den, hade man allt hvad sällskapet egde af språklåda på ett ställe församladt. Migneul njöt af att höra och se sina barn. Emellertid var Malcolm så föga gentil, att han flera gånger yttrade sin önskan, att ur vagnen få stiga upp och sitta bredvid kusken; ty till tömmar och piska stod hans begär. Att han tyckte om Constance var säkert; men att sitta bredvid henne i vagnen förekom honom icke oumgängligt.

Gula kaleschen höll sig mycket tystlåtnare.

Nöbbelöf och Wä äro ställen hvardera af stort värde. Vi omfara det här.

Fördenskull befann sig sällskapet mot aftonen i Christianstad och förfelade icke herr Wahlgrens hôtel. Just som man stigit af på gästgifveriets gård, infann sig en lång, hygglig herre, som bugade sig för herrskapet Migneul. Utan att vara kapten Wahlgren sjelf, utgjorde personen dock den gladlynta och tjenstaktiga notarien Elbers, hvilken i tysthet beställt de vackraste rummen för att emottaga de resande, som han väntade ifrån Gräseholm. Oscar presenterade honom för sin stjuffader såsom en af sina bästa akademievänner, och Elbers, å andra sidan, förklarade sin vördnad och sitt intresse af att få den äran buga sig för herr baron. Migneul blickade på honom litet skarpt först, men sedan med en viss förnäm vänlighet, som slutligen smälte till ett slags uttryck af godhet[272] och värme, då han tog den unge mannen i hand. Nu gick man upp.

Herr Wahlgren hade verkligen heder af sina rum. Ingenting kunde dock i artighet och beställsamhet jemföras med den uppasserska, som infann sig: den Lotta, hvilken redan herr Oscar på sin Christianstadsresa vexlat ett par ord med, och som i hvardagsspråk kallades Blekingelotta. Hon vände sig genast till de unga damerna, biträdde Amalia och Constance, uppbar utan särskild tillsägelse deras askar, ordnade hastigt och nätt allt hvad dem tillhörde i kammaren, som öfver natten skulle blifva deras, och man kunde icke tänka sig något komfortablare, än att hafva en så hygglig varelse omkring sig. Constance emottog Lottas tjenster såsom en naturlig sak; men Amalia, som aldrig åtnjutit mycken uppassning, fann sig i början icke rätt; snart upptäckte dock äfven hon, att beqvämlighet icke saknar sina goda sidor och att man rätt väl kan vara fröken.

Baron Migneul höll sig inne om aftonen. Dels var han litet restrött, dels älskade han kanske icke alla möjliga ansigten, som kunde möta honom ute i rättvisans stad. Men han fann allt mer och mer nöje uti att språka med Elbers. Hela familjens blifvande ställning utgjorde ett samtalsämne, hvari nu både Oscar, Migneul sjelf och den skicklige juristen deltogo med all öppenhet och vänskap. Migneul upptäckte, att Elbers icke befann sig i okunnighet om hans rätta namn. Han insåg snart hvarifrån kunskapen derom flutit, men vredens och förargelsens tider voro nu förbi. Kärleken hade dömt på högsta forum och gjort begripligt, att hat och tvedrägt utgöra lifvets löjligaste narri.

Efter det således nu en gång så förhöll sig, att Elbers egde alla Migneuls hemligheter i sin hand, kände denne en stor tillfredsställelse af att göra bekantskap med en hygglig jurist. Han kunde behöfva en sådan man. Han tillstod, att föremålet för resan icke befann sig i Christianstad, utan att han ämnade sig ända till Stockholm och Upsala. Han yppade till och med sina bekymmer i anseende till det möte han efter så många år skulle göra med sin fru; och hvad namn han borde gifva sig i norden. Man rådslog härom.

För att säga hela sanningen, hade Migneul under resan tillräckligt erfarit den tankspriddhet, om icke liknöjdhet, hvari förlofvade befinna[273] sig till alla personer och ämnen utom dem sjelfva. Amalia älskade sin far obegränsadt; Oscar höll oändeligt utaf sin blifvande svärfar; men han syntes icke lika lifvad af samtal med honom, som Migneul för sin egen tillfredsställelse och behof af meddelande kunde önska. Verldens gång är sådan, anmärkte han för sig sjelf; men detta var sant, utan att vara tröstrikt. Han hade sjelf med flit förskaffat dem nöjet att få åka tillsammans ensamne i gula vagnen; men när de framkommo till Christianstad, tycktes Oscar ändock icke tacksam nog att mycket sysselsätta sig med sin svärfader. Tankarne flögo ständigt på andra vingar. Elbers ökade sällskapet: han blef en tredje man, som Migneul under samtalet upptäckte allt mera behag uti. Han var fullkomligen uppmärksam, svarade klokt på alla frågor, gjorde sjelf uppslag till nya samtalstrådar. ”Är herr notarien ständig Christianstadsbo?” frågade Migneul.

För min tjenst vistas jag här, svarade Elbers.

”Är denna tjenst så trägen, att fjorton dagar icke saklöst skulle kunna röfvas derifrån?”

Jag sitter icke nu vid protokollet i hofrätten, också befinna vi oss för närvarande aflägsna nog ifrån höstetingen, der jag har saker att bevaka –

”Alltså,” upptog Migneul, ”kunde det låta sig göra att förena sig med oss på resan, eller hur? Förlåt min öppenhet, men jag vill tillägga, att all kostnad blir min. Herr notarien skulle blifva oss ett förträffligt resesällskap. Utom det intressanta i personen, egde vi en oförliknelig vägvisare ty ingen af oss har varit i Blekinge, och längre norrut – i Stockholm till exempel –”

I Stockholm känner jag hvar punkt! utbrast Elbers upprymd.

”Så låt saken utan allt vidare anses uppgjord. Vi hafva säkert mycket att språka om; juridik är nyttig till allt, säger ordspråket, och tjenar äfven i vagn. Herr notarien skall åka med mig; gröna kupén är mycket rymlig.”

Jag stannar verkligen i förlägenhet för herr barons utmärkta godhet –

”Dröj så länge med förlägenheten tills frågan blir om arvodet. Gif mig handen – topp!”

[274]

Elbers gaf honom under en djup bugning sin hand.

När Oscar fick höra detta, kunde han knappt styra sig af glädje. Alltid behöfs någon person på resor, som besitter den dubbla förträffligheten att ihågkomma hela sällskapets samtliga saker och derjemte aldrig förlora humöret. Oscar beträdde sig sjelf, nu mera än nånsin, med glömska af artiklar. Men Elbers var utan tvifvel klippt och skuren till passagerare. Ständigt hade han godt minne, alltid var han fryntlig och tjenstaktig. Vi skola straxt anföra ett prof.

Knappt hade baron Migneul låtit förmärka, det han för sina döttrar önskade en kammarjungfru, förrän notarien Elbers aflägsnade sig, men återkom efter ett obetydligt ögonblick. ”Jag har att erbjuda herr baron den superbaste flicka, och tillika den tjenligaste,” sade han. ”Likväl bör herr baron i denna sak rådföra sina döttrar.”

Och hon står att finna –?

”Här i huset. Jag har uppgjort affären med herr Wahlgren, som i alla fall till instundande mikaeli skulle skiljas vid sin Lotta. Den flickan är nästan för god för Christianstad. Jag kan ansvara för hennes seder. Jag känner henne: sin hemort har hon i Carlshamn, der hon förskrifver sig ifrån gamla hederliga Ekstrands. Men jag går i borgen för att hon med nöje och beredvillighet följer ända till Stockholm.”

Så; godt. Bevisar hon ett så skickligt uppförande, att mina döttrar blifva nöjda med henne, faller det af sig sjelf, att hennes tjenst icke slutar med resan, utan kan hon påräkna vårt hus minst för året.

Amalia inkallades, underrättades om sitt behof af kammarjungfru, omfrågades rörande den flickan hon nyss lärt känna och gaf med ”acclamation” sitt bifall. Blekingelotta infördes sist på scenen. Hon förvånades litet i början; att vara färdig redan morgondagen, utgjorde ingen småsak. ”Åh lappri!” inföll Carl Elbers: ”hjelper dig ingen annan, Lotta, så skall jag sjelf packa in dina saker. Säg allt hvad du behagar, det tager jag för godt, men säg bara aldrig nej!”

Flickan neg med en artig och ödmjuk blick emot Hans Nåd, baronen. Saken såg sig uppgjord, och Lotta sprang ned till herrskapet Wahlgren med de rödaste och hvitaste kinder i verlden. Hon erhöll tillstånd att afflytta genast. När Amalia började göra betänkligheter och undrade[275] huru de skulle kunna sysselsätta en hel kammarjungfru, utbrast Constance: ”åh, jag skall nog gifva henne göra.”

Så inträffade nu verkligen, att gröna vagnen, när han dagen derpå rullade ut ur Christianstad, erhöll sin förnämsta prydnad: Blekingelotta på kusksätet bredvid den annars redan i sig sjelf förut rätt vackra kusken Lindgren. Hofrättsnotarien, herr Carl Elbers, åkte rätt till venster om Hans Nåd; Malcolm och Constance sutto baklänges midt emot dem. Gula kaleschen bar på gungande och fina fjädrar Oscar och Amalia.

[276]

FEMTE KAPITLET.
KÄRLEKENS OCH NYKTERHETENS FEST.

DE hade knappt hunnit utom Christianstads ”norrport”, då någonting inträffade, som ingen menniska anade. Morgonen var en af de vackraste, klaraste och lugnaste. Vägen utgör härstädes en ganska hygglig promenad, frodiga löfträd stå på ömse sidor, och alléen går i rak linie utom staden nära emot Nosaby. Till venster utmed den egentliga åkstråten ser man en sidoväg, litet lägre belägen än den andra, och mycket passande för fotgängare.

Till följe af Elbers’ förslag, redan innan man for, var det gula kaleschen med Oscar och Amalia, som nu åkte framföre. Migneul hade funnit denna proposition af flere anledningar förnuftig; bland annat derföre, att han sjelf, som härigenom åkte längst i bakgrunden, egde hela sällskapet framför sig och njöt en öfversigt af alla sina barn: en för honom lika upplifvande syn, som blicken på de omgifvande sköna landskapen.

Knappt hade Oscar och Amalia med sin vagn hunnit halfväges i löfträds-alléen, förrän ett antal män uppstego från den lägre vägen, omringade vagnen och uppstämde en sång. Oscar igenkände sin Ortolan, höll in hästarne och helsade. Amalia förskräcktes litet i början, emedan hon väl någon gång läst om stråtröfvare, men aldrig hört sägas, att de brukade anfalla resande med hymner, eller komma så elegant klädde, som de nio personerna här.

I sjelfva verket skedde också nu ingenting farligare, än att Engeltofft,[277] ensam och såsom alltid ordförande, gick framför hästarne; men af de öfriga åtta rangerade sig fyra på hvardera sidan om vagnen. Så skred tåget framåt, både det åkande och det gående.

Sången var skön, den flöt ur ynglingars bröst. Rena, lifliga och kraftfulla toner blandade sig på luftens vågor med solstrålarne, som mildt skimrande togo sin väg emellan trädkronornas löf i alléen, och derefter strödde sitt rika, fast flyktiga guld på Amalias hvita voile, på Oscars glacéhandskar, på hästarnes nya remtyg och på selarnes blanka messingsbeslag.

Frid, välsignelse och nöje utgjorde denna hymns innehåll, och omqvädet bestod i en hoppfull önskan om detta innehålls ymniga utgjutande öfver Oscar och Amalia. Önskningarne stannade icke vid brudgumens och brudens personer; de sträckte sig äfven till möjliga föräldrar och barn. Skada, att vi icke ega poetens ord: de hedrade Loofors.

Då man hann till alléens slut, syntes tvenne andra vagnar. De bidade der på sångarne. Men innan desse stego upp i sina åkdon, gick præses, notarien Engeltofft, vördsamt fram till baron Migneuls ekipage, och han utbad sig på hela det sällskaps vägnar, hvars ordförande han erkände sig hafva äran pro tempore vara, att herrskapet behagade intaga en tarflig frukost vid Fjelkinge.

Migneul svarade i de förbindligaste ordalag, ehuru litet brydd. Elbers vinkade: det effigiensiska sällskapet nalkades, och han presenterade den ena efter den andra för den notabilitet, vid hvars sida han erkände sig hafva äran pro tempore åka. Då Migneul framför hvarje namn oupphörligen hörde titeln hofrättsnotarie, sade han slutligen: ”mine herrar! hela landets framtida rättvisa ligger i edra händer, jag inneslutar mig i er ynnest!”

Så åkte man vidare. De begge juridiska kalescherna foro främst. Framkommen till det välbekanta Fjelkinge, steg man utaf, och nu fulländades bekantskapen genom reellare bugningar å ömse sidor, samt genom handslag, hvartill man, såsom sittande i vagnarne, förut intet tillfälle egt.

Elbers vände sig till Amalia, Oscar och Migneul, öppnade sin mun till tal och sade: ”i synnerhet till eder, tre, riktar jag mina ord – ehuru[278] för öfrigt till oss alla – och anhåller, det j behagen följa mig upp till en plats, der jag önskar få lägga Skåne under Skönhetens, Kärlekens och Erfarenhetens (som också äro tre) fötter.”

Han stannade tvert, emedan han sjelf märkte sitt tal luta litet åt det knastiga. Elbers var gunås mera en muntergök, än en orator. Men hvar och en förstod hans goda mening. Han trädde förut, med Migneul vid sidan, och hela sällskapet vandrade upp på den ryktbara Fjelkinge backe.

Morgonen sken vackrare nu, om möjligt, än förra gången då Storkullen besöktes af rättvisans ynglingasällskap. Nordöstra Skånes omätliga panorama upprullade sig åt alla sidor under Amalias fötter; hon stod tyst och häpnande.

Oscar tog hennes hand och sade: ”här stå vi, Amalia – åt alla håll hafva vi lifvet framför oss!”

Amalia tillade: o min mor, om du vore här! endast du fattas.

Migneul såg sig omkring på antalet af de till säten lämpliga stenarne, hvilka ännu bibehöllo sin position sedan föregående gången. ”Detta har tycke af en domarering: har man i forntiden hållit ting här?” frågade han.

Ja men har man så, svarade Elbers med en historisk mine. Jag skulle till och med nästan våga påstå och vilja ”vindicera” sanningen af det faktum, att icke för länge sedan mycket prat hållits härstädes. Jag kan på sätt och vis bevittna det, emedan jag sjelf var närvarande och deltog så godt jag förmådde.

Migneul fann Elbers allt mera anspråkslös, och han såg på honom med de vänligaste ögon.

”Var så god och stig litet längre fram, herr baron; der hafva vi bänkar, arrangerade för tillfället. Stenarne äro endast för rättvisans räkning, de gröna bänkarne deremot för frukostens, hvarom det nu blir fråga.”

Hvad vill det säga? sitter man då någonsin ännu här till doms?

”Ja, herr baron; men blott på försök. För att dölja ingenting, eller åtminstone så litet som möjligt, så utgöra vi alla notarier, hvilke här ögnas, ett juridiskt sällskap, som till öfning sätter sig och dömer öfver[279] alla processer i vår umgängelse.”

I sanning! utbrast Migneul med en half aning, och såg sig omkring på Storkullen jemte hela den djupt nedanföre på alla sidor lägrade naturen. Här måste säkert vara den högsta domstolen i verlden? här hafva visserligen utslag afkunnats, från hvilka ingen får vädja – tillade han med en viss skämtsam blick på Elbers, Ortolan och de öfriga effigienserne.

”Nej, herr baron! så högt än denna domareplats ses belägen, gifves dock en ännu högre instans”, inföll Elbers. ”Och den har nyligen fällt ett utslag, som ”casserat” en dom här nere på Storkullen. Var så god och stig litet längre fram, herr baron, dessa stenar äro icke vidare behagliga.”

Om jag får, så sitter jag helst på en af dem. Månge – jag säger icke mina vänner, ty jag förtjenar icke det – men Oscars vänner hafva troligen suttit här förut; och det skulle blifva mig ett nöje, att intaga frukosten i denna domarering.

Alla de unga juristerne tyckte så om denna Migneuls apostrof till dem, att de i sina hjertan tilläto sig att förlåta honom för hälften af allt det tvetydiga, som de hört talas om honom. Sällskapet hade, såsom man begriper, egentligen blott samlats för att fira Oscar, hvilken alla älskade, och lägga glada rökoffer för Amalia, hvilken alla befunno sig nyfikne att få se. Men artighet och anspråkslöshet vinna hastigt det välde öfver en mindre erfaren ungdom, att äfven en man, som Migneul, till en icke obetydlig del intog de Elberska vännerne.

Frukosten började, och det utgör just dess heder, att man om den ingenting vidare till heders har att säga. Man måste vara så god och icke missförstå denna skenbara motsägelse. Så snart man ser de menskliga tingen från andens sida och på den höga ståndpunkten, så består en måltids högsta ära uti att vara tillräcklig, men måttlig.

Ett sockerdricka bjöds omkring, hvars make ingen hittills sett eller erfarit.

”Hvad det smakar!” utbrast Constance, ”sådant måste vi brygga på Gräseholm, pappa, och det genast!”

Vårt brygg- och bakhus ligger ju på Hermarp, Constance, var icke[280] dum! sade Malcolm halfhögt och med en icke alldeles höflig knyck mot hennes arm.

”Åh – foj Mylord!” var allt hvad hon svarade sin älskade vän och lekkamrat.

Migneul drack ur sitt glas i den djupaste botten, och gjorde det med en artig nick mot herr Engeltofft, värden. I sanning! sade han, det är ovanligt, det är utmärkt godt.

Sedan man ätit och druckit, hvilket allt sammanlagdt icke tog lång tid, steg Elbers fram till Migneul och började:

”Herr baron! säkert undrar herr baron på oss, och, om herr baron icke undrar, så bör han åtminstone undra. Har det väl någonsin förr tilldragit sig, att man bjudit fremmande – ett förnämt och till hälften obekant fremmande – på en frukost med så etherisk diet? Nej; detta är något nytt på jorden.”

Migneul såg upp på talaren och undrade hvad det skulle blifva utaf.

”Herr baron! vi ynglingar, som här stå församlade inför herr barons ögon, utgöra ett sällskap, som har en viss öfvertygelse. Jag är denna öfvertygelses tolk. Vi finna oss fast försäkrade om, att snille, förnuft, glädje, själsverksamhet, karakterens energi och moraliska, liksom intellektuella kraft, jemte all den häraf flytande och påräkneliga välgången och lyckan för lifvet, samtligen tillhöra andens region hos menniskan, och icke kroppens –”

Derpå kan ingen tvifla.

”Efter så är, herr baron, hysa vi den öfvertygelse, såsom följd af den förra, att kroppens upplifvande medelst retemedel, vare sig rus eller annat, gör ingenting till snille, förnuft, glädje, själsverksamhet och karakterens energi, med allt åtföljande.”

Det kan lika litet bestridas.

”På denna grund är det, som vi afsagt oss bruket af spirituosa.”

Förträffligt!

”Herr baron gillar oss? Godt! hvilken glädje i denna stund för oss, mina bröder? Nykterhetens stora sak är densamma, som själens triumf öfver kroppen: det är glädjens och den sanna munterhetens seger öfver dusigheten. En ögonblicklig och låg fröjd kan rus gifva; men ingenting[281] är tråkigare efteråt. Herr baron! vågar jag å mitt sällskaps vägnar framställa en begäran?”

För allt i verlden, mine herrar –

Elbers såg sig om och vidtog: ”utan att ingå eller vidröra den juridiska frågan – nej – hm – med ett ord – det må nu vara baron Oscar eller herr baron Migneul sjelf, som hädanefter behagar föra styret på de stora och ansenliga godsen Gräseholm, Lanutofta, Hermarp och adpertinentier, så blir det icke mindre visst, att derunder en talrik allmoge lefver. Herr baron! stifta nykterhet ibland hela denna allmoge. Men utför verket genom en formlig och ordentlig förening, så att det bildar sig till rotfästad opinion, att det är skam och dumt, lika mycket som onyttigt och skadligt för menniskan, att vara annat än nykter.”

Migneul steg upp midt i ringen af de enthusiastiska ynglingarne, hvilka han såg stå omkring sig med lågande ögon. ”Mine herrar!” sade han – men rörelse ända till tårar afbröt honom. ”Mina herrar!” började han ännu en gång, ”jag har hört och sett på er under en stämning, för mig så underbar och hänryckande, att jag saknar ord för hvad jag ville säga. Mine herrar! – låten ett ord vara sagdt och medsamma glömdt – tillåten alla slöjor fällas emellan oss i detta ögonblick: jag vet, att jag bland eder står som en misstänkt, som en till karakteren misstänkt person. Så kännen mitt öde! jag var i ungdomen samma högstämda enthusiast för mitt land och mitt folks uppkomst, som j nu: och, jag tillägger med rörelse och fröjd – ty j skolen ej missförstå mig! – jag är samma enthusiast ännu. Jag således icke allenast antager ert förslag, utan lofvar att offra alla krafter, jag eger, till dess genomdrifvande. I min ungdom var det åkerbrukets förbättring enligt Macleanska methoden och Farmsystemet, som utgjorde folkets, i synnerhet det skånska folkets stora fråga. Detta system är i sig sjelf grundligt och sant, men mången förstod det likväl icke mera än till ytan. Jag var ibland de sednare. Jag lefde för ideen med själ och kropp, och, må det vara uttaladt! jag förstörde mig: men jag ångrar mig ej. Mina affärer hafva sedan förbättrat sig – huru, mine herrar! (han förde handen till hjertat) det skall ett högre forum en gång skärskåda – nog af. Oscar Ekensparre med sin, det vill säga, med min Amalia, blir snart herre öfver en del af de gods, hvilka nyss omtalades[282]: någon annan, ännu för ung att nämnas, torde en dag se sig herre på de öfriga. Jag sjelf skall kanske ännu andas många år: får jag frid, så skola dessa år helgas åt fäderneslandet. Åkerbruket utgör numera icke tidehvarfvets enda hufvudfråga: det har blifvit temligen långt drifvet. Nykterheten, deremot, har i vigt intagit ett förut okändt rum. Mine herrar, tagen mig! jag står såsom en man med eder!”

Ett ”lefve!” klang ifrån Storkullens topp och det upprepades trenne gånger. Man omringade denna Migneul. Ånyo vardt sång: en hymn af herrligaste slag. Älskvärda ungdom, det är endast du, som – likt Gud – har förmåga att kunna förlåta menniskorna.

[283]

SJETTE KAPITLET.
CARLSHAMN, DET ÄR EN STAD! OCH LIKASÅ STOCKHOLM.

SEDAN man nedkommit från Storkullen till sjelfva Fjelkinge, satte man sig i vagnarne, och de älskvärda juristerna, hvilka så sent som möjligt ville skiljas ifrån den nya bekantskapen, beslöto att åka med till Skånes gräns. Man kuskade således tillsammans, fyra vagnar högt, förbi Edenryd, och man kom till Sissebäck, der Blekinge vidtager. Här hölls, och man tog ett innerligt afsked. Tillminstone-Loofors – Loofors fick af sina skämtsamma kamrater ofta detta förnamn, emedan man egde högst sällsynta exempel på att han i sin lefnad sagt ”åtminstone”, utan alltid i stället tillminstone, eller, ännu nogare efter dialekten, teminstone – med ett ord, notarien Loofors, som skrivit verserna till sången, beredde sig äfven på något för landskapsgränsen. Men så mycken sann och naturlig känsla tog sig luft vid denna skilsmessa, man var så menskligt och rent stämd för hvarann, att det blef alldeles omöjligt att framkomma med ett tal. Tillminstone-Loofors sjelf gick fram till Amalia; Oscar stod bredvid henne och sade: ”denna min vän är af alla på jorden – dig sjelf inberäknad, Amalia – den, som först nämt för mig om din mor: om henne i Upsala, Amalia, som jag så innerligt längtar efter att få se!”

Loofors bugade sig. Amalia såg på notarien, men kunde ej påminna sig honom från Upsala. Hon frågade honom öppenhjertigt, om han sett henne förr? ”Nej”, svarade han, ”jag har ingenting sett, förrän i dag! Jag hade blott hört ryktets berättelse.”

Farväl! farväl! nickades och ropades, när två kalescher vände tillbaka, och två foro framåt. Lister heter det första land man möter i Blekinge på östra sidan om Sissebäck, och Lister njöt en gång i tiden den[284] äran att vara ett eget landskap för sig. Då hette det i diplomatiska akter: ”Blekinge och Lister”. Nu ligger det lilla landet undansålladt ifrån Provinserna, men upptaget bland Häraderna.

Norra delen af detta härad, emot Småland till, må vara huru skogigt, bergigt och bistert det vill, så är åtminstone visst, att södra delen, der landsvägen löper fram från Sissebäck, förbi Sölfvitsborg, Ysane och Norge, till Mörrum, under sommaren och förhösten utbreder sig arkadiskt, leende och ljuft, likt en grön, slät matta, här och der prydd med små täcka löfdungar, der boken står broderligt tillsammans med eken, och björken systerligt svajar vid sidorna af sälg och vide. Hvem känner icke Stensnäs?

Vi erkänna vår skyldighet, att omtala resan; likväl nämna vi icke hvarje nattläger, hvarje måltid, icke ens hvarje station, ehuru ingenting i verlden saknar sin märkvärdighet.

Man for på bron öfver strömmen Mörrum – folket sjelf säger Marom – men man gjorde sig icke tid att taga de sköna laxarne i ögonsigte. Snart derpå befann man sig i landet Bräkne, som nu utgör Blekinges andra härad, från Skåne räknadt; men som i forntiden lyste såsom dess första. Man kom till Asarum – folket sjelf säger Asrom – ack! hvad det är ledsamt, att man icke får skrifva namnen så, som de egentligen heta: det vill säga så, som menniskorna, hvilka bo på stället, uttala dem. Då skulle man äfven slippa det dumma ordet Blekinge, hvilket ej finnes i naturen; utan man finge säga och skrifva Bleken. Detta ord har en djup och sann betydelse, grundad i sjelfva landets förhållande till hafvet här utanföre, och i den anblick, som detta visar ifrån kusten, då solen kastar sin glans öfver den gränslösa blanka ytan. Äfven i de svenska uppländerna kallar man bleke, en stor hvit yta, hvarpå solen skiner. Det händer aldrig en Blekensbo, att säga Blekinge, men väl rycker han emellanåt an med ”Bleiken”, emedan han innerligt gerna gör det nordiska e till ei, likasom å till au. Elbers beskref allt detta noga för baron Migneul i vagnen, och baron nickade med nöje åt underrättelserna.

Ingenting kan förliknas med den liflighet, som Lotta på kusksätet tillkännagaf, så snart man vid Asarum vek söderut, för att åka in till Carlshamn. Här kände hon hvar punkt vid vägen; och lilla Constance,[285] om hvilken vi redan veta hvilket geografiskt sinne och nöje af lokaler hon hade, följde med ögats lekande intresse hvar och en af kammarjungfruns pekningar. Lotta vågade väl icke tala rätt högt, för Hans Nåds skull, som satt bak i vagnen; men hon vred som oftast om sitt lilla nätta kammarjungfruhufvud och lutade det ned ifrån höjden, der hon satt, för att hviska eller tala halfhögt, allt som hon mer eller mindre kunde styra sig. ”Se! se, lilla fröken! der straxt till höger ligger Janneberg, der bor Santesons. Se bara nu här till venster, det är Stampen, här bor Cervins. Ja, här midt emot, nå det är Smittens Rosenborg. Aj, ser fröken den långa sköna alléen der till venster? se! se! det är en stor vacker egendom, må fröken Constance tro, heter Schweitzarhuset: der bor Mejers! ach ett sådant herrskap! der går icke fattigt till, må fröken tro, nej mesann gör det ej.”

Nu åkte man ett litet kort stycke utan ställen.

Hvad är det här för en lång väg, som kommer på venster? ropade Constance snart. ”Åh, det är bara Jordbrosträtet”, svarade Lotta; ”det är strunt. Men se nu bara, fröken! der ligger Gustafsberg, Schröders; måtro det. Och titta litet uppåt till höger! bort på den sköna backen har fröken Bellevue: det är Harmens värdshus, må fröken Constance vara säker, der har jag tjenat ett helt halfår. Ja, nu hafva vi blott en liten bit till tullen. Det här till höger är bara Garfvarens, och så straxt Körmjölnargården, Modensvärds. Hoppsan! oh – se nu – här är tullen. Du Gud, hvad allt står likt sig, som när jag var här sist! Första gatan, vi komma på, heter Drottninggatan: der må fröken tro stå granna hus på ömse sidor: jag känner och har varit i hvartenda, ach! ach! Carlshamn, det är en stad!”

Riktigt kom man icke också in i staden, och Constance hade fått sitt naturliga begär till geografi i så hög grad uppretadt, att hon nödvändigt ville veta namn på hvart hus till höger och till venster. Man åkte fort på sin Drottninggata, så att Lotta, oaktadt sin flinka andedrägt, omöjligen hann redogöra för allt; men rask var hon. I början gick det bra. ”Det här första huset vi se till venster, straxt inom tullen vid gatans början, är Mejers. Fröken! det är samma herre, som rår om det sköna Schweitzarhuset, och som har en doktor till måg: honom har jag sjelf hört predika:[286] fröken! hans make gifves icke, han predikar så, att om alla ville börja predika som han, så skulle folket lyssna! Men ser fröken, här midt emot nu till höger, det är Cervins hus igen; och han har en fru! om fröken Amalia fick se henne, så blef hon kär i henne: det är den raraste menniska. Hvem som kan räkna allt godt hon gjort och tänkt, han kan också räkna hafssanden. Ja, det der huset, som se’n kommer, är Vinbergs och Mejers kontor. Nå, det här i hörnet, är Ekstrands, det känner jag bäst.” Nu hann Lotta ej uppräkna annat än husen på högra sidan, der hon satt på kuskbocken, och Constance gick således i mistning om Drottninggatans venstra sida. Men på höger fick hon sannerligen och efterhand reda på Nolleroths bostad, borgmästarhuset, Cronii lilla hus och alla andra ända till sjelfva Hellerströms; samt slutligen Carlshamns hôtel, der ingen mindre man, än herr Harms, residerar.

Man steg ur. Man hemtade sig efter åkstrapagen och kastade sina ögon på Carlshamns stora, fyrkantiga torg, hvilket man fann besitta den goda egenskapen att rundt omkring vara planteradt med vackra träd och hafva kyrkan i sitt grannskap. Constances och Malcolms ögon fästades genast af det höga, mångkantiga Vårdtornet uppe på höjden bakom kyrkan: maken till besynnerligt torn, som Carlshamns, har man väl aldrig sett. Det oaktadt blef man samtligen hungrig, och den beställsamma Lotta viste genast, att i Harms’ logi, nere i sjelfva trädgården, stod ett litet alltför täckt lusthus, hvarest resande utan svårighet och alldeles ostörda af andra gäster kunde förfriska sig. Dit begaf man sig.

Elbers ville nödvändigt visa ungherrskapet Migneul hela Carlshamn. Tiden tillät dock icke så mycket. Man slog några lofvar öfver torget framåt Rådhuset och Ekegrenska ”palatset”. Å andra sidan gick man nedåt Segelduksfabriken samt bort åt hörnet till Skolhuset och rektor Hemesses. Men man fann sig mindre muntrad af dessa knutar. Således fördes man af Elbers i stället till en helt annan del af staden, till en gata, nog devuerad att kalla sig Kungsgatan, och vid hvars ända man träffade Fattighuset med Kortfabriken.

På denna punkt stod man vid en af Carlshamns gränsor och vid en utgång, som väl knappt kan bära namn af tull eller ”port” (såsom tullarne här i landet, äfven i obefästade städer, vilja tituleras), men som dock[287] verkligen är en utväg att komma ur staden. Elbers sade: ”denna lilla romantiska väg heter Kosträtet (Cowstreet), och den har jag många tusen gånger vandrat. De tre märkvärdiga klipporna till höger, om vi gå ut, kallas ”de tre systrarne”; dock äro de så nakna och fula, att vi af artighet hellre benämna dem de tre bröderne. Kanske hafva vi icke nu tid att göra en liten promenad utom staden på denna väg; ty baron, hemma, vill väl åka. Men det är skada. Bortom Kosträtet kommer man in i de täckaste hagar, der villa ligger vid villa: små gröna ängslappar och naiva åkrar, af de mest irreguliera former, gömma sig emellan bergsbackar, krönta med stolta, frodiga ekar. Allt då och då får man klifva öfver gärdsgårdar eller stengårdar, och man måste hitta vägen, som jag, för att icke gå vilse. Men gör man det, så lyckas man slutligen att komma till Strömma garn- och trådfabrik. Hvad Oscar och Amalia skulle tycka om det vackra Strömma! Ach om vi hade en dag på oss, eller två! Der skulle jag göra Amalia bekant: jag känner menniskorna der. Amalia, som så högt älskar namnet Sofi, skulle äfven på Strömma träffa en Sofi, att älska; var säker!”

Omöjligheten sätter en gräns för de bästa tankar och de oskyldigaste önskningar. Man fick ej promenera ut till Strömma; ty Malcolm kom springandes med hela den långa kuskpiskan i hand, och underrättade, ”att hästarne stodo förspända och baron satt i!”

Ånyo åkte man således: man for ut genom Carlshamns ”österport”, der vägen går till Ronneby och Carlscrona. Man vände Bräkne ryggen till, och kom in i Medelstads härad. Detta skulle kanske kunna benämnas Blekinges kungliga härad, emedan Hofby – nejden efter det urgamla hofvets hemvister – befinner sig här. Nå, lika mycket. ”Men säg mig, herr baron! är icke Blekinge ändock ett vackert land?” utbrast Elbers efter en half mils åkning.

Hillner-Migneul hade under dessa dagar njutit en så mäktig verkan af ungdomens, den öppna naturens och lifvets inflytelse, att han fann sig allt mera harmonisk, fridfull, nöjd och medgaf allting. ”Blekinge är för täckt!” sade han.

Vi, historieskrifvare, sörja öfver att vi icke ega rum eller tillstånd, att meddela allt, hvad vi kunde och önskade, ur annalerna om denna pittoreska[288] resa. Hvilken tafla för Amalia var icke bara det lilla stackars Ronneby? Vetenskapsmannen påstår, att detta ställe ingenting vidare utgör än en förfallen, ja, efter konsttermen, en rutten by (Rottenborough, Ruttnaby, Rottneby, såsom det också alltigenom hetat ända tills det vardt Ronneby utaf); men promenaden nedåt Helsobrunnen ses af älskaren och älskarinnan med helt andra ögon, och vägen bortåt Djupafors – just dit det var, som Oscar och Amalia, ledsagade af Elbers, spatserade den skönaste afton, straxt efter ankomsten till Ronneby.

Vi skola icke söka teckna Djupafors, ty dertill fordras pensel, som vi icke ega: vi hafva blott penna. En så gigantisk bergsremna påminte sig Oscar aldrig hafva sett, ehuru han som barn rest i många länder; och Amalia stod tyst, lyssnande på det nederst i den ofantliga natur-rännans djupa botten forsande vattnet. Skön och leende visade sig skogslunden ofvan omkring; men en hemsk anblick var, att se den ena stora klippmassan så nära den andra, att endast några få alnar finnas emellan, och likväl erfordras ett verkligt hjeltemod att hoppa öfver svalget. Hvilken allegori på tvenne menniskohjertan, som efter yttre utseendet skola ligga hvarann helt nära, men dock stå oöfverstigligen åtskilda? Oscar ryste vid åsynen. Men Amalia fruktade ingenting. Vid randen af sjelfva Djupafors slöt hon Oscar i sina armar och hviskade: ”Gudskelof! vi stå begge på samma sida.”

Under de ungas promenad hade baronen stannat i Ronneby, och sjelf föranstaltat om angelägenheterna för resans fortgång. Han började längta till norden, till återseendet af den för aderton år sedan förlorade, med en så oemotståndlig känsla, att han beslöt undvika hvarje förlängning af vägen, ehuru behaglig än mången afkrok kunde vara. Efter sin charta fann han resan öfver Carlscrona, Bröms, Calmar, med ett ord utmed kusten, så skön den utan tvifvel måtte vara, något längre än fågelvägen. När Elbers återkom, frågade han honom till råds, om ingen kortare väg gafs till Stockholm?

”Här gifves visserligen en stråt, och ingen ful stråt ändå, som ifrån Ronneby skär sig midt igenom Blekinge på tvären”, svarade Elbers. ”Den är icke vanlig för Stockholms-resande, men jag hittar den.”

Nåväl! för all del, lät oss taga den, utbrast Migneul. Således undvika[289] vi kroken till Carlscrona? Godt.

Alltså begaf man sig, efter Elbers’ anvisning, ifrån Ronneby till Jemsunda. Man grep i förbifarten med tvenne ögonkast det behagliga Johannishus, hvarom så mycket godt vore att tala; men numera hinner och får man ingenting. Man kom genom den ryktbara Blekingstrakten Tving – folket sjelf säger Tschuîng – man reste, kort sagdt, alldeles om knutarne af Alnaryd; man mötte en af de stora Smålandsstråterna vid Fuhr. Temligen ofarbar och för ansenliga kalescher vidunderlig var visserligen Tvingsleden; men på den fick man likväl se Blekinge i sin högre och vildare natur, hvarom ingen gör sig begrepp, som allenast betraktat dess milda, nätta landskaper närmare kusten, der små ek- och almbevuxna kullar oupphörligt drifva gäck med dalar, icke större än kullarne.

Nu var man vid Fuhr. Straxt derefter kom man öfver Blekingsgränsen in i Småland. Hvad hade icke skalden att säga om Emmeboda? Med sorg och tystnad måste han hasta förbi Eriksmåla. Till Läsebo och Ascan kan han endast skicka en slängkyss! Hvilka romantiska äfventyr vore icke hans hjertas lust att förtälja om Lenhofda, och om detta Hvetlanda, som en gång i verlden utgjort en stad? Men han får icke. Han nödgas redan vara i Eksjö. Och icke nog dermed: de herrligaste ställen midt i Östergötland måste, det ena efter det andra, blifva vittnen till hans smärta att nödgas tiga.

Vid Norrköping slöt man att åka. Baron anlitade apothekaren Engelbrekt och fick slutligen allt bra.

Vid det sköna Norrköping begaf man sig på Kometen, utrustad med rykte om att vara det snabbaste ångfartyg. När Amalia och Constance naturligtvis här fingo sig en egen hytt, var det som Blekingelottas beställsamhet, skicklighet och fintlighet ånyo fingo tillfällen att på det innerligaste utmärka sig. Snälla, beskedliga Lotta! men – skalden måste tiga. Får han då icke åtminstone säga några ord om den från Skåne medtagne kusken Lindgren? Denne vaktade på däck baronens begge vagnar, och gjorde uppseende genom sina superba polisonger, hvilka med yfvig prakt ej blott skuggade begge de annars magerlagda kindbenen, utan sträckte sig lummigt under hakan ända ned på halsen, der de[290] på sjelfva luftrörets lilla kulle slöto förbundet med hvarandra: kanske för lifvet, om rakknifven tillät. Lindgren var en hygglig man. Under sina samtal med förste machinisten lät han förstå, huru han hade i kikaren att blifva Stockholmsbo, i fall det lyckades honom att få engagement hos hyrkusken Arrenius vid lilla Nygatan, en man, som han af kamrater och landsmän hört så mycket godt om. Machinisten trodde det skulle gå bra.

Under denna episod passerades Södertelge kanal. Malcolm fick nytt lif i det ögonblick ångbåten gick inunder den i luften sväfvande svängbron, hvilken syntes dansa på sin stolpe. ”Ah!” sade han och söp in andedrägten med en långsam njutning, ”pappa, det här ser engelskt ut!”

Baron Migneul svarade sin stjufson med en nick. Men eljest hade han under hela den sednare perioden af resan varit mycket tyst. Icke sjelfva Elbers kunde öfvervinna honom. Endast Amalias anblick tycktes djupt fästa honom, och man upptäckte honom flere gånger vid relingen stå och skåda utöfver vattnet, tankfull, tigande, ögat glänsande såsom af en hemlig tår. Amalia var honom också under hela denna tid närmast. Sjelfva Oscar undvek hon, för att i dessa stunder odeladt egna sig åt sin far. Hon begrep nog hvad som kunde arbeta inom ett så oroligt bröst, som hans: hon förstod, att han väl tänkte på nära nitton förflutna år, och att han ej utan undran öfverlade om hvilket slags möte – i hvad skepnad – med hvilka följder – med hvilket hopp om tillgift – med hvilket framtida lif – han skulle gå att åter förena sig med henne, som var hans maka och hans dotters mor. Amalia hörde honom hviska namnet Sofi: namnet Eugénie hörde hon icke. Vid ett tillfälle märkte hon honom säga till sig sjelf: ”ett förbund för lifvet, för blott detta lif, hvad är det? det är för litet: ett förbund för evigheten vill jag –”

Mälaren upplät sin sköna famn för de resande. Hvad hoppas man icke emellan dessa angenäma öar och stränder? Man väntar på mötet med det nordiska lifvets samlade behag i en punkt, man väntar på Stockholm.

När man slutligen, vaggad på Riddarfjärdens vattrade duk, ser husen venster om sig på Kungsholmen och likaså höger om sig på Kungsholmens maka, Skinnarviken; när man upptäcker, huru dessa begge rader[291] med ljuf prakt ej blott försköna de annars magra stränderna, utan sträcka sig ända fram till den egentliga staden med dess majestätiska tornspiror, och der gjuta sig tillsammans för ögat i en enhet, likasom sluta ett förbund på Riddarholmens ståtliga kulle – då utropar man förtjusad: Stockholm, det är en stad!

[292]

SJUNDE KAPITLET.
LINNÆA ÄR EN BLOMMA, SOM MÅNGEN ICKE STRAXT SER.

GENOM Elbers’ försorg och omtanke logerades man i Bergstrahlska huset. Baron Migneul ville alldeles icke gå ut i staden; han syntes allt mera försjunken i sig sjelf; melankolisk, brukar man kalla det; men han var icke dyster, icke hemsk numera, endast vek. Lyckligtvis hade man hos fru Küsel bekommit ganska sköna rum: han njöt sitt Stockholm i dem.

Amalia lemnade honom icke. För Malcolm, Constance och sjelfva herr Oscar utgjorde deremot Sveriges hufvudstad en nyhet, som icke kunde emotstås. Man besteg Mosebacke; man kikade i tuberna på Observatorium. Djurgården var ännu i september förförande täck; och så oskyldigt förförande. Hvad tycks? hos Carlmarkens kom det ända derhän med Malcolm Ekensparre, att han af egen drift och af egna medel bjöd Constance Migneul ett glas mandelmjölk! Han sjelf tog sig med detsamma ett glas röd lemonad, och klingade med henne. När det röda och det hvita glaset närmades och med den fina kristalltonen gaf sin ömsesidiga nalkning tillkänna, sågo de begge barnen på hvarandra med så goda ögon, att det knappt längre tycktes vara skämt dem emellan.

Illa nog fans vid dessa händelsers epok bazaren på Norrbro icke ännu till. Dock nalkades den till tidehvarfvet, låg redan påtänkt och af architekten ritad. Ännu så länge var man således endast underjordisk, det vill säga, man lefde sitt lif hos Behrens; först De la Croix har här öppnat idéen om det öfverjordiska.

Men hvar och en vet, att innan denna idé gjorde sig gällande och[293] började dela menniskorna i två partier – ett, som med förkärlek ännu fortfar att fästa sig vid den undre verksamheten, och det andra, som allt mer och mer föredrager den högre ofvanom bron – hvar och en påminner sig, att innan denna katastrof timade, vandrade man allmänt och odeladt till Strömparterren. Elbers tyckte mycket om denna behagliga plats. Han gjorde sig första dagen till Wohlthäter och tillsade Oscar att bestämdt föra sin Amalia hit ned. ”Hon blir sjuk, om hon sitter oupphörligt inne hos sin far,” försäkrade han.

Amalia lät beveka sig: Migneul sjelf tillsade henne att njuta luften. Vid Oscars sida vandrade hon utför de breda trapporna, och såg sig med nöje omkring på den täcka Josefinerplanen, såsom mången kallade Strömparterren. Huru vackra äro icke gröna löf, då de vid minsta vindfläkt visa sin undre sida skinande hvit som silfver? Man vandrade en liten stund på gångarne omkring balsampopplarne, och man besåg det präktiga Slottet, hvarje gång man vände sig åt högra sidan. Ett ögonblick stod det lyckliga paret på den lilla hvalfbron öfver vattenrännan, som ifrån saltsjösidan löper in så djupt och delar Strömparterren i två hälfter. Oscar föll i betraktelser; och Amalia anmärkte, att denna konstgjorda bassin hade likhet med Djupafors, dock med den skillnad, att då rännan der varit jettelik, vild, nästan förfärlig, så låg Strömparterrens jemförelsevis obetydlig, mild, grund, utan all fara för menniskorna och helt prydligt med sina huggna quaier på begge sidor, hvilka innerst förenade sig till ett framför den glasdörr, der restaurationen vinkade.

I sjelfva verket vandrade man också nu dit, och det efter Elbers’ upprepade inbjudning. Man lyssnade icke stort på den stackars Harpspelerskan i herr Behrens’ yttre salong; Elbers lade dock i förbigåendet en gul riksdalershacka på hennes tallrick, hvilket icke var så litet, men det skar honom i hjertat att se nöden klädd i musikens drägt. Oscar och Amalia trädde in i det egentliga rummet, och togo sin plats på ena soffan i högra grottan. Elbers höll sig sällan der; han sväfvade, såsom en Wohlthäter bör, öfverallt; han fann behag i tidningarne på de talrika småborden i utanrummet, och, om han icke läste någon artikel till sluts, så rökte han åtminstone sin cigarr så till ända, att den började svida honom på tungan, och han svor till midt under den fattiga harpspelerskans[294] ömmaste passage.

Följden var, att Oscar och Amalia fingo sitta ganska ostörda derinne i grottan. Theet, kakan, glacerna voro slut. Amalia började nu tala, tala mycket tyst; hon öppnade ett bekymmer för Oscar, sitt hjertas största närvarande omsorg. ”Huru skall det gå, när min mor och min far träffas?” hviskade hon.

Oscar såg upp. Detta var ett ämne, hvarpå icke han tänkt.

”Jag har en plan, Oscar, och du skall hjelpa mig. Jag måste förbereda min mor. Oscar! du vet icke hvad det betyder, att efter så många år se den, som man outsägligt älskar.”

Oscar tog Amalias hand: vi skola resa till henne, och hemta henne, sade han.

”Ach – just så. Men, Oscar, ännu har jag ett bekymmer till. Och jag vet knappt huru jag skall uttrycka mig. Du känner – min mor har mycket att förlåta min far. Men jag rädes mindre för denna tillgift: vi skola utverka den hos henne. Deremot – o Gud –”

Hvad?

”Jag är rädd – jag fruktar – det är äfven något, som min far kanske skall hafva att förlåta henne: jag menar icke förlåta, jag menar något annat – men jag vet icke, huru jag skall säga?”

För Guds skull –

”Det är icke så farligt. Och ändå kan det blifva farligt. Jag måste till min mor, först, innan min far återser henne.”

Hvad menar du?

”Jag menar, Oscar, att min far har icke sett henne på ganska, ganska länge: ach, om jag nu gjorde honom orätt! då skulle jag falla till hans fötter och kyssa dem. Hör du harpspelerskan derute? Hon såg mig ut att vara trettiosju år, kanske trettioåtta. Oscar! hon såg icke så ut för aderton år tillbaka. Hennes sång hörde man ej då med liknöjdhet: man samlade sig då förtjusad kring en harpa, som likväl ännu ljuder med samma ton – kanske med en ännu skärare – och ändock föraktas hon nu?”

Min Gud, jag som glömde henne! Oscar tog upp sin plånbok och reste sig för att gå ut.

[295]

”Sitt qvar, det är icke om henne jag talar. Min högsta angelägenhet, mitt högsta bekymmer är, att min far måtte älska min mor, när han får se henne. Han mins hennes gestalt för väl: förstår du mig? Jag har så ofta hört på honom, när han skildrat mig henne ur sina trofasta minnen. Han ser henne oupphörligt i min figur; ty jag är vid den ålder hon var, då han sist såg henne. Förstår du mig?”

Men – säg mig, tror du då icke, att Migneul har den minsta gnista religion? han skall väl icke så fästa sig vid den något åldrade gestalten?

”Ach, om det så vore? O min far! O om Gud gåfve mig den nåden, att få byta med min mor, så att hon i ett ögonblick blefve jag, blefve aderton och ett halft år; men jag deremot finge hennes gestalt –”

Åh – icke just det, afbröt Oscar.

”Det kan också icke ske,” fortfor hon med hufvudet resignerande lutadt mot bröstet. ”Min far – tro mig, Oscar – han har nog sin innerliga känsla, sin vördnad och sitt djupa tycke för andens ädelhet: men han har tillika öga. Han har vid sidan af friherrinnan Eugénie vant sig vid mycket – jag säger icke prakt – jag säger icke heller inre elegans; ty en sådan eger min mor – men jag menar den yttre elegans, hvilken min far säkert skulle förklara sig förakta, om du frågar honom derom med ord, men som han i alla fall – ach, om jag gjorde honom orätt!”

Hör Amalia, vi skola resa tillsammans till Upsala, till din mor. Jag har penningar. Du skall arrangera allt åt henne: ingenting skall sparas för yttre elegans – och den af det rättaste slaget – fint – städadt, men lagom städadt – allt, allt som du vill och som du så väl förstår – baron Migneul skall icke stötas af din anordning!

Den omtänksamma dottern såg med de själfullaste och tacksammaste ögon på sin brudgum. Kanske, likväl, att Gud i detta ögonblick tyckte Amalia vara för mycket omtänksam. Dock menade hon så väl, och Gud log.

Elbers kom in och slickade sig ännu om läpparne för att minska cigarrsvedan. Man må icke derföre tro, att han ej var en man af känslofullhet och ett djupt förstånd. Han hörde till den klassen af menniskor, som saknade charlataneri; han var derföre glad äfven vid högtidliga tillfällen. Så fort Oscar och Amalia vände sig till honom med det ifrågasatta[296] ämnet, förstod han dem genast. ”Jag skall ställa allt tillrätta med Migneul”, sade han. ”Han behöfver hvila efter resan. Ni begge få fara till Upsala, och det ensamna; jag köper biljett på Freja; hon går i morgon.”

Saken skedde. Vi se redan dagen derefter, huru den snabbseglande Freja skär Mälarfjärdarne och vid Lofön sticker sitt stäf mot norden. Stäke genomilas. Nu skjuter den flinka ångnajaden fart öfver Skarfven, öfver Ekolen, simmar i Fyrisån och befinner sig straxt på eftermiddagen i Upsala. De begge förlofvade stiga i land, och en betjent bär efter dem flere icke obetydliga fruntimmersaskar.

Genom bref, som vi icke förr omtalat, hade Amalia redan från Skåne gjort sin mor bekant med de många förändringarne på Gräseholm: friherrinnans död, Amalias upptäckt af sin far, hennes bekantskap med Oscar. En af de vackraste böcker skulle kunna fyllas med hennes korrespondens öfver dessa ämnen. För att bereda sin mor på den inre stämning, hon kunde hafva att vänta sig, och hellre säga allt än litet, hade Amalia utförligt berättat om friherrinnan Eugénies sista samtal med henne, och äfven beskrifvit sin fars ord till den älskades stoft. Men framför allt hade Amalia icke glömt att bifoga hvad Rutfors yttrat, på det att hennes mor måtte se hennes far i ett så oskyldigt ljus som möjligt. Om dagen för sin ankomst till Upsala hade hon, deremot, icke kunnat hinna underrätta henne.

Nu voro Oscar och hon der. Han tänkte med värme och icke så liten nyfikenhet på fru Hillner. Det är ingen ringa vinst att hafva blifvit mindre fördelaktigt skildrad. Af Amalias framställning i Behrens’ grotta, hade Oscar i sin inbillning skapat sig en tafla öfver sin blifvande svärmors utseende. Han tänkte sig henne såsom en af sorg och fattigdom någorlunda hopfallen person; en, som han ville älska för Amalias skull, utan att hon just sjelf behöfde vara alltför älskvärd. När hans ögon föllo på betjenten, som gick utmed dem och bar askarne, var det ock förlåtligt om han ansåg dessa askar af behofvet påkallade. Genom Amalia kände Oscar redan fru Beate-Sofi såsom en till Gud vänd karakter; och detta var för honom, likasom för hvarje god menniska, nog. Hon har religion, tänkte han, och hon behöfver då i sanning icke vara vidare[297] hygglig.

Oscar och Amalia trädde i Upsala på den höger om ån gående vägen, som ifrån landningsstället sträcker sig fram åt broarne till. Denna väg har den godheten att småningom förvandla sig till gata. Man gick om pilarne till venster, och slutligen förbi Romansons till höger. Så vek man af första gränden och kom upp på Kungsängsgatan.

Man kom till en liten hvit port. Under det Amalia nästan darrande förde handen till kläppen – började trycka in porten, och redan hörde lodet innanföre på det gnisslande tåget gifva sig uppföre, hvarunder det emellanåt tidtals smådängde mot porten sjelf – såg hon på baron Oscar med ömt bedjande ögon. Det var, som anhöll hon hos honom att i detta ögonblick glömma de höga döbattangerna till Gräseholms salong, och icke tänka på friherrinnan Migneuls antichambre.

Ändtligen satt lodet fullkomligen i höjden, som vill säga, porten var öppen. Man trädde in, en i sänder. Amalia gick förut och höll uppe den obenägna porten, medan Oscar också sökte sig in. Portgången syntes dyster och mindre skicklig; stenlagd likväl på ena sidan, hvadan ock så mycket våtare på den andra, dit all syran flutit.

Amalia steg modigt fram till ett par små trappsteg vid venstra väggen, och kände efter nyckeln i kammardörren derofvanföre. Men hon fann icke nyckeln i låset. Hon knackade på.

Ett par gröfre hostningar svarade inifrån. Amalia förnyade sin knackning. Man hörde omisskänligen ett par tofflor påsättas, hvarefter fötter nalkades åt dörren till. Låset vreds upp och dörren öppnades långsamt: likväl ej till en vidare springa, än att jemt ett ansigte, af magert och långlagdt slag, deri fick rum att titta ut.

Man begriper att Oscar tittade in. Men han drog sig ett par qvarter tillbaka.

En ganska välvillig, men derjemte mycket härsk röst sade släpande: ”å– h! mamsell Mal– ja?”

Är icke mamma sjelf hemma? utbrast Amalia desto fortare.

”Stig då in, lilla söta goa mamsell!”

Icke nu, icke nu, Malena; säg mig blott för Guds skull, hvar är mamma?

[298]

”Nu – nue – hon går – nue – och spatserar i trädgården, det vet mamsell Malja sjelf, den här tiden om dagen.

På Kyrkogården? eller i Orangeriträdgården nerom Slottet? eller hvar? ach, hon är visst i Aurivilliska trädgården!

”Nej; ånej. Hon går – nue – nu – mest hos Östgöta nation: Linneanska trädgården heter han.”

Amalia nickade adjö åt den gamla pigan och tog Oscar under armen för att ledsaga honom ut igen. ”Vi lemna betjenten qvar och gå att öfverraska min mor i Linnéiska trädgården? vill du det, Oscar?”

Det förstås, att han ville det.

Såsom de befunno sig på Kungsängsgatan, tyckes väl det naturligaste hafva varit att gå denna fram till torget, stiga detta midt öfver, träda in på Svartbäcksgatan, gint emot, och sedan gå här så långt som till Nordbloms, det vill säga, till Östgöta-nations-gårds musikaliska hörn; då stora porten in i den vidsträckta trädgården snart derpå erbjuder sig vid muren. Men Amalia hade sina skäl, att icke vilja beträda torget och de större gatorna. Hon fruktade att i ensamt sällskap med baron Oscar träffa några af sina Upsalavänner; hon ville icke offentligen visa sig med honom utan i följe med sin mor. Hon valde derföre, att ifrån Kungsängsgatan vika af till höger den föga besökta Smedsgränden, och gå den så långt som tills de fingo sigte på Dragarbrunnsgatan.

Mången gifves, som mätt Dragarbrunnsgatan med trumpna ögonkast och tråkiga steg; men Oscar gick vid sin Amalias sida. Upsala erbjuder väl icke i denna trakt sina vackraste delar, men Oscar såg Amalias glädje tilltaga vid hvarje ny tomt, och han fann den på sjelfva gatan belägna Brunnshinken märkvärdig. Är det möjligt? Samma sak, samma figurer, samma verld blifva poetiska för poetiska ögon, som stå i grå eller brunröd obehaglighet för ett sjunket sinne. Ingen form är täck för en otäck menniska, ingen känsla eller tanke kysk för en dusig själ. Oscar lefde nu i kärlekens och skönhetens verld, derföre log för hans ögon allt, äfven det ringaste.

Ehuru jorden säkert eger märkvärdigare brunnshinkar än vår här, förlåta vi ändock Oscar för att han fästade sig vid den, som för tillfället mötte honom. Emellertid vände man äfven den ryggen och kom, efter[299] några stenkast, fram till Linnés sköna anläggning, som nu låg åt venster. Man trädde in: man beundrade de städade häckarne.

Trädgården syntes tom. Likväl upptäckte Amalia på afstånd en fin gestalt, framskymtande mellan träden derborta. Hennes hjerta slog högt; men hon sade intet åt Oscar.

Nu kom en trädgårdsföreståndare, eller måhända vaktmästare, dem ifrån sidan till mötes. Han tycktes icke med blida ögon se otillåtet och objudet fremmande på platsen. ”Hvad vill herrskapet här?” sade han.

Förlåt, min vän! svarade Amalia, vi se oss endast om efter en Linnæa. Tillåt oss att leta ännu ett ögonblick blott. Örten är liten: Linnæa är en blomma, som mången icke straxt ser. Men jag märker henne derborta! vi skola icke gå på trädgårdsgångarne mera än blott dit.

Amalias rörelse hade tagit sig luft genom en allegori. Den hederliga vaktmästaren blef vänlig och högst artig, när han fick höra botanik. Amalia gick fram till sin mor.

[300]

ÅTTONDE KAPITLET.
POEMETS FÖRSTA UPPLAGA.

I ett litet högst trefligt och vackert rum, som genom tvenne snygga fönster egde utsigt åt Kungsängsgatan, se vi om aftonen våra tre vänner sitta tillsammans. På den förtroliga tonen emellan fru Hillner och Oscar Ekensparre märka vi, att deras bekantskap icke blott var gjord, utan att de redan med ömsesidig innerlighet omfattade hvarandras personer. Oscar fann sig allt mer och mer öfverraskad. Sorgen hade icke förtärt denna gestalt, blott adlat ögat med uttrycket af en himmelsk undergifvenhet och med tycket af ett inre nöje, som i sig bar mycket af glädje, fast föga af fröjd. Hela sättet var annars så likt dotterns, att Oscar tyckte sig se sjelfva sin Amalia, fast i första upplagan. Det är klart, att den sednare väl var nyare och yngre till tiden: permarne litet ljusare och mindre medfarna. Men intet stod att läsa i denna, som icke fans i den förra. Hvilken hade väl läst korrekturet till detta poem, som i begge sina editioner sågs så felfritt?

Intet menskligt finnes likväl alldeles utan svagheter; och ett af fru Hillners största fel skulle det säkert hafva varit, om icke genom hela hennes väsende den ande tydligen uttalat sig, att hon af uppriktigt hjerta ansåg sig sjelf ganska full af ondt och af synd. Detta erkännande är det, som, om det lefver sant och kraftfullt i karakterens grund, rättar allt och läser korrekturet öfver själens poëm.

Längesedan hade Oscar förgätit det första intrycket vid ankomsten till denna boning, då han stigit litet tillbaka. Portgången var husets och värdens: den kunde fru Hillner icke förvandla, förbättra. Men inne i hennes rum, jemte det lilla yttre, som utgjorde Malenas verld, stod allt[301] på ett annat sätt.

”Fattigdom och snygghet” är ett för svagt uttryck att begagna här; vi måste säga: fattigdom och behag.

Amalia, intagen af att återse sin mor, hade glömt askarne med deras innehåll. Oscar påminte sig dem vid ett tillfälle, då Malena öppnade dörren och inbar ett par glas söt mjölk till det kära fremmandets välkomning. Askarne framskymtade då som hastigast för hans ögon från yttre rummet, hvarest de stodo uppstaplade under Malenas köksbord. De tycktes litet förargade öfver sin plats, och väntade väl på ingenting mindre, än att med första inbäras i högtidsrummet, upptagas och göras till medelpunkter för den förnämsta glädjen. Men genom Oscar gick nu en helt annan tanke. Det förekom honom smärtande och sårande, att med dessa saker vilja försöka pryda och utrusta henne, som han här funnit. Vid ett tillfälle gaf han Amalia en vink om, att för Guds skull ingenting nämna om denna barnsliga omtänksamhet.

Sedan hvar och en druckit sitt glas mjölk och deruti doppat en liten för skön skorpa, föreslog fru Hillner att man, innan aftonen sjönk till natt, skulle gå ut och göra Oscar bekant med det vackra Upsala.

När man steg ut genom Malenas kammare – som tillika sina vissa timmar på dagen utgjorde köket, men dessemellan hade en blårandig gardin hängande framför spisen, och hvilken då, innanföre, låtsade om ingenting – när sällskapet, kort sagdt, steg ut genom denna kammare, märkte fru Hillner visserligen pappaskarne, men förmodade i dem Amalias mobilié, och fästade ingen vidare uppmärksamhet vid ”en ung flickas behof af granlåt”.

Så gick man. Nu utgjorde det Amalias glädje och stolthet att just träda på de största gatorna: hennes mor gick emellan Oscar och henne, och ledd af Oscars arm. Också sparade man icke på att genast närma sig till torget. Man mötte åtskilliga partier och man neg: äfven Oscar tog af sig hatten artigt. Han tänkte: Gud och Amalia känner allt detta herrskap! Men att baron Ekensparre verkligen å sin sida gjorde uppseende, måste bevisa, att han i sig sjelf var utmärkt nog; ty i Upsala höra eljest grefvar och baroner till det vanliga.

Ifrån torget vände man sig till venster och trädde förbi Schylanders[302] för att komma utföre till den bron, som bär till Drottninggatan. Straxt på andra sidan om bron såg man i hörnet boklådan, och tre personer kommo gående, af hvilka den medlersta, med ett mycket trefligt ansigte, haltade: den till höger om honom sågs någorlunda grå i hufvudet, ehuru ung: den till venster också ingalunda utan sin färg. Man trädde vidare på Drottninggatan, och ehuru allt för Oscar var obekant, intresserade honom dock allt för Amalias skull, som gått här så många gånger. När man kom till det hörn, der den vackra Trädgårdsgatan till venster öppnar sitt perspektiv, stannade man litet och såg sig om. Oscar viste, att denna hört till fru Hillners käraste promenader. Sedan fortsatte man sin gång framåt gästgifvargården; men Oscars ögon drogos nu allt mer och mer så magnetiskt till höger af den herrliga Domkyrkans jettelika skepnad, att han knappt förmådde se på något annat nere i staden. Det var lördagsqväll. Han tänkte med förtjusning på, att morgondagen derefter få bivista gudstjensten i skötet af en helgedom, som äfven i jordisk stil stod så vördnadsväckande.

Man kom uppför backen, som vetter åt Carolina, och fick till höger om sig perspektivet af Odens lund. Oscar sade tyst för sig sjelf: ”mitt Lundagårdsträd äro större än dessa, men kyrkan bakom löfkronorna här reser sig ojemförligt herrligare, än dômen i Lund står bakom Lundagårdsalléer.” Efter en paus fortsatte han: ”Nordens andliga medelpunkt är således detta? hvilken sekularbyggnad! huru majestätiskt, huru nästan stolt stiga icke tornen upp öfver massan af de kringliggande smärre hus, hvilka omgifva kyrkan på samma sätt som skaran af de talrika tankar och fördomar, de hvarken ur Guds ord, menniskohjertat eller förnuftet hemtade påståenden, som lägrat sig omkring den eviga sanningen. Huru många generationer af dylika hus har denna byggnad icke redan sett vid sin fot? huru många skall den ännu se?” Slutligen tillade han halfhögt: ”således är jag nu i Upsala, detta Upsala, hvarom jag hört så mycket tadel? ja, man må säga derom hvad man vill, jag älskar det, jag vill älska det för dess Domkyrkas skull. Mycket faller här, men dessa torn skola stå genom tiderna.”

Låt oss gå upp till Kyrkogården, hviskade fru Hillner till sin dotter; du mins vår favoritplats der? ”Oscar!” sade Amalia härvid högt och[303] väckte honom ur sin fantasi, ”vet du, vi skola gå ut till kyrkogården! om du viste, hvad jag älskar den. Allt förlåtes på grafvarne.”

Solen var redan mycket sjunken, dock uppe ännu. Få behag i verlden kunna jemföras med en svensk septemberafton då den är skön.

När sällskapet nått backens höjd och mötte den lilla vägen, som går hitåt ifrån Orangeriet, kom en man promenerandes, som helsade på fru Hillner. Oscar kände honom icke, men intogs af den glänsande och vänliga blicken ur hans ögon, hvilka för öfrigt syntes något besvärade.

Professorn har gjort sin vanliga aftonpromenad? sade fru Hillner.

”Ja,” svarade han. ”Jag tänkte gå längre, men” – tillade han med en viss sorglig accent – ”tiden är förliden. Annars mår jag temligen bra i dag, och vida bättre än i går.”

Huru mår lilla sonen? det är en för rar gosse, det vackraste barn jag sett, yttrade fru Hillner. Hon viste, att hon aldrig genom någon bättre anmärkning kunde få den goda professorn ifrån sina tankar på sig sjelf.

Äfven denna gång lyckades det. Den älskvärdaste glädje började stråla ur hans ansigte. Han yttrade likväl nu ingenting särskildt till beröm för sin täcka gosse. ”Är herrskapet ute och promenerar?” sade han blott och följde sjelfmant med.

Samtalets intresse ökades mycket genom sällskapets tillökning med en person, som Oscar snart hörde vara en af de bästa berättare. Han öfvergaf småningom att tala om sitt personliga illamående; han vidgade sitt ämne till allmänna och stora föremål. Han talade så skönt, att alla lyssnade med förtjusning. Det frommste hjerta, det ädlaste sinne tog sig luft.

Man kom utanför staden till kyrkogården och trädde in bland skuggorna. Trädens löfverk utbredde sig öfver lidandet: knappt fans här någon famn jord, ofvan hvilken icke något hjerta brustit för hvad inunder låg. Men tystnaden herrskade nu, och tusen löf beslöjade påminnelserna från lif, som icke mera voro.

Amalia drog obemärkt sin mor åt sidan, och de kommo ensamna åt ett håll, medan Oscar på det angenämaste upptogs af den fremmande, hvilken, under det de begge ställt sig emellan ett par träd, anförde anekdoter om fru Helwig, född Imhof: en person, som Oscar hjertligen intresserade[304] sig för, efter hon hette Amalia.

Fru Hillner kom med sin dotter till den mörkaste delen af kyrkogården. Amalia ledde varsamt talet öfver till det ämne, som säkert begge oupphörligen tänkt på, men ingendera vågat börja ännu. Hon förde sin mor under armen, och när hon begynte nämna om sin far, kände hon en darrning meddela sig ifrån den mjuka och hvita hand, som i så många år ledt henne sjelf, och som nu begärde ett stöd tillbaka.

De satte sig på en liten bänk, längst bort; denna favoritplats, hvartill fru Hillner under förflutna år så ofta fört sin flicka, och der samtalat med henne i de högsta ämnen. Sin verkliga och egentliga uppfostran hade Amalia fått här; hon hade erhållit den af en menniska, som uppslagit bladen i det trofasta lidandets bok och låtit henne läsa om en djup, men om en icke tröstlös sorg. Sjelfva det egentliga föremålet för sin klagan hade fru Hillner icke meddelat sin dotter under den tiden; hon hade icke talat med henne om den försvunne fadren. Ty då hon efter sin ankomst till Upsala, och länge nog, ansett honom för död, men sedermera genom brefvexling från Halmstad, likväl under tysthetslöfte, fått veta, att han verkligen ännu lefde, att han ingått nytt gifte utrikes, och slutligen återkommit till Skåne; utgjorde allt detta en blandning af så hemlighetsfullt och svårt innehåll, att hon icke kunnat eller velat göra sin dotter bekant dermed. Det var således blott den allmänna anden af djupt, men undergifvet lidande, som lagt sin färg i det slags uppfostran, fru Hillner under förtroliga samtal skänkte sin dotter, utan att denna stora ande neddrogs genom enskild klagan eller den minutiösa bitterheten. När en smärta, öfverlåten under nåd och ett odödligt hopp, utgör själens första skola, utgör – få vi begagna det ordet? – första upplagan; då blir glädje, men en af ovanskligt slag, den andra. Amalia satt vid sin mors sida.

”Följ med oss till Stockholm,” sade hon, ”min far väntar der. Icke rätt väl – efter resan, min mor – biföll han vår önskan att stanna qvar i Stockholm medan vi reste hit, för att –”

Amalia, tro mig, afbröt fru Hillner, förberedelser behöfvas icke så mycket.

”O min mor!” sade dottren och tog hennes hand; men hon hade icke[305] styrka att utsäga hvad hon ämnade: hon endast tryckte varmt den hand, hon höll.

Fru Hillner såg upp: säg ut! bad hon.

”Svara mig – och svara mig det, innan vi ännu träffat min far – har du mod, min mor, att resa ned till Skåne – att gå med till en kyrkogård, en, som icke är så vacker som denna, men hvilken dock döljer i sitt sköte en skön, jordisk qvarlefva – efter –”

Fru Hillner drog undan sin hand med en liten sprittning, som liknade ett hastigt, elektriskt slag.

”– efter en skön själ, min mor! Har du mod dertill?”

Fru Hillner teg. Snart svarade hon dock med låg, men stadig röst: jag har!

”Har du mod, att icke blott gå på den kyrkogården och till den grafven, utan att också göra det i sällskap med min far – och se honom der – gråta på den grafven?”

Hastigt och häftigt föll fru Hillner sin dotter om halsen, och strida tårar runno utför de hvitaste kinder. ”Jag har mod!” hviskade hon.

[306]

NIONDE KAPITLET.
GROTTORNA HOS BEHRENS.

ELBERS och Amalia hade gjort en hemlig öfverenskommelse med hvarandra, som icke en gång Oscar viste af. Hvad? skall man utropa.

Deras öfverenskommelse grundade sig på menniskokännedom, men på någonting, som man kanske icke i satts genast skall bifalla. Vi hafva en gång förr hört Amalia träda emellan sin far och sin blifvande brudgum, och svalkat, mildrat, upplöst den häftigaste dissonans genom ett skämtsamt påhitt om kärleken, såsom den högsta rättegångsinstans i lifvet. Det hjelpte. Elbers egde i sjelfva verket mera verldskännedom än Oscar, ehuru han var vida mindre älskvärd; Amalia hade derföre i den fråga, hvarom nu talas, vändt sig till honom, och de förstodo hvarann.

När två menniskor skola mötas, som icke träffats på så många år, att fråga kan uppstå, om de i första ögonblicket ens känna igen hvarandra; när de dertill hafva så utomordentliga saker på hjertat, att fråga är, om ämnena vid första mötet kunna nämnas eller ens vidröras, ehuru dessa ämnen likväl utgöra de allra endaste för dem att tala om: då behöfves ett medel, en hjelp för personerna. Det är någonting kolossalt, förkrossande, förfärligt, öfvermenskligt, att under vissa förhållanden råka hvarann för första gången i enrum. Den ena måste vid sjelfva anblicken se på den andra såsom på en varelse ifrån en okänd verld – måste knappt mindre än stirra som på ett spöke – och detta spöke är dock tillika det mest älskade. Outsägliga ord vilja utsägas, och huru skola de kunna det? Osäkerhet, stelhet, slutenhet och ej långt ifrån förfäran intaga rummet,[307] der ömhet, öppenhet, värme och utveckling af tankar från otaliga stunder vilja begynna, men icke finna sitt utgångsord.

Är det icke bäst, att det första mötet då sker på ett så beskaffadt sätt, att det icke blir ett möte? Allt kan sedermera gifva sig mildt och lättare, så fort blott det första steget har skett. En åskledare är god: ett omgifvande obekant sällskap kan utgöra afledaren för tvenne hjertan, som i första ögonblicket icke skulle kunna yttra sig, men plågas och förkrossas af en ljungeld-artad känsla. Amalia förstod detta af inre instinkt; Elbers begrep det af yttre erfarenhet.

Under den första dagen, som förflöt efter Oscars och Amalias afresa till Upsala, hade Elbers öfvervunnit baron Migneuls obenägenhet att gå ut och se sig litet omkring i Stockholm. Han hade fört honom till Carl XIII:s plats, der om hvardagarne icke för månge spatsera. Migneul beundrade icke så mycket alleerna här, ehuru vackra de äro; men, af allt hvad konsten kan skapa, erbjuda ju andra länder herrligare prof än Sverige? Af allt, hvad Stockholm eger ur Guds hand, hafva väl få städer något bättre; deremot, i afseende på det gjorda, det åt naturen tillagda, skall ganska litet vara af värde; och ingenting mer, än kongl. Slottet med dess omgifning, torde förtjena att talas om, när frågan blir om skapelser, deri naturen sjelf ingen del haft. Dock finnas visst större palatser utrikes, om ock ej många vackrare. Migneul beundrade mest utsigten ifrån Carl XIII:s plats öfver hamnen tagen, fram emot St. Catharina. Denna kyrkas tornspets thronade der för hans ögon i skyarne. Han älskade att hvila sin blick på himlahvalfvet.

Småningom likväl vande Elbers honom vid att utan ovilja gå på promenader, der många sågos. De foro öfver till Djurgården. Baron Migneul kände sig lifvad och upprymd. Ingen fråga till Elbers undföll honom om fru Hillner, men han ville veta dagen för Oscars och Amalias återkomst. Elbers sade sig icke känna den bestämdt; ty ehuru ångbåt och diligens gåfvo tillfälle dertill hvilken dag som helst, vore det dock osäkert, när de finge ”allt” i ordning och lämpligt för att komma tillbaka.

Sent om aftonen gingo de till trakten af Norrbro, och hörde några kanonskott från Riddarholmen. Elbers förde Migneul ned på Strömparterren[308], der han förut icke varit. De spatserade omkring på de yttre gångarne utmed jernstaketet och sågo på Norrström. En liten stund stodo de på den lilla hvalfbron och blickade öfver till Blasiiholmen. Migneuls ögon hvilade barnsligt på de små vågorna, som flydde och alltid återkommo, dock alltid i ny skepnad. Elbers tog upp sin klocka och såg på tiden. De trädde in i gångarne på Strömparterrens andra hälft, och satte sig på en grön spjälbänk med utsigten åt vattnet.

Elbers frågade, om icke herr baron befallde någonting? och såsom han var stundens Wohlthäter, föll det sig ganska naturligt, att han emellanåt skulle se sig om bort åt ingången till sjelfva restaurationen. ”Jag vet icke; jag vet just icke,” svarade Migneul; ”luften sjelf och denna utsigt åt vattnet äro mig angenämast; jag vill ingenting hafva.”

Åh – ändå! sade Elbers och steg upp. Jag går dit in och ser efter. Jag torde väl hitta på något.

Han gick. Ett sällskap Upsalaboer hade ankommit. Efter ett ögonblick vände han tillbaks till baron Migneul och sade: ”vi skola gå ditin, herr baron, de hafva der en den allra utsöktaste lilla vackra grotta på hvar sin sida om salongen. Vi taga oss vårt the, sätta oss i en af grottorna och se på folket. Det är narraktigt att betrakta så många slags fysiognomier: det har alltid varit min sak.”

Migneul log åt förslaget, tog Elbers under armen, gjorde den anmärkningen, att Behrens’ inrättning utifrån hade hela tycket af ett ansenligt glasskåp, och trädde med notarien ditin. Äfven nu satt den utländska Harpspelerskan der, men hon var tyst så länge. Migneul tog upp ur sin ficka och vände sig till den gentilt klädda fattiga med några ord. Han hörde, att hon var en fransyska. Förstulet lade han då den hacka tillbaks i fickan, som han redan höll i handen. I stället grep han en dukat och smög in under sedlarne på hennes tallrick.

Både i det yttre och det inre rummet syntes flockar af folk: fruntimmer, beledsagade af herrar, sökte sig platser och fingo dem. Man konverserade, man njöt af herr Behrens’ förträffliga tillredelser, Ganymederne Henrik och Albert hade fullt upp att göra, Hebe-Emilie icke mindre; allt aflopp komfortabelt; fru Behrens i fonden öfversåg bataljen och frambefallde friskt manskap, så fort hon från slagfältet fick rapport om[309] någon lucka, som borde fyllas. Alldrig har någon artilleripark varit bättre försedd.

Elbers och Migneul satte sig i den venstra grottan. Theet kom. Upplysningen i sjelfva salongen var, såsom alltid, stor, klar och stark; i grottorna spred sig en skymning, som tilltog, ju längre in man befann sig. ”Se, Elbers! Oscar måste vara återkommen?” sade Migneul och lade sin hand litet halfförskräckt på notariens arm. Hvar då? svarade Elbers och såg sig helt okunnigt om.

”Jag kan icke misstaga mig så? han sitter i grottan der midt emot och i stort sällskap.”

Minsann tror jag icke? der hafva vi väl minst en åtta personer och hälften fruntimmer? monsieur le millionaire har skaffat sig sällskap, det gjorde han rätt uti. Säkert var det då den ångbåten, vi hörde skott ifrån –

”Elbers! det är skumt derinne, men jag tycker mig tydligt se Amalia! de hafva icke ännu märkt oss –”

Baron! hviskade Elbers, man dricker äfven derinne sitt the, skola vi blanda oss i sällskapet och göra Oscar förlägen? Den token, som icke först gick hem, utan direkte ifrån ångbåten till Behrens? Sådant kallar jag lefnadsvett.

Elbers’ jargon gjorde hvad den kunde att hålla Migneul i fattning. Men så mycket förmådde den likväl ej, att han hindrades ifrån att med de mest lågande, forskande ögon skåda ditin i grottan gint emot.

Han såg flera fruntimmer, unga eller litet äldre: alla obekanta, utom Amalia, hvilken han mer och mer upptäckte i skymningen.

Elbers steg upp med en mine af den fullkomligaste bonne-foi, gick öfver till andra grottan och slog Oscar på axeln. Upsalasällskapet reste sig och helsade. Förlåt mig! sade Elbers, jag kan icke stiga in, ty jag har ett engagement på andra sidan. ”Du är en makalös baron,” hviskade han åt Oscar, ”som icke går och helsar på din far?”

Oscar – som icke varit med om planen – steg upp med en hastig rörelse och med honom hela sällskapet. Gruppen vandrade ut i salongen, der under samma tid många andra små samqväm rörde sig.

Elbers gick åter öfver till Migneul. Denne kunde då icke undvika att[310] resa sig, gå ut ur sin grotta och helsa på Elbers’ bekantskaper.

Stor liflighet rådde i detta ögonblick hos Behrens; ty utom gruppernas samtal sins emellan på flera ställen, började också nu Harpspelerskan der ute. Hon sjöng till sina strängar: hon sjöng den vackra, gamla franska airen le Revenant, som numera ingen brukar; men förmodligen hade hon i sina dagar lärt sin musik hos någon mindre artist.

Amalia helsade på sin far och drog honom in i sällskapets cirkel. Hon talade mycket: hennes liflighet i detta ögonblick lät litet forcerad. Men Migneul drogs af allt – af så mycket på en gång – mest såg han på en dame i svart tibet – hon fixerade också honom. Hastigt kom Elbers med en bricka glace, som en ganymed bar vid hans sida. En man, som Elbers, kan göra hvad han vill och bjuda äfven den obekantaste hvad han behagar. Han vände sig till Upsalaherrskapet i allmänhet, men i synnerhet till den svartklädda damen. Snabbt gick han derpå till Migneul: ”rose?” sade han, ”eller vanilj?”

Också de starkaste känslor kunna smältas till sans, och blott de tre minuter, hvarunder de förlorade makarne, tyst, men omgifna af det underbara virrvarret sett på hvarann, hade varit tillräckliga för att göra en öfvergång till samtal möjlig emellan honom och henne.

Han närmade sig till henne och sade, ledigt, nästan obetydligt: ”hvad tycks om det stackars fruntimret derute? hon spelar och sjunger ju bra för att fara verlden omkring –?”

Fru Hillner svarade med half och osäker stämma: hon sjunger le Re–

Ordet dog, hon afbröt sig sjelf; hon såg upp på honom. Men då hon fann hans blick så varm, fortfor hon ljuft, fast endast hviskande: ”en försyn har ingifvit henne derute, att i denna stund sjunga detta stycke –”

August Hillner fattade Sofis hand och tryckte den lätt. Han ville hafva tryckt den hårdt: han ville hafva tryckt den till sitt stormande bröst: han ville hafva kastat sig i sin hustrus armar: sluta henne vulkaniskt, svärmiskt, outsägligt till sitt hjerta: men sällskapet var omkring honom. Den lilla, lätta handtryckningen var allt hvad han kunde och fick.

”Sofi,” sade han elastiskt och helt kort, ”kom, gå vi litet närmare[311] dörren och höra på henne bättre. Hvad jag älskar denna sång! denna air har ingen sjungit så, som du. Jag mins det som i går.”

Sofi Hillners kind fick vid dessa ord sin färg, som för aderton år se’n. ”Hon sjunger med en vacker accent,” anmärkte hon, der hon stod i dörren utmed honom och blickade ut. ”Jag kunde aldrig fransyska nog, för att sjunga stycket väl –”

Men du sjöng det dubbelt så musikaliskt, afbröt han. Den stackars fransyskan har icke rätt ton i sin sång; men hennes ord äro vackra. Ach, hennes mening är full och tydlig, det hörs så klart! Hon är säkert mycket fattig, Sofi: hvarje cadence hörs sjunka ned i ett förtvifladt bröst och upplösa sig i en skygg bön. –

”Om jag kunde gifva henne något?” hviskade Sofi Hillner; ”men det är sårande i så stort sällskap?”

Låt bli, låt mig sörja för det, svarade han. Amalia kom i detta ögonblick fram till sina föräldrar. På afstånd hade hon redan hört sin seger vara vunnen, och att de redan samtalade med hvarann som bekanta, utan svårigheter och utan faror. Likväl, då hon lyssnat på deras sista ord och hörde den lutning samtalet tog åt ”fransyskan”, nalkades hon. Ännu så länge kan detta ämne väl hvila, tänkte hon. Oscar kom straxt efter, och ehuru han nu för första gången såg sina svärföräldrar tillsammans, låddes han som om han icke fann någonting märkvärdigt för sina ögon.

Man gick ånyo in i en af grottorna, för att fortsätta sin afton. Elbers aktade sig att säga ”baron” eller ”Migneul”. Hillner var ett namn, som han icke heller älskade att uttala; men, såsom jurist, viste han ställa sina ord. Allt kan gå ganska bra utan namn, bara man vill.

Efter en liten stund afskilde sig de personer, som icke tillhörde familjen, togo afsked i grottan och begåfvo sig bort. Man fann sig blott för sig sjelf derinne, men gick ändock icke genast hem. Uppmanad af det hjertliga och förtroliga ”Sofi”, hvarmed Hillner genast vändt sig till sin maka, begagnade också hon det namn, som hon för de många åren tillbaka så ofta uttalade, men sedan endast hört i sin inbillnings tonverld: hon kallade honom August. När Amalia första gången hörde detta, såg hon med ett hastigt, men lifligt ögonkast på sin far: det lät oförväntadt[312] och så nytt för henne. Äfven för honom lät det gamla ganska nytt; men den glans af nöje, hvilket tydligt göt sig om hans anlete vid åhörandet af det förnamn, som den första, varma, odödliga kärleken kallat honom med, tillkännagaf huru lycklig han kände sig deraf. Oscar tänkte: ljudet Manouel ligger nu begrafvet hos sin Eugénie. Elbers tömde sin lemonad under högtidlig tystnad, lät ännu tungan upphemta en efterskörd af välbehag på läpparne och sade till sig sjelf: Gudskelof, jag heter då allenast Carl! således kan jag väl icke af skickelsen lämpligen få mig tillskyndad flere än en hustru, om någon.

Rörande var att se Constance. Utan att hafva blifvit närmare invigd i slägtens händelser och hemligheter och utan att alldeles veta hvad en hustru betydde, mindes hon likväl, att hennes far stundom kallat hennes mor så, ehuru vanligast friherrinna. Nu märkte hon honom också en gång – ty de sutto längst in i grottan och hördes icke af de fremmande partier, som sporadiskt ströfvade fram och åter ute i salongen – hon märkte honom vid ett och annat tillfälle säga ”min hustru” äfven åt denna nyss anlända dame, som hon aldrig förr sett. Detta fruntimmers uttryck af innerlighet och välvilja hade genast intagit Constance; hon fann sig väl i hennes grannskap, men hade aldrig ännu tilltalat henne. Fru Hillner, som genom sin dotters bref längesedan viste om den lilla älskvärda flickan, kunde vid första åsynen, då hon kom, icke misstaga sig på hvem hon var. Malcolm och Constance hade redan vid ångbåtens ankomst stått på stranden, de från Upsala återkommande syskonen till mötes, och följt derifrån ned till Behrens. Fru Hillners första ögonkast på flickan kunde väl omöjligt undvika att, blandadt med en viss skygghet, en egen hemskhet, dröja på ett barns gestalt, hvilket stod som det synliga vittnet på hvad som under årens lopp tilldragit sig. Men hon hade snart bemannat sig; hon hade derinne i grottan öfvat sig med att betrakta en bild, hvilken hon förmodade vara ganska lik friherrinnans. Hon såg detta ljuslagda hår på Constances hjessa: ”August har dock föredragit det svarta”, tänkte hon i någon hemlig vrå af sitt hjerta, och hon jemförde med ögonens tysta betraktelse, och utan att yttra ett ord, Amalias lockar med den mindre systerns. Må man förlåta fru Hillner, om hon härvid kände en egen glädje! Var det skadefröjd? Denna glädje[313] blef likväl den första förespråkaren hos henne till fördel för Constance. Hon tog flickan i famn och kysste henne i pannan, ja på sjelfva håret, flera gånger. Hon mindes ur Amalias bref, huru moderligt öm friherrinnan varit emot henne. Jag har denna skuld att betala nu, sade fru Hillner till hvarje skymt af ovilja, som nere vid horizonten af hennes inre himmel ännu då och då ville uppstiga emot Constance. Hon tog flickans händer, förde henne på sätet, der de sutto, nära intill sig; hon smekte henne omärkbart. Hillner upptäckte likväl denna geste och en djup suck flydde dervid ur hans bröst: han kände sig lätt, som om han återfått hälften af sin andedräkt. I detta ögonblick hördes en löpning på harpan derute – ett ”arpeggio” – som slöts med någonting i harpspråket kalladt ”sons harmoniques”. Hvad fransyskan spelar vackert! utbrast fru Hillner. ”Dessa slutljud uttrycka hennes tacksamhet för hvad hon fått i afton!” sade Hillner med ett glänsande ögonkast.

Publiken har icke varit henne ogunstig i qväll, tillade Elbers. Hon gick nu. Jag såg hennes tallrick ganska välbehållen.

”Hvar har då den arma sitt hem?” frågade Sofi.

Hon reser.

”Evigt? Ach, jag skulle åter vilja höra henne!”

[314]

TIONDE KAPITLET.
EN JUL PÅ LANUTOFTA.

HÖSTEN är förliden och vi se oss åter i Skåne, men icke på det stora Gräseholm, utan på Lanutofta, det aflägsnaste Migneulska godset. Vi hafva redan en och annan gång hört detta namn; men vi måste med några ord redogöra för orsaken, hvarföre vi skola tillbringa vintern här.

Det invecklade i baron Migneuls ställning utsatte honom, och – hvad han med ännu större grämelse behöfde frukta – hans älskade, oskyldiga Sofi för flera yttre stötande former, liknande skandal, och som han icke kunde afböja, endast undvika. Hvad redan Rutfors grubblat på, steg allt mera fram i dagen.

Under hvad karakter skulle Sofi Hillner uppträda i Skåne? Såsom baron Migneuls maka? Men då måste hon tillkännagifvas som en friherrinna Migneul. Och detta var icke gjordt med blotta benämningen; för ett sådant ändamål borde Migneul sjelf först ett halfår sörja friherrinnan Eugénie och sedan låta viga sig med Sofi. Om ock det sista omfors, efter det en gång i verlden redan skett, så vore åtminstone de sex sorgemånaderna oumgängliga, hvarunder Sofi icke gerna utan besynnerlighet kunde vistas hos honom; och för öfrigt begrep han hennes vedervilja emot förslaget att kallas hustru med ett ursprungligen falskt namn. Han förkastade att ens tänka på detta. Eller skulle hon uppträda som en viss fru Hillner, och i denna egenskap bo hos baron Migneul? Inom familjen, som kände allt, innebure detta föga stötande; men icke så för allmänheten. Eller skulle hon uppträda som en fru Hillner, boende hos sin verkliga man, hvilken då, med afläggande af masquen Migneul, återtog sin[315] rätta karakter, ånyo uppträdande i verlden för det han var. Utan tvifvel vore det sista ärligast.

Baron Migneul önskade obeskrifligt att kunna blifva en Hillner igen. Men obehaget att uppstå ifrån de döda är icke litet, så fort man dött af oädel anledning. Åtminstone kunde han icke så hastigt besluta sig till denna utväg. Tvegiftet blefve också härigenom uppenbart: om icke längre juridiskt farligt för någon, måste dock en så beskaffad händelse alltid väcka förargelse. Constance skulle bära sitt tillnamn med en pregel af ”infamie”.

För att till en början vinna tid och kunna öfverlägga, togs en interims-utväg. Lanutofta ”plattgård” låg för sig sjelf i en skön nejd, men i en aflägsen ort, dit Migneul personligen aldrig varit: han hade, såsom stora herrar bruka, köpt gården obesedt. Men Elbers kände till detta ställe, och han försäkrade egaren om dess behagliga läge. Rummen voro icke alltför talrika, påstod han; men inredningen god. Under nedresan ifrån Stockholm hade Elbers rådt herrskapet, att genast taga vägen till Lanutofta. Man lydde den kloke juristen och ställde kosan dit. ”Här”, tillade han, ”behöfver herr baron Migneul icke kalla sig Hillner – hm – herr Hillner behöfver icke kalla sig Migneul. Ingen vet hvem han är. Hvar och en af slägten kan vända sig till honom med det förtroliga ”August”. Jag, för min del, som icke har anspråk på sådant, utber mig, att åtminstone få säga ”herr Augusti”, slöt han, och lyfte på sin bredskyggiga hatt, med en liten hastig och nätt lutning på hufvudet. Det sista förslaget utgjorde naturligtvis blott ett skämt.

Fru Hillner, som icke sjelf var jurist, förstod af alla dessa betänkligheter och samhällssvårigheter endast det, att hennes namn utgjorde stötestenen. Kunde jag icke bo hos dig som din syster? sade hon en afton under resan. Namnet Hillner är begrafvet i Sverige, det är förgånget på hafvet. Het Migneul i verlden. Låt mig få kalla dig det, som jag fordom sade alltid och vill säga än. Jag behöfver hvarken nyttja Migneul eller Hillner: August är mitt ord, likasom ditt Sofi.

”Och jag skulle ej få erkänna och benämna dig min hustru? ej kalla Amalia min dotter? Nej! vid Gud, nej!”

Amalia skall snart upphöra att heta Hillner, svarade hon. Så blir[316] detta namn bortraderadt ifrån henne. Baron Migneul kan lätt kalla friherrinnan Ekensparre sin dotter. Jag ensam står qvar – men jag – jag kan nämna henne endast Amalia, min älskade Amalia: jag kan ju hafva varit hennes gouvernante? och bor nu som pensionnaire hos min elev?

”Och du skulle ej få erkänna och kalla henne din dotter? Nej, vid Gud! så skall det icke vara.”

Fru Hillner teg. Men sant är, att hennes hjerta gladdes åt det motstånd, hon rönte i denna fråga. ”Han älskar mig!” sade hon.

Under hela hösten återkom ingen annan till Gräseholm, än allenast baron Oscar Ekensparre. Gamla Hans Nåd tänker väl njuta sin vinter uppe i Stockholm, likt så många andre medlemmar af den rika skånska adeln, ansåg man på godset. Rutfors funderade. Men af herr Oscar kunde han ingenting utleta. Blott så mycket fick han veta, att bröllop instundade, och att Oscar blefve den herrn, som hädanefter skulle residera på Gräseholm, i förening med friherrinnan Amalia. ”Sakerna med Hans Nåd äro då i godo arrangerade?” – Ja. – ”Nå, det är då så till vida väl, ty hade målet verkligen kommit till domstolarne, så hade nog herrarne Ekensparre vunnit”, mumlade Rutfors för sig sjelf, lyfte på läderkaschetten och bugade sig, der han satt, med hufvudet för baron Oscar; men han steg dock derföre icke ned ifrån kontorsstolen. Oscar rustade under tiden åtskilligt på Gräseholm: han satte allting på den fot, att han utan skada kunde vara någon tid derifrån vid julen.

Borta på Lanutofta lefde man, hösten öfver, mycket mera inskränkt, än som troligen varit fallet, om man kommit att tillbringa sina dagar på det vidlyftiga och herrliga Gräseholm. Men trefligheten vann på hvad storheten förlorade. Rummen voro, ganska riktigt efter Elbers’ beskrifning, få till antalet, men likväl i utmärkt godt behåll. Familjen hölls tillsammans. Om dagarne sågo sig nästan alla i ett rum – ”salen”, ty salong brukades ej på Lanutofta – på sin höjd var Malcolm emellanåt ute till skogs eller sjös. Fru Sofi stickade på brudtäcket åt Amalia: många andra sköna saker voro ock sedermera att för samma ändamål sy, inrätta eller laga i ordning. Amalia fortfor att sköta Constances studier, dock gingo de vetenskapliga angelägenheterne nu mycket systerligt och ”amikalt” till väga. Amalia hade uppsatt några arbeten och tog sig emellanåt[317] temligen mycken tid för egen räkning. Constance satt derunder hos fru Sofi, lärde sig sticka täcke, hon också, och förlorade på det hela ingenting.

Hillner sjelf tillbringade äfven sin mesta tid i samma sal. Det började roa honom obeskrifligt, att göra sig bekant med de sina. Han läste högt eller förtäljde berättelser: han satt vid sybågens ena hörn. För öfrigt hade han tagit sig före, att göra hvad han förr aldrig funnit behag uti: han begynte gifva Malcolm lektioner, förhörde honom och bar sig åt som en informator. Skulle man hafva trott det? ”Hans Nåd” var försvunnen ifrån jordens krets.

Man ser, att uppfostran i alla riktningar gick att blifva saken. Ty om det är en sanning, att barnen, på sätt som vi hört, njöto undervisning af de äldre i laget, så gjorde sig en vexelverkan gällande tillbaka: de gamla – i synnerhet herr Hillner sjelf – erfor, om ock omedvetet, ganska mycken inflytelse ifrån dem, som han nu allt mera sysselsatte sig med. Man bedrar sig, om man tror uppfostran vara ett bihang till barndom och ungdom allenast; den utgör hela lefnadens föremål. Blott innehållen skilja: i barndomen skall man lära sig vara och blifva såsom äldre folk; men när man hunnit till ”de mogna åren”, skall man inhemta det stora, att vara ung. Den sednare kursen är ofta svårare än den förra; också har den i vår uppfostran blifvit ganska litet bearbetad. Man vinnlägger sig i studierna om att kunna, och det är ganska väl: men att på ett rätt sätt glömma har man knappt ännu börjat inse hvad betydelse det eger för hjerta och förnuft. Man bortblandar allt detta vanligtvis med att glömma helt simpelt, blifva dum, okunnig, ett får, ett nöt. Det är likväl någonting annat; det är menniskans hela sednare lefnads mål, såvida hon någon gång skall blifva älskvärd för jorden och möjlig för himmelen. I moralen är det detsamma som att förlåta (lemna, glömma) och förlåtas. I religionen är det Christi egen lära: ”utan att j varden såsom en af dessa små – – ” och i dessa ord ligger just den stora lexan för alla fullvuxne. Glömskans idé, i denna höga mening, vill säga alla de enskilda småkunskapernas sammangjutning genom en smältningsprocess för själen, hvarunder specialvetandet väl visst icke bortfaller, förloradt och gagnlöst, men dock försvinner i det helas bild; och hvilket utgör bildningens[318] fulländning. Det enskilda framsticker icke dåmera oupphörligen sina spetsar, hvar för sig, sina atomer; men alla enskildheterna finnas qvar att kalla fram, så fort någon af dem behöfves. Med det slags Glömska, hvarom vi här tala, är således Minnet ganska nära förknippadt. Skall man kalla denna den storartade glömskans lära en nyhet, så anmärka vi blott, att hon hör till det äldsta på jorden, till det, som likväl, oaktadt sin uråldrighet, måste ånyo predikas om, hvarje århundrade. Hon är detta antika, att äta af lifvets träd. Ätningen af kunskapens träd på godt och ondt bibringas oss alla i uppfostrans första stadium, i kursen ifrån barndomen räknadt intill de mogna åren; det är att göras klok; det är att få själens första enkla kraft bruten och splittrad i reflexion; det är att lära sig urskilja emellan godt och ondt (hvilket väl ursprungligen utgjorde det olyckliga fallet, men hvilket likväl sedermera utläres såsom det allra angelägnaste af samma institutioner, hvilka med så mycket skäl beklaga fallet). Uppfostrans andra stadium, såvida lifvet för menniskan skall sluta väl, består uti ätandet af lifvets träd. Det är då, som reflexionen, splittringen i själen, ånyo skall sammanfalla till en enkel kraft, blifva en obruten åskådning för andra gången igen. Urskilnaden emellan godt och ondt upphör: likväl icke så, att den bortfaller till intet, utan finnes i själen qvar såsom en instinkt för det rätta, men ej mera såsom en specialkunskap, vid hvarje fall framskjutande sina spetsar (dessa påminnelser, detta gräl, då det ideligen ropas: se detta är godt! detta är ondt! det der är bra! det der är styggt!). Vetenskap och Konst stå till hvarandra i samma förhållande, som hvad här kallats uppfostrans första och andra stadium: kunskap och glömska (abandon): reflexion och (en för andra gången återkommande) åskådning. När vetenskapen, hvarje i sitt fach, arbetar på urskiljandet af hvad som må vara sant eller falskt, rätt eller orätt, godt eller ondt, i det ämnet; så utgör deremot Konsten ätandet af lifvets träd. På dess horizont blir icke vidare frågan om att distinguera tingen såsom goda eller onda: de blott äro. Deras urskilnad har icke derföre bortfallit, men synes icke mera till i konstens hem: spetsarne hafva smält ned, men massan af hela deras innehåll finnes qvar, såsom högre blick, såsom instinkt för andra gången. Skulle icke så vara, så vore sjelfva ätandet af lifvets träd synd, hvilket det dock icke kan vara.[319] Lika litet är konsten synd.

När dessa betraktelser gjorde sig gällande i Hillners väsende, slöt han med den tanken: likasom vi gamle hafva att uppfostra ungdomen till kunskapen om godt och ondt, den numera så angelägna urskilnaden; så måste det vara ungdomen, som genom sin inflytelse uppfostrar oss till förmågan att äta af lifvets träd. Skapelseboken säger oss, att detta var det ursprungligen första, men som gick förloradt; evangelium lärer oss, att vi åter måste vinna detsamma om igen: vi måste blifva såsom barn, komma till kärlek och tro, hvilket är den egentliga konsten. Det enstaka vetandet, ”godt-och-ondt-lifvet”, ligger midt emellan. Vetenskapen har Konsten både bakom sig och framför sig.

Ingen tid lockar till betraktelser så som hösten. Man börjar mer och mer sitta inne. I fall man då eger en själ, så öppnar den sig: den slår ut sina blommor, sedan jordens blommor slutat.

Förhållandet emellan Sofi Hillner och hennes make hade tagit en underbar vändning. De talrika åren, som lågo emellan den första bekantskapen och den sista nu, stego allt mera fram till betydelse och verkan. När Sofi hvarje dag såg huru varmt och innerligt hon älskades, öppnade hon sig till ömhet och förtrolighet, utan tvekan, utan sorg. Och herr Hillner trifdes ej, om icke i hennes sällskap. Men, utan att vilja, veta eller begripa det, var det i tycket af syskon de kommo till hvarann, och kommo allt mera. Färgen på deras samtal blef en systers och en brors. Den täckaste vänskap slog ut sin lilja. Aderton år hängde en slöja af gaz öfver den första kärleken. Gazen var genomskinlig; men, sedd under den, visade sig kärlekens gestalt såsom ”tillgifvenhet.” Det var en draperad amor.

Lugn och treflighet blefvo häraf följden. Detta är ock en blomma: en höstblomma. Allt hvad Sofi Hillner i mörka stunder så mycket fruktat till följd af sin makes medlersta bekantskap: svalnad kärlek för henne sjelf, frånvändhet, brist på öppenhet och förtroende – detta kom icke. Och allt hvad också Hillner, å sin sida, bäfvat för: förebråelser, vrede, svartsjuka, en efterräkning för de förflutna åren – allt sådant visade sig icke heller. Han hade i början gjort sig till regel, att med Sofi icke tala ett ord om Eugénie Guémarez. Kanske var det just denna stora tystnad[320] – icke en melankolisk slutenhet rörande ämnet, hvilket i sjelfva verket skulle hafva talat mycket högre, än alla ord; utan en ren och simpel tystnad – som hos Sofi väckte en längtan att ändock få höra något om henne, som egt denna man. Genom sin dotters bref hade hon blifvit stämd till fördel för en obekant, som hon borde hata, men icke kunde. Hon öppnade således nu sjelf samtalet om den bortgångna; och hon gjorde det med så mycken vänlighet, att Hillner förvånades. Detta drag af Sofi fulländade hans obegränsade kärlek till henne.

Skulle någon tro det? På Sofis egen begäran framtog han de tusen vexlade brefven emellan honom och Eugénie. Att sätta sina känslor och tankar på papper, hade utgjort en af den täcka fransyskans käraste sysselsättningar. ”Man tvingas att lära, då man tänker; men man tvingas att lära dubbelt, då man uppskrifver sina tankar”, lät ett af hennes ordspråk; och det är en sanning, att hon och Migneul ofta brefvexlat med hvarandra i samma rum, från två toilettbord stående vid samma soffa, och så nära, att de räckt hvarann biljetterna med egna händer. Denna skatt af korrespondens bar vittne om den mest lefvande ömhet, den renaste kärlek: den enda, som adlar mannens och qvinnans sätt med hvarandra: den, hvarförutan allt är intet eller last. Och den rätta kärleken varar för lifvet, för evigheten. Sofi läste dessa bref en eftermiddag i Lanutoftas af ålder tätt igenvuxna trädgård: hon läste dem i sin makes sällskap, och med tårar af förtjusning.

När han såg hennes rörelse vid den meddelade brefsamlingens slut, kände han sig så djupt intagen, att han hänryckt slöt sin maka i sina armar och sade: o Sofi Hillner! emellan dig och mig gifves ingen sådan brefvexling att läsa, på papper tecknad. Men se på Amalia: är hon icke skönare än Constance? O Sofi! ditt hjerta var papperet, der jag skref; och dina ögon hafva skrifvit meningar för mina, som ingen hand upptecknade, och ingen hand kunde. Våra bref ligga gömde i ett oseddt hem: Eugénies och min korrespondens förvaras på jorden.

Sofi svarade sakta och med en ängels röst: ”jag känner hennes sista stunder: det är min bön och min tro, att hon eger och får ett evigt hem, der oskyldiga, frälsta väsenden samlas, och der också jag får se – och får älska – älska henne.”

[321]

...................................

Om Malcolm är att säga, det han på Lanutofta blef en mycket hyggligare gosse, än han varit på Gräseholm. I samma förhållande, som hans stjuffar studerade med honom, samtalade och sysselsatte sig med honom, vardt han sjelf en öppnare och gladare gentleman. Det är väl sant, att han icke såg ut som Oscar: han visade sig ej så smidig, öm och känslofull, men tycktes med tiden blifva af en fastare, tätare kropp, och hans lynne antog ett begär till humorism, som ofta upplifvade sällskapet. Finge man jemföra bröderna med ett par träd, så skulle man kalla Malcolm en ek, Oscar en björk.

Sofi Hillner öfvertog allt mer och mer sin lilla Constances uppfostran. Amalia stod på öfvergången att inträda till ett annat kall: hon måste förbereda sig till en verksamhet och till pligter af annan natur, än gouvernantens. ”Låt nu mig blifva detta i stället”, sade fru Hillner till sin man: ”jag har varit lärarinna åt din Amalia, så godt jag kunnat; får jag icke äfven blifva det åt din Constance?”

Så gingo dagar och veckor under ett arbete, som var nöje. Julen nalkades. Oscars och Amalias bröllop var beramadt att gå för sig trettondagstiden.

Amalia sade till sin mor, en stund då de sutto ensamna: ”jag bör omtala något, som jag ämnar åt min far. Min mor! jag har tvenne efterlemnade uppdrag att fylla: friherrinnan Eugénie gaf mig dem. Hon är död: de äro mig desto dyrbarare att ej försumma.” Amalia framtog och visade sin tafla. ”Så här ser Minnets lund ut, min mor: den, hvarom jag skref i mitt första bref. Här på stammen har min far sjelf insatt bokstäfverna B. S. H. – du skall en dag se denna lund på Gräseholm. Den är skönare, än min ritning; men den är mindre skön, än den tafla af himmelsk hågkomst, som min far evigt bär i sin själ af dig. Den stackars friherrinnan bedrog sig på, att denna julklapp skulle kunna göras till en souvenir från henne. Den är ifrån dig och mig. Men hon ville den. Derföre kan jag skrifva inunder: Eugénie Guémarez anbefallde denna julklapp. Så får min far en påminnelse om hvilken han i första hand har att tacka för, att du och jag äro här.”

Rätt, Amalia! skrif dessa ord.

[322]

”Men här, min mor, är den andra julklappen. Se hvilket sammet! Det är hemma ifrån friherrinnans fädernesland; denna gyldne oliveranka är sydd efter mönster, som hon bevarat ifrån sin egen fars tider. Jag lät Constance sy tillsammans den vackra mössans stycken. Så blir detta en gåfva, ett minne – om du tillåter? – från Eugénie Guémarez och Cons–”

O Amalia, gif mig detta arbete: endast litet fattas derpå, sade Sofi Hillner. Märker du icke, att här nederst på rökmössan behöfs en kant? Gif mig, Amalia: jag vill sy fast en liten smal, svart silkessnodd inunder, längst inunder den rika gyldne oliverankan. Tror du icke att det skall bli –?

Så samtalade mor och dotter om hjertats angelägenheter, tills julafton kom. Säkert var, att fadren förstod dem. Eugénie hade gifvit honom julklappen från Sofi och Amalia; men Sofi hade lagt sista handen vid minnet ifrån Eugénie och Constance.

Litet före årets barnsligaste och bästa högtid, hade också herr Oscar anländt. Han hade visserligen förut synts på Lanutofta emellanåt och ”skoftals”, men nu blef det allvar. Talrika och dyrbara julklappar sågo dagen vid ett bord, der vaxljus brunno och der lutfisk räckte sötgröt handen. Hvilka askar skådade icke ögat?

Först nu kommo de gåfvor fram, som Oscar och Amalia medfört åt fru Hillner till Upsala, den tiden de trodde, att sådant skulle behöfvas. De hade icke ens vågat visa hvad de menade då. Och med glädje hade de sedan funnit, att det icke alls var af nöden. Den barnsliga tanken, att ställa väl till emellan föräldrarne, måtte väl icke derföre varit mindre vacker och god?

Föräldrarnes innerliga och rena afsigt var också, att ställa väl till emellan sina barn. Nyåret kom. Trettondagsmorgonen sågs Amalias svarta hår till hälften gömdt under en elegant negligé med azurblåa band.

[323]

ELFTE KAPITLET.
ANNONSEN.

VÅRA majstänger borde uppsättas i maj månad; men vi ega obetydliga blommor i vår almanackas blomstermånad. Vi spara således vår maj till midsommar, och vi göra rätt deri.

Vi veta redan af gammalt, att Gräseholms herrskap under sin lydnad icke blott egde det lilla romantiska Lanutofta, utan äfven en annan palatie-gård: adpertinentia palatii, skulle det i medeltiden kunnat heta, men i nyare tider har man i Skåne af palatsordet gjort en ful sammandragning och kallat palatie-gård plattgård. Denna andra tillhörighet, den plattgård, hvarom vi nu tala, var Hermarp.

Herrskapet Ekensparre gjorde under våren täta resor öfver till Lanutofta, för att påhelsa sina föräldrar. Fru Oscar hade infört ett reguliert bruk, att åtminstone en gång i veckan åka dit. Friherren sjelf gjorde det också ganska gerna; i synnerhet såg han der sin svärmor med ett tycke, som hvarje gång ökades. Men han var nu herre på Gräseholm och måste se efter sitt: han kunde icke åtfölja sin fru hvarje gång. Vid sådana tillfällen klädde det friherrinnan Amalia i alla fall icke illa, att i den sköna vagnen – Oscar Ekensparre hade ifrån Köpenhamn anskaffat sig en kupé för egen räkning – att i den sköna vagnens ena hörn företaga en resa, som för henne utgjorde en valfart till kärlekens vagga. Och huru emottogs hon icke? Aldrig stråla föräldrars ögon af en högre glans, än då de betrakta barn, som sjelfva gå att blifva föräldrar.

För att bringa full redo i allt, hade man gjort den skriftliga öfverenskommelse[324], att de gamla skulle ega fulla besittningsrätten under lifstiden af Lanutofta gård med underliggande hemman, som gingo i ett bruk dermed. All den öfriga egendomen sattes i två hälfter, hvaraf den ena – Gräseholm med största delen af sina hemman – under eganderätt nu straxt förklarades för baron Oscar Ekensparres, hans frus och presumtiva efterkommandes: den andra, deremot – hela Hermarp, jemte en liten del af Gräseholms-hemmanen, som fordrades för att jemna lotten – ställdes, hvad eganderätten vidkom, på framtiden; men hela afkastningen skulle falla baron Malcolm till godo, samt hvad icke åtgick, läggas upp till kapital åt honom. Klart är, att om aningarne rörande honom och fröken Constance icke buro frukt, så skulle i framtiden ännu en stor tvist återstå, hvems slutligen Hermarpa gods borde blifva. Men vi öfverlemna detta välvilligt åt någon annan historia.

Den utväg, som först blott påtänktes för att begagnas till interim – gamla herrskapets bosättande på Lanutofta – tycktes således komma att blifva det egentliga och fastställda. Tidens välde har ofta visat sig så välgörande till jemnande af svåra förhållanden; och då för menniskors ögon intet medel synes till redande af ett bekymmersamt chaos, går det mången gång öfver och blir bra utan att man reder det alls. Man behöfver blott låta det vara. Glömskans lyckliga makt skåda vi åter.

Den fintliga hofrättsnotarien Elbers hade af den obetydligaste tillfällighet råkat på en utväg, hvarom han oförtöfvadt skref till Migneul. En del af hans bref lät som följer:

”Se här, herr baron! Intetdera af de alternativer, hvarpå vi hittills tänkt, hafva varit tjenliga. Om herr baron fortfar att heta Migneul, så skall fru Hillner icke såsom sådan kunna erkännas för herr barons maka. Om baron förklarar sig redan vara hennes make genom att yppa sig som den försvunne Hillner, så vinnes väl, att herr barons sålunda återtagna namn öfverensstämmer med fruns; men obehaget och skandalen göra saken förkastlig. Det tredje, slutligen, att förvandla fru Hillner till en friherrinna Migneul, har det stora emot sig, att det fordrade ny vigsel, hvilket innebure en art af gäckeri – då det skulle företagas med en person, vid hvilken man redan blifvit vigd – hvilket säkert en så ren och religiös karakter, som fru Hillners, icke vill låna sig åt. Herr[325] baron, vid sina fyratioåtta år, vill visst också icke gyckla.

Nu finnes ett fjerde. Antag ett nytt namn! Härtill har hvarje man rättighet, allenast saken vederbörligen anmäles i officiella tidningen. Men märk: tag Hillner till detta nya namn! det vill säga, återtag det icke såsom ett gammalt, utan upptag det som ett nytt. Uppträd icke såsom den för längesedan döde, hvilket skulle medföra de ledsamheter, hvarom vi ofta språkat, utan annonsera blott ungefär så här:

”Undertecknad, som förut kallat sig baron Migneul, men icke varit af svensk adel, ej heller introducerad bland friherrarne på svenska riddarhuset, har, på förekomne skäl och för att icke i detta land njuta en utländsk och oegentlig titel, funnit godt hädanefter benämna sig Hillner; hvilket till undvikande af kollision och för vederbörandes underrättelse tillkännagifves.

Hillner,

possessionat på Lanutofta gård med Bjärås qvarnar och Hymle sågverk.”

Då min herre på detta sätt kommer att heta alldeles likt fru Hillner, behöfver hon icke ändra det ringaste i hela sin personlighet och likväl vara min herres fru. Likaledes blir min herre en Hillner utan att hafva åtagit sig något slags ansvarighet för den försvunne. Ty hvad det beträffar, att gå med samma namn som han, så gifvas öfverallt dylika homonymer. Huru många Bergströmmar, bara, eger icke vårt Sverige? huru många Strömbergar? Det betyder ej det minsta. Herrskapet blifva herre och fru utan att någon ny vigsel behöfves; ty allt hvad genom en sådan vunnes, nemligen ett namn, finnes då redan. Visserligen kan mången undra litet, men det går öfver.

Skulle herr baron göra mig det nöjet, att tänka på denna utväg, så låt mig allenast veta; och jag inför annonsen genast i Statstidningen. Om ett ber jag blott: gif mig ingen ära för uppfinningen! En tillfällighet har gjort, att jag i går såg en apothekare i tidningen förklara sig hafva ombytt namn, emedan han under sitt förra bekommit en örfil. Men skälen kunna för andra personer vara helt annorlunda och ganska hederliga. Erkebiskop Lindblom lät unga prester byta bort sina rätta namn, taga sig de besynnerligaste och gå med dem hela lifstiden igenom – Mühlenderlein[326], Brydorf, Sandry – endast för att roa gubben. Jag innesluter mig & &

C. Elbers.

Så ytterst småaktig och ängslig denna formalism säkert förekommer oss, så visst är likväl, att den för personer i herr och fru Hillners invecklade ställning måste utgöra ett nödigt öfverläggningsämne. Samhället lägger vigt på hvad ting och menniskor heta. Det nöjer sig icke med hvad de äro, och med den genuina form, som deras sanna varelse sjelf och nödvändigt förer med sig. Följden blir, att samhället till egen skada slutligen råkar i mistning af det väsendtliga, då det icke riktar sina fordringar efter dettas måttstock.

Migneul svarade Elbers, att han med nöje gick in på hans förslag. Snart läste man tillkännagifvandet i Statstidningen, och ifrån denna stund sjönk ”baron Migneul” i Lethes lika välgörande som underjordiska flod.

[327]

TOLFTE KAPITLET.
VID HERMARPA MAJSTÅNG.

HERR August Hillner, ”possessionat på Lanutofta gård med Bjärås qvarnar och Hymle sågverk”, kom en eftermiddag, kaffeqvarten, in i salen med det förträffliga numret af Statstidningen. Han kysste sin hustru, som satt der ensam, och han sade: ”nu är det gjordt!” I detta ögonblick såg han helt ung ut.

”Nu min bästa Sofi,” fortfor han, ”kan du åter framtaga vår gamla vigselring och bära den ånyo, såsom under de vackra Sparråkradagarne. Jag har icke sett den på ditt finger här; och jag har gillat din delikatess, din klokhet, så länge sakerna ej voro arrangerade, men nu –”

Fru Hillner svarade intet, men en blekhet drog sig öfver hennes kinder.

Icke en åska, men en viss liten förundran likväl syntes samla sig på Hillners panna. ”Du mins hvad värde vi den tiden satte på denna ring?” vidtog han med saktad röst. ”Äfven du hade halfva delen i detta värde, Sofi, du mins det –” tillade han med vek och innerlig stämma. ”Skulle denna skatt från vår barndomskärlek vara försvunnen –?”

Fru Hillner utbrast i tårar.

”Denna vigselring”, fortfor han, ”köptes för penningar, som utgjorde minnen efter din och min flit, såsom barn, kommer du ihåg det? Våra föräldrar hade lagt upp och samlat den lilla summan af våra arbetsförtjenster, arvoden eller belöningar, som de gåfvo oss för små täcka arbeten, dem du förfärdigat, och för öfningsskrifter, dem jag fulländat. Hvilket obetydligt, men älskvärdt värde! En sådan ring var icke blott föreningslänken emellan oss, utan emellan oss och våra föräldrar –”

[328]

August – för Guds skull – tala ej derom!

”Och hvart har den kommit?”

Jag – vet icke!

Hillner fick ett ansigte, som litet liknade baron Migneuls.

Hör mig, sade Sofi; det var en vecka, då du låg sjuk – de sade dig ligga sjuk – men jag var det verkligen. Jag yrade, jag viste af intet. Under min sjukdom försvann du! Jag trodde dig ligga begrafven under jordens mull.

”Sofi – för Guds skull – tala ej härom – förlåt mig, att jag ens började detta ämne!”

Men hon fortsatte: en morgon under min sjukdom – du var då icke ännu jordfästad – vaknade jag med sans. Jag såg på mitt finger: ringen var borta. Då återföll jag ånyo i yrsel, och febern slutade icke förrän Malena berättade mig, att du icke mera lefde på jorden.

”Och ringen var borta?”

Jag egde allenast en dröm om huru det tillgått: huru det skedde i verkligheten, vet jag icke. En gång under min yrsel tyckte jag mig se dig, August, död, ett lik – o Gud! – men icke ligga i en likkista, utan på ett skeppsbord; och jag såg dig vaggas på hafvet. En röst hördes, som sade, att blott vigselringen kunde rädda dig ifrån dina faror på jorden. Då hastade jag – i drömmen – jag sprang upp, och ut: jag flög på vågorna för att nalkas och rädda dig. Men jag hann dig icke: du uppstod på ett annat land. Der såg jag dig från stranden upptaga en annan ring, af falsk karat. Förfärad ropade jag låt bli! låt den vara! Jag drog min egen ring af fingret och kastade den efter dig så långt – långt – så långt jag förmådde! Jag såg intet mera; men när jag vaknade, var ringen borta ifrån min hand. Jag tror, att jag under synen gått i sömnen och kastat ringen ifrån mig. Men hvart? Ingen af tjenstfolket kunde hitta den, oaktadt den noggrannaste ransakning i alla våra rum. Kan du förlåta mig, August?

Hillner satt fördjupad i underbara betraktelser öfver de förflutna åren. Han räckte sin maka handen. ”O Sofi! det är jag, som har att bedja dig – för Guds skull – om tillgift. Ach om du viste huru sant du drömt! Kan du förlåta mig?”

”Dock ville jag så gerna se en ring på ditt finger,” vidtog han efter ett[329] ögonblick. ”Mitt hjerta vill icke undvara denna glädje. Men att låta göra dig en ny – omöjligt. Ach hvar är den gamla? Hvad ville jag icke gifva för att återse den?”

Sofi steg fram till sin maka och lyfte upp sin venstra hand. Så hvit och oskyldig har ingen hand synts. Kan du gilla den utan ring? Jag rår icke – jag rår icke! sade hon.

August Hillner slöt henne i sina armar. Familjen samlades mot aftonen som vanligt igen, lif och lust vaknade i Lanutofta sal; men Hillner glömde att gifva Malcolm någon lexa för morgondagen, han satte sig och läste högt ur en af Sofis favoritböcker.

Dagarne gingo. Men ofta suckade August Hillner i tysthet, då han kastade ögat på sin makas hand.

Fram emot vårens slut tog man i betraktande att företaga resor. Sådant är obeskrifligt helsosamt. Det blir ett nöje för själen, som utvidgar sin synkrets, och för kroppen, som under detta slags rörelse drar sig tillsammans och blir af en fastare hållning.

Man beslöt fara i stort sällskap, både Hillners, Ekensparres och de unga två, ej mindre än Elbers och åtskillige af de hyggligaste effigienserne: Ortolan, Engeltofft och Loofors, allt män, som dansat på Oscars bröllop och ifrån den tiden ofta sågos i de begge husens omgifning. Hillner älskade de förträfflige unga männen allt mer, ju närmare han gjorde deras bekantskap. Han värderade deras sällskaps dubbla ändamål, det, att såväl öfva sig sjelfve i lagkunskap, som att arbeta för nykterhetens stora sak till hela folkets gagn. Herr Hillner hade utarbetat ordningen för en förening, som han ville sätta i verket på sommaren, då han ämnade besöka alla godsen. Nu så länge skulle man under den vackraste delen af våren, mot öfvergången till sommaren, göra sin lilla uppfriskande resa. Man ställde kosan ned åt Sundet, och föll på den vackra tanken att besöka Köpenhamn. En lättare vunnen förströelse gifves icke för mer eller mindre sorgsne skåningar. Malmö erbjuder en ångbåt, som endast förtär tre, fyra timmar på sin öfverfart till syskonfolkets hufvudstad.

För fru Hillner och friherrinnan Ekensparre utgjorde Öresund med sina Köpenhamnstorn, hvilande på vattnet längst vesterut, en tafla af[330] förut ej skådad lavure. Så såg icke det ojemna, på hvarje punkt omvexlande, romantiska Stockholm ut. Selands kust afslöjade sig, för det på Sundet vaggande och annalkande ögat, likt en linie, likt kanten af en bricka, hvilken man, ju närmare man kom, såg fullsatt med all lifvets ”comfort”.

Hvad som är blommor blott i Stockholm, är frukt i Köpenhamn. Man andas frisk luft på Södermalms höga berg i Stockholm och mättar derunder blicken med åsynen af Djurgården midt öfver vattnet: på Seland äter man, och att se derifrån på någonting midt öfver Sundet, till exempel på Landscrona, lönar sig icke.

Malmöbåten lade till vid Toldboden, såsom alla rättskaffens båtars skyldighet är, och man gick i land. Selands himmel var så klar denna dag, att då de anlände svenskarne genast efter några steg upptäckte Köpenhamns stora, rikt och yppigt bevuxna Esplanade till höger om sig, delades hågen i två önskningar: det ena partiet ville gå ut till Citadellet, bestiga de väderqvarnsdigra vallarne och bese fästningsgrafvarne; det andra, deremot, önskade hellre fortfara Toldbogaden fram, och sedan venster ut begifva sig in i det inre Köpenhamn. Det sednare vann. Så fort man hann till hörnet af Bredgaden, tog man af till venster och kom in ibland de för Amalias ögon ovanligt stora, eleganta husen.

Efter åtskillig promenad utan plan anlände man till en öppen plats, med fyra till architektur och storlek likadana palatser omkring sig, och Oscar sade till sin friherrinna: ”detta är Amalienborg, hvad tycker du om det?”

Man vandrade till Kongens Nytorv med sitt Charlottenborg, och fick i dess port göra sin bugning för Thorwaldsen, hvilken händelsevis nu trädde ut, hemifrån, för att begifva sig upp till Fruekirke – Nôtre dame de Copenhague – der han arbetade på att fullända sitt herrliga pantheon af apostlar.

Rosenborgs slott, med sin finrutiga, antika byggnad och sin stora vackra trädgård, vann i synnerhet fru Hillners tycke. Man dröjde ett par dagar i Köpenhamn: besökte Theatret, log åt Phister och njöt af fru Heiberg. Vi skola icke beskrifva utflygterna – den ena till Vesterbroe på Cirque tourniaire – den andra genom österport till Sorgenfri och Lyngby[331] – den tredje till Dyrhaven – den fjerde till Roeskilde – den femte till – allt var oförlikneligt. Hvilken egen och intagande historia hvilar icke öfver hela Seland? Om också den effigiensiska hypothesen innehåller sanning, såsom all liklighet är, att Skåne sjelf och deri synnerligen Christianstads län utgjort det ursprungliga, första Danmark – Götiska rikets närmaste och första Lågland – så får man dock tillstå, att denna Danmarks tillökning, detta Seland, var ett särdeles godt påhitt, vare sig af Göa, Gefion eller naturen sjelf rätt och slätt.

Herrskapets resa skola vi likväl nu ej vidare omtala; den fogar sig till de Hillnerska händelserna såsom ett mycket obetydligt bihang blott; och Köpenhamn, med omgifningar, innehåller dock ett för stort ämne, att icke böra öfverlemnas oskaddt åt någon annan egen berättelse.

Också finna vi, att denna familjeutfart var af en mycket inskränktare syftning och betydelse än den Hillner-Ekensparreska resan till norden, hvarom vi förut fått tala utförligare. Denna hade skett för högre ändamål, än blott ett nöje. Till Stockholm foro tvenne förlofvade, som skulle göra hvarandras innerliga bekantskap, och tvenne gifta borde mötas. Det var således en resa med äfventyr för själen. Till Köpenhamn, deremot, seglade tvenne förlofvade, som redan blifvit gifta, och tvenne gifta, som i viss mening knappt ännu kunde kallas förlofvade, åtminstone saknades ringen. Vi återvända således ifrån Danmark i junii månad, nära mot midsommarstiden.

Hillner, som bott med sin maka på Lanutofta nära tre fjerdedels år, tyckte tiden vara inne att också låta henne se och göra bekantskap med de öfriga godsen. Hon borde en gång infinna sig på Gräseholm, för att betala friherrinnan Ekensparre sina besök: hon borde småningom komma att resa ditöfver ganska ofta. När man på återvägen ånyo befann sig i Skåne, meddelade Hillner sällskapet sin tanke, att icke genast resa hem med sin fru till Lanutofta. ”Vi fara öfver till dig, Oscar, och i vägen taga vi in på Hermarp.”

Förslaget grundade sig väl till en del på afsigten, att endast småningom införa Sofi Hillner i denna verld, och icke genast låta henne anlända till det stora Gräseholm. Sjelfva midsommarsaftonen körde man upp på Hermarpa gård. Godsare af alla åldrar sysselsatte sig här med att binda[332] majstång midt på gården; och herrskapets kalescher körde om det glada folket, just som stången, färdig med löf, blommor, ägg och de grannaste papper, ställdes med foten i gropen och fick gafflar omkring sig för att resas mot höjden. Spetsen slog ut sin stolta vimpel, och en ljum midsommarsvind gjorde bekantskap med en förr aldrig skådad flagg. De första stråktagen på fiolen läto höra sig på afstånd nere i bagarstugan; men det var ingenting vidare än en stämning. Nu nalkades ett tåg: den ståtligaste spelman efterföljdes af danslystna flockar.

”Låt oss gå ut till de glada menniskorna,” sade Hillner till sitt sällskap. ”Malcolm!” fortfor han, ”tag Constance under armen; jag tror icke du af hjertat skulle hata en polska kring majstången. Vårt folk skall icke tycka illa om, att se oss blanda vårt nöje med deras.”

Malcolm dröjde ej att begagna sig af tillåtelsen; och desto längre, dråpligare, förträffligare tag med stråken på sin fiol tog Hermarpa spelman nu. Herr August med fru Sofi satt på en bänk framföre; men Amalia fann det oskyldiga folknöjet så upplifvande, att Oscar af henne fick en vink, som han lätt förstod, och han bjöd upp henne sjelf till en dans.

Hvad tycks? Friherrinnan Ekensparre förde sig med så mycken liflighet vid sin makes arm kring majstången, att hon efter en liten stund måste stanna för värme, och vinka sin kammarjungfru efter näsduken. Hon hade glömt den i vagnen.

Lotta kom med reticulen. Det är visst ett lappri att omtala, men, för att icke förtiga något, måste nämnas, att denna utgjorde friherrinnan Ekensparres äldre reticule: den, som hon sista gången brukade på sin resa till Stockholm och Upsala, men straxt derefter lade åsido, sedan Oscars utvalda smak riktat hennes tillhörigheter med en ny af skönaste modell. Den äldre hade härigenom bekommit titel af res-reticulen, hvarföre den också först ånyo tagits med på utflygten till Köpenhamn.

Lotta skyndade med det anbefallda; och som Amalia ämnade snart deltaga i dansen igen, drog hon med stor hastighet upp sin näsduk ur reticulen, ja – utan förbehåll – denna blef genom tillfällets häftighet alldeles upp- och nedvänd, ut- och invänd, och ett litet papperskonvolut föll ut ur dess innersta botten ned på marken vid majstången.

Amalia stirrade på konvolutet. ”Min Gud!” utbrast hon i tankarne,[333] ”jag, som ända tills nu förgätit detta? skall herr Rutfors förlåta mig? skall min mor kunna förlåta mig? Hvaraf har min obegripliga glömska kommit? Så lyckligt och bra tyckte jag väl allt vara efter min fars och mors återförening, att jag icke kände någonting mera behöfvas? Men intet dröjsmål vidare nu!”

Med herr Rutfors’ gåfva i hand gick Amalia till bänken, der hennes far och mor sutto vid hvarandras sida, och herr August höll sin makas hand. Amalia förklarade med några ord sitt oförlåtliga fel. Fru Hillner förvånades.

Hastigt öppnade hon papperet och en ring föll derur.

Store Gud! utbrast Hillner. Han upptog papperet och läste inne i konvolutet några ord, som efter hvad bläcket och stilen visade, för flera år sedan blifvit skrifne af Rutfors’ hand. ”Denna ring fann jag (om natten, då jag upptog herr Hillner) invecklad eller inkastad i hans svepning. Fru Sofia låg i yrsel; och mig, som i flygande hast skulle resa bort med den döde, tillät tiden också ej att gå in till henne med det ringaste. Jag gömde ringen hos mig och for. Såsom de begge nu skola vara döde för hvarandra, är det väl bättre, att ringen ligger i min låda, än gifver frun en sorglig påminnelse. Gaspar Rutfors.”

Hillner skådade ömt på sin maka. ”Och” – hviskade han – ”såsom vi nu åter skola lefva för hvarandra, så –” han satte den gamla, vackra, älskade vigselringen på sin Sofis hand. ”Ach om du nu icke tyckte illa vara, så ville jag bedja dig om någonting – Sofi! låt mig taga din arm – vi gå in i våra barns krets – vi gå en rund kring majstången – också vi!”

I detta ögonblick var det som Amalias ögon glänste af den högsta, den mest sublima, den tystaste glädje. När hon och hennes mor efteråt satte sig på den gröna bänken, hviskade hon till henne: ”i morgon resa vi härifrån till Gräseholm, min mor! jag skall föra dig till Minnets lund, och då skall du sjelf få se hvar dina bokstäfver stå.”

SLUT.

Appendix A

Note: För att icke pikera någon, hafva vi uti manuskriptet undertryckt domstolens namn, äfvensom litet ändrat godsets. Vi hafva oftast tagit för regel, att när verklige, lefvande eller döde personer, deras förhållanden och hemvister af oss omtalas, anföra de sanna namnen, endast om det yttras hvad som är godt, likgiltigt eller åtminstone icke ondt; men i annat fall låta dem utgå eller visa sig förändrade.
Note: Af detta uttryck ser man således, att det rykte rörande fru Hillner, som Loofors uppfångat och omtalat (Del 1 sid. 122), icke till punkt och pricka var sanning, emedan fru Hillners barn icke föddes så genast efter hennes mans försvinnande. Det är vanligt att rykten gå miste i något.