I.

Slägten von Rosenberg hade kommit till Sverige i slutet af sextonhundratalet och räknade sina anor från den ädling som, enligt Schiller, var prinsessan Thekla af Friedlands stallmästare. På svenska riddarhuset hade ätten aldrig blifvit introducerad.

Gamle lagman Max von Rosenberg var den som bragt familjen upp till välstånd och anseende. I sin ungdom en ifrig politisk partigängare, drog han sig efter 1814 plötsligt tillbaka, köpte sig ett gods i Skåne och egnade sig helt och hållet åt dess administration. Blott en och annan gång lät han sedermera höra af sig offentligen genom ett inlägg i någon juridisk fråga, som han alltid behandlade nyktert och lidelsefritt, med skarpsinne och öfverlägsenhet.

Han var en man med sjelfständiga åsigter, hvilka han tillämpade med jernhård konsekvens. Det påstods med anspråk på tillförlitlighet att regeringen tillbjudit honom en af rikets högsta värdigheter, som han afböjt. Han hyste inga sympatier för de[2] ledande politiska personligheterna och kanske icke heller för det nya konungahuset.

Men än mindre sympatiserade han med tidens jakobiner. Deras revolutionära tendenser ingaf honom fruktan; och gentemot den mera beskedligt demokratiska tidsandan närde han aristokratens djupa förakt.

Vid mogen ålder gifte han sig, och hans äktenskap välsignades med två söner, af hvilka den äldre, Sixten, redan som barn bestämdes för den militära banan, den yngre deremot, August, att gå den lärda vägen.

Sixten von Rosenberg var född 1830. Hans första ungdom föll in under en tid rik på stora och starka intryck, hvilka brände sig in i hans minne, danade hans karaktär och präglade hans lif.

Som ung officer omfattade han den skandinaviska enhetstanken med en svärmares entusiasm. Han deltog i studentrörelsen 1848, han stod med högröda kinder bland åhörarne den 23 Mars, då den unge docenten i ett inspireradt föredrag talade hjertats språk till Lunds studenter. Med hvarje fiber lefde han med i tilldragelsernas gång. Han följde riddarhusets förhandlingar, då den vigtiga frågan behandlades om anslag till arméns mobilisering, så att Sverige i nödfall med väpnad hand skulle kunna deltaga i striden för broderlandets sjelfständighet och frihet; och Stjernelds och Gripenstedts anföranden återgåfvo som med en klang af malm hans egen sinnesstämning. Han följde[3] också de andra ståndens förhandlingar; och särskildt ingaf honom böndernas skelande betänksamhet den djupaste afsmak och leda.

Till sin sorg fick han icke sjelf offra minsta droppe blod på skandinavismens altare. Han kände Løvenskjold och Leijonhufvud och han var entusiast som de; han önskade ingenting högre än att som frivillig få draga sabeln i den goda sakens tjenst. Men det regemente, han tillhörde, hade sjelf fått order att bryta upp, hade till och med gått öfver sundet och slagit läger på Fyen — der han således måste tillbringa sin tid i dådlös overksamhet, medan de andre gåfvo sina lif för den stora tanken, tanken som också han älskade mer än sitt lif.

Freden slöts. Den svenska armékåren drog hem till sitt land igen. Ett tiotal af år tjenade Sixten von Rosenberg kvar. Han anvancerade till kapten vid regementet; men krigarens lifsgerning i fredstider tillfredsställde icke hans kraf på sig sjelf, och han behöfde icke för brödets skull stå kvar i rullorna. Han begärde sitt afsked, hvilket beviljades i nåder, och åtföljdes af en utnämning till major i armén.

Vid tretio års ålder befann han sig ledig på torget med en titel hög nog för hans år, men utan något arbete att mätta sin verksamhetslust och sin ärelystnad med. Han valde då att lefva uteslutande för sitt skönhetssinne: han reste, besökte Italien, Grekland och österlandet, studerade språk[4] och folkseder, lät sina ögon fråssa i varma färgtoner och vackra konturer.

Faderns död kallade honom hem och här låg nu hans lifsgering och väntade. Han öfvertog administrationen af fädernegodset med dess stora domäner, ett arbete som fordrade sin mans hela energi och intelligens. Schöngeisten blef landtbrukare, den orolige turisten slog rot i sitt hemlands torfva, hans intresse för österländsk och florentinsk byggnadsstil tvangs öfver till ett mera praktiskt intresse för rationella ladugårds- och ekonomibyggnader; på hans bokhylla stodo små tunna landtbruksbroschyrer sida vid sida med verldsliteraturens mästerverk, och i hans minne stodo långa kolonner af tal och siffror endrägteligen samman med de brokiga bilderna af allt hvad han under sina resor sett och upplefvat.

Så gifte han sig helt oförmodadt.

Det väckte hela traktens indignation, att han tagit ett så vigtigt steg utan att fråga någon menniska till råds; man visste icke ens hvarifrån hon — fruntimret — förskref sig. Det sades att hon var prestdotter från Blekinge och att majoren blifvit bekant med henne utomlands.

Hon var blek och stilla. Två stora blå ögon beherskade hela ansigtet och gaf det sitt uttryck af hjelplöshet och godhet. Hon var genomskinlig och spenslig; man tyckte sig nästan kunna blåsa henne bort.

När det senaste danska kriget bröt ut gick hon med deras första barn under sitt hjerta. Att[5] lemna henne då skulle vara detsamma som att döda henne.

Det fans icke ett ögonblicks tvekan; men långt efteråt låg det öfver honom liksom en känsla af blygsel. Han visste med sig, att det icke varit mod eller offervillighet, som saknats; och ändå tyckte han sig nästan stå i jemnbredd med de andre, de fege, de ljumme, de som nu ryckte på axlarne åt sin ungdoms hänförelse, skandinavismens frashjeltar så stora i orden förr och nu så små i handling. Han hade åtminstone ingen rätt att döma dem, han som sjelf måst böja sig under omständigheternas makt.

Måst böja sig; ty han kunde ju icke med egen hand stryka det stora solskenet bort ur sitt lif.

Han satt som åskådare dernere på sin gård, följde på afstånd händelsernas gång och slöt sig föröfrigt inne i sitt hem. Det fans något ömtåligt och vekt i hans natur; han hade behof af värme och innerlighet, efter en mjuk kvinnohand att stryka genom sitt hår, efter barnajoller och barnasmek, efter trygghet, harmoni och ro när han kom från dagens arbete. Det var som trädde han då in i en renare verld och han slöt dörrarne försigtigt igen bakom sig, att intet af den skämda luften utifrån skulle tränga in i hans paradis.

Inom sin ort var han icke någon populär man; han ansågs stolt, otillgänglig och högdragen. Bönderna visste att han föraktade dem som varelser af en lägre race än han sjelf.

Från början ingen vän af representationsförändringen stack han aldrig under stol med sin mening. »Det blir bondetyranni med tiden», sade han. »Det är oriktigt att makten lägges i de obildades händer. Jag känner bonden; han är dum och fal. Han skall uppoffra landets intressen för sin egen tolfskilling.»

Så och ännu skarpare föllo hans ord. Icke dess mindre blef han, i början af 70-talet, af desse samme bönder vald till en af häradets representanter i andra kammaren. Den gamle bonderiksdagsmannen var död, och flere politiskt äregiriga dannemän rivaliserade om att bli hans efterträdare. Det ena partiet unnade icke det andra en seger, utgången var omöjlig att förutse, och följden blef att nästan alla rösterna, som genom en hemlig öfverenskommelse, kastades på majoren.

Vid riksdagen slöt han sig till det dåvarande intelligenspartiet, der han fann personer af samma skrot och korn som han sjelf, menniskor med bildning och menniskor med lyftning, folk som kunde se bort från sina egna intressen, när det gällde det allmännas väl. Han var en af det gamla landtmannapartiets hätskaste och oförsonligaste motståndare.

Någon egentlig roll kom han föröfrigt icke att spela som politiker. Han hade lätt för att tala, men talade icke ofta. Han yttrade sig blott när han ansåg sig kunna tillföra diskussionen något verkligt nytt och han inbillade sig, att det var nog[7] om han sade sin mening en enda gång med tillbörligt eftertryck. Han var för mycket aristokrat till att kunna upprepa samma sak gång på gång och för stolt till att med konstlade medel hänleda uppmärksamheten på sin förmåga; derför fick han nöja sig med en plats bland partiets gemene män. Han var kanske också alltför sjelfständig och samvetsöm för att passa till politisk partiman; derför ansågs han för opålitlig af sitt partis dogmatici.

Men det fans också partikamrater, som förstodo sätta värde på en natur som hans; med dem trädde han i intim beröring och de konstituerade sig så småningom till en liten enskild krets af intelligenspartiets aristokrater. De bildade intet politiskt parti; det var menniskor med olika verldsåskådning och olika åsigter om mångahanda lifvets frågor. Hvad som förenade dem var en viss idéel blick på tingen, belefvade och verldserfarna menniskors säkra takt, som gaf deras samvaro och umgänge äfven då meningarne brötos emot hvarandra, en måttfullhet och hofsamhet, som aldrig skar; och slutligen något som fans hos dem alla, djupast inne i deras väsen — den skönhetsdyrkan, som de eljes med verklig sorg sågo alltmer och mer försvinna ur tiden.

Under två valperioder satt majoren kvar på sin bänk i andra kammaren.

Men en dag i Maj, under andra valperiodens sista år funno vännerna — för första gången då en vigtig fråga behandlades — hans plats tom. Det berättades, att han hals öfver hufvud lemnat[8] Stockholm, och en vecka senare lästes i ett par af de konservativa bladen ett tillkännagifvande inom en svart ram, som förklarade motivet till hans plötsliga afresa.

Min hustru Henriette von Bosenberg afled stilla natten emellan den 4:de och 5:te Maj.

Gud vare evigt tack i sin nåd, som gaf oss 14 lyckliga års samlif.

Majoren kom aldrig mer till Stockholm som riksdagsman. Han hade lagligt giltiga skäl att afsäga sig förtroendet. Hans ekonomi hade blifvit intrasslad under den tiden han måst anförtro egendomens administration åt främmande händer; jordens värde hade sjunkit år från år; han måste sätta in hela sin energi och arbetskraft på att rädda välståndet åt de två barn, hon lemnat efter sig innan hon gick bort.

II.

Det fans icke stort slägttycke mellan bröderna Sixten och August von Rosenberg, och det hade aldrig funnits någon sympati.

Sixten var mörk med bruna ögon, undersätsig och liflig, en sydländing med varmt och rödt blod. August deremot var ljuslätt och lång, hans figur var gänglig, ögonen, vattnigt gråblå, gåfvo intryck af något kallt och halt men också af viljekraft och förståndsskärpa. Dragen voro hårda; icke ens ett leende kunde göra deras uttryck mjukt.

Han blef student vid unga år och tog sin juridiska examen på kortast möjliga tid, lemnade universitet och blef auskultant vid Göta hofrätt. 26 år gammal gifte han sig med en rik och högboren dam.

Från första stund han såg henne hade han — efter egen utsago — fattat det oryggliga beslutet, att hon skulle bli hans hustru. Han visste hvad det beställsamma ryktet hade att förtälja: att hon som ung flicka skulle ha sett för djupt in i ett par ögon, som tillhört ingen mindre än Sveriges[10] kronprins — och han var icke okänslig för den stelnade köld, som tycktes strömma ut från hennes väsen; men han anade ett lidelsefullt sinne der bakom och han trodde sig kunna frigöra dess bundna värme.

Hon var 29 år gammal, då hon gaf den unge vice häradshöfdingen sitt ja, och hon tycktes ha gjort det af en ren nyck. Det fans från hennes sida intet erotiskt motiv; hon beundrade hans energi och förnam en viss trygghet inför hans synbara köld, men personligen kände hon sig icke dragen till honom; och likgiltigheten slog öfver till motvilja, när hon gjorde den upptäckten, att han icke var kall, och att hans energi kunde urarta till en brutalitet som tog, när hon icke ville ge.

Knapt ett år efter bröllopet födde grefvinnan von Rosenberg en son, en liten rödhårig unge, för hvilken hon kände leda från första stund. Hon kunde knappast förmå sig att röra honom med sina händer än mindre att lägga honom intill sitt bröst. Det var som lådde något orent vid honom — minnet af skam och förnedring.

Också för fadern var barnet en erinran om något, hvaröfver han blygdes: om det skeppsbrott, han lidit midt inne i äktenskapets hamn, just som han för alltid trott sig ega den kvinna, som tändt hans blod; och det var som om harmen öfver att ha förlorat henne redan på förhand samlat sig i ett agg till den oskyldiga varelse, hon bar under sitt hjerta.

De båda makarnes saralif blef olyckligare för hvart år som gick; kylan öfvergick till fiendskap, och fast mannen så småningom sökte ersättning utomhus för hvad han förlorat inomhus, satt bitterheten alltid kvar som en tagg, eggande till tusen förstulna små hänsynslösheter, hvilka besvarades med ett iskallt förakt.

I detta hem växte barnet upp.

Max liknade icke någon af sina föräldrar; han var liten, spenslig och blek med bruna ögon och eldrödt hår. Näsan hade något af den rosenbergska slägttypens djerfva böjning, men munnen var alltför stor och ansigtet i det hela taget fult.

Gossen visste det mycket väl och det pinade honom; instinktlikt satte han det i förbindelse med faderns stränghet och moderns köld. Han kände sig som en bortbyting i detta hem och han skydde det.

Hans uppfostran försiggick mest utomhus, bland lekkamraterna och i skolan.

Under alla uppväxtåren förföljdes han af en inbillning, stundtals så liflig, att den öfvergick till visshet: han var en förtrollad prins, som af en ond genius blifvit kastad in som barn i en familj, dit han icke hörde; men en dag skulle förtrollningen lösas, den röda hammen skulle falla af, hans fader skulle träda fram, öppna sina armar, sägande: »Nu hafver jag funnit dig min son! Kom till mig och dela min glans».

Han anförtrodde denna hemlighet åt sin bäste[12] vän; men vännen förrådde honom för kamraterna, hvilka sedermera hånfullt kallade Max för Köde prinsen.

Detta svikna förtroende kvarlemnade ett smärtsamt sår i hans blödiga barnasinne och gjorde honom än mera inbunden och skygg. De förhållanden, under hvilka han hade vuxit upp, hade alstrat hos honom ett nästan sjukligt behof af vänskap och ömhet, efter någon att sluta sig till med full trygghet. Dessutom gick han och bar på en stor hemlig längtan efter lifvets skönhet, efter dess värme och dess fullhet — efter allt hvad hans aning målade ljust och rikt, men som han aldrig förnummit. Ty det trista, kyliga hemmet gaf ingen näring hvarken åt hans ömhetsbehof eller åt hans skönhetslängtan; och som två skrämda fåglar flydde de öfver i fantasiens verld.

Der såg han sig sjelf som en yngling med Apollos ansigte och Apollos hår träda ut i lifvet med lyran i sin hand; hvart han vänder sina steg drager ett solljust leende öfver de skönaste kvinnornas drag, deras ögon stråla honom till mötes fulla af hängifvenhet — han behöfver endast sträcka ut sin hand och de lägga sin känslorikedom tillbedjande för hans fötter — —

Ju fiendtligare förhållandet efterhand blef mellan August von Rosenberg och hans förnäma gemål, dess mer vinnlade de sig båda om att dölja det för verlden; och med gemensam ansträngning lyckades de hålla yttersidan af detta ihåliga äktenskap så[13] blank, att menniskorna med afund speglade sig deri.

Sixtens giftermål med en flicka utan både börd och förmögenhet tycktes de båda ogilla i lika hög grad. Den högvälborna grefvinnan, som en gång — om ryktet talat sant — lyft sina ögon upp till en furste, förmådde icke sänka dem ner till en liten prestdotter från Blekinge. Det kunde redan af denna anledning icke vara tal om något umgänge mellan de båda familjerna af slägten von Rosenberg, och afståndet mellan Christinelund och Jönköping erbjöd en fullt antaglig förevändning.

För att emellertid hålla traditionerna uppe sändes gossen Max från sin tidigaste barndom hvarje sommar ner till Christinelund.

Detta barn af ett kyligt och konventionelt förhållande växte så småningom fast i farbroderns hem. Allt det varma och veka i hans natur, hvilket eljes tvingades ner och förkväfdes af den förlamande respekten i faderns närhet eller för det isigt regelrätta i moderns väsen, blommade fram i den atmosfär af kärlek och godhet som låg öfver samlifvet på den skånska herregården. Max kände det mest obegränsade förtroende till sin vänlige farbror, som aldrig talade hårda ord utan i stället berättade vackra sagor och som ibland lät honom rida på sitt knä; kusinen, den lilla gråögda Ellen, var hans lekkamrat och skyddsling; men framför allt omfattade han med en svärmisk kärlek, gränsande till dyrkan, sin blida faster Henriette, hvilken han i[14] sitt barnasinne kanske helt omedvetet jemförde med sin egen mor och som dervid tycktes honom vara inbegreppet af allt hjertevarmt och hjertegodt på jorden.

Dessa besök på Christinelund voro hans barndoms ljuspunkter. För hvarje år blefvo de honom kärare och kärare, och så snart terminen var slut och sommaren stod utanför fönstren med värme, solsken och grönska, kom det öfver honom en längtan så stark, att han gick i feber.

»I år får du inte resa till Christinelund», sade fadern en gång.

Barnets ansigte blef vaxgult, men han svarade icke ett ord.

»De ha fått en flicka till dernere och du skulle bara vara i vägen.»

Max gick. Han tyckte att nu var allt slut. De hade fått en flicka till dernere, och derför skulle han nu inte få komma dit.

Han uppsökte sin bäste vän och öfverlade med honom om bästa sättet att hänga sig. Vännen öfvertygades lätt nog, att Max icke kunde lefva, och erbjöd sig att hjelpa honom ut ur tillvaron. Efter ett rörande farväl smögo pojkarne sig upp på vinden, Max fick ett klädstreck om halsen och klef upp på en stol; men i det afgörande ögonblicket uppenbarade sig en piga, som med kraftiga och slående argument räddade Max åt lifvet.

När han kom hem satte han sig att författa ett långt bref till faster Henriette, deri hela hans[15] barnsliga förtviflan sökte sig uttryck; och följden blef att majoren i en särskild skrifvelse till brodern inbjöd Max att också detta år tillbringa sin sommar på Christinelund.

Max var då tio år och Ellen åtta, och allt var sig likt på Christinelund utom att den röde tuppen blifvit halt.

De följande fyra somrarne tillbringade Max som vanligt hos farbror Sixten; men när den femte kom var faster Henriette död.

Någon tid senare, då majoren för allvar grep sig an med att ordna sina affärer, behöfde han taga ett större lån och vände sig till brodern med anhållan om hans borgen. Svaret blef kallt nekande.

Detta afslag gjorde på majoren samma intryck som en beskyllning för ohederlighet och förhållandet mellan bröderna blef öppet kyligt. Under de närmast följande åren kom Max icke till Christinelund.

Majoren hade dragit sig tillbaka från alla offentliga värf och tycktes lefva uteslutande för sin ekonomi och sina barn. Dock följde han på afstånd händelsernas gång och såg hur den nya tiden grep alltmer omkring sig.

Samma år, som han sjelf trädt tillbaka, hade brodern August trädt fram i det politiska lifvet. Men han hade gått med strömmen, icke emot den, och konjunkturernas vågsvall hade snart nog lyft honom upp på en taburett.

Sedan 7 månader bodde statsrådet von Rosenberg med familj i Stockholm. Det var sommar och Max hade ändtligen lyckats utverka sig tillstånd att tillbringa ferierna på Christinelund.

Han var nu 18 år.

III.

Österut stupa backarne brant emot hvarandra och naturen har ett drag af trotsighet och vildhet; men i vester blir landskapet mer och mer flackt, vidgar ut sig till en fruktbar dal, som i en krans af löfskog sluter en glänsande, milsvid sjö.

Uppför en af de sista backarne i öster kör en vagn med en livréklädd kusk. Vägen svänger kring öfversta krönet och utsigten öfver dalen öppnar sig för den resandes ögon.

Midt i dalen ligger Tjärestads by, ett tjugotal hus och gårdar samlade kring ett vägkors, med gästgifvaregård och kyrka till medelpunkter. Genom markerna bakom byn rinner en liten å, slingrande sig i nyckfulla vändningar framåt tills den försvinner längst borta vid horisonten, der den stora vattenspegeln glänser fram, och der Christinelund med tinnar och torn och röda tegeltak sticker fram mellan bokarnes grönska.

Max von Rosenberg kände den taflan så väl och vid återseendet vaknade så många gamla minnen; främst af alla minnet om den veka, varma och blida kvinna, som de alla hade afgudat.

Nu var hon borta; det skulle icke mer vara som förr på det gamla kära Christinelund. Det lilla kabinettet skulle stå öde och tomt, och tomheten skulle aldrig försvinna.

Han mindes så tydligt den afton för fyra år sedan, då han sett henne för sista gång: Solen blodröd vid horisonten, strålande reflexer öfver sjön, vått-glänsande blad utanför fönstren, rabatternas blommor vaggande långsamt af och an ...

Hon satt vid pianot och spelade — tunn och spenslig i sin grå ylleklädning — spelade känsligt och melankoliskt, som hon brukade; hur tonerna smälte samman med aftonstämningen, den sjunkande solen, ödsligheten i den gamla byggnaden, tystnaden rundt omkring — och i soffhörnet satt farbror Sixten med sin ljusa lilla flicka på sina knän och borta i dunklet satt han sjelf och Ellen — —

Mor sjunger. Gamla melankoliska kärleksvisor, svärmiska dikter om lidande och död. Hennes milda, tunna sopran är ren och spröd i klangen som bräckligt glas — — det lät alltid som om hon varit rädd eller ledsen för något — —

Nu var det allt förbi. Och Ellen skulle ha vuxit, blifvit stor och otreflig. Denna förändring, som han anade, verkade på honom som något främmande, fiendtligt. Han mindes henne som en spenslig liten tolfåring i en grön verkensklädning; och sådan hon då var hade han hållit af henne — — —

Vagnen kör igenom byn. Den rödbrusige gästgifvaren står på sin trappa och helsar. Max lyfter smickrad på sin hatt; denna helsning är ett slags erkännande af hans manbarhet.

Kyrkan, liten och obetydlig med sin hätta tryckt ner öfver öronen på tornet, sofver bakom kastanjealléen på sin muromhägnade sockel. Max kom att tänka på kajungarnes skri — det lät som barnagråt i aftonens stillhet — på det gamla altarskåpet med de snidade englahufvudena, feta och frodiga med karmin på kinderna — — och Adam, blå i ansigtet och med ett äpple i sin hand — — och undertill i förgylld skrift Esu mali homo moritur — —

Vagnen lemnar byn bakom sig och rullar utåt vägen mot Christinelund.

— — —

Ellen von Rosenberg låg på knä i en hvilstol, med armbågarne på dess ryggstöd och stirrade drömmande ut genom fönstret, der trädgården bredde sin friska grönska och sina brokiga blomsterland ut i det glänsande solskenet.

För något mer än en månad sedan hade hon kommit hem från pensionen, nyss konfirmerad och fullt vuxen; och om fyra dar skulle hon bli 16 år. Det var kring denna betydelsefulla tilldragelse, hennes tankar fladdrade; det skulle komma mycket främmande och hon hade fått en ny klädning — — en riktigt stilig.

Hon skulle dansa — åh, dansa, det var hennes lif! — hon skulle dansa med löjtnant von Block — ja, med de andra också, men mest med löjtnant von Block — och första valsen.

tänkte hon småleende, till melodien af en bekant vals, som Augusta brukade sjunga.

Augusta! Ja, månne hon skulle komma ihåg att skicka gratulationskort? Hon var visst strängt upptagen för närvarande, den tösen! Men Emeli och Anna Moberger och Karin Schantz, de skickade nog — — —

Nu kunde Max vara här snart — det for något af misstämning genom henne. Han hade kanske anspråk på att allt skulle vara som förr, då hon ännu var barn och de lekte och hade eget hus under stora matsalsbordet, med en filt om, och bodde tillsammans och voro herr och fru — —

Så kunde det inte vara längre. Och hon tänkte på Emil Kjellson, apotekarens långbente son med de röda händerna, som alltid voro i vägen; han var jemnårig med Max och skolpojke; hon rynkade på näsan; det anstod inte en vuxen dam att umgås på förtrolig fot med skolpojkar. Men med Max skulle hon dansa en dans, för slägtskapens skull, men till Emil Kjellson skulle hon säga, att hon var uppbjuden.

Det rullade en vagn fram till trappan. Hon[21] reste sig upp och lyssnade. Nej, hon hörde ingenting mer; men nu fick hon väl lof att gå ner.

»Ellen! Ellen! Max är kommen!» ropade lilla Maria i korridoren.

Ellen öppnade dörren till sitt rum och gick utför trapporna. Det fans en ovanlig värdighet i hennes hållning; hon hade beslutat att redan från början göra klart för kusinen hvilket svalg, som var befästadt mellan en vuxen dam och en skolpojke.

När hon trädde in i salen kom han emot henne med båda händerna framsträckta och ögonen glänsande af vänlighet.

»Goddag — du!»

Ellen tyckte, det såg ut som om han ville ta henne i famn. Hvad var det pojken inbillade sig!

»God dag, Max», sade hon kallt och afvisande med en liten anstrykning af nedlåtenhet, medan hon räckte honom sin hand.

Han mätte henne med en hastig blick och blef flammande röd. Derpå satte han sig igen, tog Maria på sitt knä och smekte henne.

»Ja-ja», sade majoren, »här har skett stora förändringar sedan du var här sist.»

Max svarade icke; men hans ögon stodo fulla af tårar.

Ellen satt och var missbelåten med sig sjelf. Det gjorde henne ondt, att hon sårat honom. Något mindre kall kunde hon väl ha varit; han var ju deras gäst, och de hade ju ändå så mycket gemensamt.

Han var fåordig och förstämd; han satt och grämde sig öfver Ellen. Det kändes så bittert i alla fall, fast han egentligen hade varit förberedd på, att de skulle vara främmande för hvarandra.

Åhnej, han hade nog gladt sig åt att träffa henne ändå, den lilla lifliga tösen i gröna klädningen, kajan, som han brukat kalla henne derför att hennes ögon voro så grå. Men hon var förändrad, mer än han egentligen hade trott. Ansigtsuttrycket var stelt och hennes figur hade förlorat det fina och spensliga, som för honom utgjort tolfåringens förnämsta behag. Den der fylligheten, som kommit i stället, tilltalade icke hans skönhetssinne.

Han tog sitt rum i besittning, packade upp och inrättade sig så bekvämt som möjligt. Så gick han ner i stallen, fick sig en häst och red ut.

Vid middagen tycktes han ha återvunnit sitt goda lynne; han språkade ogeneradt med farbrodern och fröken Johnsson, men till Ellen hänvände han icke ett ord. När måltiden var slut hemtade han cigaretter från sitt rum och slog sig ner i trädgården med en bok.

Ellen hade börjat fundera på att sluta fred. Hon gjorde ett par mycket tydliga försoningsinviter, men nu var det hans tur att sätta sig på sina höge hästar. Detta eggade henne. Hon pinades af hans ovänlighet, hon visste att hon uppfört sig illa emot honom och kände det som en skyldighet att räcka handen till försoning. Det gällde blott[23] att finna ett sätt, som icke innebar någon förödmjukelse.

Hänemot aftonen gick hon till honom.

»Inte ska’ vi gå och se snedt på hvarandra», sade hon.

»Inte ser jag snedt på dig», sade han kallt.

»Jo, men du är ond.»

»Nej.»

Det var en istadighet att förtvifla öfver. Hon visste icke hvad hon skulle finna på.

»Seså, Stickenper», sade hon med något af den gamla förtroligheten i det hon lade sin hand på hans axel och ruskade honom kamratlikt som förr.

»Låt bli mig, fröken! Det passar sig inte för en dam.»

Det var något raffineradt hånfullt i tonen, och han njöt sjelf af att se, hur det tog.

Ellen stod ett ögonblick kvar, tafatt och rådvill. Så vände hon sig om och gick.

Men en half timma senare kom hon igen; och Max såg på henne att hon gråtit. Hon var nu helt mjuk och sträckte ut sin hand med ett bedjande uttryck i ögonen.

»Jag bar mig dumt åt — men — — ja, jag ber om förlåtelse — hvad vill du mer?»

Det glänste till i hans bruna ögon och han mottog hennes hand.

»Nej», sade han med ett segerstolt litet småleende. »Jag vill ingenting mer.»

— — —

Det kom mycket främmande till Christinelund på aftonen af Ellens födelsedag; och till trots för värmen hade ungdomen arrangerat dans i stora salen.

Max stod i dörren och såg på. Det var första valsen efter supén och Ellen hade mankerat honom för löjtnant Block.

Ljuset flämtade oroligt ifrån kronorna, fönsterna voro öppna till trädgården och genom dem tittade skymningen in; derutanför syntes träden och buskarne orörliga som pappkulisser, i mörk silhouett mot himmelen.

Par efter par svängde förbi: herr Smitt med en liten rulta från Tjärestad, doktorn med fru Stjerne på Rydsgård, löjtnanten och Ellen. Hon lutade sitt hufvud mot hans axel och dansade med slutna ögon. Så sött!

Max försökte sig med att vara öfverlägsen; men det brände inom honom af harm och skam öfver åsidosättelsen. Han mätte löjtnanten med blicken: ståtlig herre! mycken stoppning — idiot för resten! Max kände sig som bildningsaristokrat gentemot dender herrn. Han skulle nog visa en gång, hvad han var värd, fast han nu fick stå tillbaka. Hon skulle få ångra det!

Han följde henne med hotande ögon; men ju mer han såg på henne, dessmer försvann det hårda uttrycket ur hans blick och lemnade rum för något annat, något som han icke sjelf visste af. Han tyckte sig aldrig förr än i dag ha sett, hur vacker hon var.

En stålgrå klädning med blodröda snören i sömmarne, små spetsiga sidenskor med burriga rosetter, och ljusgrå silkesstrumpor. Det mörka håret böljade kring pannan och föll utslaget ett godt stycke nedåt ryggen. Här och der en mörkröd fuxia instucken — blod i stenkol.

Tunna ögonbryn, gnistrande grå ögon, näsans djerfva böjning och läpparnes mjuka linie — han kunde sluta ögonen och han såg det ansigtet ändå, lifslefvande.

Men det var icke blott ansigtet. Hvarje detalj i hennes apparition kom något inom honom att vibrera. Hans blick föll på hennes venstra hand, som hvilade der så slapt på kavaljerens axel; hon hade icke fatt tid att draga handsken på, eller hon hade icke brytt sig om det.

Det var ingen aristokratisk kvinnohand, sådan romanförfattarne alltid skildrade. Kanhända var den icke alls vacker; han visste det icke. Han mätte den icke med kritiskt skönhetsmått; han bara såg.

Ett riktigt litet oting af en hand, så mjuk och barnslig, som hade den aldrig varit till nytta utan endast till lek, en sådan der hand som kan taga i allt och ändå aldrig blir grof.

Den var icke hvit. Den hade den första ungdomens rödaktiga hull; men dess höjda läge kom blodet att sjunka tillbaka och värmen gjorde den känsliga huden nästan mjäll.

Och så var det någonting särskildt med den,[26] något som gjorde den olik alla andra händer, han sett. Den var så naken, tyckte han, just sådan som naturen sjelf danat den. Det gjorde den ännu mer täck, så alldeles att bli kär i.

Hans blick smög öfver handleden uppåt till den crêmegula spetsen, som hängde tillbaka liksom för att visa underarmens skönhet. I axelvecket skarden röda snodden in, och tyget satt spän dt af sträckningen, framhäfvande den fasta och fylliga kvinnoaxeln. Det kom på honom en underlig lust att bita i den, bita riktigt hårdt och djupt — som en häst — —

Ellen slog upp ögonen och uppfångade hans blick. Den kom henne att rodna, hon visste icke hvarför; men han såg det.

När paret nästa gång dansade förbi var han borta.

IV.

Det dagliga lifvet på Christinelund erbjöd icke mycken omvexling. Af ståndspersonerna i trakten fans det ingen, som majoren hade någon glädje af att umgås med på förtroligare fot. De trifdes icke längre i hans sällskap; de tyckte alla att han blef mer och mer otillgänglig för hvart år som gick.

Men ju ensammare lifvet var, dess närmare hade familjens medlemmar kommit att sluta sig samman; och Max var med, nästan som son i huset, alldeles som i gamla dagar.

Om aftnarne, när solen gått ner, brukade de samlas i moderns lilla förmak, som ännu stod orördt och orubbadt sedan den tiden, då hon sjelf satt der midt ibland dem. Och här berättade majoren om sin ungdoms kärlek och sin mandoms dåd, om sitt lifs glädje och missräkningar.

Oftast rycktes han då med af sitt ämne och framställde den gamla tiden, hänförelsens och luftningens, i skarpaste kontrast mot den nya — håglöshetens och vindstillans. Depravationen hade börjat med representationsförändringen och sedan gripit[28] omkring sig år efter år. Han var ingen vän af den nya tiden med dess krassa lifsuppfattning, der det icke fans rum för något af allt det som för honom var det högsta: tänkesättets adel, sinnets lyftning öfver den trånga hvardagsnivåen.

Hur annorlunda hade icke allting varit förr — — och han tog fram de gamla minnena om den skandinaviska enhetstanken och dess tre heliga martyrer Leijonhufvud, Løvenskjold och Sommelius; hans röst blef mjuk, nästan skygg, när han nämde deras namn, med en ton af innerlig tillbedjan, som om han i tankarne knäföll inför dem, likt katoliken inför de helgon, han älskar mest.

Han tolkade stämningarne från den tiden, då han sjelf var ung, och då det ännu fans menniskor, som kunde känna ungt och varmt. I bild efter bild lät han sina intryck passera förbi, och skildringen, späckad af tusentals anekdoter och hörsägner, när den, som oftast, rörde sig kring händelser, dem han icke sjelf varit i tillfälle att iakttaga, fick färg och glans af hans djupa sympati, som blifvit starkare och starkare ju fler hvita hårstrån det växt fram på hans hufvud, och ju mer kontrasten mellan nu och då tycktes honom skriande och förhatlig.

Han talade om första och elfte bataljonen af Billows brigad, de tappre bussarne från Dannevirke; om general Schleppegrell och om Thestrup, kaptenen, som, orättvist förbigången vid tillsättandet af befäl öfver bataljonen, stupade mellan gärdesgårdarne utanför Dybböl — »bataljonens främste soldat».[29] Han målade Dybböldagens röda solnedgång, och mot dess färgrika bakgrund framstodo de fallnes bleka ansigten utan något af den moderna målarkonstens realism, utan spår af dödens vidrighet, blott med dess djupa högtidliga allvar.

Öfver valplatsen sänkte sig den nordiska sommarnatten, förskönande, försonande. Vid horisonten, mot den ännu ljusa himmelen, såg man som svarta punkter fiendehären draga bort.

Han skildrade den 8:de Juni, sorgegudstjensten i Sönderborg ... derinne i den lilla kyrkan stodo kistorna sida vid sida, flertalet redan med tillskrufvade lock. Blott ett enda ansigte var ännu obetäckt — Erik Leijonhufvuds. Den stupade svenske officern låg der, lugnt och modigt med det stelnade dödsleendet, som om han endast hvilat ut efter striden och snart kunde vakna, lika ung, lika kraftig, lika villig att offra sitt lif.

Det kom en främling in genom kyrkoporten, gick med blottadt hufvud och dröjande steg hän till katafalken och stod der länge stirrande ned öfver den dödes drag; derpå böjde han sig ner och kysste hans panna; och när han reste sig föll en blomma ner öfver hjeltens bröst, der den blef liggande som en droppe högrödt blod ...

... den okände brast i gråt och gick långsamt bort — här störtade tårarne utför majorens egne kinder. Han nämde aldrig den främlingens namn, men åhörarne visste ändå hvem han var. — —

Ibland var det också minnena från Stockholmstiden[30], som gåfvo stoff åt hans skildring. Det var då oftast någon episod ur umgängesvännernas samlif eller en färgrik beskrifning af hvad han sett på hufvudstadens teatrar. Särskildt hade operorna intresserat honom, och af dem alla var Lohengrin den förnämsta.

Han målade sceneriet — — och der långt i fjerran sågs riddaren i skinande rustning stående i snäckan, som drogs af en svan ...

Denne riddare, som stigit ner på jorden att kämpa för det, som var ädelt och högt och godt, blef så till sist en symbol för det, som han älskade mest, det som funnits i gamla dagar och som nu mer och mer förträngdes och dog ut.

V.

Majorens skildringar funno hos de unge en fruktbar jordmån.

Ellen hade ärft faderns romantiska skönhetslängtan och moderns disposition till svärmeri och drömlif; hennes uppfostran hade icke dämpat fantasiens liflighet. I pensionen var all romanläsning strängeligen förbjuden, men roliga böcker var just alla flickornas gemensamma stora passion, mot hvilken all verldens förbud ingenting kunde uträtta. Det fans nattliga läsecirklar bestående af 2 eller 3 af de elever, som bodde närmast hvarandra; och här fråssades det så ofta tillfälle gafs, af den förbjudna frukten, medan handpenningarne omsattes i »äggtoddy», apelsiner, chokolad och andra läckerheter. Det andliga näringsstoffet var i allmänhet af liknande beskaffenhet: sött och starkt; men urval kunde det föröfrigt aldrig vara tal om. Man fick hålla till godo med hvad man kunde komma öfver i smyg, och Xavier de Montepin njöts med mycken smak omvexlande med den engelska missromanskolans produkter. — De nattliga timmarne och medvetandet om, att detta var den förbjudna[32] frukten, gjorde spänningen och öfverspändheten ännu större — — och när sällskapet upplöstes, ofta hänemot kl. 3 på morgonen, arbetade heta små hjernor under högtryck af en onaturligt uppdrifven fantasi. — —

Det fans en plats i skogen, vid stranden af sjön, en half timmas väg från slottet, som Max hade upptäckt en gång för många år sedan. Som äregirig upptäckare hade han då gett sitt namn åt det nya landet, och i lång tid kallades det också Maxico; men denna barnslighet var numera en öfvervunnen ståndpunkt, och på Ellens inrådan hade platsen i sommar blifvit döpt till Dolce Napoli.

Der stod en ek högt uppe på en brant, sträckande sina knotiga armar ut öfver sjön. Vid trädets fot var mossan frisk och mjuk, och hit smög sig Max, då han ville njuta af naturen och ensamheten — och drömmarne, som oftast togo form och färg af naturens stämning.

I vackra sommardagar såg han ett idylliskt bröllopståg, hörde musiken klinga, när båtarne styrde öfver fjärden; i den främsta satt han sjelf och vid hans sida den kvinna, han älskade; solskenet föll öfver hennes mörka hår — det gnistrade som stenkol — hon log och de grå ögonen glänste, när han häftigt slöt henne till sitt bröst ...

När det blåste, och regnet piskade ner, tog Max sina sämsta kläder på och smög sig ut. Då kunde han stå deruppe under ekens krona och njuta af att se, hur böljorna rasande vräkte mot stranden;[33] då drömde han svindlande drömmar, burna af stormen.

Han hade en gång läst några stolta ord, som då alltid ringde honom i öronen:

»Jag är svärdet och jag är lågan. Det var jag som lyste för er i mörkret, och när striden bröt ut stod jag fäktande i främsta ledet.

Rundtomkring mig ligga mina vänner döda, men vi ha segrat. Vi ha segrat, fast manfallet var stort. Midt i triumfsångens jubel tona begrafningshögtidligheternas koraler. Men vi ha icke tid, hvarken att glädjas eller sörja. Ånyo klinga signalerna till förnyad kamp.

Och jag är svärdet och jag är lågan.»

Derute såg Max hur striden rasade, striden för allt det högsta på jorden, ljusets och mörkrets eviga strid. Mörkrets här hade öfvermakten, ljusets riddersmän hänförelsen. Blodiga hugg fingo de uppbära, svärdsklang skälfde i luften, men genom vapengnyet susade redan de första tonerna af segersångens jubel — — —

— — der skymtar fram ett lidelsefullt besjäladt ansigte midt i stridsvimlet, men ett blixtrande svärd slår ner, blodet sprutar fram på en hvit panna och elden slocknar i ett par bruna ögon — — —

— — framstupa öfver en graf ligger en flicka med utslaget stenkolssvart hår — och gråter — —

Men det allra nyaste nya var att hjelten hette Sommelius och kallade sig sjelf Beppo. Max hade[34] kommit öfver hans Vallmoknoppar i farbror Sixtens bokskåp.

Sympatierna för löjtnant Sommelius hade funnits ända från första gång, då Max med tårade ögon åhörde skildringen af hans hjeltedöd vid Dybböl. Allt hvad han hörde berättas om denne krigare, som tillika var en skald, intresserade honom varmt. Max tyckte sig finna så många beröringspunkter mellan sig sjelf och Beppo. Denna sönderslitna, vulkaniska natur anslog först och främst beslägtade strängar i hans eget inre. Men icke nog dermed: Sommelius var till sitt yttre obetydlig, han var liten till växten och skefbent. Max kände en annan ung man, som var liten och rödhårig. De två skulle ha förstått hvarann!

Först denna sommar hade Röde prinsen kommit att läsa Beppos dikter, och deras stormfulla klang hade tjusat honom. Detta var eld och glöd! Bristen på konstnärlighet stötte honom icke tillbaka, snarare tvärtom. Det fans lättsinne och galgenhumor och verldsförakt i sjelfva formen — Max kriticerade icke, han lät sig ryckas med.

Ellen delade hans beundran. —

Det var en sommardag i Dolce Napoli. Golfen dernere låg stilla och blank; öfver dess yta dallrade luften af hetta. På andra stranden skymtades skogen i blåaktigt soldis; ett rödt tegeltak lyste fram derur.

Kväfvande hett var det, till och med i palmernas skugga.

Ellen satt på mossan, stödjande sig emot ekens stam, och Max halflåg vid hennes fötter med Beppos Vallmoknoppar framför sig. Han hade nyss slutat att läsa en strof; nu såg han upp.

»Tror du på en kärlek som — som» — han hade tydligen svårt för att finna ord — »som — ja, som kan offra allt — lif och död — hm —»

Hon smålog en smula öfverlägset.

»Hvad menar du?»

»Ja, jag vet inte — något stort och stiligt — och obändigt — —?»

Det kom ett underligt uttryck i hans ögon.

»Läs nu vidare», sade hon.

Han lydde, läste med sin tunna, klanglösa röst, som ofta slog öfver och blef oartikulerad, när rytmernas lidelse ryckte honom med. Blodet steg hetare och hetare på hans kinder.

Ellen lyssnade med en blandning af tjusning och beklämning; der var något i tonen som skrämde och något som drog. Men när han såg upp, tog beklämningen öfverhand; der fans nu åter det der uttrycket i hans ögon.

Deras blickar möttes.

Hon greps af ängslan, men sökte beherska den.[36] Emellertid steg rodnaden på hennes kinder; och i och med detsamma, hon märkte det, kom oron öfver henne; hon slog ner ögonen.

Da kände hon hans arm kring sitt lif, och två stora heta läppar trycktes sugande mot hennes mun. Men hon samlade hela sin kraft i ett skri och ett ryck; reste sig och slog ögonen upp.

Han hade också rest sig och stod nu framför henne — en bild af lidelsen, som stötte hennes skönhetssinne: ansigtet rödflammigt, ögonen feberglänsande och ådrorna i pannan svällda som blåa snören; håret oordnadt och svettigt.

Hon sökte lägga in i den blick, med hvilken hon mätte honom, en hel verld af isigt förakt; men han mötte det med trots.

Det kokade och sjöd i hans hjerna; pulsarne slogo som hammare på hans tinningar, han visste icke till sig, han var icke herre öfver sina känslor; de hade förlamat både hans vilja och hans förstånd.

Hon vände sig om utan ett ord och gick; då såg han en droppe blod på hennes haka.

Det högg till inom honom; han hade gjort henne illa! I samma sekund som detta blef honom medvetet, sjönk lidelsen undan. Hans ansigte fick ett uttryck af ånger, sjelfförebråelse och blygsel.

»Förlåt mig», sade han nästan ödmjukt.

Hon svarade icke utan vände sig bort; hon kunde icke få pressadt ett ord fram. Men han såg, hur bröstet arbetade, och hur hennes läppar darrade.

»Ah, förlåt mig, du! Jag kunde inte hjelpa det. Jag håller så rysligt mycket af dig!»

Hon brast i gråt.

Villrådig och flat stod han der och betraktade henne, visste icke hvad han skulle göra, hade en oartikulerad men intensiv känsla af, att hon grät för hans skull.

Verkligheten var så helt olika hvad han tänkt sig. Detta, om en kärlek, som gick upp i nuet och hvarken kände framtid eller beräkning, var en gammal fantasi, som han gått och burit på så länge, att den blifvit till en fix idé. Han hade nästan trott, att hennes varmblodiga och eldfulla natur skulle komma honom till mötes.

Och nu grät hon för hans skull. Han hade gjort henne illa och sårat henne.

»Ah, förlåt mig, du», bad han för tredje gång, bevekande och blygt.

Hon såg upp, ännu med ögonen fulla af tårar.

»Aldrig göra så mer!» snyftade hon.

»Aldrig!»

VI.

Max tyckte, att sommaren gått både långsamt och fort, långsamt när han blickade tillbaka och i minnet mönstrade dess händelser, lockande för tanken att dröja vid; fort när han tänkte på, hur dag kommit efter dag, enformigt buren af samma stämning.

Aldrig hade han känt blodet strömma så oroligt genom sina ådror, aldrig hade han förnummit en sådan tankarnes flykt, så snabba skiftningar i sin sinnesstämning, från den djupaste nedslagenhet till öfverdådig och hänsynslös lefnadsglädje. Det var som om det blandat sig i alla hans tankar och stämningar en klang, ett eko af de stormfulla rytmer, som slagit honom tillmötes från de vallmoknoppar, som den stackars sönderslitne Beppo plockat på sitt lifs ödsliga hed.

Det var icke första gången i sitt lif, som Max mött kärleken på sin väg. Ur hans barndoms erinringar tittade redan många små ansigten fram, ömsom bleka och ömsom röda, ömsom mörka och melankoliska, ömsom ljusa och lifliga; och alla hade[39] de någon tid, i hemlighet för verlden haft sin plats i ett svärmiskt gossehjerta.

Men denna gång hade känslan varit starkare än vanligt och den hade brutit fram med en naturmakts oemotståndlighet, sprängande alla fördämningar. Blygsel, tillbakadragenhet, fruktan att utsätta sig för löje — allt hade fått vika. Och då han för första gången i sitt lif gaf sig hän fullt och helt, hade känslans ursprunglighet så småningom ryckt henne med.

Ellen blygdes sjelf deröfver, men hon kunde icke stå emot. Tusentals gånger hade hon föresatt sig att afvisa hans smekningar med köld; men lika ofta hade hon svikit sin föresats. Vid dess första hejdlösa frambrytande hade lidelsen stött henne tillbaka; men i sjelfva minnet af detta hejdlösa frambrytande låg en tjusning, som hon icke kunde förklara.

Hon hade så ofta läst om kärleken i böcker; tänk om hon nu verkligen skulle ha mött den på sin väg!

Allt hvad förståndet tillhviskade henne om föremålets ovärdighet tjenade till intet. Hon visste, att det var löjligt, visste att han var en skolpojke, ett slags ofärdigt ämne till en menniska, visste att hon sjelf var en vuxen dam. Hon blygdes, men hon kunde icke slita sig lös; hon hade vant sig vid hans smekningar.

Max smekte mera civiliseradt numera; hans känsla hade funnit en mindre brutal uttrycksform,[40] och sedan formen en gång var gifven, hade det gått upp för honom, att just detta var något, han länge drömt om: smyga sin arm kring en ung och smidig kvinnokropp, kyssa ett par friska läppar, ge sig hän i ett själarnes famntag, öga i öga, lägga sitt hufvud intill hennes barm och höra hennes hjerta slå.

Men fastän hans dröm så till vida i allo realiserats, var han icke lycklig ändå. Det var åtminstone icke den stilla fröjd, som drömmen förespeglat. Det fans något inom honom, som sprängde och brottades, någonting oroligt och feberaktigt, han visste icke hvad det var.

Eller han visste det mycket väl, men vågade knappast tillstå det för sig sjelf. Hans känsla var icke ren. Det var ingen eterisk längtan, den fordrade, den pockade, den slet i sina länkar, den stötte hufvudet mot skrankorna, den vred sig i förtviflan öfver halfheten i sin tillvaro.

Han hade icke tänkt sig kärleken sådan; och han blygdes inför sig sjelf öfver sitt känslolifs låghet.

Men det fans också ögonblick, då hans bättre jag dukade under, när fantasien i förbund med de sämre instinkterna reste sig i trots och bröto en lans för sin tillvaro.

Detta inträffade i allmänhet så ofta han af en blick, en gest eller en nervös sprittning märkte, att hon blygdes öfver honom.

Och det märkte han ofta nog.

— — —

Dagen innan Max skulle resa var det blåsigt och regnigt; Ellen satt på sitt rum, i den stora länstolen med högt ryggstöd och smekande schaggöfverdrag, satt hopkrupen så långt inne som möjligt, med en bok i handen.

Hon läste icke. Med fuktiga ögon stirrade hon framför sig, och färgen på hennes kinder var starkare än vanligt.

Hon förstod sig icke sjelf, kunde omöjligt komma på det klara med sig sjelf.

Det kändes som en tryckande nedstämdhet, men på samma gång som en lättnad att han skulle resa. Det var ingenting klart, ingenting konkret, ingenting som hon kunde fixera — det föreföll henne, som om en isande tomhet skulle sänka sig ner öfver hennes lif från den stunden, då han icke längre var i hennes närhet; men sjelfföraktet och slitningarne och halfheten skulle åtminstone vara förbi.

Ju längre hon satt, dessmer brände hennes kinder, och dess fastare blef hennes beslut att taga smärtan och tomheten och bli halfheten kvitt.

Härvid kom det öfver henne ett ljuft medlidande med henne sjelf. Åhja! Visst var det bittert, men man fick försöka att bära det. Det fans ingen annan utväg.

Hon for upp vid en lätt knackning på dörren.

»Stig in!»

Det var naturligtvis Max.

Han var blek och nedstämd; hans ögon hade ett[42] uttryck, som grep henne, — troskyldigt, omaskeradt sorgset. Men hon beherskade sig och sökte antaga en glädtig och otvungen ton.

»Sitt nu ner och var treflig.»

Han satte sig nära intill henne, och hon flyttade sig några tum bort. Hon kände på sig, att ögonblicket var kommet nu. Skedde det icke nu, skulle han resa bort med falska föreställningar — och hon skulle anse sig bunden, derför att hon icke talat ut.

»Kommer du att sakna mig?» frågade han skyggt; men på samma gång betraktade han henne uppmärksamt för att uppfånga hennes minspel.

»Åhja, det tror jag nog, i början», sade hon med en ton af ärlighet. »Men det går öfver.»

Han slog ner ögonen.

»Jag kommer också att sakna dig», sade han långsamt. »Men jag tror inte det går öfver.»

»Åhjo, det skall du få se.»

»Ellen.»

Han sträckte sig hän emot henne, tog hennes hand och ville draga henne till sig. Men hon undvek.

»Nej, Max, låt oss se till att få slut på det här. Det är inte rätt.»

Då blossade han upp.

»Rätt? He! Hvad är det för synd vi göra då? Att vi hålla af hvarandra och smekas en och annan gång? Åhnej, det är inte det; men jag vet godt, hvad det är, du menar.»

»Det är så hopplöst, Max.»

»Det behöfde alls inte vara hopplöst, om du bara vågade hålla af mig riktigt. Men det törs du inte, du är rädd — — att någon ska’ märka det — och grina åt dig — och säga, att jag är en pojke.»

Hon vände bort hufvudet; tårarne stodo henne i ögonen. Hon hade icke öra för, att orden voro naiva; men känslans omedelbarhet grep henne.

»Ja, jag vet det godt», fortfor han, »du skäms för mig — — tycker inte jag är gammal nog, gu’bevars — — Jag har nog sett din ängslan och din oro — — men i alla fall tycker du om mig! Mer om mig än om dender löjtnanten! Kan du neka till det?»

»Ja — — jag vet inte — — det är visst inte på det rätta sättet.»

»Det rätta sättet?»

»Låt oss tala lugnt om saken», proponerade Ellen. Och då han ingenting invände, fortsatte hon:

»Ser du, kärleken det är något stort och mägtigt, som fyller en menniska helt, så, att hon hvarken kan tänka eller andas. Så har jag åtminstone alltid föreställt mig den! Något som — ja, som tvingar sig på en — — utan tvekan och resonnemang — och derför — — Ja, derför älskar jag dig inte.»

Det var med ett särskildt tonfall af underdånighet eller tillbedjan, som hon uttalade ordet älskar.

»Det ljuger du, Ellen! Jag har känt att du håller af mig — mig mer än någon annan — — när du kysste mig — smekte mig — såg på mig såder — — Men nu ska’ det resonneras bort, förstås — du käns inte vid det — — för det du är för feg — —»

Han var blek och ögonen glänste; tonen var oresonligt häftig, och han lade tydligen an på att såra. Allt hennes medlidande var med ens som bortblåst.

»Jaha», sade hon trotsigt, »det kan hända, att jag är feg; men just deri ligger beviset. Är min feghet starkare är min känsla — — ja, så är det ju klart, att jag inte älskar dig.»

Hennes logik slog honom. Han visste ingenting att svara mer; han vände sig bort och såg ut öfver trädgården.

Regnet hade upphört och bakom ett kopparkantadt moln bröt ett dämpadt skimmer från den sjunkande solen fram. Trädens och buskarnes blad glänste våta, i rosenlandet blommade ännu de sista blodröda remontanterna och längre bort lyste en stjerna af dahlier och astrar. — Det hade varit en härlig sommar i alla fall — han vände sig åter emot henne.

»Jaja», sade han tillkämpadt. »Det återstår mig således att tacka för smulorna, som fallit ner till mig — från ditt rika hjerta.»

Det dolde sig i hans ord en bitterhet, som eggade henne till försvar.

»Du skulle inte tala såder, Max», sade hon. »Det kan vara tungt nog ändå.»

Men nu flammade harmen upp inom honom och sprängde alla fördämningar.

»Tungt?» skrattade han. »Ja, men jag vill tala och jag ska’ tala, förstår du! Ja, för jag skäms, förstår du — och det ska’ du veta! — öfver att ha kastat bort — — hållit af dig som jag gjort — — kastat bort mina — — — ja, det innerligaste och vackraste och finaste i mitt väsen, förstår du! — på en sådan som du!»

Hela hans ansigte förvred sig under de fruktlösa försöken att kufva sinnesrörelsen; men det ville icke lyckas. Då vände han sig plötsligt om och gick.

Hon satt kvar, lyssnande slött till stegen, som aflägsnade sig — först som ett tunnt klapprande i korridoren, derpå som ett aflägset eko och till sist ingenting utom tystnaden, tomheten. Det var som trängde den inpå henne från alla sidor, pressade henne tills hon ville gråta, skrika; men hon kunde icke. Det var icke kraften, som fattades, det var viljan att röra en fiber; och hon blef kvar i samma ställning och med samma uttryck af slöhet, medan tiden gick, minut efter minut. Men långt omsider började något röra sig inom henne, spänna på och kämpa sig fram, i början dunkelt och smärtfullt, men sedermera med en växande förnimmelse af lättnad öfver, att det var genomgånget, det oundvikliga, som måste komma; och hack i häl följde[46] en välgörande känsla af frihet, allt dock ännu stänkvis förbittradt af återkommande ryck af smärta.

Max var blek om morgonen, men föreföll lugn. »Farväl och tack för i sommar», sade han likgiltigt i det han räckte Ellen sin hand. Derpå lyfte han Maria upp i sina armar och kysste henne, omfamnade majoren ännu en gång och satte sig upp i vagnen, som rullade af.

Ellen stod ensam kvar på trappan och såg den försvinna vid krökningen af alléen. Och hon hade åter samma förnimmelse: af ändlös tryckande tomhet, med en underklang af lättnad och frihet.

— — —

»Här är bref till dig från Max», sade majoren, då Ellen ett par dagar derefter trädde in i matsalen. Hon kände hur flammande röd hon blef, men hon mottog det lilla förseglade konvolutet och lade det likgiltigt vid sidan om sig på bordet.

Efter middagen skyndade hon sig upp på sitt rum, riglade dörren och bröt det med darrande händer.

Kära Ellen.

Förlåt mig om jag plågar dig ännu en gång, men jag kan icke skiljas ifrån dig såder.

Jag bar mig dumt åt, jag blef häftig och jag förgick mig. Jag vet icke, hvad jag sade, men om det sårat dig, så tänk på, att det var det smärtsammaste ögonblicket i mitt lif. Låt det vara glömdt, och låt mig säga dig ännu en gång, hur gränslöst[47] jag håller af dig. Det är som kände jag det först nu, hur hela mitt väsen vuxit samman med dig, jag kan ej tänka mig, att det fins en annan varelse på jorden, för hvilken du är detsamma, som för mig. Du skall icke tro, att det är fraser, fast det står här så kallt på papperet. Det ej ord, som kunna tolka hvad jag känner. Om du kunde lägga din hand på mitt hjerta, skulle du bara känna, hur det slår, men om du kunde se in i min själ, så är jag säker på, att du skulle ryckas med så, att du glömde småaktig hänsyn och småkloka beräkningar. Du skall ej blygas för mig, för det jag är ung. Andligen växer man fort, nu för tiden, och om ej kroppen följer med, så är det ju ett fel, som »försvinner med åren». Du kan gerna tro mig, då jag säger dig, att hvad du skulle finna hos mig af sympati och innerlighet, det finner du aldrig hos någon annan man på jorden. Och du skall aldrig behöfva blygas för mig, det är ju ej skryt, jag skrifver så helt enkelt derför, att jag menar så. Jag känner min andes krafter växa, det kan kanske dröja år ännu, men det kommer en stund, då de bryta fram, och innan jag dör en gång skall jag ha lemnat spår efter mig i tiden. Svara mig! Säg mig med ett ord, att du håller af mig. Jag skall arbeta så, att det gnistrar för ögonen och om ett år skall jag vara student. Skrif till mig! Jag kan ej tänka mig, att det skall vara slut. Jag får väl sluta nu. Mitt hufvud bränner och min hand darrar — det syns nog på stilen för öfrigt. — Skall[48] jag aldrig mer få lägga mitt hufvud intill ditt bröst, aldrig få känna din hand stryka längsmed min kind, aldrig få se dina grå ögon lysa af ömhet så, som jag sett dem lysa? Jag kan ej tro det. Det är så intill förtviflan tungt. Jag låg och grät om natten i kupén. Skrif till mig! Skrif strax, bara några rader eller bara ett enda ord, som säger mig, att du vill vänta, och att jag får hoppas.

Din kusin Max von Rosenberg.

— — —

Framstupa i stolen, tryckande sig in emot dess mjuka ryggstöd ligger Ellen och snyftar stilla. Själsstriden är öfverstånden; men dyningarne ha icke lagt sig ännu.

Det lider mot aftonen. Derborta i vester har solen gått ned; och fågelsången har tystnat — blott ett enda melankoliskt pipande höres ännu från en buske. Skymningen breder sig sakta öfver nejden; utifrån åkrarne klingar det hemdragande skördefolkets sång.

Hästar och kreatur ansas och fodras ut till natten. Gamle trädgårdsmästaren Eriksson samlar sina redskap samman och knogar hän emot sin hydda i trädgårdens utkant, der parken börjar. FiskarLasse ror hem öfver sjön efter att ha satt ut nät och ståndkrokar.

I matsalen på slottet skramlas det med knifvar och tallrikar. Majoren kommer i sakta mak ridande genom alléen.

Genom korridoren höras kammarjungfruns steg komma närmare och närmare. Ellen reser sig upp, skjuter rigeln från dörren och går fram till fönstret.

»Téet är serveradt.»

»Tack.»

Hon tänder ett ljus, baddar ögon och kinder med en fuktad handduk, slätar ut sin klädning med händerna, kastar en sista mönstrande blick i spegeln och går fram till skrifbordet, der ett påbörjadt bref med tre ord: Käre Max, älskade! väntar på sin fortsättning. Men hon viker det i stället metodiskt samman och rifver det i små, små bitar, släcker ljuset, öppnar ett fönster och låter ett moln af pappersflingor snöa ner öfver trädgården.

Hon står ett ögonblick och ser dem fladdra i luften; vänder sig sedan om och går med en blandad förnimmelse af vemod och stolthet: vemod öfver att sommardrömmen är slut, stolthet öfver att sjelf ha slitit dess skälfvande trådar af.

VII.

På våren blef Max student.

Under de månader som gått hade han för första gång i sitt lif gripit sig an med att arbeta på fullt allvar. Skammen öfver Ellens föraktfulla tystnad hade verkat eggande och sporrande på hans energi; han hade kastat sig öfver läroböckerna med en hatfull beslutsamhet, som ville han på dem hämnas den förödmjukelse, han lidit.

Kamraterna iakttogo också en annan förändring i hans väsen. Han var icke längre så skygg, som förr.

Då han plötsligt fann sig förflyttad från en stilla landsortsstad och från skolan, der han kände alla och der alla kände honom, till bufvudstaden och till ett läroverk, der allt var honom främmande, hade tonen bland de nye kamraterna i början stött honom tillbaka.

För desse tidigt utvecklade små hufvudstadslejon var redan intet menskligt främmande, och de talade oförbehållsamt om sådana ting, som Max skulle ha blygts att nämna i en annans närvaro. Det dröjde icke länge innan ungherrarne kommit underfund med denna ömma punkt hos den nye[51] kamraten, och sedan dess var hans oskuld ett ständigt föremål för deras skämt.

Sista tiden hade det varit annorlunda; Max hade dragits in i deras lif. Hans unga längtan hade stött pannan mot väggen, och med en känsla af hämd trampade han nu barnatidens fina erotiska drömmar under sina fötter.

Men råheten väckte hans leda; och i hans sinne satt längtan kvar efter oskuldens förlorade paradis, blandad med ett stilla vemod öfver, att verlden icke var så skön, som den kunde vara, och en stänk af bitterhet emot henne, som tagit emot hans värme och gett honom kyla igen, eller som solat sig några ögonblick i hans hängifvenhet för att sedan draga sig tillbaka af halfhet och beräkning — ty hon hade visst älskat honom ändå, fast hon icke vågat erkänna det för sig sjelf.

Ju mer han tänkte deröfver, dessmer växte hans bitterhet; disharmonien mellan den vaknande böjelsens själfulla melodi och den råhet, hvarmed han sökt öfverrösta den, skorrade alltjemt inom honom och i sitt sinne gjorde han henne ansvarig för hvad som skett.

Han hade en smärtsam känsla af att icke vara henne värdig längre; men på samma gång stod det för honom med ett slags hatfull skadeglädje, att han blifvit sådan han var genom hennes förvållande.

Nu var han student; nu skulle han visa henne att hon icke behöft blygas, men sedan skulle han[52] vända henne ryggen, fattig men stolt — utan ett ord om hvad som varit.

Medan han som bäst gick och ordnade hela revancheplanen i sitt hufvud, blef det emellertid bestämdt, att han, i stället för att tillbringa sommaren på Christinelund, skulle vara sin mor följaktig till den badort i Tyskland, der hon skulle vårdas.

Grefvinnan von Rosenberg led af ett organiskt hjertfel, som tilltagit med åren. Lifvet i hufvudstadens högre societet hade icke tillåtit henne att taga den hänsyn till sin helsa, som erfordrades, och efter säsongens slut gaf hennes tillstånd anledning till de allvarligaste farhågor. En två månåders badkur jemte absolut hvila och stillhet var enligt läkarens utsago ett obetingadt nödvändigt vilkor för en förbättring.

Statsrådet hade för egen del ingen lust att vara sin maka följaktig, och hans ställning gaf honom en mycket plausibel anledning att uppoffra sina pligter som äkta man till statens fromma; särskildt som han ju nu hade en vuxen son.

Förhållandet mellan föräldrar och barn hade icke i någon väsentlig mån förändrats. Atmosfären i hemmet var lika kylig som någonsin, och i trots af den dagliga samvaron förblefvo familjens tre medlemmar främmande för hvarandra. Det fans ingen sympati och intet förtroende.

Max kunde aldrig öfvervinna den allt förlamande respekt, han från barndomen känt i faderns[53] närhet, och alla minnena från de kärlekslösa uppväxtåren hade samlat sig i ett agg till modern, som outplånligt bränt sig in i hans sinne.

Han sökte motarbeta det; hennes lidande uppväckte hans veka naturs medkänsla, och under resan söderut egnade han henne all möjlig vård och uppmärksamhet. Det såg nästan ut som om mor och son under dessa omständigheter skulle komma hvarandra en smula närmare än förr, men en obetydlig episod gjorde att den gryende sympatien plötsligt åter svalnade till isande köld.

I kurlistan hade modern låtit inskrifva dem båda som Grefvinnan von Rosenberg med son, från Stockholm, och Max hade förgäfves protesterat. Den lindring i kurafgiften, man på detta sätt ernådde, var för grefvinnan ett tillräckligt talande skäl, och hon hade drifvit sin vilja igenom utan ringaste hänsyn till Max och hans stolthet.

Men för den unge nyss från skolbänken lössläppte studentens yrvakna frihetsbegär var detta en förödmjukelse. Var han då ingenting i och för sig — som individ! — endast grefvinnan von Rosenbergs son!

Agget emot denna despotiska, kärlekslösa kvinna, som var hans mor, vaknade på nytt, och nu höll det i sig. De lefde mest hvar för sig och intogo icke ens måltiderna i hvarandras sällskap, då grefvinnan vanligen föredrog att låta servera sig på sitt rum. —

Efter två månaders förlopp återvände de till Stockholm, och 14 dagar efter hemkomsten stod[54] Max von Rosenberg inskrifven vid Lunds universitet som filosofie studerande af skånska nationen.

Statsrådet hade gamla sympatier för Lund. Han visste af egen erfarenhet, att lifvet dernere icke erbjöd några distraherande lockelser, och han hade hört, att de omogna idéer, som redan börjat sticka upp sina hufvuden vid det högsvenska universitetet, ännu icke funnit lämplig jordmån i gamle biskop Absalons stad. Derför hade han bestämt sig för att skicka pojken dit.

Max å sin sida hade ingenting emot Lund; det låg ju alltid närmare Christinelund.

På vägen ditner hade han också gjort ett kort besök hos farbrodern, och han hade med heroisk ståndaktighet genomfört sin plan att visa sig kallsinnig mot sin vackra kusin.

Men efteråt förföljde honom minnet om de grå ögonen. Hvad betydde deras uttryck! Och hur hade hon icke sett på honom! Så hade ingen menniska någonsin sett på honom förut!

Om hon satt djupare fast än hon sjelf visste af? Max vred sin gryende mustasch med ett skadegladt leende; men i det leendet fans också något annat, som gjorde att det icke blef fult.

VIII.

Statsrådet hade icke påyrkat, att sonen strax skulle kasta sig öfver studierna till en embetsexamen; han var ju ung och hade tiden för sig. Det första året kunde han ju använda till att orientera sig vid akademien, studera lifvet och möjligen fördjupa sig i ett eller annat ämne, som han kände särskild håg och fallenhet för.

Max hade ingenting emot att studera lifvet vid akademien. Han mindes farbroderns skildringar från luftningens och idéhängifvenhetens tid och han hade ett slags dunkel föreställning om, att universitetet var en anstalt, der unga docenter hvarannan dag talade hänförelsens och hjertats språk till lyssnande studenter.

Med hufvudet fullt af oklara drömmar och famnen full af lefnadsglädje kastade han sig in i det besjungna studentlifvet, der han trodde sig skola finna hela fantasiens skönhetsverld realiserad: alla fina tankar, alla varma känslor för det, som var stort och godt — drufvans safter, sångens toner, ungdomens brusande lefnadsmod och en otvungen munterhet öfver en solbelyst tillvaro.

Han räknade icke med realiteten utan med abstraktionen; hvad han drömde om att finna, var en motsvarighet till de blodlösa inbillningar, som alstrats inom honom vid åhörandet af farbroderns af minnet starkt förgyllda skildringar och af gluntarnes sånger.

Han förde punschbålens innehåll till sina läppar — var denna klibbiga vätska med dess fadda eftersmak »drufvans safter»? Och i allt samma missräkning: verkligheten var så grof och hans fantasi hade målat så fint. Han sökte efter de höga tankarne, och hans yrvakna kritik fann icke annat än hyckleri och låghet, han sökte den otvungna munterheten och det brusande lefnadsmodet, men fann ingenting annat än en råhet, som stötte honom tillbaka.

Han ville till sist med våld sätta sig in i de andres stämning, han gick på nationszwyckarne, drack punsch och väntade till långt ut på nätterna, då han hade hört att glädjen inställde sig; han såg kurator i parodisk ungdomsyra svinga rundt med den svettige och rödflammige sexmästaren i vild cancan, medan dammet rök som skyar i taket öfver de matt flämtande gaslågorna; han kastade sig sjelf in i svärmen, hojtade och sprattlade så att skörten af bonjouren flaxade, tjöt som de andre om ungdoms lycka och studentens härliga dar, blef gripen bakifrån af en tjock försupen docent och dansade vidare sluten i hans armar, tills han dignade af trötthet. Då satte han sig ner och stirrade[57] med vidöppna ögon på det groteska upptåget, som skymtades derborta liksom genom en dimma medan sorlet steg och sjönk. Och med ens förekom honom det hela vanvettigt; han skulle velat ställa sig midt i salen och skratta högt.

Han hade kommit till universitetet vid en tid, då all naturlig glädje tycktes död och entusiasmen slocknad; syret var förtärdt och det hjelpte icke att man blåste på kolen; det blef endast ett konstladt skimmer, som blossade upp och försvann.

Det fans emellertid många, som blåste på. De hade också kommit till akademien uppfyllda af hvad deras fäder berättat och ville med våld och makt upplifva de gamla traditionerna.

Det blef icke annat, än en grotesk parodi. Lifsglädjen var punschuppeldad skepsis och lefde sitt nervösa lif på ytan; under rufvade pessimism och nykterhet; entusiasmen var ihålig, ett ordens och frasernas sinnesrus, som slog ut i deklamation utan innehåll.

Det lefdes högt på minnena. Man hade sina festdagar hvarje termin, bleka reflexer af studentromantikens glansperiod; sången klingade än under Lundagårdens kronor, men det var något ihåligt i klangen fast man icke låtsade sig höra det.

Max hörde det och det skorrade i hans öron som en begrafningspsalm öfver svikna förväntningar — såpbubblor, som brustit.

Som ett såradt djur drog han sig tillbaka i ensamheten; och med samma förtviflans raseri, som han[58] nyss kastat sig öfver skolböckerna, fördjupade han sig nu i metafysikens irrgångar.

— — —

Dernere i domens krypta står den förstenade jätten, famnande om pelaren, som uppbär hvalfvet. I många hundra år har han stått der, i samma hotfulla ställning som nu; generationer ha kommit, generationer ha gått, slägtled efter slägtled af ärevördiga prester ha förgäfves läst sina messor öfver hedningens hufvud; Hvite Krists lära har för länge, längesedan bredt sig segrande ut öfver Norden — än står Finn i samma ställning som förr, med armarne slutna om grundpelaren för att störta kyrkan i grus.

Den gamle hedningen dernere är en symbol, ett monument i sten om hvarje den fria tankens kamp emot fastslagna dogmer. Hans anor gå långt tillbaka i tiden, han föddes en gång för tusentals år sedan, då en svagare i entusiasm höjde sin röst mot en starkare; han hette Pythagoras då han 500 år före Kristus predikade fromhet och sedernas renhet i Stor-Greklands förbundsstäder; han var den mörke Heraklit, som med tårfyllda ögon stirrade ner i tidens ström och iakttog hur allting vexlade, drog förbi; han jagades från Sicilien under namnet Protagoras, derför att han icke trodde på de hedniske gudarne. Han var en aristokrat, som hette Sokrates och dog som offer för demokratisk råhet och han var en demokrat vid namn Jesus från Nazareth, som korsfästes af maktinnehafvarne[59] under spenamnet »Judarnes konung». Han är ett monument i sten om all verldens ädlaste och visaste män; han är det menskliga tänkandets epos.

Det menskliga tänkandets epos står sen hundratals år hotande under kyrkans eget tak, och ingen kristen hand har ännu drifvit hedningen ur templet.

— — —

När Max kom till universitetet var han en troende kristen, eller han inbillade sig åtminstone vara det: konfirmationen hade aflupit utan slitningar, i en låt-gå-stämning; han befattade sig icke med att grubbla öfver dogmerna utan tog emot dem liksom andra, längesedan erkända fakta, som t. ex. att jorden var rund och rörde sig kring sin axel.

Studiet af filosofiens historia väckte först till lif och medvetande inom honom den spörjande och granskande tanken, som är tvifiets moder; och ju mer han fördjupade sig i de gamle hedniske filosofernas metafysiska spekulationer, dessmer lossnade kristendomens dogmer, tills hela väfnaden en dag sjönk samman för hans fötter.

Han läste med brinnande harm om kättarförföljelserna under öfvergångstiden i Italien, om Giordano Bruno och Vanini, som brändes för sin tro. Cartesii stolta förnekelsesformel verkade på honom som en väckelsens hornsignal, de franska materialisternas skärpa och hänsynslöshet slog honom. Men ännu var allt detta något, som icke vidkom honom personligen.

— — —

Max satt i sitt arbetsrum med utsigt öfver Helgonabackens dammar; det var en råkall decemberdag med drifvande snöbyar och slask. Vinden pep i de nakna trädkronorna utanför fönstret, der gångarne lågo fulla af gulnadt löf.

Han satt i vemodsstämning och tänkte öfver sitt lif, som tycktes honom ödsligt och ensamt och öfvergifvet — en höstsång utan ord.

Det knackade plötsligt på dörren tre hårda slag — »Stig in!» — och in steg en liten ljuslätt herre med glasögon och ett par bleka mustascher i ett blekt ansigte.

»Gustafsson!» sade Max. »Se, goddag!»

»God dag käre bror», mälte den andre bredt i det han steg fram och tryckte värdens hand. »Tillåter bror, att jag slår mig ner?»

Han var en man af gamla skolan och använde alltid ordet bror som pronomen. För öfrigt var han medlem af samma nationsafdelning som Max, de hade träffats vid de officiella festerna, utbytt ett par ord och blifvit bröder. Intimare var bekantskapen icke, men nu sutto de midt emot hvarandra och ansträngde sig för att visa hvarandra en hjertlighet, som skulle öfverskyla deras ömsesidiga likgiltighet.

»Papper på bordet — hä, hä — bror skrifver vers har jag hört», inledde gästen konversationen, i det han slog sig ner.

»Visst inte», protesterade Max. »Jag bara gör anteckningar till hvad jag läser.»

»Jaså — hä! Jaha. Man bor trefligt för resten här», sade kandidat Gustafsson och mönstrade rummet.

»Åhja.»

Det blef en kort paus.

Men plötsligt kom det öfver gästen en forcerad liflighet: »Var bror på sista afdelningsfesten? Inte? Det var ett gräsligt supande — — — » och han böjde sig fram och uppräknade orgiens alla detaljer; skrattande af ysterhet förde han Max med sig från gula salen och ner i gränderna, der den ungdomliga lefnadsglädjen hamnat till sist hos en 40-årig sköka.

Max hade svårt för att ge sitt ansigte det uttryck, som han visste, att gästen väntade finna der. Inom sig kände han en leda så stark, att den efterhand öfvergick nästan till fysiskt illamående. Men den andre märkte ingenting; han hade nu en gång kommit i farten och han fortfor att berätta episod efter episod af det fria, glada studentlifvet kring bålarne och i gränderna.

Ändtligen såg han på klockan. »Nej, nu får man gå!» Han reste sig upp och såg fundersam ut ett ögonblick. »Bror skulle väl inte kunna låna mig 150 kronor?»

»Jag har inte», sade Max.

»Jaså — ja — hm!» — han slog sig åter ner på sin plats — »ja för, uppriktigt sagdt, jag försvinner på en tid.»

» Hvarthän?»

»Till sjukhuset. Man får ju lof att sköta sin helsa också», sade gästen i muntraste ton.

Max studsade och blef blek af sinnesrörelse; han anade hvad den andres ord betydde. Det var det svarta spöket med de dimmiga konturerna, som han så ofta hört talas om, i dunkla otydliga ord. Det var något kallt och klibbigt och giftigt, som aldrig nämdes vid namn och aldrig tålte att dragas fram i dagsljuset — — och der satt nu den andre och talade om det med den mest bekymmerslösa min i verlden!

»Ja, nu får man väl lof att gå! Farväl bror!» — Gustafsson sträckte fram sin hand.

Max kunde icke förmå sig att mottaga den; en oöfvervinnelig, instinktlik fruktan för smitta höll honom tillbaka.

»Vänta ett ögonblick», sade han. »Jag går med.»

Han tog på sig öfverrocken och öppnade fönstret: »Man måste ha frisk luft!»

»Javisst!» —

När herrarne tryckte hvarandras hand till afsked hade de båda dragit handskarne på.

»Kom och spela priffe med mig i min ensamhet», sade Gustafsson gladt.

»Tack, jag vet inte om jag får tid. Jag reser väl upp till Stockholm i rappet.»

»Lycklige ost! Helsa den sköna synderskan!»

IX.

Inom afdelningen rustade man sig åter till fest, den sista för terminen. Den skulle hållas till ära för en afgående hedersledamot, nyutnämd biskop i ett af de norra stiften.

»Du kommer väl med, prins?» sade den lille fete sexmästaren.

Max hade icke stor lust.

»Jag vet inte — —»

»Min själ ska du med! Jag har redan skrifvit ditt namn på listan.»

Max gick dit.

Samkvämet hade i början en något mindre uppsluppen karaktär än de vanliga zwyckarne. Festföremålets närvaro inverkade dämpande.

Den nye biskopen var en temligen ung man med ett ansigte som påminde om Donatellos David. Också i hela framträdandet fans det en slående likhet mellan denne moderne Kristi tjenare och Donatellos elegante herdegosse med de fina dragen och hållningen hos en page af förnäm familj.

Han var af en gammal prestslägt med goda anor inom det andliga ståndet; man kunde spåra namnet[64] i stiftsmatrikeln ända från midten af förra århundradet. Då han som ung student kom till universitetet och inskrefs i filosofiska fakulteten, mottogs han från alla håll med utsträckta, vänliga händer, framför allt af faderns gode vän, teologie professorn, i hvars familj han blef inackorderad.

Redan som sexårig gosse hade han visat afgjord håg och böjelse för det höga kallet att visa de syndige menniskorna vägen till himmelen. Bland tanterna cirkulerade ännu den rörande legenden om hans första prestkrage. Tant Sofi hade klippt den af papper och fäst den med en nål kring hans hals; och i känslan af sin värdighet hade parfveln gripit en psalmbok och gravitetiskt gett sig af mot kyrkan.

»Guds finger», sade tanterna; och efter den stunden trodde de fullt och fast, att barnet med tiden skulle bli till något verkligt stort.

Han blef student och vägen bredde sig ut framför honom banad och jemnad af kärleksrika händer; rak och vid, bekväm att stiga på och utan en skugga, som kunde gömma en olycka.

Han blef förlofvad med den unga dottern till faderns gamle vän, och han blef med tiden sjelf professorns efterträdare.

Han hade det godt. Han hade aldrig generats af ett tvifvel, hvarken på sig sjelf eller sin Gud; han hade icke rönt en motgång och aldrig känt en verklig sorg. Allt lifvets goda hade regnat ner i denne kristne Aladdins turban, och han tog emot

det allt som en skyldig tribut åt hans begåfning, för hvilken han endast hade Gud att tacka. Men just derför var han full af vördnad och tillbedjan inför Den Allsvåldige, Den Ende, som hade skapat allt, Den Rättvise, som gaf honom allt. Ty han såg Honom i allmänhet mest från sin egen synpunkt, som Den Härlige, hvars ord han sjelf skulle förkunna, och ett återsken af Det Himmelska Majestätets glans föll ner som en gloria kring hans eget hufvud.

Detta fint mejslade Davidshufvud kunde uppbära en gloria! Det fans något i hela hans apparition, som tycktes säga: »Gif akt! ty med mig nalkas Gud sjelf till dig, ovärdige.»

Som andlig vältalare hade han förvärfvat sig ett stort rykte; han briljerade med vackra och klangfulla vändningar och lade ofta an på det pompösa, à la Wallin. Men han var intelligent nog att hålla föredraget fritt från falsk patos och salvelse.

Det hviskades om, att han i kväll ämnade hålla ett större tal, och nyfikenheten var spänd.

Champagnekorkarne smällde och i varma ord tolkade kurator de närvarandes — nej, hela nationen — — nej, han kunde utan öfverdrift säga: hela den studerande ungdomens känslor vid detta smärtsamma afsked, hvilket dock liksom allt annat här i lifvet, icke var utan sin försoning; försoningen var, att biskopen i sitt nya kall skulle få ett så mycket rikare fält för sin verksamhet.

Biskopen tackade som hastigast och förkunnade,[66] att han efter måltidens slut gerna ville säga några afskedets ord till den studerande ungdomen i den afdelning, vid hvilken han varit så nära knuten under alla de år, han tillbragt i Lund.

Herr biskopen var en alltför stor man att kunna bekväma sig till ett vanligt sextal mellan steken och glacen. Han ville icke se ett tuggande och smuttande publikum framför sig, han ville ha uppmärksamma ögon och ett odeladt intresse.

När man efter slutadt ätande samlades — innan bålarne buros in — i lilla salen besteg herr biskopen talarestolen.

Han började med några vackra ord om det vemod, som alltid hvilar öfver ett afsked, och skildrade, hur detta vemod måste bli dess mera starkt, ju starkare banden varit mellan dem, som stanna, och den, som skall gå. Härpå öfvergick han till en kort och afgjordt välvillig karaktäristik af sin verksamhet vid universitetet, hvarpå han blygsamt förklarade, att det icke tillkom honom sjelf att fälla någon dom — ja, att domen öfverhufvudtaget endast låg i den Högstes hand. Att biskopen emellertid trodde sig ha Honom på sin sida, framgick tydligt af premisserna.

Härmed kunde han sluta. Men det fans ännu några ord, som det låg honom om hjertat att få säga och han uppläste med en gripande känsla slutklämmen i en predikan om tidens ondska.

Ja, tiden var ond! Röster höjde sig från östan och vestan, förnekande, hånande, bespottande kristendomens[67] heliga sanningar. Allt starkare och starkare ljöd koren af de moraliskt sjunkne gudsbespottarne, det grep omkring sig, förgiftande ungdomens religiösa och sedliga begrepp. Dessa föraktfulla otrons agitatorer aktade icke för rof att drifva sin skändliga propaganda vid sjelfva härden för kristendomens civilisation, vid universiteten. Med sorg och blygsel hade man nyligen varit vittne till, att den förpestade tidsandan vunnit insteg vid det uppsvenska systeruniversitetet. Han bad sin Gud, att förderfvelsen aldrig skulle få insteg bland den ungdom, hvars lärare han varit. Och nu, i afskedets stund, ville han höja ett sista varningens ord. Måtte den fräcka gudsförnekelsen aldrig fläcka Regia Universitas Carolina, måtte den förpestade tidsandan aldrig tränga in under Lundagårdens kronor, måtte aldrig i de lärosalar, han älskade, aldrig öfver tröskeln till det nyss invigda universitetshusets aula, der inskriptionen µηδέν ἂμουσον — intet orent härin! — prålade, träda en af de moraliskt sjunkne religionens och moralens hädare och hånare, hvilka icke kunna karaktäriseras annorlunda än som vrak på lifvets strand!

Här slutade biskopen och steg ned från talarestolen. Han hade eldat upp sig till en värme, som ryckte publiken med, och det utbröt en skallande applådsalfva.

Max hade under föredragets gång kommit att se sig omkring bland åhörarne, och lagt märke till ett blekt och nervöst ansikte, som han aldrig sett[68] förut vid någon af afdelningens fester. Han kunde sedan icke vända sina blickar från det ansigtet. De djupt liggande ögonen hade ett feberaktigt uttryck af fanatism; och för hvarje gång biskopen utslungat något af sina kraftord mot den nya tiden, hade det gått som en skälfning af smärta öfver de sjukligt bleka och nervösa dragen.

Medan biskopen omringades af tacksamme och komplimenterande afdelningsseniorer, syntes nu plötsligt det der hufvudet öfver talarestolens kant.

Det blef ett plötsligt tumult. »Nej, nej! Ner med honom!» ljöd det från de äldre, innan han ens hunnit att yttra ett ord.

»Hvem är det?» frågade Max en af de närmast stående kamraterna.

»Känner du inte honom? Kristian Hassel, vet jag — slusken — fritänkaren — ’Krischan’ kallas han i hvardagslag. På dekis — ett otrons offer — —»

»Jag vill endast tillåta mig — —» började Krischan; men larmet växte och växte. »Hyss! Hyss!» »Ut med honom!» Man skrek i öronen på hvarandra. Några af de yngre hade af oppositionslusta tagit parti emot de äldre, och hyssningarne korsade hvarandra. Till slut steg kandidat Linde upp på en stol: »Är inte’ ordet fritt?» skrek han. »Jo, jo!» ljöd det från de yngre, och nu samlade de sina röster till en hyssning så stark, att det verkligen blef ett ögonblicks afbrott i tumultet.

»Herr biskopen har talat hårda ord i kväll» — den nye talarens röst skälfde med en underligt[69] brusten klang, och tårar glimmade i hans ögon. »Hårda ord — kärlekslösa ord. Domen ligger icke i menniskohänder, sade herr biskopen nyss; och ändå fördömer han sjelf i så starka uttryck.»

»Hyss! hyss! hyss!» ljöd nu en energisk protest från de äldre, som omringat biskopen, och en handfast senior trängde sig hotande fram.

»Nej, låt mig tala till slut! Låt mig säga, att det fins många af de män, hvilka herr biskopen smädar och hånar och fördömer i så starka ord — det fins många af dem, hvilkas heder är så blank, att inte ens en biskops andedrägt kan fläcka den! De håna icke kristendomen; vindicera blott sin egen lefvande öfvertygelses rätt, en öfvertygelse som format sig under långa sömnlösa nätters vånda, när hjernan arbetade som skulle den sprängas, och hvarje fiber sved.

Men hvarje den ytligaste bekännare af den officiella kristendomen anser sig ändå kunna affärda denna tro, som de älska, med ett inlärdt, själlöst hånande ord! Hur kan det komma sig?

Äro då de, som äga en sjelfförvärfvad öfvertygelse, sämre än alla de millioner, som aldrig tänkt en allvarsam tanke till slut, aldrig förnummit tviflets pinande själsvånda, aldrig känt längtan efter klarhet tråna inom sig!

Och säg mig, herr biskop, ni som fått ert rikliga lifsuppehälle af er tro, är det ingenting att ge sin utkomst, sitt anseende, sitt lif för sin tro?»

Men nu hade larmet stigit till sin höjd, och[70] indignationen vände sig allmänt emot den siste talaren. Han förolämpar hedersgästen! Det var en skandal! Ned! Ut med honom! — Och den handfaste seniorn hade hunnit fram till talarestolen, fattat talaren i kragen och vräkt honom ner.

Biskopen hade dragit sig tillbaka, eskorterad af kurator och afdelningens äldste. Han var för stolt att byta ord med ett moraliskt sjunket subjekt som Krischan.

Men sedan hedersgästen aflägsnat sig, bröt den hela aftonen tillbakahållna vildheten fram, och Krischan blef dess första offer. Han ville smyga sig bort, men uppfångades, omringades af öfverlägset vänliga afdelningskamrater, äldre och yngre, som alla ville dricka brorskål. »Hva? Dricker du inte punsch? Nå, tack i alla fall. Du sjöng ut, gamle slusk!» — »Hiss! hiss!» proponerade en, och i samma nu lyftes Krischan af tio par armar upp och bars i triumf kring salen.

Max stod i ett hörn och såg på. Han hade sett samma skådespel förut, Tegnérsdagen, den 4:de Oktober, de nyblifne studenternas helsningsdag, då den lille dansken, skandinavismens siste Mohikan, efter att ha hållit sitt tal, hyllats på samma sätt. Också i den hyllningen hade han sett lysa fram en skeptisk, ideallös ungdoms öfverlägsenhet gent emot en man, som talat hänförda ord om höga, murkna ideal. Men den lille dansken hade icke märkt hånet; med ett lycksaligt leende lät han sig bära rundt, eldad af punschen och värmd[71] af ruset tog han den grofva farcen på fullaste allvar; han drack med alla, blef bror med alla och slöt alla i sin vidöppna famn.

Denne nye representant för det ideella och höga hade finare nerver; han kände hånet och förnärmelsen i hvarje ord som ett brännande piskslag, han uppbjöd alla krafter för att komma lös, men ett tjog starka händer höllo honom kvar. När de ställde honom ner vid ändan af bordet voro sjelfva läpparne bleka som vax, och han såg sig med en förvirrad blick omkring efter en utväg att komma undan.

»Skål, gamle slusk! Drick med mig», sade kandidat Gustafsson. »Nej.» — »Hva’ falls? Vill du inte dricka med mig? » — »Han dricker aldrig punsch», ljöd det från en annan. »Låt oss döpa hedningen», proponerade en tredje, »i Bacchi namn och safter.»

Förslaget väckte stort jubel; tjugo händer grepo Krischan, lyfte honom upp och buro honom fram för att hålla hans hufvud öfver bålen, der den lille fete, rödskinande sexmästaren väntade med slefven i hand. Delinqventens kropp skakades under de våldsammaste paroxysmer af gråt, men det rörde icke de rusige kamraterna.

Max kunde icke längre uthärda att se på. »Släpp honom! Skäms ni inte!» ropade han, trängande sig in i flocken. »Nej, hör på Röde prinsen!» lät det. »Skäms sjelf ska’ du få se hur godt det är!»

»Släpp honom!» Blek i ansigtet och med lågande ögon grep han fatt i den närmaste, som var Gustafsson[72], och ryckte hans arm lös. Han släppte och vände sig mot angriparen, måttande ett slag åt hans ansigte. Max vek undan, men Gustafsson följde efter förbittrad. De andre hade släppt Krischan, intresserade af detta nya uppträde.

I detsamma slocknade gasen; en lefnadsglad ungdom hade tagit sig för att vrida på kranen. Det blef ett oerhördt tumult derinne; Max lyckades finna dörren, fick hatt och rock i tamburen och kom ut. När han stod på trappan drog han ett djupt andetag af lättnad.

Han gick länge rundt i mörkret på Lundagård och såg stjernorna gnistra öfver Tegnérsstatyen.

Var denna parodi på lifsglädje, denna råhetens och det cyniska hånets orgie — var detta det glada, fria, friska studentlifvet, som de gamle besjungit? Eller hade all finkänslighet, all hjertats vekhet, all hänförelse för det, som var godt och högt, drunknat i den kalla, hjertlösa skepticism, hvars förstenade medusahufvud stirrade emot honom öfverallt?

X.

Hvar håller Rosenberg hus?» sade kurator en dag i midten af den följande terminen, då han händelsevis träffade sexmästaren på Athenæum. »Fråga aldrig mig om det. Han hör inte till mitt folk.»

»Man ser ju aldrig till honom.»

»Nej. Han pluggar filosofi. Supa dög han aldrig till. Höll sig för god att bli full — grönskollingen!»

I dubletten vid Helgonabacken släpptes ingen in; uppasserskan var vaksam som sjelfva Cerberus. Endast läkaren, som kom ett par gånger i veckan, och sjukhusets vaktmästare, som inställde sig punktligt hvarje kväll, fingo fritt passera.

Derinne gick Max af och an, i mjuka filttofflor på de mjuka mattorna, så att han icke hörde sina egna steg, rastlöst som jagad af onda tankar. Det låg ett förplågadt uttryck öfver hans ansigte, som var blekt och infallet, med mörka ringar under ögonen.

Han hade för första gång på fullt allvar stått tvekande vid skiljovägen, der lifvet och döden båda[74] locka och skrämma, och der afgörandet hänger på en hårfin tråd. Och ännu skälfde hvarje fiber i hans hjerna efter den våldsamma spänningen.

Det svarta spöket, hvars namn han aldrig kunnat nämna utan en rysning, hade lagt sin klibbiga hand på hans egen panna; och från den stunden hade han känt det, som om hvarje möjlighet för honom sjelf till lycka i lifvet vissnat bort.

Krisen hade varit svår. Det var icke sjukdomen, som gjort honom så blek och infallen; fysiskt hade den varit lindrig nog; det var själssymptomerna, som härjat mest. Förgäfves hade läkaren sökt hålla hans fantasi inom rimliga gränser, den hade vanvettig af ångest skenat iväg djupare och djupare in i det okända mörkret, der alla okunnighetens mystiska föreställningar och fördomar uppförde sin vilda hexdans.

Och i denna ångstens natt hade jaget dött; egoismens, sjelfuppehållelsens stålfjäder hade brustit.

Öga i öga med förintelsens storhet hade han sett sin egen litenhet; han var blott ett kryp bland de milliarder, som krälade på jordens yta. Men samtidigt hade det vaknat inom honom den varmaste menskliga sympati för allt lefvande, en längtan att vara god mot någon eller några af dessa milliarder, som föddes, ledo och skulle dö som han.

Han kunde icke som förr egna alla tankar och känslor åt sitt eget fattiga lif; intresset för den stora, lidande menskligheten smög sig som ett nyfödt barn varmt intill hans bröst. Och detta barn[75] sög näring af hans exalterade själstillstånd och af sjelfva den andliga luft, hvari han lefde.

De filosofiska studierna hade ryckt grundvalen undan för hans kristentro; men mellan den teoretiska irreligiositeten och den medvetna, öppna gudsförnekelsen var ännu ett stort steg. Gudsbegreppet kunde icke lösryckas utan genom en våldsam kris, ty det var så nära förbundet med hans föreställning om det goda och det heliga, med allt det, för hvilket hans hjerta slagit varmast från ungdomsåren, med allt det finaste han känt, det ädlaste han tänkt och det vekaste han drömt. Barnatron satt icke i hjernan, den hade genomträngt hela varelsen, den var inmängd i hans blod; den kunde icke dö, förr än en personlig konflikt kommit honom att tvifla på, att en kärleksrik försyn styrde menniskans öden.

Detta hade nu inträffat; men icke nog dermed: han fann det icke heller rättvist att denna olycka drabbat honom. Han visste med sig, att han i jemförelse med kamraterna alltid varit ett mönster af dygd, derför att utsväfningarnes råhet alltid stött honom tillbaka. Och ändå — — Nej! Det fans ingen rättvis gud, ingen kärleksrik försyn!

Han kände ett trotsigt begär att ropa det ut för verlden. Ideligen arbetade hans hjerna, nerverna voro pinsamt spända, tankarne kretsade i feber kring denna enda punkt och formade sig till lyriska utbrott, i hvilka hela hans sönderslitna själslif skälfde:

I sömnlösa nätter tände han sitt ljus och skref sina hugskott ner:

Men efter trotset och öfverspänningen kom en reaktion af den djupaste nedslagenhet och trötthet. Då skref han vemodsfulla dikter om lifvets intighet, om ungdomsdrömmar som vissnat och förhoppningar som bleknat.

Missmod.

Dessa dikter hade en enda tacksam läsare; men denne ende hade djupa förutsättningar att förstå dem.

Han läste också annat; och allt hvad han läste under denna tid af exaltation brände sig outplånligt in i hans sinne.

Det var mest danska och norska böcker, spridda skott af den uppblomstrande nordiska literaturen — och i dem slog tidens allvar för första gången emot honom. Här fann han sin egen längtan återspeglad: medkänslan för de lidande, sträfvan efter sanning och hat emot hyckleri och låghet. Nu visste han sin plats!

— — —

Han stod vid fönstret i sitt sofrum och såg ut på gården. Dernere gick en smutsig, ruggig ankunge och snattrade med sitt näbb i rännstenen.

Det djuret hade varit honom ett sällskap under sjukdomens långa timmar; han hade följt dess uppväxt ända från första stund, då värdinnans pojke hade kommit bärande med »ällingen» i sin mössa. Den var då knappast större än en sparf, och gossen hade funnit den i en af dammarne, ensam och öfvergifven.

Ensam och öfvergifven hade den vuxit upp, instängd på gården, hänvisad att stilla sin längtan efter glittrande vatten och gröna stränder i en stinkande rännsten. Ömklig såg den också ut, sedan den blifvit vuxen; det fans något förkrympt[79] och misshandladt i sjelfva hållningen, den magra halsen skyldes knappast af fjädrarne, som växte tunnt och saknade glans.

Nu sken solen ut öfver Helgonabackens dammar och stränderna skiftade i grönt; men nere i den mörka gården syntes ingen förändring, icke så mycket som ett grässtrå mellan stenläggningen.

Jo, högt uppe på ett af taken spelade en ljusreflex; ankungen lade sitt hufvud på sned och blickade ditupp; Max såg reflexen återspeglad i det runda ögat. Det varade blott en sekund; med ett kärft snattrande fördjupade sig djuret åter i sin rännsten.

Max vände sig om och fortsatte sin promenad på golfvet, men bilden af den ruggiga fågeln satt kvar: hufvudet på sned, liksom lyssnande och blicken riktad uppåt, mot solreflexen och den blåa himmelen. Det kom öfver Max en stämning af den varmaste medkänsla, en sentimental stämning, hvars öfverväldigande karaktär berodde på den rent fysiska kraftnedsättningen. Tår efter tår droppade ner utför hans kinder.

Han pinades af en feberaktigt uppdrifven längtan att få taga den stackars förvuxne ankungen mellan sina händer, trycka den magra halsen in till sitt bröst och stryka smekande öfver den ruggiga fjäderhammen.

»Stackars djur!» upprepade han för sig sjelf der han gick. »Stackars djur!»

Men ankungen snattrade belåtet öfver sin rännsten dernere. Den hade ett mindre kompliceradt nervsystem menniskan deruppe, som trodde sig gråta af medkänsla öfver djurets sollösa tillvaro.

Ty menniskan visste icke, att hon grät öfver sitt eget lif.

XI.

Vid terminens slut packade Max sitt bohag samman och sände det före sig till Stockholm. Han var besluten att icke återvända till Lund.

Innan han reste upp, ville han aflägga ett besök på Christinelund. Hans sjuka sinne hade behof af värme och innerlighet; och i hans eget hem, visste han, väntade honom endast kyla och stelhet.

»Du är dig inte lik, pojke», sade majoren. »Har du inte varit frisk?»

»Nej, farbror» — han kunde icke säga mer.

Ellen hade också lagt märke till den förändring, han undergått; det draget af vemod i hans ansigte hade hon aldrig sett der förut.

»Välkommen!» sade hon varmt, i det hon räckte honom sin hand; och de stora grå ögonen strålade.

De fingo intet svar. Hans samvete förbjöd honom att svara. Allt var ju förbi.

Och när den lilla ljusa Maria kastade sig i hans armar kysste han henne icke som förr; han nöjde sig med att stryka smekande med handen öfver hennes hår.

Den vecka, han tillbringade på den gamla kära herregården, satte hans viljekraft på hårda prof. Att se, hur Ellens ögon för hvarje dag fingo ett alltmer ohöljdt uttryck af hängifvenhet, och att icke få ge en vänlig blick till svar, icke få sträcka sin arm ut, lägga den kring hennes lif och draga henne intill sig — han kände det, som om han var den fallne engeln, som stod trånande utanför paradisets stängda port. Derinne breder sig Eden ut i bländande glans, allt hvad hans aning diktat, allt hvad hans längtan drömt, men allt detta är icke för honom — icke för honom, den olycklige perin. Och hans ansigte får ett uttryck af förstenad hårdhet, när han vänder sig bort.

Det hjelper icke att vända sig bort. Minnena träda fram, det ena efter det andra, i ett långt, oändligt tag; den fallne engelen vet, hvad han förlorat.

Om det gåfves en försoning! Men det ges ingen försoning, intet paradis, intet himmelrike, ingen rättvis Gud! Hans stämning upplöste sig alltid i en dissonnans, icke i ett mjukt ackord, som Thomas Moores skaldestycke.

Ellen förstod honom icke. Hon grubblade hvarje kväll, tills hennes hufvud värkte. Kunde det vara möjligt, att det satt så djupa spår? — — Förra gången, han var på Christinelund, hade hon förstått, att det var hans sårade stolthet, som gjort honom stel och kall. Hon hade icke sörjt deröfver, ty hon visste, att den kylan skulle smälta till sist. Men[83] instinkten sade henne, att motivet denna gången satt djupare; och i och med detsamma vaknade det inom henne en så stark, längtan att vara honom till tröst, att lägga sin ömhet lindrande öfver hans sjuka sinne. Men hans hårda ansiktsuttryck skrämde henne tillbaka för hvarje gång, hon sökte öfvervinna sin kvinliga skygghet.

Han hade blifvit sluten och otillgänglig, gick mest ensam omkring, rufvande på sina egna trista tankar. Han hade sin anteckningsbok med sig, och han skref: tecknade landskap och dagrar, lösa utkast och hugskott i brokig villervalla.

En solig majdag satt han på en sten i Dolce Napoli. Den glänsande golfen dernere, de nyutslagne björkarne, i deras lätta ljusa bruddrägt, bokarne, varmare i färgtonen — hela det solljusa doftande vårlandskapet hade framkallat en stämning af skönhet, som han förgäfves sökte fixera i ord. Han brottades med språket; det blef färglöst, banalt och dödt, gaf ingen bild af naturens fägring. Det pinade honom, att han icke kunde meddela sitt skönhetsintryck åt andra, att detta, som han kände så rikt och starkt, skulle svinna hän och dö bort som en reflex i luften.

Men han kunde icke gripa det; han måste resignera; och så skref han i stället om sin resignation.

»Jag kan icke. Orden, som skulle framkalla bilden af det sköna, ha blifvit banala och vulgära. Språket måste tvingas in på en ny väg; men hvar är den store, som åstadkommer detta — — —»

Han vände sig om; det hördes lätta steg bakom honom.

»Jag stör visst», sade Ellen. »Jag visste inte att du var här.»

»Stör? Nej.»

Hon hade en bok under armen; Max kände igen den. Det var Vallmoknoppar.

»Jag gick hit för att läsa», sade hon.

»Ja, här är vackert» — han såg sig omkring ännu en gång liksom till afsked.

Hon hade bredt en sjal ut på marken och lagt sig ner; der var tydligen plats reserverad vid hennes sida.

»Ack ja», sade hon sakta. »Jag har alltid hållit af Dolce Napoli» — hon såg upp på honom med ett litet småleende — »det förekom mig alltid, som hade jag fått det till skänks af dig.»

Han svarade icke; samtalet hade börjat taga en farlig vändning. Alla minnen stormade fram; och kontrasten mellan förr och nu gjorde honom bitter.

»Går du med hem?»

»Nej.»

Han såg, hur hennes ansigte fick ett stelt uttryck, och han visste, att han sårat henne. Det gjorde honom ondt; men det kunde ju icke hjelpas.

»Farväl då så länge», sade han i så vänlig ton som möjligt.

Hon hade redan vändt sig bort och tycktes fördjupad i läsning; men hon lyssnade blott efter hans[85] steg, som knastrande aflägsnade sig. När hvarje ljud försvunnit, tryckte hon sitt hufvud ner mot sjalen och brast i gråt. Så låg hon ett par sekunder, skakande af ansträngning att beherska sig; med ens lyfte hon hufvudet upp, stirrande med ett förskrämdt uttryck i de fuktiga ögonen. Hon tyckte sig höra stegen komma närmare igen — — — i ett nu hade hon rest sig upp och försvann springande ned emot stranden.

Max hade vändt om. Han kunde icke uthärda den tanken att ha sårat henne; han måste göra det godt igen. Han måste förklara för henne, att det icke var af ond vilja, att hon icke fick räkna så noga med honom, att han var olycklig och att han måste undvika henne. En strof af Heine ringde honom i öronen

När han kom fram, var hon borta. Endast sjalen fans kvar med ett aftryck af hennes kropp på den plats, der hon legat.

»Ellen!» ropade han. »Ellen!» — Intet svar. Men då han gick fram till branten, såg han henne stå dernere vid stranden, midt i solskenet, framåtlutad öfver vattnet, som hon öste upp med båda händerna och förde till sitt ansigte.

» Ellen! »

»Jaha!»

Nu kom hon springande uppför.

»Åh så skönt!» ropade hon. Och hon gaf sig till att förklara, hur vattenspegeln dernere lockat henne, kylig och blank som den var, hur hon känt det alldeles som en yttre törst bara att få doppa sitt hufvud ner, och hur hon till sist inte kunnat stå emot — medan hon berättade torkade hon hår och händer med näsduken och ögonen strålade af munterhet. —

De gingo hemåt; och samtalet gled makligt fram öfver hvardagshändelser och bagateller, öfver allt annat än just det, som låg dem båda närmast om hjertat. —

Aftonen innan Max skulle resa, medan han stod och lade sina kläder in i kofferten, knackade det på dörren, och majoren trädde in.

Den gamle var synbart förlägen, gick omkring och lät några likgiltiga ord falla.

»Ja — ja — nu reser du och — —» med ens kom han bort och lade sin hand på den unges skuldra, medan han deltagande såg honom in i ögonen. »Är det något, som jag kan hjelpa dig med, min påk?» sade han trohjertadt och varmt.

»Nej, farbror! Käre, käre farbror!» — Max sträckte ut sina armar och lade sitt hufvud intill majorens axel. Och med detsamma trängde sig bekännelsen fram ändå i en hastig, upprörd, feberskälfvande ström af ord.

»Stackars pojke! Stackars pojke!» — det föll en droppe varm medkänsla ner på den unges hjessa; majoren tryckte hans hufvud med båda händerna mot sitt bröst. »Det går nog öfver», sade han tröstande. »Det går nog öfver.»

XII.

De ofruktbara år, hvilka följt som en naturlig reaktion efter alla öfverspända drömmar i slutet af 40-talet, hade börjat efterträdas af en orolig böljgång, som bådade en ny tid; den spelade entusiasmen höll på att slå öfver i sin motsats.

Den unga generationen hade upptäckt det falska och osanna i den äldres fysionomi, och i öfverspändt sanningssökande satte de skepticismens och pessimismens svarta kors öfverst på sin egen panna.

Literaturen, som återgaf den nya tidens fysionomi, återgaf också detta svarta kors; men derunder såg man en entusiasts ansigte, besjäladt af verksamhets- och stridslust, af längtan att uträtta något, att göra luften friskare och renare, menniskorna lyckligare. För att kunna nå det målet, måste menskligheten frigöras från alla fördomar, hvilka nu från början kom lifvet att framstå för deras inbillning i alltför skära färger. Och i detta frigörelsearbete såg den unga generationen sin lifsuppgift.

Så kom det sig, att den starka trons literatur på samma gång blef en förnekelsens, och att den[89] sangviniska ungdom, som grep sig an med att förbättra verlden, tågade fram till arbetet under pessimismens svarta fana.

Det fans så mycket godt hos denna unga flock, som stormade fram likt en vårflod efter en lång vinter: ärlighet i sträfvan och sökande, uppriktighet i framträdande, en redlig vilja och en varm offervillighet. Men på sin ilsamma färd mot framtiden bröt den alltför våldsamt in öfver det närvarande. Den ville taga illusionerna från menniskorna — och i sin ifver tog den ofta för mycket af deras fattiga lycka med, sökte den rifva ner mycket af en tusenårig civilisations välsignelser, lemnade den efter sig mycket af det, som ger samlifvet menniskor och menniskor emellan skönhet och förfining. — Två år hade Max von Rosenberg vistats vid Upsala universitet sysselsatt med studier utan någon examen till mål.

De tidender från Fyrisstaden, som då och då kommit till föräldrarnes öron voro allt annat än goda. Max artade sig icke så, som det en son af statsrådet och grefvinan von Rosenberg egentligen egnat och anstått.

Han var gripen af tidens omogna revolutionära idéer, och hans radikalism hade vid åtskilliga tillfällen tilldragit sig en synnerligen pinsam uppmärksamhet. Bland annat hade han flerfaldiga gånger uppträdt som talare vid demonstrationsmöten, som statsrådet von Rosenbergs son af aktning för sitt namn icke borde ha inlåtit sig på att bevista,[90] demonstrationsmöten som med ogillande blifvit refererade af de tidningar, statsrådet läste, och i hvilka han sålunda såg sitt namn prostitueradt.

Det hade kommit till stormiga uppträden mellan far och son; den gamle hade befallt med hela sin auktoritet, och den unge hade trotsat.

Han kunde icke förneka sin öfvertygelse och den var radikal på alla sätt. Han hade en gång kommit på kant med lifvet, och som en igelkott spärrade han nu sina taggar ut, i tid och otid. Han sökte vara ärlig och sann mot sig sjelf och andra; men sanningskärleken slog ofta öfver i brutalitet, och ärligheten i småaktighet. En obetydlighet kunde förorsaka en explosion, och det fans tusentals stötestenar.

Med en filiströs ömtålighet sökte han gentemot fadern vindicera sin ställning som menniska och individ. Men respekten för den kalle och hårde mannen satt honom sedan barnaåren djupt i blodet.

Denna respekt var också en af de många fördomar, som skulle öfvervinnas. Han öfvervann den aldrig fullt. Hvarje gång, han satte sin panna trotsande upp emot faderns vilja, kostade det honom en heroisk sjelföfvervinnelse. Men efteråt hade han också en känsla af stolthet, alstrad af medvetandet om, att han vunnit seger öfver sig sjelf.

På fadern verkade dessa uppträden så irriterande, att det till sist blef honom en pina att se sonen; han hade alltid en förnimmelse vid hans åsyn, som om något obehagligt förestod. Men det[91] var också något annat: mannen med den hårda, kalla viljan hade stött på ett motstånd, som han icke kunde öfvervinna — och detta motstånd kom från hans eget kött och blod, var hans egen hårda vilja, vänd emot honom sjelf.

Den unges oppositionella energi imponerade på den gamle. Han hade icke böjt sig för den, hade blott som så ofta förr vikit undan, besluten att se tiden an.

Men nu hade det gått öfver alla gränser. Nu hade sonen offentligen uppträdt som författare till en omogen novellsamling, full af hädelse och hån emot allt bestående; och statsrådet såg sitt namn släpadt i smutsen genom alla de tidningar, han läste. Nu måste det taga ett slut!

Han hade hittills velat undvika en offentlig brytning af fruktan för skvaller och skandal; men nu var skandalen genom sonens förvållande redan kommen, och nu fick unga herrn se till att bära följderna!

Statsrådet visste med sig sjelf, att han visat tålamod i det längsta; att nu hålla god min skulle vara en svaghet, som till på köpet kunde komma hans ställning som offentlig man att framstå i ett ofördelaktigt ljus.

— — —

Två trappor upp i ett hus vid Vaksalagatan i Upsala satt Max i en länstol och läste en tidning, som han höll utbredd framför sig. Utanför fönstren lyste majsolen öfver hvita väggar och röda tegeltak.

Han var icke obetydligt förändrad; håret, som var mycket tunnt öfver hjessän, hade ljusnat till bernstensgult, men på öfverläppen grodde en liten mustasch af samma plebejiska färg, hvarmed naturen ursprungligen utrustat honom.

Det hade kommit något gammalt och brådmoget öfver hans ansigte: ett veck mellan ögonbrynen, som tydde på ansträngda nerver, och ett drag kring munnen, som om han nyss sväljt någon bitter mixtur. Hela hans sammansjunkna lilla företeelse, den spensliga figuren med det färglösa ansigtet och de tunna händerna, påminde om en af de klorofyllösa plantor, som vuxit upp utan sol och ljus.

Det låg ett småleende och skälfde kring hans mun, medan han lät ögonen glida nedåt den utbredda tidningens spalter; detta småleende vexlade i många olika nyanser mellan bitterhet och tillkämpad ringaktning, tills det slutligen lemnade rum för ett uttryck af grämelse, som satt kvar.

sjunger »Vitalis» om »Jerusalems skomakare» och orden ega ännu i våra dagar sin tillämpning. Vår tid har, tyvärr, också sina »Jerusalems skomakare», och skrået tycks ökas för hvarje dag. En af de nyaste lärgossarne heter Max von Rosenberg.

Det sägs, att han är en son af den högt aktade man, hvilken under flere år haft sin plats vid konungens[93] rådsbord, statsrådet m. m. August von Rosenberg. Skulle detta vara sant, beklaga vi djupt den smärta, en fader måste känna vid att se sitt namn på titelbladet till en bok som denna.

Ty denna bok är en skändlig bok. Religion, äktenskap och moral, allt träffas af författarens åsnesparkar — — —»

Han hade fått nog; han vek tidningen samman och började gå af och an på golfvet, sin vanliga, rastlösa promenad.

Det kändes som om hvarje fibertråd darrat inom honom; men han stramade läpparne samman till ett nytt hånleende. Han hade ju vetat det förut!

Han sökte med våld sätta sig in i en stämning af galgenhumor. Ho-hej! Det var lustigt att bli kallad Jerusalems skomakares lärgosse. Det var ju i och för sig ingen dålig titel — — han hörde ett krasande i breflådan på ytterdörren. Det var posten som kom; troligen med flere muntrande nyheter.

Strax derefter stod han med faderns bref i handen; och han visste hvad det betydde. Han hade från början varit förberedd på, att det skulle sluta så. I detta förhållande mellan en far och en son hade det aldrig funnits rum för några illusioner.

»Efter hvad som händt, behöfver jag väl knappast säga dig, att allt måste vara slut mellan oss. Jag har uthärdat ditt egensinne och din hänsynslöshet i det längsta, nu kan jag det icke längre, sedan du ansett det med din heder överensstämmande att brännmärka det namn, du bär, genom en[94] publikation sådan, som den du för någon tid sedan hade nog god smak att tillställa mig.

Jag vet med mig att jag alltid gjort mitt bästa för att uppfostra dig till en nyttig medlem af samhället, men tyvärr hafva mina uppoffringar lönats illa. På den väg, du nu går, vore det från min sida ett brott emot mitt lifs traditioner att längre understödja dig. Du vill rifva ner och bespotta allt, hvad jag anser heligt: religion, stat, moral; jag har gjort, hvad jag kunnat för att stäfja ditt raseri, göra mig till din medbrottsling hvarken kan eller vill jag.

Jag tror också att vi bespara hvarandra ett pinsamt uppträde genom att undvika att trätfas.

Din djupt nedslagne Fader.

Han vek brefvet samman och stoppade det i fickan. Af dess innehåll rörde honom intet annat än det bleka faktum, att han nu sjelf hade att slå sig fram i verlden. Han visste, att faderns fraser icke voro dikterade af ringaste känsla för honom personligen eller för hans lifsöde. Det var smärtan och sentimentaliteten vid en felslagen beräkning, en affär i hvilken han satt in så och så många tusen kronor och förlorat.

Max rätade ut sitt bröst, och det kom energi i den lilla figurens hållning. Det kändes som om gamla band föllo af. Ensam, ensam, utan konsiderationer, utan hänsyn, utan vänner, utan familjeband — nu skulle hans lifsarbete börja! Dådlöshetens tid var förbi!

Det stack till inom honom — han tänkte på farbrodern, den käre gamle hjertegode gubben dernere. Men det fans ingen tvekan: att vara sig sjelf, vara sann, det var det högsta. Man kommer ingen väg i lifvet utan den hänsynslöshet, som bränner sina skepp. Det var att sätta sin lefnadslycka på ett kort — han tänkte ett ögonblick på Ellen — men han hade ju redan spelat ut sin fattiga hacka och förlorat.

XIII.

Fjorton dagar senare hade Max samlat sina husgudar samman och flyttat till Stockholm, der han hyrt sig en vindskupa på Ladugårdslandet.

I upphetsningens första ifver hade allt synts honom så lätt; han kände arbetskraften spänna på inifrån som ångan i en cylinder, af ämnen hade han fullt upp i hufvudet, allt som hände honom, stämningar och slitningar, småsaker som han iakttog i de nya förhållandena, allt gaf honom diktarstoff, och han grep sig ifrigt an med att utarbeta det. Men det dröjde icke länge, innan han stötte på motstånd. Det var sjelfva det råa stoffet som icke ville forma sig under hans händer. Han vände orden och uttrycken om och om igen på hundra olika sätt, men det blef själlöst och dödt. Under de två år, han teoretiskt, genom studier, sökt utbilda sig till författare, hade sjelfkritiken kommit ett godt stycke framför i hans utveckling; och när han nu sökte uttryck för hvad han kände, märkte han, att han icke var herre öfver medlen.

Det blef till en lång, pinsam kamp; det var som om hjernan våndades och vred sig under ansträngningen[97] att skapa; med högröda kinder och bultande tinningar satt han framåtlutad öfver skrifbordet, timme efter timme, dag efter dag, men när han ville samla resultatet af detta nervspännande arbete, tycktes det honom så fattigt och smått mot hvad han velat ge, mot hvad han känt.

Då kom en period af trötthet och arbetsleda, reaktionen efter den första upphetsningen. Han dref omkring på gatorna, missmodig och tungsint. Han tyckte sig se, att år efter år skulle glida hän under samma pinsamma ansträngning, och denna väg, som han hade att gå, låg framför honom utan en enda ljusglimt.

Han var för ung att uträtta något dugligt ännu. Hans erfarenheter voro för ensidiga, hans åsigter för litet stadgade, hans stämningar alltför ungdomligt intensiva. Han visste hvad det tjenade till att prisge allt detta åt den råa hopen.

Han måste vänta; vänta och arbeta, böja sitt hufvud ner och låta lifvet rinna förbi.

Men han var för djupt gripen af tidens stora frågor för att icke hans stämningar skulle söka sig uttryck. Der var arbetarfrågan: tanken på att höja den stackars trälen, som släpade fram sitt lif i armod och okunnighet; der var kvinnofrågan: genom århundraden hade den ena hälften af menskligheten behandlats endast som den andra hälftens själlösa könsmotsättning; der var sedlighetsfrågan: hur många tusen menniskor hade icke liksom han sjelf fått sin unga längtans framstickande hjertblad förbrända[98]. Det måste finnas räddning från allt detta elände; och häri såg han den moderna literaturens stora uppgift.

Han kunde icke förstå de gamles klagan öfver den nya tiden; kunde man då icke se, att detta var gryningen, som bådade solens uppgång.

Förr stod hon, diktens genius, blek på sin höga piedestal, och det själlösa leendet hade frusit fast på hennes läppar. Månens strålar föllo öfver hennes panna och inväfde hela gestalten i ett skir af öfverjordiskt ljus. Menniskoanden sof, vaggad till ro af hennes sånger, som icke ägde kraft att lindra smärtan och icke ingåfvo hopp om förbättring för än i en annan, problematisk verld.

Men det ljusnade i öster, menniskoanden började vakna, och diktens genius lät sin mantel falla. Morgonsolens första strålar kysste henne, der hon stod, de stelnade lemmarne mjuknade, ansigtet speglade menskliga lidelser, och till sist började hennes hjerta klappa lifskraftigt och friskt.

Då steg hon ned från sin höga piedestal och gick ut bland folket, förkunnande den nya tidens evangelium.

På den väg hon gick följde henne tusendes välsignelser:

Grundmotivet till de dikter, han skref, var alltid ett rent personligt intryck; men lika naturligt, som dikterna togo form af det gängse modet inom literaturen, spelade också tidens stora frågor in. Han såg en afton en tafla exponerad i ett bokhandelsfönster, en haremsscen med en lättjefull odalisk och en apatisk musulman; sjelf stod han derute i mörkret, fattig och trist, och derinne på duken var lifvets skönhet och glans och förfining. Hans egen bittra stämning omsattes, när han kom hem, i ett lyriskt utbrott:

Två världar.

Det var otvifvelaktigt att medkänslan för arbetaren i trasiga drägten var äkta; men det var sitt eget stämningslif författaren placerade under den simpla blusen. Af denna förening uppstod den bastardtyp, som sedan blef hela literaturperiodens tragiske hjelte: mannen med det grofva, råa yttre och det ömtåliga inre, Werther i trasor och träskor.

Max hade sjelf en förnimmelse af, att figuren var en abstraktion. Han visste, att han icke kände arbetaren och hans lif; men hvad som för hans literära samvete gjorde skildringen berättigad, var en dunkel fantasi om, att han sjelf skulle komma att stiga ner till kroppsarbetarnes klass. Det var derför han kunde lägga sin egen öfvernervösa känslosamhet, sin egen ungdomliga stormlängtan och verldssmärta in i trälens bröst.

I allt, hvad han skref, återfans samma genomgående drag af något abstrakt; det var ingenting praktiskt, ingenting att tillämpa på den närvarande tiden, det var blott drömmar af en hyperidealistisk verldsförbättrareifver. Men den nyktra och prosaiska[102] tiden räknade icke med slika faktorer, förstod dem icke.

Allt det, som väckt mest anstöt i hans nyss publicerade novellsamling, hade just varit utslag af denna hyperidealistiska verldsförbättrareifver. Det hade stämplat honom som farlig, ty verlden kunde ju omöjligt veta, att denne man med de omoraliska tendenserna lefde som en asket, att han af fri vilja lefde just ett sådant lif, som verlden kallade sedligt, förbehållande sig rätten att teoretiskt förfäkta något, som för mängdens ögon tedde sig som höjden af osedlighet, medan det i sjelfva verket var den subtilaste dröm om ett lif i friare former, ett lif der menniskornas finaste känslor och instinkter skulle slå ut i blom.

Men menniskorna stirrade lika förvånade på dessa teorier, som den råe arbetaren på de raffinerade känslostämningar, som den moderna literaturens författare lade in i deras bröst.

Max hade redan gjort åtskilliga erfarenheter i den vägen; en grof, brutal hand tog alltsomoftast hans subtila jag vid håret och höll det fram i verklighetens skärande belysning. Bland annat hade nu ekonomifrågan för första gång uppenbarat sig som ett hotande spöke. Han visste icke, hvari från han skulle taga medel till sitt lifs uppehälle; han måste sysselsätta sig dermed, grubbla öfver utvägar att skaffa pengar — och detta var honom en olidlig plåga. Röde prinsen hade från barndomen hyst ett djupt förakt för det materiella, och han[103] blygdes öfver att behöfva arbeta för bröd. Arbetet — hans lifsarbete! — hade alltid framstått för hans inbillning som något fullkomligt ideellt, hvilket icke hade ringaste beröring med lifvets uppehälle och nödtorft.

När han ändtligen måste besluta sig för att tömma den bittra kalken, skaffa sig brödarbete, stöttes han tillbaka. Novellsamlingen och brytningen med hemmet hade komprometterat honom för djupt; man kunde icke använda honom — och med all sin goda vilja, sin ömtåliga heder, sin arbetsförmåga, sin begåfning och sina kunskaper skulle han fått dö af svält, om icke den gamle aristokraten på Christinelund med varm hand försträckt den unge samhällsomstörtaren allt hvad han behöfde.

— — —

En afton i September kom Max gående nedåt Norrmalmsgatan och skulle just vika af öfver torget då han hejdades af två ungdomar.

»Hör-du-du. Tjenis!»

» Hvart ska’ Rosen-prinsen ta vägen?»

Det var två kamrater från Upsala, ett par grönskande skott från den estetiska föreningen. Den ene var lång, gänglig och ofullgången, ett praktexemplar af ett stockholmsbarn, sedan sitt sextonde år förtrogen med alla lönliga synder. Han kallades Anjovisen derför, att det såg ut, som om det inte fans ben i honom. Den andre var liten och spenslig, gjorde intryck af en nykläckt fågelunge och[104] bar namnet Moppe; han var 20 år och hade redan länge sysslat med en roman »ur det verkliga lifvet».

Max blef glad öfver att träffa ett par menniskor; han hade så länge left ensam på sitt rum, att det i början föreföll honom helt nytt att höra sin egen röst.

»Du ser nervös ut, gamle!» sade Ansjovisen med sin prononcerade Stockholms-gatdialekt. »Ja, ja — mensklighetens lifsfrågor — — det tar på krafterna!»

»Åhja», replicerade Max. »Det vill ben till.»

»I näsan ja», sade Moppe. »Du har, du.»

»Vill du ha mat, prins? Jag har lofvat Moppe en festportion, och der blir väl alltid en köttbit öfver.»

»Jag går med; men jag vill ta min ansjovis på eget konto.»

»Gu’bevars, ers höghet; jag trugar inte mina håfvor på folk.»

De följdes åt, superade på Operakällaren och sutto länge språkande vid en kopp kaffe i Lagerlunden.

Ansjovisen hade druckit vin till maten och höll nu på med sin tredje chartreuse. Det gjorde, att han kände sig öfverlägsen och började predika moral för Max.

»Gå hem till gubben», sade han. »Kyss på tass och låt det bli godt igen.»

»Den saken vill jag inte tala med dig om», sade Max afvisande.

»Vill du inte tala med mig?» sade Ansjovisen[105] hetsigt. »Ja men jag vill tala med dig. Jag vill vara din far, förstår du. Och hör nu efter, hur han talar till sin son.»

Max sökte förgäfves slå bort samtalsämnet; Ansjovisen antog en myndig stämma och forsatte:

»Min käre Max. Du är min son, men jag kan tyvärr inte neka till faktum — du är en idiot.»

»Det är ju din egen pappas fullt berättigade straffpredikan till dig sjelf, som du repeterar, Ansjovis lille!»

»Käft! Vänta ska’ du få höra. Alltså: du är en idiot. Du gör dig lifvet surt. Du lefver som en spartan. Inte dricker du ett oskyldigt glas vin, när du rå-kar ett par hyggliga prissar, inte röker du en god cigarr, fan vet om du äter dig mätt, men dygdigt går du hem och lägger dig. Och så går du omkring och njuter af att bära martyrkrona som osedlighetsapostel — är du inte en idiot, hvaba?»

»Ja», instämde Moppe, »det der begriper jag inte heller. Osedlighet — godt! Jag är med om allt i den vägen. Men hvarför i guds namn inte lefva som man lär?»

Max teg. Han ville icke inlåta sig på att diskutera detta ämne med ett par halfrusiga kamrater.

»Nå», sade Ansjovisen, »jag förstår godt hvad det är du vill. Du är så förbannadt fin på det, gu’bevars. Idealistfåne! Begär orimligheter af en kvinna — vill ha både kropp och själ. Men du får allt nöja dig med kroppen, min gubbe — själen kommer du aldrig åt.» — —

Klockan 12 på natten vandrade Max ensam hemåt, upphettad och varm. Det hade icke behöfts mer än den oskyldiga kopp kaffe, han druckit, för att försätta hans blod i feber; det absolut nyktra lefnadssätt, han förde, hade gjort honom onaturligt känslig för hvarje stimulerande inverkan. Hans hufvud brände, och tankarne korsade hvarandra som kornblixtar i hans hjerna.

Han pinades af Ansjovisens öfverlägsna ton, som han ännu tyckte sig höra, smått hånfull och satirisk. Det grämde honom, att han verkligen inlåtit sig på att tala ett enda allvarligt ord med Ansjovisen.

Hemkommen klädde han af sig, men kunde icke falla i sömn. Hettan från hans hufvud spred sig till hufvudkudden; så länge det fans en kylig fläck tryckte han den girigt till sin kind, men till sist var det som om hela kudden brann. Då måste han upp, gick ett par hvarf i full negligé af och an på golfvet tills kölden och den fysiska tröttheten tvang honom i säng; men åter spred sig värmen från hans hufvud, och han fick icke en blund i sitt öga.

På morgonen vid sextiden steg han upp och gick ut, tog sig en lång promenad och åt sedan frukost.

När han kom hem igen var han så trött, att han måste lägga sig ner på soffan; och en dvala föll öfver honom. Det var icke sömn, ty när värdinnan kom in med ett bref, som hon lade vid sidan om honom på bordet, märkte han det strax, men var för trött att lyfta upp ögonlocken.

Emellertid låg brefvet der, vid sidan om honom, och det var som om sjelfva känslan af, att det låg der, hindrat honom att falla i sömn. Brefvet — brefvet, som låg der; det var som ett märke, tryckt in i hans hjerna, en nitnagel, som hindrade medvetandet att försvinna.

Till sist sträckte han ut sin hand och tog det; kände, att det var ett litet kuvert, famlade med att öppna det och tog fram ett visitkort; först när han höll det i sin hand slog han ögonen upp.

Bogislaus von Block Ellen von Rosenberg.

Han lade kortet till sidan och slöt ögonen igen. Så låg han stilla några minuter: att icke dethär tar djupare, tänkte han med en stilla förvåning öfver sin egen känslolöshet. Han hade trott, att det skulle kännas hårdt, som ett slag i ansigtet, och så blef det icke till annat än denna sömniga förvåning.

Ännu en timmas tid förblef han liggande på soffan, innan han reste sig och gick ut.

Men när den friska luften spelade kring hans panna, vaknade hjernan derinnanför helt och hållet och började sitt vanliga arbete: att förarbeta verkligheten till stoff för en skildring.

Han försökte till en början komma in i en tragisk stämning, men det ville icke lyckas. »Gäckade förhoppningar» — »Den försmådde» — det var så banalt och utslitet. Han kastade sig öfver Heines[108] verldsironi; det stämde bättre. Det var mera öfverlägset och man blottade sig mindre.

Vid ett boklådsfönster stannade han framför ett stålstick; Enfin seuls stod der till förklarande text under taflan, som föreställde två nyvigda i stum omfamning sedan bröllopsgästerna gått. Han trycker henne intill sig och kysser hennes panna — jungfruns fina brudslöja glider af; hon har lutat sitt hufvud emot hans bröst, och hela hennes ställning förråder, att hon ger sig hän: »tag hvad du vill, du har ju rättighet nu!» Det klang ett brustet ungdomsminne fram — rättigheten ja! Det var den det kom an på!

Det der var alltid en situation. Den försmådde älskaren utanför fönstret — bruden bär hennes drag; en stickande känsla i bröstet — — det var märkvärdigt att det inte stack.

Max vände sig om och gick vidare, försjunken i betraktelser öfver begreppet olycklig kärlek. Nej, det kunde omöjligt tagas patetiskt; det måste göras skämtsamt. Men det skämtsamma blef så lätt forceradt — andra-rangs konst; och Max ville icke vara andra-rangs diktare. Nej, det måste göras blaseradt och dock smärtfylldt, öfverlägset, inte patetiskt oresonligt och inte affekteradt burleskt; den olycklige älskaren borde gå in på en restaurang — — och med ens kom slutrepliken af sig sjelf: »Vaktmästare! En rostbiff — men en riktigt blodig!»

Max hade god lust att gripa sig an med arbetet; men i dag var han för slö.

En göteborgstidning hade anordnat en pristäflan för noveller: pris 100 kronor och särskild ersättning per spalt. Att skicka sin olyckliga kärlek dit och på så sätt göra mynt af den och äta upp den, var åtminstone mindre banalt än att bli förtviflad och hänga sig.

Han strök upp på läsesalongen för att se efter, om förlofningen kommit i någon tidning ännu.

XIV.

Fram på hösten hade Max lyckats skaffa sig arbete. Han öfversatte och utgaf en bok full af samhällsomstörtande läror, en bok af en tysk läkare, som i lidelsefulla ord slungade förnuftets bannstråle öfver alla samhällets institutioner. Och på titelbladet af denna publikation lästes också öfversättarens namn — statsrådet von Rosenbergs namn.

Samtidigt hade den förlorade sonen börjat skrifva likaledes fullständigt undertecknade artiklar i ett socialistiskt arbetarorgan med stadgadt anseende som smutsblad.

Detta var måttet rågadt. Statsrådet kände marken gunga under sina fötter. Hvem kunde veta, om man icke till sist skulle finna på att anse honom sjelf solidarisk med dessa åsigter, som kommo fram under hans namn. Hvem kunde veta? För den menskliga dumheten var intet vansinne för groft, och den allmänna opinionen var en papegoja, som kunde läras pladdra, att svart var hvitt.

Derför tvekade statsrådet icke ett ögonblick, då tillfälle oförmodadt erbjöds honom att inför allmänhetens[111] ögon klargöra sin ställning med en knalleffekt. En bok hade nyss utkommit, skrifven af den man till hvilken hela omstörtningspartiet blickade upp som till sin mästare, och det hade af höga vederbörande beslutats att boken skulle beslagläggas. Det habila statsrådet von Rosenberg utsågs att vara den synliga handen.

Det blef larm i lägret, när handen föll. Det hojtades från höger och venster; statsrådet hade darrat på manschetten i sista ögonblicket, och hela kvarstaden blef en dunderpuff för boken.

Men faktum var obestridligt: ett hugg mot yttrande- och tryckfriheten, som verkade tändande på de unges harm.

Max kände det i blodet: detta var strid! Det var luftning och feber. I artikel efter artikel kriticerade han faderns tillvägagående; och han sparade hvarken på sin entusiasm eller sin bitterhet.

Hänförelsen i försvaret för en kränkt rättsprincip besjälade honom; men det fans också ett annat motiv: det unga sjelfmedvetandets stolthet vid att korsa sin smidiga klinga med den officiella pamp, som fördes af den man, till hvilken han från barnaåren blickat upp med en så okritisk respekt. Det var faderns egen kärlekslösa uppfostringsmetod, deri respekten varit allt och förståendet intet, som nu vände sin udd emot honom sjelf.

Denna strid gjorde Max till en bemärkt personlighet bland de ytterste radikalerna. Den vensterriddar-sporre, som han med sin talang och goda vilja[112] förgäfves sökt eröfra, vann han härigenom med ett enda slag — som statsrådet von Rosenbergs son.

Han var icke blind för detta causalförhållande; han hade mött det ofta förr, och hvart han kom i vensterns led grinade det hånande emot honom. Hans personlighet var dem intet, hans namn allt. Det var en röd klut, hvarmed de gerna ville vifta inför statsrådets ögon. Den kluten var af förläggaren med full afsigt uthängd på titelbladet af den samhällsomstörtande bok, som Max öfversatt; och i det lilla rabulistbladets spalter viftade samma röda klut med afgjord verkan.

Max hade egentligen icke stor smak för komedien. För honom personligen var det en hederssak att med sitt namn ansvara för hvad han skref. Men detta personliga ansvar blef just fullständigt åsidosatt, då man ville såra den gamle genom det, som den unge skref.

Detta var icke det enda osympatiska drag, han upptäckte hos sina radikala meningsfränder. Han hade många tillfällen att se deras fel och svagheter, och hans ungdomliga kritik var lika yrvaken, antingen den riktades åt höger eller venster.

Han märkte också, att hvarken hans personlighet eller hans begåfning egentligen tilltalade demokraterna; att de förblefvo lika kalla inför det finaste och bästa i hans väsen, som inför det finaste och bästa i det, han skref.

Han kom till verket med en hvitglödgad entusiasm, som de icke kunde använda. Till och med

för det, radikalaste af alla blad var hans idealistiska reformifver alltför häftig, hans individualism alltför fri. Den kunde icke oslipad användas i sakens tjenst.

Men redaktören slipade hans artiklar — slipade alltid bort det bästa, just det, som för författaren var sjelfva sakens kärnpunkt.

Max vred sig som en mask under detta ogenerade sätt att handskas med en annans öfvertygelse; det kom till det ena häftiga uppträdet efter det andra.

»Han är galen», sade redaktören när Max aflägsnat sig. »Om det inte var ett så fint namn, så skulle han fockas ögonblickligen.»

Max visste, att redaktören icke skattade hans kapacitet synnerligen högt, och han pinades af att se det stympade skick, i hvilket hans artiklar presenterades för publiken. Men redaktören var en underklassräf med fin näsa, och han visste, hvad han strök. Det var just öfverklassdoften af Röde prinsens radikalism, allt som kunde stöta de små tillbaka derför att det var stort, allt som kunde förarga de obildade derför att det var bildadt, de okunnige derför att det röjde bildning och upplysning.

I det skick Max von Rosenbergs artiklar presenterades, funno tidningens läsare dem skrifna med öfverlägsen talang, och författarens publicistiska anseende växte. Han blef invald i radikala klubbar och sällskap, och hvart han kom visade man honom vänlighet och uppmärksamhet.

Han kände blygsel dervid, en finkänslig menniskas blygsel vid att taga emot en vänlighet, som han vet med sig vara oförtjent. Han skulle velat stiga upp midt i församlingen och skrika: nej! nej! Det är inte mig, ni applåderar. Jag är inte sådan, som ni tror. Men han hölls tillbaka af sin tilltagande skepsis gentemot den själlösa hopen, som pladdrade de demokratiska dogmerna på samma tanketomma sätt, som de andre läste upp sina katekeslexor.

Hans aristokratiska ringaktning för denna själlösa hop tilltog för hvarje dag; deras fraser skorrade honom i öronen; han hade gjort den upptäckten, att de saknade kärna.

Han hade lagt märke till, att de obildade, de som talade värst emot all akademisk bildning, imponerades icke af hans bildning — som de icke hade förutsättningar att förstå — utan af dess akademiska hallstämpel; och han såg, hur flertalet af ultrademokraterna behandlade honom med större aktning just derför, att han bar en adelsmans namn och var ett statsråds son.

Han märkte i det hela taget, att de demokratiska teorierna icke höllo målet; och han stötte i det nya frihetslägret på samma dogmatism, som han just bekrigat i det läger, hvarifrån han utgått.

Det fans mången ung rabulistisk svärmare af de verkligt ärlige entusiasterna, som talade hänförda ord emot allt kryperi och sjelf ödmjukt spände sig som häst för ett erkändt snilles triumfvagn.[115] För en syssla eller en hofftitel skulle han aldrig kunna göra det — det skulle ha varit både lönlöst och föraktligt — men för en uppburen skådespelerska kunde han böja sin nacke hur djupt som helst. Han gick förbi kungen utan att blotta sitt hufvud, men han slog hatten ända ner mot marken för en af partiets mäktige styrpinnar.

Max kände den lille bleke skalden, som deklamerade; han var i grund och botten så beskedlig, men han visste, att det tog sig ut i dessa kretsar att tala stora ord. Han umgicks i familjer, der aldrig ett stort ord kom honom öfver läpparne; der alla hans vändningar voro spirituellt slipade. Men för demokraterna eldade han upp sig; berusande sig af de stormfulla tonfallen i sin egen stämma, talade han om arbetarens nöd och menniskans heligaste rättigheter. — — —

Dock — det var icke blott de andre Max kriticerade. Ofta kom han på sig sjelf med en känsla af obehag, när han vidrörde en grofbarkad och smutsig arbetarenäfve, hur vänligt den än tryckte hans; och att insupa den unkna, med utdunstningar mättade, lukten från deras kläder, gjorde honom ibland fysiskt illamående.

Då föddes den tanken inom honom, midt under arbetarförgudningens kulmination: Om du skulle stiga ner till dem? — Och han kände på sig, att han med sina kulturförfinade lefnadsvanor icke skulle kunna det. Instinkten sade honom, att ett franskt päron icke kunde bli en potatis; men det var ännu[116] icke mer medvetet, än att han skulle haft lust att gräfva päronet ner att ruttna i jorden, om icke sjelfva jorden hade afskräckt honom.

Emellertid gick han ärligt tillrätta med sig sjelf: Hvarför har du ställt dig i deras led, och hvad vill du?

Svaret blef, att han ville fram i verlden, att han såg en verksamhet, ett kall, som för hans inbillning framstod i ett lockande skimmer, och som oemotståndligt drog honom till sig. Hans sinne var nu en gång sådant; det var natur, liksom att fågeln flög och att paddan hoppade. Han kunde icke slå sig till ro med den husmanskost, som menniskor i allmänhet kallade för lycka: äta, dricka etc.; han hade, som följd af en inre disposition satt sin uppgift högre; det var hela hemligheten.

Att bli stor, icke ihåligt utan verkligt; att bli älskad och beundrad — och att vara det värd. Det var målet, som han sträfvade till.

För sin egen skull således! För sin egen skull åtog han sig de betrycktes sak!

Han såg sig omkring bland de andre, som stridde sin strid för tillvaron; för dem alla tycktes det egna jaget vara verldens medelpunkt. Men icke allas egoism var så förfinad, att jagets jägtande efter lycka blef till arbete för menskliglieten, för de lidande och de förtryckte.

XV.

På Christinelund hade lifvet glidit fram i sin vanliga strömfåra; dag lades till dag, månad till månad och år till år.

Gården låg aflägset; den nya tidens kommunikationer hade omspänt den i en vid cirkel, men icke dragit minsta lilla åder in i dess omedelbara närhet.

Majoren blef mindre och mindre sällskaplig för hvart år som gick. Häradshöfdingen, provincialläkaren och prosten hade alla lagt märke till det, och deras besök blefvo mer och mer sällsynta.

Den gamle snigeln hade nästan helt och hållet slutit sig inne i sitt skal; han tycktes lefva uteslutande för sin ekonomi och sina barn.

Till sin inre menniska var han sig lik: han hade samma starka sympatier och antipatier som förr, och han läste samma tidningar som förr; han hade nog märkt, att tiderna förändrades, men icke att tidningarne förändrades med dem.

I sin ensamhet hade han kommit att se dagens strider mera utifrån än förr, och han kände leda vid det ständiga partikifvet; han tyckte, det rörde[118] sig mest om obetydligheter, han tyckte, det uträttades ingenting stort.

Synpunkterna voro små och menniskorna små. Den nya tiden med dess falska s. k. liberalism hade slagit för djupa rötter.

Han var öfvertygad om, att han sett rätt: det nya representationssystemet var en olycka. Som ogräs hade politiska bönder trängt sig fram i Vår Herres sol, makten låg i deras händer och regeringen kompromissade med dem; intelligensen, de finast tänkande och mest kunskapsrike, lefde ett tynande lif i skuggan, der frukterna af deras begåfning aldrig skulle mogna. De obildades kompakta majoritet tryckte dem till jorden.

Han kände, att han sjelf var af en annan race än de moderna politiska koryfeerna — af en annan race än sin egen bror.

August var i majorens ögon just en representant för den nya tidens depravation. Han var en affälling, han hade trampat sin ungdoms ideal under fötterna, kompromissat med vandalerna — och skördat lönen för sina handlingar. Habil, som han var, hade han just passat för sin tid. Det kabinett, han från början tillhört, hade måst draga sig till baka — statsrådet Rosenberg hade ensam stannat kvar.

Men Nemesis hade vakat och Nemesis hade slagit honom genom hans egen son.

Majoren var öfvertygad, att tyngsta ansvaret för den sorgliga utveckling, Max’ begåfning tagit,[119] låg hos fadern och modern sjelfve. Han kände pojken och visste, att kärnan i honom var god. Men föräldrarne hade velat uppfostra honom i sin egen kärlekslösa verldsåskådning, och detta hade hämnat sig. Den sunda ungdomen hade naturligt nog reagerat mot lågheten och falskheten, och denna reaktion hade slagit öfver i förvillelser.

Majoren hade nu senast läst hans bok, och han hade gjort en upptäckt: på bottnen, under all hädelse, allt som sårade hans ideala skönhetssinne, hade han just funnit något af denna entusiasm och idéhängifvenhet, som han saknade i det offentliga lifvets företeelser.

Det smärtade och sårade honom nog djupt, då han såg de hänsynslösa utfallen, de nakna och oblyga skildringarne, förnekelserna och det kalla hånet mot religion och moral; men på samma gång kände han medlidande med den stackars pojken, som icke hade någon Gud. En hård kris måste han ha gått igenom, innan han kunnat komma derhän; men lifvet skulle nog återskänka honom tron på ett högre väsen, om man endast ville låta bli att förfuska Vår Herres mening genom förföljelse och hårdhet. —

Det fans en annan på Christinelund, som lärt sig att hålla af Max von Rosenbergs ungdomliga bok; det var kusinen, Ellen.

Under de år, som förflutit, hade hon blott hört af honom en enda gång; det var samma sommar, han rest, då han till hennes födelsedag skickat[120] en pressad styfmorsblomma och fyra strofer, dem hon aldrig kunde glömma:

Den vemodsfulla tonen i dessa strofer satte hon naturligt nog i förbindelse med hans sinnesstämning under sista besöket på Christinelund, och hon grubblade fåfängt öfver anledningen. Hon gjorde upp för sig sjelf de mest fantastiska förklaringar; grundmotivet var alltid, att han var olycklig och att hon skulle befria honom ur de svarta tankarnes bann.

Men tiden gick. Hon var ung och tillvarons nya sidor togo hennes uppmärksamhet fången. Hvart hon kom böjde männen sig hyllande för hennes[121] friskhet, och längtan kom hjertat att klappa i frågande förväntan vid hvarje nytt möte med en man. Det fans inom henne en förhoppning med obestämda konturer; ständigt gäckad glimtade den ständigt åter fram — det var det unga sinnets aningsfulla, instinktlika sökande efter kärlek och sympati, efter ett väsen att förena sig med och uppgå i.

Men hon mötte aldrig den öfversvallande lidelsen, som för hennes inbillning var den äkta kärlekens kännetecken. Menniskorna voro kalla eller ljumma, ingenting mer; men hennes längtan hade starkare färger, och den, hon skulle kunna älska, måste vara mer än ljum. Han kunde vara ful som Qvasimodo, han kunde vara en skurk, som alla andra menniskor fördömde — dess mer skulle hon hålla af honom! Men han måste ega den förmåga att ge sig helt, på godt och ondt, hvars flammor slagit emot henne en enda gång i hennes lif.

Det var i Dolce Napoli, en solskensdag — — scenen stod lockande fram i minnets förskönande ljus, som utplånade allt det frånstötande och samlade all inbillningens glans kring den unga, starka känslan, den oemotståndliga lidelsen, som kysste hennes läppar i blod. —

Men ett minne och en inbillning kunde icke i längden tillfredsställa den ömhetslängtan, hon bar inom sig. Det unga blodet törstade efter någonting mera verkligt, och de första symptomerna af en bröstsjukdom grepo henne med en isande fasa. Om hon skulle dö! Dö i unga år utan att ha lefvat[122], utan att någonsin ha förnummit lifvets rikedom och fullhet! I sådana ögonblick kunde det komma öfver henne ett feberaktigt, sjukligt begär att sluta ögonen och kasta sig i armarne på den förste och bäste man, som hade de kvalifikationer, verlden fordrade af hennes make; att ge sig hän med kropp och själ, utan betänkande och utan återvändo — låta alla andra känslor drunkna i halfheten, framför allt denna dumma, oroliga längtan, som pinade henne till döds.

Bland dem, hon hade att välja på, stod löjtnant von Block främst; han var just motsatsen af drömmarnes lidelsefulle hjelte: lugn, godmodig, envis och säker. Han hade i fyra år gått som Penelopes friare, och hennes fantasi hade hunnit vänja sig vid honom som vid en gammal bekant.

Fyra gånger hade hon redan vänskapligt afböjt hans anbud; då han femte gången framställde det, hade slumpen kommit honom att välja ett gynsamt ögonblick.

Det var i en stund af djupaste missmod, då lifvet tycktes den unga flickan så ödsligt och kallt. Han skulle vara god emot henne, hon skulle få lägga sitt hufvud till hans breda bröst och gråta, hon skulle få ro från slitningar och hon skulle komma bort, bort från sig sjelf, bort från hemmet och alla sargande minnen, bort, ut i den fria, soliga verlden.

Förlofningen kungjordes och fästmannen ryckte in till skvadronsexercis, innan han hunnit störa[123] hennes illusioner om den absoluta friheten från slitningar, som skulle bli följden af en officiell förlofning. Ellen hade i ensamheten ett rogifvande intryck af något oundvikligt, något för hvilket hennes längtan måste böja sig, något som icke kunde ändras.

Men hennes fysiska helsotillstånd förvärrades; den envisa hostan tilltog i betänklig grad och fadern blef orolig. Doktorn blef efterskickad, undersökte, skakade på hufvudet och ordinerade hög luft.

Kort tid förut hade ett bref anländt från statsrådet, deri han i bevekande ord bad Ellen tillbringa vintern i Stockholm. Grefvinnan var hårdt angripen af sin hjertåkomma och kunde icke längre uppbära sin ställning i huset; och statsrådet kände sig ensam; han hade ju icke längre någon son.

»Du har två barn, broder», skref han till majoren. »Dela med dig af din rikedom.»

— —

I början af oktober reste Ellen till Stockholm.

XVI.

Den beslaglagda bokens författare väntades hem att stå till ansvar; och i hufvudstaden brusade lidelserna högre än någonsin. Max befann sig midt i hvirfveln.

Han blef också sjelf mera upphetsad för hvar dag, som gick. Den luft, han andades, tycktes honom full af elektricitet; der stod ett åskmoln någonstädes, han visste icke hvar, men det måste ju urladda sig förr eller senare. Han gladde sig på förhand åt sjelfva fenomenet, när blixten skulle slå ner, och han njöt af tanken på, hur atmosfären efteråt skulle bli friskare och renare.

Den entusiasm, med hvilken han tog parti för den enligt hans mening förorättade och förföljde, hade med orubblig nödvändighet framstått som resultat af gifna förutsättningar i hans idealt anlagda naturel och den utveckling, han genomgått. Allt hvad hans unga sinne kände varmast, allt hvad han hoppades, allt hvad han trodde på, alla obestämda fladdrande drömmar om mensklighetens lycka realiserad på jorden genom frihet, jemnlikhet och broderskap, allt hat emot förtryck och råhet[125] — allt detta hade i hans inbillning samlat sig till en strålande gloria kring den mans hufvud, hvilken nu som en anklagad brottsling vände hem. Att förgripa sig på denne man var att förgripa sig på det heligaste. Det var icke personen, det gällde; det var den kränkta rättsprincip, han företrädde; det var icke hans åsigter i och för sig, utan den ideala frihetsreligion, som genom åtalet kommit att bära hans namn. —

Max deltog icke i de många helsningsfester och hyllningupptåg, som tillställdes af de radikala meningsfränderna för den hemkomne diktaren. Det fans något inom honom, som uppreste sig deremot; han ville icke trängas med svärmen. hvad han kände, kunde i alla fall icke uttryckas med ett själlöst hurrarop eller en svängning med hatten. I ensamma stunder sökte han pressa det fram ur sitt inre, ge det form och färg under timmar af ansträngande hjernarbete.

Men när det stod der på papperet såg han, att det icke uteslutande blifvit en apologi för den anklagade; det hade blifvit ett utbrott genomdallradt af hans egna bittra erfarenheter, en abstrakt lyrisk dikt om den ungdomligt goda viljan, hvars hänförelse möttes med hån och lönades med ett knytnäfsslag. Denna diktens kärna hade han gett en symbolisk bakgrund, ett landskap i nattstämning, genom hvilket ett jernvägståg brusar fram mot den gryende dagen, der den unga generationen — representerad af en ung flicka med Ellens gråa ögon[126] — helsar den bleke grubblaren i waggonen, som bär mästarens drag.

Den ljungbevuxna dalen, där järnvägen stryker fram i rak linje mellan enebuskar och lingonris, tufvor och mossgrodda stenar, hade redan i många timmar slumrat i senhöstnattens skymning. Kring alla föremål lindade sig dimman, mjukt som den finaste slöja, luftigt som det lättaste flor, därunder alla färger flöto samman och alla konturer försvunno.

Från öster till väster spände sig himmelen mällan skogbevuxna åsar, hvilkas taggade silhouetter aftecknade sig skarpt mot bakgrunden af oktobernattens kallt strålande firmamänt. Högt och hvälfdt hängde det i luften som en jättebaldakin af silkessammet, fuktigt blått, med millioner fosforskimrande reflexer från millioner himlakroppar.

Ansigte mot ansigte med denna himmel tycktes jorden ännu mörkare, näjden än mera ödslig, tystnaden så underligt djup.

Därnere lyste intet ljus; alt var slocknadt i nattens dvala, och mörkret stirrade mot himlen tröstlöst och öfvergifvet.

Och där hördes intet ljud; icke den minsta knäpp; icke ett nattdjurs tassande, icke det lättaste sus af en vind, ej ens ett döende eko fjärranifrån. Det var som om natten i andlös spänning lutat sig tätt mot jorden, lyssnande äfter dess hjärtas slag.

Och tiden gick, sekund efter sekund, minut äfter minut.

Då förnams plötsligt, långt borta, ett svagt susande; det dog ej bort i stillheten, det växte och steg, som hafvets suckande, när floden kommer. På firmamäntet längst i söder skymtades en lätt rök, som böljade närmare och närmare, det oartikulerade brusandet öfvergick i flåsande andhämtningar, och två runda, vildt stirrande ögon, ett litet rödt och ett stort gult, glänste fram i mörkret.

Närmare och närmare komma ljus och ljud i växande styrka. Gnistor blänka som eldflugor i röken. Stönandet blir starkare. Hjulens buller, länkarnes ryckningar och pistongens slag öfvergå till dån. Marken darrar. Med en kort skräll glider tåget förbi — —

Därinne i en anndraklassens kupé sitter en man och ser ut genom den immiga rutan.

Det svaga ljuset från lyktan i waggonens tak faller öfver hans ansigte, ett blekt, ansträngdt, intelligent ansigte, med skarpa skuggor under den tvärhuggna pannan, där ögonen helt och hållet försvinna i dunklet.

Han är en brottsling, på väg till sitt fängelse. Han har skrifvit en osedlig bok, förgiftat barnasinnet hos mångtusenden, skändat en tro, som millioner anse för helig, yttrat sig med hån om världens ädlaste man.

Det ligger ett drag af djupaste melankoli kring brottslingens läppar, där han sitter och tänker tillbaka[128] öfver sitt lif. Han minnes de första, svidande slagen — det var som brände de ännu på hans kind.

Han hade slagit igen; slagit blindt, som man lärt honom, träffat djupt, ofta kanske djupare än han ämnat, sårat dödligt ibland, han visste det nog. Men han visste också, att det var motståndarne, som lärt honom bruka skarpa vapen — deras sista projektil hade varit förgiftad.

En liten tunn broschyr med en skildring bygd på förvrängda fakta, en hjärtlös, skoningslös, skamlös förtolkning af hela hans lif. Reformatorns sanningsifver hade varit spekulation, hans entusiasm var en glädjeflicka, som sålde sin gunst åt den högstbjudande.

Så bedömde den skeptiska, ideallösa tidens legodrängar en man, som upprördes, då han såg en orättvisa, och som slog utöfvaren med plumpa, råa knytnäfven.

Hans entusiasm var en glädjeflicka!

Om de visste, hur han kunde längta ibland, i de mörka stunderna, längta efter att vara som de andre, en småsjäl som kunde kompromissa. Om de visste, hur det kunde kännas som en olycka ibland att vara född med denna hänförelse för något så obestämdt och skiftande som sanning och rätt. Han kunde ibland rycka på axlarne åt dessa ord med tviflarens hånfulla leende, och ändå drefs han af en oemotståndlig åtrå att blottställa sig — hela sin ömtåliga känslovärld — i striden för en chimär.

Var det en chimär? Då hade hans lif varit en jakt efter såpbubblan, då var alt arbete onödigt förspildt, då hade han lidit alt förgäfves. — — Hvarför hade han då icke lagt an på att göda sin kropp och gå med lugn genom lifvet? Om den flegmatiske epikuréen uträttar lika mycket som sökaren och tviflaren med det oroliga blodet och de spända närverna — hvarför då vara sanningssökare och icke epikuré?

Ja, hvarför? Hvarför blef icke granen björk?

Den bleke mannen lutade sin brännande panna tätt mot den kalla rutan; det började dagas därute, och han slog fönstret ner. Morgonluften strömmade in, kylande och svalkande, landskapet flög förbi, färglöst och grått.

Lokomotivet signalerade en station. Här var tre minuters uppehåll, och han gick in i restaurationslokalen för att få sig en kopp kaffe.

När han trädde ut därifrån, kom en ung flicka emot honom med en blomsterbukett i sin hand.

»Tack för er bok», sade hon käckt, i det hon räckte honom blommorna.

Han stannade, tveksam.

»Vet ni, hvem jag är?»

»Ja, naturligtvis.»

»Och blommorna äro till mig? Till Långholmskandidaten?»

Hon kunde icke återhålla ett litet småleende öfver hans försigtighet.

»Ja.»

Han mottog buketten, och han bemödade sig fåfängt att dölja sin förvåning. Den unga flickan såg det, och det gjorde henne synbart brydd.

Nu ringde det för tredje gång, och han måste in i sin kupé. Hon följde honom. Det var påtagligt, att hon hade något, som hon ville säga, och hon stred tappert för att öfvervinna sin blyghet.

»Jag tycker inte om alt — naturligtvis», kom det till sist med en riktigt genomärlig blick ur ett par grå ögon.

Det var något i tonfallet och blicken som trängde rakt till hjärtat; den bleke mannens ansigte lyste upp, det tungsinta uttrycket vek för ett annat, som var ungt och gladt, — solsken öfver ett nordiskt höstlandskap.

»Tack!» sade han blott; och han böjde sitt hufvud djupt, medan tåget långsamt började röra sig framåt.

Han stod vid fönstret och såg sig tilbaka, tils sista skymten af den unga flickan försvann vid en krökning af järnvägen; då satte han sig ner, lutade sig tillbaka i soffhörnet och höll de friska blommorna upp mot sitt ansigte, där det ljusa uttrycket ännu låg kvar.

»Jag tycker inte om alt — naturligtvis» — — han hörde ännu det ärliga tonfallet i hennes röst. Hon hade känt sig tillbakastött af mångt och mycket, men hon hade förstått, att uppsåtet var ärligt och viljan god.

Den hårde, råe brottslingen förde buketten ända[131] upp till sina läppar och kysste den mörkröda höstrosen i dess midt; strax derefter log han öfver sin egen barnslighet — ett barnsligt och gladt leende.

De tunga tankarne hade vikit bort. Alt hade ljusnat rundtomkring. Det var dagen som grydde.

XVII.

Det var en afton i November. Utslaget var fälldt; den anklagade diktaren var frikänd. Max satt på operakaféet och läste om dagens händelser.

Vid första underrättelsen hade han genomströmmats af en jublande förnimmelse; den var ju ett budskap om seger, seger för den sak, han stridt för, seger för allt det goda, som han älskade. Det var som öppnade det sig med ens ett fritt och luftigt perspektiv, och framtiden låg der ljus och leende, beredd att mottaga alla goda tankar, som den unga generationen bringade med sig, der den brusade framåt, öfvervinnande allt motstånd, sprängande alla murkna fördämningar.

Rundtomkring i lokalen diskuterades dagens händelser i högröstade samtal; då och då skar ett gällt skratt igenom, då och då höjde sig en röst skarpt som i hög relief från det allmänna sorlet, men strax derefter flöt allting åter samman till ett oartikuleradt, entonigt brusande, som steg och sjönk.

Väggarnes speglar återgåfvo grupperna kring borden i dubbelt perspektiv; tobaksröken låg som[133] en sky ofvanför ljuskronorna i taket. Tamburvaktmästaren stod i entréen och mönstrade gästerna med likgiltiga blickar.

»Var du nere vid rådstugan», hörde Max en röst vid sidan om sig, der ett kotteri herrar samlats kring punsch flaskan, skinande af belåtenhet med tillvaron.

»Hvem fan tar du mig för?» svarade den tilltalade, en frodig herre med ett rödt ansigte och ett par stora gula mustascher. »Skulle jag gå och trängas bland busarne?»

»Der var annat än busar», sade den förste talaren. »Jag var der.»

»Det bevisar ingenting», inföll en annan. »Det fins många som inte anse sig sjelf för busar ...»

Ett skallande skratt följde.

»Hva’ faen menar du? Sådana åsigter hyser väl aldrig du?»

»Sch! Inte gruffa!»

»Nå — frikänd blef han i alla fall — suggan!»

»Ja, det var en förbannad skandal.»

»Har du läst boken, Lars?»

Lars var tydligen den frodige röde med de gula mustascherna.

»Tacka faen för det», sade han med sin hesa röst.

»Nå?»

Lars drack en klunk, sög punschen af sina mustascher och for ut, indignerad:

»Det är en djefla skandal, att man ska’ få trycka[134] sådant. Ni må tro mig eller ej —jag skämdes — min själ!»

»Nej, tusan! Det måtte ha varit en ovanlig känsla för dig!»

Åter bröt ett bullrande skratt löst.

»Håll käft», hväste Lars argt.

»Mina herrar», tog den satiriske till orda i det han lyfte sitt glas, låtom oss dricka med vännen Lars och gratulera honom till denna för hans hjerta och kända dygd lika hedrande känsla.»

Det klingades och fnissades.

»Ja, ni må tro mig eller ej, jag höll min själ på att ropa Ulrik. Tamme faen.»

»Det hade visst inte varit första gången — —»

Max reste sig och gick. Han stod icke längre ut med att höra på detta samtal. Han kände sig illamående af den dåliga luften, och när han kom ut tog han sig en lång promenad längsmed kajen af Norrström, ut emot Skeppsholmen.

Gatorna voro fuktiga och himmelen var mulen. Strömmens vatten låg mörkt och blankt, darrande af tusentals ljusreflexer — ett oroligt virrvarr, deri de fram- och tillbaka-ilande ångsluparnes lanternor målade röda och gröna spegelstrimmor. Gaslyktorna drogo raka linier på kors och tvärs, likt snören med gula lågor utspända i luften: längsmed kajerna, öfver broarne, uppför Lejonbacken och ner igen. Telegrafstationens rutor glimmade som vid en eldsvåda, och öfver alla dessa ljusvalörer glänste de[135] elektriska glödlamporna från Skeppsbron med ett starkt blåvitt månesken.

Slottet låg mörkt och dystert i fonden. Konturerna af Söder tecknade sig mot himmelen som ett jättekummel, en fantastisk jätteboning med Katarina kyrka till torn — — och derinne i jättens salar var det fest, ty genom hundratals fönster strömmade ljuset ut i natten — —

Max gick med händerna instuckna i öfverrocksfickorna och kragen uppslagen, en smula framåtlutad som vanligt och försjunken i tankar.

»Kandidat von Rosenberg!» hörde han plötsligt en röst; en luden mössa gjorde en sväng i luften och en liten individ dök upp vid hans sida.

»Go’afton!» sade den lille fryntligt i det han gjorde ännu en helsande knyck med den ludna mössan. »Kandidaten ute och går!»

»God afton!» svarade Max likgiltigt. Han var icke upplagd för sällskap; men den lille gick omkring med ett fullt hjerta och hade hela aftonen sökt ett offer att urladda sig på. Han var icke den man, som släppte sitt rof.

Literatören Abraham Jakobson, signaturen »Falköga», var en man af folket, och denna egenskap framhöll han vid alla tillfällen med en fåfänga, som skulle ha anstått en operettgrefve, när han talte om sitt stamträd och sina anor.

»Jag hör till underklassen», var hans valspråk; och hans fysionomi var ett underklasspatent så godt som något adelsbref.

Han var en liten säker herre med gröna tänder och ett drag af beslutsamhet kring munnen. Hans klädsel var oklanderlig men han såg aldrig ren ut.

Hans lilla hufvud pryddes utåt af ett flottigt hår af obestämd kulör. Invändigt var allting rödt utan nyanser.

I detta lilla hufvud hade alla tidens stora frågor fått sin bestämda plats; det fans icke det spörsmål mellan himmel och jord, som han icke på förhand var på det klara med. Allt tedde sig så enkelt för hans okomplicerade hjerna — sådan var hans mening, och det föll honom aldrig in, att icke hans mening var den absolut riktiga. Med en landsortsskolmästares bornerade säkerhet och en rabulists hänsynslöshet gaf han sitt inlägg i stort som smått. Han disputerade om religion och moral, dygd och last, filosofi och estetik — och när han intagit sin position kunde intet argument drifva honom derifrån. Sökte någon imponera på honom med skäl, blef Falköga endast förvånad öfver den andres dumhet; och det slutade alltid med en straffpredikan, deri orden trångbröstad, konservativ, föråldrad, idiotisk, ingingo som stående kryddor. Ty Falköga blef alltid indignerad, om någon betviflade, att hans mening var den rena oförfalskade sanningen.

Herr Abraham Jakobson hade ställt sin bildning och sin begåfning till de radikala idéernas tjenst och blifvit accepterad. Hans bildning var inhemtad vid en folkhögskola, och derför ansåg han alla andra bildningsanstalter för olämpliga och irrationella.

Tidens demokratiska anda hade burit honom uppe. Han timrade noveller af de gängse flosklerna, programberättelser utan lif och konst. Hans begåfning var af underklasshalt, och han trodde sig derför skapad att skildra underklassens lif. Han beundrade mästaren derför, att denne en gång dragit i härnad mot det sköna skenet; Falköga föraktade också det sköna skenet: han hade tillegnat sig alla mästarens fel, men hade intet af hans snille.

»Nå — hvad säger kandidaten!» — Falköga kastade sig strax in på ämnet — »Herrlig dag, inte? Så ska’ dom ha, de reaktionäre bödlarne! Var kandidaten dernere? Jag tyckte jag såg inte?»

»Nej, jag var inte der», sade Max.

»Det var faen!» utbröt den lille demokraten förvånad. »Herrligt! När det enda ordet utslungades från rådhustrappan — ’Frikänd!’ — — det var som en gnista i en krutdurk! Tusentals frisinnade menniskor stodo der — och det bröt ut ett hurra — — ja, jag tror nog det ’gick till kungen fram’ som det står i slagdängan. Men jag ville ha sett honom, ifall han stått deruppe i fyrkanten, när tåget med triumfatorn i spetsen kom förbi! Måntro det inte knakade i den gamla murkna tronen deruppe!»

Falköga var eld och lågor. Han märkte icke, att den andre gick der så tyst och oberörd af utbrotten.

»Vi följde honom, några stycken radikala ungdomar — och det var faen så svårt, må kandidaten tro, att komma undan. Folket trängde sig fram[138] hurrande och gratulerande — en plåtslagare trampa mej på foten, men jag bet ihop tänderna och grinade vänligt åt busen, fast det gjorde fan så ondt. Det var i alla fall en upplyftande känsla — tänka sig, att det ändå fins så mycket frisinne i vårt gamla murkna samhälle! »

»Åh», sade Max, »så pass mycket fins det väl alltid!» — tonen var en smula spefull; den andres entusiasm hade helt plötsligt kommit hans egen att svalna.

Falköga såg upp, frågande.

»Så pass mycke?» I hans röst låg indignationen på lur, och han utbad sig tydligen en förklaring. Men Max hade ingen lust att på allvar inlåta sig i meningsutbyte. Han visste hvad resultatet skulle bli. Hvad som för den ene var svart, var för den andre hvitt, de talade andligen med olika tungomål och kunde aldrig förstå hvarandra — Max hade ingen lust att lägga sina känslostämningar fram att vägas af den andres dogmatiskt demokratiska skeppundsvåg.

»Ja, så pass mycket», vidhöll han.

»Hur pass?» — det var tydligt: Falköga var nära att förlora tålamodet.

»Att det räcker för en plåtslagare till att trampa er på foten!»

Falköga stannade, högg tag i sin följeslagares arm, häftade blicken stinnt på honom och sade:

»Jag trodde, ta mig faen, att kandidaten en så’nhär dag skulle hålla sig för god att säga sottiser!»

»Àh, jag är inte så noga med dagarne», sade Max med orubbligt godt humör i det han fortsatte att gå. »Det händer mig till och med om Söndagarne ibland.»

»Söndagarne ja!» fnyste den lille föraktligt, der han kom traskande efter. »Men jag vet det godt», fortfor han i ettrig ton, »ni är inte pålitlig, kandidat von Rosenberg! Ursäkta att jag säger det, men ni är ingen god demokrat!»

»Om den saken ämnar jag inte disputera med er, herr Jakobsson», sade Max kort.

Men nu hade förbittringen hos den lille nått sin höjdpunkt.

»Min själ om ni är det!» for han ut. »Jag har nog märkt det, ska ni tro — det är något, högfärdigt hos er — ja — också i det ni skrifver sticker det fram, fast det mesta, förstås, tar dom bort i redaktionen. Ni är teoretiker, ni — ja, ni är en aristokrat och en bildningsfilister, fast ni tar munnen full — —»

»Godnatt, herr Jakobsson!» sade Max, lyfte på hatten, vände helt om och gick mot staden.

Den lille hade stannat midt på Skeppsholmsbron.

»Ja, gå ni, högfärdige adelssnobb — min själ om vi kan bruka er längre i demokratiens tjenst», ropade han som sista uttryck af sin förbittring, hvarpå han försvann inåt Skeppsholmen.

Max promenerade hemåt. Han hade en känsla som om han begått en orättvisa, men när han ville söka klargöra för sig sjelf, hvari den bestod, vek[140] intrycket undan. Han hade icke varit upplagd för det patetiska, det var hans enda brott; och det var alldeles ofrivilligt.

Från första början då den lille låtit sin entusiasm brusa öfver, hade Max känt sin egen svalna;, och som genom en naturnödvändighet sjönk den djupare och djupare, ju mer den andres steg. Det kändes som skam att ha någon andlig gemensamhet med Falköga; det var som att bli dragen ner till andlig underklassnivå. Allt det, som för honom sjelf stod fint i stämning, mjukt i nyanser och ömtåligt så att det knappt tålte att andas på, blef i den andres mun rått och hårdt — det var som att se en vacker dröm återgifven af plumpa händer; det var som en profanation, det var hans unga sinnes frihetslängtan förkroppsligad i en degfigur, ett litet afgudabeläte med russinögon, att tillbedjas af den okritiska hopen.

Han tänkte sig den frikände diktaren helsad, hyllad af denna själlösa hop, af hvilken kanske icke en egde en sjelfständig, sjelfförvärfvad åsigt. Han såg dem hojta och ropa bravo och hurra, och han såg på andra sidan de frodige, punschdrickande lika själlöst fördömande goddagspiltarne; det fans ett obestridligt slägttycke mellan de två grupperna. Råheten och dumheten var deras blodsband; Max kände sig lika främmande för dem antingen de stodo till höger eller venster.

XVIII.

Ellen hade varit två månader i Stockholm utan att träffa Max. Strax i början, då hon kommit upp, hade hon gått och burit på en stilla förhoppning, att slumpen skulle föra dem i hvarandras väg. Det förekom henne så onaturligt, att de två skulle vistas i samma stad, utan att någonsin komma i beröring med hvarandra; hon hade längtat efter att få tala med honom, att få veta, hur han kände det för henne nu. Om det fans någon bitterhet eller ovilja i hans sinne, var hon öfvertygad om, att det icke skulle behöfvas mer än ett personligt sammanträffande, för att den skulle strykas bort; han skulle förstå, att det fans ett band mellan dem, som aldrig kunde slitas af någon yttre omständighet, alla gamla kära minnen från det barndomshem, som varit dem gemensamt i flydda sommardar; han skulle förstå, att i den handtryckning och den blick, hon gaf honom, låge alla hennes egna och faderns och den unga systerns varmaste välönskningar.

Men dag kom och dag gick, och de möttes icke.

En afton i December, då hon satt i en loge på operan i sällskap med en familj af statsrådet och grefvinnan von Rosenbergs intimaste umgänge, såg hon honom stå nere i parkett; hon märkte, att han fixerade henne genom sin kikare, men han helsade icke.

Hon frapperades af hans utseende. Hon hade nog tänkt sig, att han skulle vara förändrad, men för hennes föreställning hade han snarare framstått som en långhårig, illa klädd rabulisttyp med trasiga stöflar, än som den distinguerade unge man med kalnande hjessa, hvilken stod dernere klädd i en gentlemans drägt.

Max blickade förstulet upp mot logen, der hon satt. Det bröt sig inom honom en stämning af bitterhet och afund. Han kunde icke dölja för sig sjelf, att han längtade tillbaka till verlden deruppe; der fans ytlighet och flärd och dumhet, men också bildning och förfining, och förfiningen drog honom. Han hade i alla fall sina rötter der, fast han af egen fri vilja stigit ner till en annan verld, lika full af ytlighet och dumhet, men utan någon förfining att täcka öfver den med.

Deruppe satt hon nu, midt i ytligheten och dumheten och förfiningen, från hvilken han var utestängd, satt der med sin guldring kring venstra handens fjerde finger, guldringen, evighetens symbol, som smidt henne fast till verlden deruppe, der han visste, att man ansåg honom för ett förfallet subjekt, en skandalskrivare, i rangskala långt under[143] herrskapets egen betjent. Han kunde icke helsa henne, ty brytningen med hemmet hade också varit en brytning med dess umgängeskrets; och han skulle icke vågat helsa henne, äfven om hon varit ensam; han kunde ju icke veta, om hon dömde honom lika fördomsfullt som de andre, om hon skulle blygas för att ge honom annat än en omärklig och kall böjning af hufvudet till svar. —

Han stod i trängseln utanför operahuset och såg sina föräldrars equipage köra fram; hon steg in, och det rullade af hemåt; och han kände sig så ensam, så hemlös, så utstött och förbannad, der han sjelf vandrade gatan fram i den ruskiga decembernatten. Det hade kommit öfver honom en förnimmelse af brännande törst, efter den kopp té kring hvilken familjemedlemmarne samlades, sedan dagens arbete var förbi, efter den varma och trygga samvaron, som hans eget hem aldrig skänkt honom, men som så ofta glimtat lockande fram från andra, dit han kommit som en tillfällig gäst förr i tiden, innan han ännu bränt sina skepp. —

Det led mot julen. Dagarne voro korta, men himlen frostig och klar så att det kändes riktigt friskt att andas. Träden i Humlegården stodo med ishvita grenar mot den solglittrande blåa vinterluften.

Ellen kom gående utför Sturegatan, då hon såg Max på andra trottoaren; hon vek strax öfver gatan och styrde rakt på honom, men han låtsade icke om det, utan ville gå förbi.

»Max!»

Han vände sig om och lyfte på sin hatt, främmande och kallt. Men hon smålog honom rakt in i ansigtet och räckte honom sin hand.

»Gå med mig nu, så få vi språka», sade hon muntert.

»Tack — du — jag ska’ åt andra hållet.»

Hon märkte, hur nervös han var, men hon hade föresatt sig att icke släppa honom nu. Hvem kunde veta, när de träffades nästa gång.

»Nå ja — så går jag med dig», sade hon och började helt lugnt promenera vid hans sida upp mot Esplanaden.

»Tänk om mina s. k. föräldrar se dig genom fönstren», sade han i isig ton.

»Hvad gör det?»

»Åh, jag antar att det blir scen.»

»Tala inte så hårdt, Max», bad hon. »Din mor är mycket dålig.»

»Missbruka inte ordet mor — —»

Det kom en gardesofficer förbi, och han helsade Ellen.

»Du möter bekanta, och som du vet, är jag illa känd. Tag vara på ditt rykte.»

»Jag vill gerna tala med dig», sade hon. »Och jag bryr mig inte om, hvad folk pratar.»

»Men din fästman — —?»

Blodet steg henne häftigt åt kinderna, men med en stolt kastning på hufvudet såg hon honom in i ögonen.

»Jag gör, hvad jag vill! Och hvad jag anser rätt.»

Det var någonting i denna blick och detta svar, som kom hans bitterhet att smälta; och ju längre de gingo vid hvarandras sida, dessmer försvann den affekterade kylan i hans sätt.

Han såg på henne, och här i det fulla dagsljuset märkte han, hur förändrad hon var; hur dragen blifvit genomskinliga och fått ett uttryck af undergifvenhet och blidhet, som icke funnits der förut. Hon hade kommit att likna sin mor, sådan Max mindes henne, året innan hon dog. Det fans i hela den unga flickans utseende en brist på lifsenergi, som grep honom för strupen med en plötslig ångest. Om hon skulle dö! Men han slog strax bort den tanken, som ett foster af hans egen, alltför lifliga fantasi.

»Du hostar så ofta», sade han i lätt ton. »Hur är det med ditt bröst?»

»Dåligt.»

Hennes svar lugnade honom. En dödsdömd bröstpatient skulle icke ha svarat så.

De hade vikit af in i Humlegården, medan hon talade, hastigt och febrilt, om de år, som gått; om lifvet derhemma på herregården, hur ensamt det var; hur hon längtat bort, bort från det alltsammans, från faderns kärleksfulla omvårdnad, från de dagliga omgifningarnes tryckande enahanda, ut, ut i lifvet, hon visste icke hvart. Det kändes bara så nedstämmande tungt att vara till ingen nytta,[146] att icke ha ett arbete att egna sig åt, som mannen; icke ha en egen öfvertygelse att föra fram, icke en tanke, på hvars realiserande hon kunde sätta in sin kraft. Hur hade hon icke pinats af medvetandet om sin okunnighet, sin oduglighet, hur väl hade hon icke sett bristerna i den uppfostran, man bibringat henne i pensionen; och med allt, hvad en kärleksfull far kunnat uträtta för att göra henne lifvet soligt och lätt, hur illa hade hon icke blifvit utrustad att möta dess slitningar — allt det der, som kom inifrån, från ens eget väsen.

Max gick vid hennes sida och hörde på denna bekännelse, som var så häftig och så varm i sitt utbrott, att den måste komma direkte från hjertat. Det hade runnit upp inom honom en stämning af den djupaste medkänsla inför denna ensamma unga själs tysta lidande. Han hade nog vetat det förut, att lifvet hade mörka färger äfven der det till utsidan tedde sig som mest solbeglänst. Men nu kom plötsligt den tanken på honom: hvad var väl en arbetares okomplicerade hunger emot detta finkänsliga unga sinnes längtan, denna längtan, som aldrig stillades, derför att allt, hvad det fans af energi och lifskraft, missriktades till ett ofruktbart och förtärande drömlif, då det icke fann något aflopp i en naturlig verksamhet.

Det fans icke längre en gnista bitterhet inom honom, ingen känsla af, att hon hörde till en annan verld, en verld, som han stängt sig ute ifrån genom sina tankar och handlingar, men var bunden[147] till genom alla blodets finare instinkter; det fans ingen sårad personlig stolthet, det fans blott det djupaste menskliga medlidande med hennes lifsöde. Han kunde icke heller förklara, hvarför han kände det så; det var en sorgsen melodi, som klang emot honom från hennes ord, från hela hennes väsen, och som kom spända strängar inom honom att vibrera.

Han pinades af att behöfva gå här så stelt vid hennes sida, under den höga, kalla himlen, utsatt för allas blickar. Han skulle velat sitta med henne i ett varmt, ombonadt rum, der elden glödde från kaminen, der allt var så tyst, som sjuka nerver fordra det, och der det icke fans mer än han och hon. Då skulle han sakta och lent taga hennes hufvud mellan sina händer; men han skulle icke kyssa det, endast lägga det varsamt in mot sitt eget hjerta och stryka lugnande med sin hand öfver hennes kind.

Och medan hon låg der, skulle tryggheten strömma igenom henne, och hon skulle känna, att det, som han lade in i denna lena strykning, var något helt annat, än hvad som derute i verlden gick under det fadda namnet kärlek, något varmare, fast mindre häftigt, något djupare och starkare, fast mindre uppbrusande i sitt uttryck, derför att uttrycket just mildrades i sin form af känslans innerlighet; något i slägt med religionen, med det, han känt för Gud i himmelen den tiden, han trodde, något, som kom nerverna att darra och blodet att[148] rysa; en förnimmelse, blandad af alla sinnens finaste förnimmelser: solsken och värme, toner i luften och en doft i vinden, som af nyutslagna skogsvioler.

»Träffas vi igen, tror du?» frågade hon med sitt vackra småleende, då hon räckte honom handen till afsked.

»När far du?»

»Snart. Jag längtar hem.»

»Jag kan förstå det», sade han. »Helsa till det, kära Christinelund.»

»Hvar skall du tillbringa julen?»

»På gatan. Hvar eljes?»

»Res med mig hem.»

Det lyste till ett ögonblick i hans ansigte; men strax derefter mörknade det åter.

»Jag kan inte nu», sade han. »Men till våren kommer jag.»

»Till våren. Det är långt till våren. Jag törs knappt tänka så långt.»

Hennes röst skälfde, men munnen och ögonen logo, i det hon åter räckte honom sin hand.

En känsla af tacksamhet kom öfver honom, så stark, att den drog allt annat med sig. Den strök igenom hans inre som en mäktig, ljum vind, för hvilken allt böjde sig eller rycktes med — han kunde ha kastat sig ner för hennes fötter, att ödmjukt kyssa en flik af hennes kjortel.

»Tack för det du var vänlig mot mig», sade han. »Jag är inte förvand med det.»

De hade stannat på trottoaren utanför det hus,[149] der statsrådet von Rosenberg bodde. Nu öppnades gatdörren, och statsrådet trädde sjelf, promenadklädd, ut på trappan.

Uttrycket i den unges ansigte stelnade med ens. Allt det mjuka och veka, som funnits der nyss, var förbytt i hårdhet och trots.

Han lyfte på hatten, vände sig hastigt om och aflägsnade sig utför gatan.

XIX.

Det fans en man inom skådespelarverlden, kring hvilken den nya generationens varmaste sympatier samlat sig, derför att hans framställningskonst föreföll mera naturalistisk än de andres; det var Anders Ericson, tolkaren af den moderna franska komediens karaktärsroller.

Anders Ericson hade haft en skiftesrik lefnadsbana. Han var född i Skåne af fattiga föräldrar; och han hade tillbringat sin första ungdom vid hyfvelbänken. En landsortsdirektör af fjerde rangen hade upptäckt de mimiska anlagen och förmått honom att för alltid utbyta hyfveln mot kothurnen; sedan dess hade den forne snickargesällen sträfsamt klättrat uppför konstens himmelsstege.

Det var en knagglig väg, han tillryggalagt; men med en oslitlig viljeseghet hade han vetat öfvervinna svårigheterna. Han hade bearbetat sitt ursprungligen bredt skånska mäle till den mest tadelfria högsvenska och han hade lärt sitt ansigte, ursprungligen liflöst och hårdt som en skånsk bondes, att uttrycka de mest subtila skiftningar i en sinnesstämning.

Då han efter många års kringflackande i landsorten kom till hufvudstaden, var hans anseende som skådespelare redan stadgadt, och hans uppträdande helsades med erkännande af publik som kritik.

Men det var honom icke nog. Hans äregirighet var orolig och hans energi var oförminskad.

I de roller, han kreerade, fans det vid sidan om mycket samvetsgrant arbete, ett effektsökeri som ofta slog ut i osmakligheter. Det fans en märkbar sträfvan efter att åstadkomma något oerhördt, som dref honom långt ut öfver det skönas gränser, och ofta gjorde hans naturalism onaturlig. När han ville skildra lidelsen hos en nutidsmenniska, rasade han som en titan; han rullade sig på mattorna i de franska salongerna och bet som en vansinnig man i stolar och soffben.

Hans sceniska förvillelser framkallade skarpa gensagor från teateranmälarne af gamla skolan; men de unge lyfte honom upp och satte honom på piedestal.

Detta var mannen! Han skulle göra det!

Så blef Anders Ericson ett tvistens föremål mellan de gamle och de unge. Han representerade inom sitt område detsamma som den oslipade impressionismen inom målarkonsten; han var ett barn af sin tid. Det lif han framställde på scenen var klatschadt ned med grof pensel, färgerna stodo ofta hårdt och rått, men det hela gjorde intryck på unga sinnen genom hänsynslöshet och mod.

Det dröjde icke länge, innan denna obändiga[152] konst fann den teater för trång, i hvilken den tillsvidare inrymts. Anders Ericson bildade ett eget sällskap och skaffade sig en egen skådebana, hvilken han demonstrativt kallade Literära teatern.

Der slog han sitt lifs stora slag. Det fans ett skådespel i den nordiska literaturen, som, ehuru allmänt erkändt som ett mästerverk, aldrig blifvit framfördt på scenen, derför att hufvudpersonen var en konung och tiden icke var den förflutna. Författaren var en af Nordens ypperste skalder, med ett anseende så stort, att det kunde kasta glans till och med öfver namnet Anders Ericson.

Anders Ericson satte det på sin repertoar och första uppförandet blef en stor succès. Anders Ericson spelade sjelf hufvudrollen, och Anders Ericson blef dagens hjelte.

Sedan den stunden flockades allt hvad det fans af ungdom i literatur och dramatisk konst kring Anders Ericson som den naturlige föraren. Alla förhoppningar om framåtskridande på nya banor, alla obestämda drömmar om djerfva scener och naturalistisk illusion, alla hemlösa, gräsliga tragedier och alla dramatiska diktare utan namn svärmade som myggor kring detta nytända ljus. —

Max var gripen af ungdomens epidemiska entusiasm och den hade hos honom skaffat sig uttryck i två enaktspjeser, hvilka han insändt till Literära teaterns direktion.

Han väntade en månad förgäfves på svar; så[153] beslöt han sig för att uppsöka den store mannen för att spörja om de insända pjesernas öde.

En dag i Februari knackade han på dörren till den lägenhet i ett mindre hotell, som beboddes af Literära teaterns illustre ledare. Det kom intet svar inifrån, men då han tog i låset gick dörren upp och han steg in.

Det reste sig en man från chäslongen borta vid fönstret. Max sade sitt ärende och sitt namn.

»Sitt ner», sade Anders Ericson och intog sjelf åter sin liggande ställning på chäslongen. Han var en smula yrvaken och det gula håret stod upp som en tofs i nacken; ögonen voro halfslutna, och medan han talade med sin mjuka, böjliga röst, lutade han sitt hufvud mot kudden som en dödstrött man på scenen.

»Ni är son till statsrådet von Rosenberg?» började han högtidligt. Det var alltid något högtidligt öfver Anders Ericsons repliker, något af dämpad patos, också utom scenen. När han begärde en biffstek på en resturant, gjorde han det med en ton, som skulle han i nästa ögonblick dö af svält.

»Ja», svarade Max kort. Det var nu åter denna själlösa fråga, som alltid mötte honom hvart han kom i lifvet.

»Och ni har lemnat in ett par enaktspjeser? Ja, jag mins — jag har inte hunnit läsa dem ännu» — —

Anders Ericson teg och slöt ögonen helt ett[154] ögonblick. Hans markerade drag antogo ett lidande uttryck.

»Om ni visste» — började han sedan med svag stämma, som om hans krafter icke räckte till att tala högre — »om ni visste, herr von Rosenberg, hvilket arbete, hvilket själsförtärande slit» — rösten blef starkare i stigande crescendo — »hvilken uthållighet, hvilken möda!» — det sista ordet utslungades med full kraft och upprest hufvud — »det fordras att vara ledare för ett företag som mitt» — nu sjönk hufvudet åter, dödligt utmattadt, ned på kudden — »så skulle ni inte förvåna er öfver, att ni finner mig utsträckt på en chäslong.»

Max försökte inpassa något om, att detta icke förvånade honom, men skådespelaren lät honom icke komma till orda; han var tydligen midt inne i sin roll.

»Jag är trött — ja, herr von Rosenberg, jag blygs inte för att visa er det — men jag har arbetat sedan kl. 6 i morgse, i ett enda sträck, utan uppehåll! Jag har mejslat lifvet ut — det lefvande lifvet! — i uttryck, i minspel, i tonfall — arbetat som en bildhuggare i sin lera — — fast mitt råmaterial är ädlare: lefvande kött och blod! Hvarje nyans, hvarje skiftning måste jag lära dem — mina skådespelare — jag måste blåsa min anda in i deras näsor — liksom Gud Fader gjorde en gång — jag måste ge dem min själ.» — Detta sista ord formligen hvästes fram och härmed hade Anders Ericson hunnit så långt ned i tonskalan, som hans röst[155] tillät; nu gick uttrycket öfver i något mjukt och blidt, en sorgset vek öfverlägsenhet, som stämde förträffligt samman med orden.

»Nå — sådant är der ingen som vet — det är så att säga en yrkeshemlighet, som jag förråder för er, herr von Rosenberg» — här kom det vemodiga allvaret lekfullt nära gränsen af skälmskhet — »men ni är ju diktare! Ni har skarpare ögon än mängden, ni har kanske redan sett det? Mins ni den lilla skådespelerskan, jag förde fram? Ingen hade någonsin hört hennes namn, ingen hade sett henne annat än som tjensteflicka — — Jag gaf henne plötsligt en hufvudroll. Ni såg henne väl? Den döfstumma flickan? Åh, förtjusande! Der var lif och blod i framställningen, intelligens i uppfattningen, fantasi och eld!» — Med dessa ord, utslungade i hänförelse, kulminerade Anders Ericsons stämma uppåt, i det högre registret; så teg han ett ögonblick och sänkte hufvudet mot kudden igen.

»Flickan har talang», sade han sakta, »Men det fans inte en detalj i framställningen, som inte min hjerna uttänkt. Det var min själ, som jag gifvit henne» — Anders Ericson lyfte sitt hufvud från kudden och det spred sig ett förklaradt glädjeskimmer öfver hans energiska ansigte — »Förstår ni hvad det vill säga, herr von Rosenberg, att ge en annan varelse sin själ!»

»Anders!» hördes nu en röst inifrån nästa rum. »Anders!»

Det flög en skymt af missnöje öfver skådespelarens drag, som om han plötsligt sett ridån sänka sig, medan han just var som bäst i farten.

»Känner ni Erik Landtmanson?»

»Nej, jag har inte det nöjet.»

»Då ska’ jag presentera. Han ligger derinne. Han hade snufva, och jag bad honom gå till sängs — — förlåt mig ett ögonblick.»

Anders Ericson försvann in i det inre rummet, lemnande dörren på glänt efter sig.

Max satt och tänkte på denne snickaregesäll, som kämpat sig fram i verlden med ett par tomma händer; han kände något, som liknade afund, blandadt med en förkrossande beundran — icke för skådespelarens begåfning, icke heller speciellt för teaterledarens djerfhet att sätta sitt namn vid sidan om ett af de störste i Nordens literatur, utan inför snickarens — naturmenniskans — energi.

Han var icke blind för, att Anders Ericson nyss spelat en roll, det var icke svårt att se ihåligheten under samtalets patos, bristen på bildning och djup under ordströmmens cadencer; men allt detta reducerade sig till ingenting för det intryck han mottog af denne mans oslitliga viljeseghet.

Från det inre rummet hördes två röster samtala; plaskande af vatten åtföljdt af fnysningar vittnade om en grundlig tvagning; tassande steg i strumplästen interfolierade med små utbrott af en knarrig röst, som svor. Den kände dramaturgen[157] var tydligen i mindre godt humör, der han gick rundt och sökte efter sina stöflar.

Men han fann dem till sist; strax derefter öppnades dörren helt, och in trädde en långranglig figur med ett slätrakadt ansigte, som genom en mager hals med ett struphufvud så stort, att halsen föreföll knäckt på midten, stod i förbindelse med ett par smala axlar. Håret var mörkt och kammadt ned i pannan enligt det gängse bruket. Ett par oformligt stora fötter i spetsiga skodon med uppåtböjda tåsnibbar gåfvo de smala benen nedtill en grotesk afslutning. Erik Landtmanson liknade till det yttre mera en karrikatyr ur Fliegende Blätter, än den svenska dramatiska literaturens framtid; och Max kände sig tillbakastött af detta yttre. Det var de nya tankarne i en form, som han icke tänkt sig.

»Erik Landtmanson — herr von Rosenberg», presenterade värden.

Den brutna giraffhalsen böjdes nådigt framåt, och det lilla ansigtet antog ett välvilligt uttryck.

»Herr Rosenberg har skrifvit två småpjeser, som han erbjuder oss», fortsatte Anders Ericson.

Det välvilliga uttrycket öfvergick till en grimace.

»Proverb — hva?» sade Erik Landtmanson i sarkastisk ton.

»Det ena. Det andra är en liten komedi.»

»Hm!» — Dramaturgen paddlade bort till ett bord och serverade sig ett glas vatten.

»Har du läst dem?» vände han sig till Anders Ericson.

»Nej.»

»Jaså, jaså, ni ämnar slå er på att bli dramatiker? Jag trodde, ni var tidningsskrivare?»

Max kände sig sårad af tonens öfverlägsenhet hos denne diktare, som skapat sig ett namn genom några tarfliga komedier.

»Jag är inte uteslutande hvarken det ena eller det andra.»

».Ja, men ni skref i — hva’ heter flottlappen nu igen?»

»Jag skref af öfvertygelse, herr Landtmauson. Förekommer det er så underligt?»

»Skref mot sin egen far!» deklamerade Anders Ericson med aktning.

»Nå — ja — — men nu ämnar ni slå er på dramatiskt författarskap? »

»Också det ja. Jag är inte så exklusiv som ni».

»Nej, det är sant — förlåt mig! — Jag vet ju, att ni skrifver vers — och noveller också, vill jag minnas? Och arbetar på en roman, inte sant?»

»Jo», sade Max i det han steg upp. »Ock så ett kritiskt arbete öfver floskeldramatik.»

»Det längtar jag efter», sade Erik Landtmauson i giftig ton. »Det borde ni ha gjort färdigt först, innan ni började skrifva dramer sjelf.»

»Här tycks inte vara stora utsigter att få mina småbarn in», sade Max till Anders Ericson i det[159] han bugade sig till afsked. »Åtminstone inte om det ligger i herr Landtmansons hand.»

»Vår teater är inte något barnhus», försäkrade Erik Landtmanson med en parisisk axelryckning.

Anders Ericson skrattade beundrande.

»Erik är inte alltid såhär svår», lugnade han. —

Max vandrade hemåt med svalnad Anders-Ericsons-entusiasm. Han hade med ens fått ögonen upp för alla Anders Ericsons fel. Han trodde icke längre, att Anders Ericson och framåtskridandet voro synonymer, lika litet som han trodde, att Erik Landtmanson var den dramatiska literaturens framtidshopp.

Det var farligt att låta fantasien dana menniskobeläten af ett så ömtåligt stoff, som de tankar, man sjelf älskar. Ty menniskor kunde icke lefva af höga tankar allena; de måste ock äta och dricka och föda barn och vara lyckliga.

Men Röde prinsen var en dum och förskrufvad herre, som aldrig räknade med realiteter och som aldrig kunde vara nykter. Annars var det ju icke så helt ofattligt, att Anders Ericson var en ganska hygglig karl och en ganska god skådespelare, men alldeles icke någon bärare af idéer. Att han helt enkelt var en herre, som ville fram, liksom Erik Landtmanson, hvilken icke var någon stor skald eller någon upphöjdt ädel reformator, utan helt enkelt en herre, som skref för sitt lifsupphälle, troligen en mycket respektabel herre, fast han liknade en vindthund och fast han af instinkt morrade och[160] visade tänder, när han såg en röd tax snegla efter hans eget köttben — — —

Så pass långt hade Max hunnit i galgenhumoristiska betraktelser, då han vid ett gathörn höll på att springa rakt i famnen på Kristian Hassel.

Kristian Hassel vistades sedan ett års tid i hufvudstaden, men de två f. d. akademikamraternas vägar hade hittills icke korsats. Nu då slumpen nära nog fört dem i hvarandras armar, stannade de ett ögonblick och utbytte några ord.

Krischan hade blifvit ännu mer blek och mager, och han var illa klädd. Med en känsla af obehag tryckte Max hans vänligt framsträckta hand, som icke var ren.

»Hvad finner du på nuförtiden?» frågade Max för att säga någonting.

»Hvad jag finner på?» sade Krischan med ett uttryck af förvåning. »Vet du inte det?»

Max kände sig förlägen, som om han blifvit ertappad med någon grof okunnighet. Och plötsligt erinrade han sig nu, att Kristian Hassel under det sista året drifvit en hänsynslös ateistisk propaganda och åtskilliga gånger råkat i kollision med den borgerliga lagen. Kristian Hassel var en berömd man; hans namn hade genom tidningarnes rättegångsafdelningar flugit öfver land och rike.

»Jovisst», sade Max.

»Nu ska jag in på Långholmen.»

»Det gör mig ondt — —»i samma ögonblick[161] ångrade Max, att han sagt det; den andres ögon lågade af fanatism.

»Ondt?» sade han. »Nej godt gör det! De skulle gerna få ta mitt hufvud med, om de hade lust.» — Han såg på klockan. »Men jag har brådtom. Farväl, farväl! Jag ska’ ner till Jönköping och häda ett tag, innan jag kryper i kaschotten.»

Max stod och såg efter den lilla fattiga figuren, som aflägsnade sig med små, hastiga steg. Han trodde sig ha en lifsuppgift, den der. Att häda! Att upplysa menniskorna om, att det icke fans någon Gud! Från hädelse till fängelse och från fängelse till ny hädelse, sådant skulle hans lif bli — ty Krischan skulle aldrig ge sig; han hade prestblod i ådrorna, och längtan efter martyrkronan var honom medfödd. Han hade varit en fanatisk läsare innan han blef en fanatisk hädare — — Han var otvifvelaktigt en bärare af idéer, Krischan. En man som kommit på kant med lifvet, en man med ett stort hjerta och en liten hjerna, en ärlig Sven Dufva, som aldrig skulle vika en tum från spången, der han kommit att stå.

Max kände en viss öfverlägsen sympati för personen, men saken lemnade honom numera fullständigt kall. Det var så armt att egna sitt lif åt detta negativa: att krossa dussinmenniskornas ideal.

XX.

Dyningarne af det sinnenas uppror, som kvarstadsåtgärden väckt, hade lagt sig efterhand som tiden gick, månad efter månad. Vindstillan bredde sig åter ut, och atmosfären blef mera tryckande än någonsin förr.

I denna tryckande atmosfär gingo en del unga män omkring och kände sig manade att uträtta något, de visste blott icke hvad. De väntade på en storm, som skulle bryta lös och rensa luften, sutto på sitt kafé och diskuterade tidens frågor, talade stora och djerfva ord, byggde och byggde på planer till diktverk, som skulle slå spik i det gamla samhällets kista. —

Max hade upphört att skrifva tidningsartiklar; hans entusiasm för den radikala rörelsen, i den form den mött honom, hade svalnat. Falkögas fruktansvärda hotelse hade gått i fullbordan; demokratien kunde icke bruka Röde prinsen, och Röde prinsen kunde icke bruka demokratien; derför hade han tagit sin hatt och aflägsnat sig.

Han sökte förgäfves ett nytt fält för sin verksamhetsifver; hvart han kom, stöttes han tillbaka;[163] det fans icke någon plats ledig. Och missmodig lade han händerna i kors öfver bröstet, och lät dag rinna bort efter dag.

Midt i stiltjen hade nu en fläkt blåst upp. En profet hade dragit ned från de höga bergen i vester; en gammal asket, som under hela sin ungdom suttit ensam i en bergsklyfta och grubblat, en gammal helig Antonius, som aldrig fallit för en frestelse, hade nu svept försakelsernas kappa kring sin magra gestalt och tågat fram med ett femfingradt kors att förkunna sitt evangelium i stenhårda dogmer.

Han kom under pipors låt och trummors dån. I tusental strömmade menniskorna till och bragte honom hyllning och offer.

De unga sutto missmodiga kring sina kaffekoppar. De hade skarpt öra för ihåligheten i den moderne läsar-predikantens salvelse; men de kunde icke hejda strömmen. Det skulle vara lönlöst arbete.

Men utanför deras krets höjde sig en röst emot asketens dogmer — en kvinnas röst. Hon varnade för det hyckleri och den falska sentimentalitet, som skulle bli en följd af det nya korståget; hon visade hur oändligt djup och omfattande och mångskiftande den fråga var, som profeten trott vara löst med ett stämningsutbrott, och hon riktade till sist kärleksfulla och varmhjertade ord till de unga flickor, som lyssnat till profetens fanatiska predikan och kände sig manade att följa hans bud; inpräntade hos dem skyldigheten att söka förstå, innan de tanklöst fördömde.

Detta inlägg, lidelsefritt i sin ton och allvarligt till sitt innehåll, väckte uppmärksamhet i vida kretsar. Det var undertecknadt Paula Berg. —

Bland de författarinnor, som under de senaste åren trädt fram i literaturen, hade ingen i så hög grad väckt Röde prinsens sympati, som Paula Berg. Det fans i allt hvad hon skref något, som kom beslägtade strängar inom honom att vibrera. Det låg i sjelfva anslaget något genomärligt och kändt, fritt från effektsökeri och uppstyltning men med en brusten klang, som för ett fint öra förrådde mycket af hennes lifsöde.

Också hade han i fantasien gjort upp för sig en särskild bild af Paula Berg: en kvinna med ett osympatiskt yttre, men med ett rikt och själfullt inre, ett lifvets styfbarn med en stark och vek längtan — efter den kärlekslycka, som lifvet skänker endast åt sina söndagsbarn.

Hvad han sedermera hörde berättas om henne hade icke utplånat konturerna af denna fantasibild. Hon hade i 15 år förestått en telegrafstation högt uppe i Norrlands fjellbygd, midt inne i den storslagna natur, som, skildrad med en stil deri kärleken lyste mellan hvarje rad, gaf en något svårmodig bakgrund åt det mesta af hvad hon skref.

För några år sedan hade hon debuterat i literaturen; förstlingsboken hade gjort lycka, och hvarje nytt arbete blef en ny seger.

Nu nyligen hade hon kommit till Stockholm, der hon hoppades kunna lifnära sig af sin penna.

Det var ingen god början, hon gjort genom sitt inlägg i dagens brännande fråga. Profetens svar föll skarpt och hetsigt; han beskyllde henne för osedliga tendenser och lyste henne i bann. Och hon protesterade förgäfves mot hans beskyllning; hur klart och logiskt hon än formulerade sin mening, kunde hon icke aftvätta den osedlighetsetikett, som han i sitt första utfall klibbat fast vid hennes namn.

Naturligtvis samlade sig i denna strid allmänhetens sympatier odelade kring profeten, som hade alla slagorden i sin arsenal — och som icke ryggade tillbaka för att bruka dem.

Röde prinsen förnam en oemotståndlig längtan att trycka denna ensamma kvinnas hand. För honom låg det något stort i denna tvekamp mellan en man och en kvinna, något rörande vackert i denna blödiga själs försvar för hvad profeten med sitt slagord benämde »den fria kärleken»; och det kändes som brännande skam och smärta att icke kunna lyfta en finger till hennes försvar. —

En vintereftermiddag vid sextiden ringde Max på entréen till Paula Bergs bostad. En tjensteflicka öppnade och anmälde honom; han hängde hatt och öfverrock i tamburen och trädde in i hennes rum.

En liten spenslig dam hade rest sig från skrifbordet och kom nu emot honom.

»Det var roligt att få göra er bekantskap», sade hon, enkelt och varmt.

Han höjde sitt hufvud ner och kysste hennes hand. Han visste icke hur det kom sig, att hans djupa sympati tog denna form. Det var ett ögonblicks impuls — han såg på henne, att hon förstod det.

Hennes ansigte var gammalt, vissnadt och blekt med ett par Niobestreck mellan de mörka ögonbrynen. Kring munnen låg ett drag af melankoli, ögonen voro bruna och hade ett vackert uttryck af den mildhet, som är hjertats och hjernans gemensamma barn, ett barn af mensklig medkänsla och menskligt förstående. — Håret var svart och slätkammadt kring pannan.

Hela gestalten gjorde intryck af något bräckligt och fint, något som kunde blåsas bort med en enda pust. Och den bakgrund, mot hvilken hon trädde fram, gjorde sitt till att outplånligt bränna bilden in i Max von Rosenbergs minne.

Detta rum liknade intet annat, han sett förut. Aflångt till formen afslutades det längst borta af ett slags kor, en oval med ett enda högt fönster, som gjorde, att det påminde om en kyrka eller ett grafkapell.

Från taket hängde i enkla bronskedjor en lampa, skuggad af en röd skärm, som gaf ljuset en mjuk och varm färgton; stora, bredbladiga växter frodades borta vid fönstret; uppe på bokskåpet satt Eros, böjande sitt vackra hufvud, som om han blickat ner med sorgset medlidsam blick på den ensamma kvinnan vid skrifbordet. Hundratals småting förenade[167] sig till ett intryck af skönhet och helhet, af en enda ledande tanke, en enda ordnande uppfattning, något harmoniskt och fulländadt, något helt och hållet afslutadt.

Det kom öfver honora en underlig känsla nästan som af andakt — här trädde en själ honom tillmötes i allt: något af klassisk skönhetsdyrkan, som tycktes höra till en annan tid än den närvarande. Och detta intryck ökades till beklämning genom tystnaden och stillheten rundtomkring.

Hon hade ställt sig borta vid en jernugn, som liknade en afhuggen kolonn, och höll sina tunna händer fram emot den.

»Detta är min käraste vän», sade hon. »Han håller mig vid värme och lif.»

Hur obeskrifligt fattigt det lät. Det strömmade genom hans väsen en förnimmelse af den varmaste medkänsla: denna svartklädda kvinna stod der så ensam och resignerad med händerna framsträckta mot det liflösa föremål, som var hennes käraste vän. Det var som hade hon samlat omkring sig allt hvad hon älskat i lifvet, innan hon gått in i detta tempel för att dö; det var som fattades här blott en urna, i hvilken hennes aska skulle läggas ... och der på den af huggna svarta kolonnen var denna urnas plats ... År från år skulle templet stå, sjunket hän i hvila, i evig hvila utan uppvaknande ... askan efter det, som varit lif, skulle multna hän midt i denna omgifning, som i sin orörlighet bar prägeln af en själ ...

Han måste med uppbjudande af hela sin sjelfbeherskning rycka sig lös ur denna stämning, som gripit honom nästan med intensiteten af en hallucination.

»Jag behöfver väl knappast säga er, hvarför jag kommer», började han.

»Är det någon särskild orsak, som förskaffar mig nöjet af ert besök?»

»Ja — min tacksamhet.»

»För hvad?»

»Det är svårt att uttrycka. Det är en så komplicerad förnimmelse — — det är visst egentligen för det ni känner så fint i jemförelse med honom, som ni skrifver emot.»

»Man rår ju inte för, hur man känner», sade hon småleende. »Så det är ju ingenting att känna sig tacksam för.»

Han smålog också, mest åt denna dialog om ett intet. Han var öfvertygad om, att hon förstod honom.

»Det vet jag nog», sade han. »Jag säger inte heller, att det är tacksamhet; det bara käns så; starka sympatier bruka ibland hos mig yttra sig på det sättet.»

»Tack för det ni kom» —hon bad honom med en gest af handen stiga fram, och han slog sig ner på den stol vid skrifbordet, som hon nyss lemnat; sjelf satte hon sig på en puff strax bredvid.

»Ni bor så vackert», inledde han åter konversationen. »Jag har aldrig sett ett rum så helt igenom prägladt af en personlighet, som det här.»

Kring hennes läppar lekte alltjemt detta småleende, så vänligt och godt, att Max kände det som om han varit bekant med henne i många år.

»Jag går nästan aldrig ut», sade hon. »Jag har inga bekanta; och då får man ju göra det så trefligt, man kan hemma hos sig sjelf.»

»Hvarför har ni inga bekanta?»

»Åh, jag trifs bättre ensam.»

»Det vill säga: ni vill helst vara i fred?»

»Nej, men det förefaller mig som hörde jag inte riktigt samman med menniskorna här.»

Nu hade småleendet försvunnit och efterträdts af ett vemodigt allvar.

»Hur kan det komma sig?»

»Om ni visste, hur ensamt jag lefvat deruppe i min fjällbygd, så skulle ni förstå det.»

Det fans något i hennes tonfall som sade honom, hvad hon menade; och i och med detsamma blef det honom också klart, hvarför han kände sig så förtrolig med denna kvinna, som var 15 år äldre än han sjelf och som han i dag såg för första gång.

»Ja», sade han sakta. »Lifvet är inte sådant, som vi drömma det i vår ensamhet.»

Hon skakade på hufvudet.

»Det är inte lifvet», protesterade hon varmt. — »Ni får inte tala illa om lifvet — — lifvet är rikt och fullt af skönhet, fast menniskorna förfuska det — för sig sjelfve och andra.»

Han satt och såg, hur detta gamla i förtid vissnade[170] ansigte lystes upp inifrån, medan hon talade så ungt om lifvets rikedom och skönhet.

»Nåja», sade han till sist med öfverlägsen skepsis. »Det är menniskorna här, som inte stå målet? Jo, jag känner till detder.»

Det hade åter slocknat innanför de bruna ögonen, och hennes röst skälfde som af ett undertryckt agg.

»Det är som toge de allt på lek, som för mig är det djupaste allvar. Det slår emot mig en dunst af falskhet och flärd. Synas! Komma fram! Jag, jag, jag!»

»Sådana äro menniskorna.» — Hon tycktes icke ha lagt märke till hans lefnadsvisa anmärkning utan fortsatte i sin egen tankegång:

»Jag hade gått deruppe i min ensamma landsända och lärt mig älska tidens stora frågor, de förtrycktes, de lidandes — kvinnornas, arbetarnes sak. Ni vet inte, hur djupa rötter en sådan kärlek till en sak slår i en menniskas sinne, som intet annat har att älska i lifvet. Jag hade intet annat, har aldrig haft det. Det är ingen tom fras, när jag säger, att jag gerna skulle ha dött för de nya tankarne — om jag kunnat gagna dem dermed. — — Jag satt deruppe och läste alla de stora och djerfva orden; och jag kände mig så tacksam för dem — och så liten. Det var som gryningen till en ny dag — jag kunde inte längre uthärda deruppe, jag måste vara med, tyckte jag, om inte annat så för att knäböjande helsa solens uppgång[171] — som lapparne göra efter den långa vintern — — Så kom jag hit.»

Hon tystnade och drog djupt efter andan; blodet, som stigit henne uppåt kinderna medan hon talat, sjönk nu åter tillbaka och hennes blekhet blef dervid ännu mer påfallande. Hon dämpade också rösten, tydligen med afsigt att icke förifra sig.

»Det var en smärtsam öfverraskning. Det var som skulle den kväfva mig och på samma gång knöto mina händer i vanmäktigt raseri. Det var ju tomt munväder alltsammans! Kvinnofrågan — arbetarnes sak — — det var teorier utan lif; — — vet ni hvad, som mötte mig först från deras sida, hvilka jag ställt högt som förkämparinnor för kvinnornas sak? En inbjudning till ett möte för öfverläggning om införande af en nordisk drägt! Ett nytt offer på fåfängans altare! Det var soluppgången, som jag rest ner för att helsa.» —

Han satt och lyssnade till detta utbrott, rädd för att med en anmärkning eller ett inkast skrämma hennes förtroende tillbaka. Hon såg förbi honom, som om hon icke visste, att han fans i rummet.

»Nu längtar jag ditupp igen», sade hon sakta. »Till min ensamhet och mitt arbete — — Eller kanske hellre ut — till någon stor stad, der jag som en kastad sten kunde få gömma mig på bottnen, känna lifvet stryka omkring mig på alla sidor, men icke rubbas deraf, endast formas, långsamt formas till något helgjutet och harmoniskt, som jag skulle ge igen i mitt arbete.»

Tjensteflickan knackade på dörren och anmälde att teet var serveradt. Max reste sig och bjöd farväl.

Men innan han gick kastade han en blick tillbaka på detta underliga rum och på den svartklädda kvinnan, som var dess själ. Hon stod nu midt under taklampan, fin och bräcklig som gammalt sèvres; det dämpade röda skenet föll öfver hennes drag.

Ånyo kom stämningen öfver honom med intensiteten af en hallucination. Hon var en helgonbild, eller en martyr; han kände ett ögonblicks frestelse att kasta sig ner på knä och tillbedja.

Men han bugade sig blott ännu en gång, djupt — djupare än vanligt. Och så gick han.

Det var mot denna ensamma kvinna, vissnad i kamp mot sitt blod, som den egenrättfärdige profeten slungat sin beskyllning för osedliga tendenser.

Och verlden hade trott honom!

XXI.

En blåsig November-eftermiddag kom Max in på operakaféet, han gick långsamt hän mot det vanliga hörnet för att se efter om någon var kommen ännu. Jo, Josef satt der redan med sin kaffekopp framför sig.

»God dag», nickade Max.

»God dag», svarade Josef.

Max slog sig ner och fick också en kaffekopp. Josef satt orörlig och tyst som en indisk afgud och stirrade framför sig, medan han då och då drog ett bloss af sin cigarr.

Han hade ett magert ansigte med ett par vackra, kloka ögon under en väl formad panna; men det fans något sjukligt i detta ansigte, något på samma gång nervöst och förstenadt; det såg ut, som hade det aldrig varit ungt.

Josef var den unga literaturens kvidande barn. Han skref dikter — bleka foster af sjuka nerver, klagande accord i moll med dissonnanser, som skuro i öronen på den stora hopen.

Han hade kommit till Stockholm under kvarstads-striden, då han helt plötsligt rest ifrån sin[174] gradual-afhandling vid universitetet för att anmäla sig till tjenstgöring under den fladdrande frihetsfanan. Men det lyckades honom icke att slå rot i hufvudstaden; han hade ingen förmåga att kila sig fram. —

»Hvad har du funnit på i dag?» frågade Max.

»Ingenting.»

»Det är alldeles som jag.»

Det blef en lång paus. Max bröt den:

»Vet du, att det är en minnesdag i dag?»

»Nej.»

»Jo visst! Årsdagen af juryns frikännande dom. Frihetens morgonrodnad!»

Josef satt och stirrade begrundande på sin kaffekopp. Han var alltid fåordig, och i dag var han det nästan mer än vanligt.

»Det har allt gått åtskilligt nedåt backe se’n dess», sade han till sist.

»Jo, åtskilligt», instämde Max med öfvertygelse.

»Det hade varit bättre om han blifvit dömd.»

»Hvem vet? Sämre kunde det åtminstone aldrig ha blifvit.»

Der kom Ansjovisen, lefnadsglad, med frisk färg i ansigtet efter en intagen bättre middag.

»God dag Rosenprinsen! God dag Josef! Ni har tomt i dag vid bordet. Jag tror jag slår mig ner hos er en gång, för omvexlings skull. — Pst! Vaktmästare! kaffe och grön chartreuse! Riktigt giftig!»

»Nå — hur har ni det, gossar?» vände han sig[175] till de två, sedan han satt sig bekvämt till rätta i en stol. »Ni ser malätna ut. Ska’ ni ha en chartreuse?»

»Tack, Ansjovis lille, inte för mig», sade Max. »Du är alltid så frikostig.»

»Mot dig kommer jag alltid att vara det, Rosenprins. Det är så skönt att få visa sig frikostig» — han tog upp sitt cigarretui och bjöd: »Ska’ det vara en cigarr? Nej, du röker inte heller förstås! Nå, Josef? Jaså, du har. Och du tycker inte om att stoppa i fickan. - Godt! Jag ska’ komma i håg dig. Jag ska’ alltid bjuda dig på cigarr hädanefter — när jag ser, du har.»

Ansjovisen smuttade på sitt kaffe, serverade sig ett glas likör och tömde det i ett enda drag.

»Ni ä’ några underliga djur i alla fall», smackade han. »På sätt och vis högaktar jag er, fast jag tycker ni ä’ några idioter.»

»Är du i predikohumör igen, borde du ha satt dig vid ett annat bord», sade Max.

»Åh skräp! Ni gör ju sjelf inte annat än predikar. Skulle ni då inte tåla att höra?»

Det lekte ett godmodigt småleende under Josefs mustascher.

»Jo vars», sade han. »Gå på du. Det är uppfriskande att höra ungdomen; vi börja bli gamla, vi.»

»Jaha! Och ni har aldrig varit unga, stackars gubbar. Ungdomen är glädjens tid — njutningens, lyckans, kärlekens! Hvad har den varit för er?[176] Ett evigt omtuggande af gamla tankar — mensklighetens lifsfrågor, gu’ bevars! — vackra tankar, erkännes! hatten af för det som är stort — men hvad har ni uträttat, mina herrar? Peka på en enda framgång, som ni vunnit och om hvilken ni kan säga: detta har jag köpt; priset var en glädjelös ungdom, men resultatet är priset värdt.»

»Hvar har den ynglingen lärt så mycken djupsinnighet», vände sig Max spefullt till Josef. Men Josef såg allvarsam ut, som vanligt.

»Ansjovisen har allt rätt», sade han tankfullt; derpå mildrades uttrycket i hans ansigte: »Men låt oss peka på Ansjovisens djupsinne och säga: resultatet är priset värdt.»

Den vändningen hade Ansjovisen icke väntat sig. Han såg en smula flat ut. Men han fann sig snart: »Skål på dig, skald. Du är allt den styfvaste ändå af hela bundten. Men just derför borde du gå i kloster».

»Tycker du?»

»Javisst. Ju förr dess hellre. Hvad väntar du på? Erkännande? Puh! Tror du, att folk af sig sjelf ska’ komma och erkänna det, som ligger öfver deras nivå? När ni inte eger makt att trumfa det in i skallen på dem!»

»Det tycks ju ha gått i dig i alla fall, Ansjovis lille», sade Max. »Så allt hopp kan väl inte vara ute.»

Anfallet parerades af Ansjovisen med en öfverlägsen värdighet.

»Vi tala inte om de bildade och upplyste», sade han. »Det är de stora massorna, som skräna. Vi aristokrater, af högern som venstern, vi tiga vi. Vi äro för skeptiska att gå i elden. Derför är det otacksamt att skrifva för oss.»

Josef såg fundersam ut.

»Du är allt en underlig fisk», sade han.

»Javisst», instämde Max. »Skinn och benfri.» — Fastän han unnade Josef allt godt, kände han sig en smula nervös vid Ansjovisens öfverströmmande eloger öfver vännen.

»Säg mig», sade Josef, i det han böjde sig framåt mot Ansjovisen, »är det egentligen någonting i verlden, som du vill?»

»Ack ja!- En mängd saker. Äta godt, dricka godt, vara hyggligt klädd och älskad af vackra flickor — — ska’ jag räkna upp mer?»

Max hånlog: »Skön själs bekännelse!»

»En ärlig själs bekännelse! skulle du säga. För — handen på hjertat — allt det der vill också du.»

»Nåja — men något mer också.»

»Likaså jag! Jag vill avancera, stiga, vara nöjd med mig sjelf — alldeles som du. Jag har bara valt motsatt väg — derför att jag tror den högra för lättare till målet.»

»Ja, den lär vara bekväm», sade Max.

»Inte mer än din. Hvar väg har sina obehag. Jag får tiga och vara hygglig, du kan ta munnen full; men idioterna ta hatten af för mig — det göra de inte för dig.»

»Det är den yngsta generationen, som talar», sade Max, vänd till Josef.

»Det är en upplyst karl», svarade denne. »Han har inga ideal. Men lifvet kommer att gestalta sig ljusare för honom, än det gjort för oss.»

»Jaha. Det skall gestalta sig ljusare derför, att jag vill det. Jag kan sätta in arbete och kraft för att nå mitt mål. Det har ni aldrig kunnat, derför att ert mål sväfvade i skyarne.»

Ansjovisen tömde sitt andra glas chartreuse och satte det häftigt på bordet.

»Det är ingen konst att nå sitt mål, när det bara är ett skrofmål», sade Max.

»Ingen konst! Du store Melander! Det säger dender samhällsförbättraren, som vet, att millioner menniskor gå under af brist på just det, som han så öfverlägset kallar ett skrofmål. Men för resten, min vän, jag sätter verkligen mitt mål högre! Tror du inte det fins arbete att taga i tu med för en upplyst menniska, som har krafter, derför att hon är mätt? Hela jorden är ju full af de dödas ben. Det gäller bara att vara praktisk, ifall man vill något här i verlden. Det är just hvad ni aldrig varit, och derför går tiden ifrån er. Hvad har ni uträttat, ni med all er goda vilja? Litet ordskum, några romaner och dramer och novelletter — och så basta! Inte så mycket som ett eget organ att trumfa alla era vackra tankar in i tiden. Ni har lagt händerna i kors och sett på, hur schakalerna tagit alla era[179] drömmar på entreprenad, besudlat dem och klistrat dem som etiketter på sina osnygga publikationer. Hvad tror ni t. ex., att ordet radikal betecknar för en handlande eller pastorsadjunkt på landet? Jo, det betecknar just hela det köpta följet, den svarta bohèmen, som bringar porträtt och lefnadsteckningar mot kontant erkänsla. Det är de, som exploaterat det s. k. frisinnet, och ni har med korslagda händer sett på, hur de släpat alla vackra tankar i smutsen — — Nu ligger ni, som ni sjelf har bäddat — och nu vända schakalerna sig om och bita er i benen innan de luska vidare — —»

Ansjovisen hade hetsat upp sig och blifvit vältalig; det var den goda middagen, de goda vinerna, två glas likör och en god cigarr, som uträttat detta storverk. Men nu sjönk han också makligt tillbaka i stolen och tände sin cigarr, som slocknat medan han talat.

Det blef en lång paus. Ansjovisen satt och drog bloss på bloss, medan han belåtet kisade på de andre två, som ingenting hade att svara. Slutligen började ett småleende spela kring hans lefnadsglada mun, han böjde sig halft framåt och sade med en röst, som var mindre skrikande och mera känslig än den, han begagnade i hvardagslag: »Ser ni, derför är jag högerman och blir det i alla mina dar. Men om era söner en gång i en framtid skulle finna på något käckt — en ungdomligt djerf tanke, som de oupplyste inte begripa och som de s. k. liberala bladen med fariseiskt hyckleri vända sig[180] bort ifrån — — Ja, och om jag då är ledare af ett stort och mägtigt högerblad — låt gossarne då komma till mig! Jag skall taga den djerfva tanken, frigöra den från dam och slagg och hålla den upp att gnistra i solen så det skall skära i ögonen på de liberale nattugglorna.»

Allteftersom han talade, hade han åter hetsat upp sig, och nu satt han som en slagfärdig stridstupp vid sin bordända och väntade på, att någon af de andre skulle taga upp handsken. Men ingen af dem kände sig hågad.

»Det är den allra yngsta generationen, som talar», anmärkte Röde prinsen ånyo.

»Det fins allt en hel del sundt förnuft i hans predikan», sade Josef med sitt vanliga, djupsinniga uttryck. »Nog ha vi varit energilösa och opraktiska, men, se, tiden — —»

Det var ordet, som stridstuppen väntat på, och han kastade sig strax öfver det:

»Javisst! Tiden är ond; men det har den varit i alla tider. Ni ville ha lyftning och luftning och ni slog era falska Apollo-hufven emot väggen. Det var rätt åt er! Ni skulle ha sett er för! Poesien och konsten dö ut — kväfvas af fabriks- och ångmaskinsrök — derför ska’ man bli maskinist och inte författare. Hvad är Zola emot Edison? En mygga mot en örn! Eller — hvad heter verldens mest berömde skald? — Jag vet det inte, men jag vet, att han är en myra jemförd med Jay Gould, jernvägskungen, eller Bennet, tidningskungen.»

Ansjovisen serverade sig ett tredje glas chartreuse, lyfte det elegant mellan sina två fingrar och höll det upp emot de andre: »Derför, mina herrar», slutade han, »låtom oss upphöra att dikta och hugga friskt tag för att knoga den första millionen samman; de andra komma af sig sjelf. Penningar är makt och adel och ära och välsignelse i evighet, amen!»

Han tömde sitt glas. Predikan var slut. Strax derefter troppade församlingen af i sällskap med presten.

Ute på gatan mötte de en bekant journalist, som kom emot dem med hastiga steg, helsade och ville stryka förbi. Men Ansjovisen slog sin hand som en båtshake kring hans arm.

»Hör-nu-herrn! Det här ser misstänkt ut. Hva’ står på, efter det är så brådt?»

»Gamle Olsson har hängt sig ute i Lilljansskogen. »

»Gamle Olsson? Målaren?»

»Javisst! Jag kommer just derutifrån. Förfärligt! Och i bröstfickan fans ett öppet bref till kungen, deri han skrifver: ’På grafvens brädd beder jag Eders Majestät om skydd för den inhemska konsten’. Han måtte ha varit knottrig, gubben!»

»Ja, kan man tänka sig! Och en sådan inbiten protektionist» — det var alltjemt Ansjovisen, som förde ordet.

»He! he!» skrattade tidningsmannen. »Men jag får ge mig i väg! Han ska’ ha en lång, gentil[182] dödsruna. Farväl, farväl!» — han lyfte på hatten och for åstad, halfspringande.

De andre tre hade stannat under en gaslykta vid hörnet af Operagränd. Ansjovisen började åter orera: »Herre Gud! Gamle Olsson! Ja, der ser ni! Konsten dör ut! Han var en hederspascha för resten — —»

Men nu hade de andre fått nog.

»God natt Ansjovis lille», sade Max.

»God natt, god natt!»

Ansjovisen tog en droska och rullade af utåt Östermalm. De andre fortsatte vägen genom Kungsträdgården.

»Kände du gamle Olsson personligen?» frågade Josef.

»Ja.»

»Hur’ dan var han?»

»En konstnär af gamla stammen — den som nu dör ut — det långa hårets och slokhattarnes generation. Han bodde i Italien i många år, kom så hem och hade sin glansperiod, tills han blef öfverflyglad af de unga med deras moderna teknik. En gammal romantiker, för hvilken konsten var något heligt och konstnären en gudarnes älskling — ett riktigt gammalt barn, men med en rörande kärlek till och tro på sin uppgift.»

Josef gick och stirrade i marken.

»Det är synd i alla fall», sade han till sist, »att det der ska’ dö ut — jag menar det skönhetssinne[183], som nu förkväfves af ånga och stenkolsrök.»

»Jag tror inte, det kan dö ut», sade Max varmt. »Men striden är evig på jorden mellan barbarer och hellener.»

XXII.

Ellen von Rosenbergs tillstånd hade under det sista året förvärrats, så att hon till sist måste intaga sängen.

De klimatiska förhållandena voro allt annat än goda; det blef en fuktig, råkall vinter utan sol. Majoren såg med ängslan, hur krafterna sjönko, och hur sjukdomen grep omkring sig.

Kunde intet göras för att rädda henne! Var Gud icke barmhertig. Skulle han nu taga barnet ifrån honom, liksom han tagit modern för åtta år sedan. Majoren kunde icke tro det. Han visste så säkert, att Gud var barmhertig.

Den gamle provincialläkaren hemtades hvarje dag till Christinelund, och majoren bestormade honom så länge med yttringar af sin beklämning och sin feberaktiga oro, att doktorn till sist också förlorade besinningen. Han visste icke, hvad han skulle taga sig till för att lugna denne far, som ångestfullt klängde alla sina förhoppningar fast vid hans konst, en konst, som härvidlag intet kunde uträtta. Striden var hopplös från början; den kunde icke sluta mer än på ett enda sätt — litet förr[185] eller litet senare, det var allt, hvad menniskomakt förmådde afgöra.

Så blef det med ens bestämdt, att Ellen, i sällskap med en sköterska, skulle resa till Meran.

Men derute märktes ingen förbättring, snarare tvärtom. Krafterna sjönko, och en oemotståndlig hemlängtan grep henne. Hon bestormade sin far med böner att få komma tillbaka, och han kunde till sist icke motstå dem. Efter 6 månaders vistelse vid kurorten återkom hon till Christinelund i midten af April.

Den gamle läkaren skakade på hufvudet; denna oförsigtighet skulle icke aflöpa väl.

I början såg det likväl ut som om sjelfva medvetandet af att vara hos de sina verkat lugnande på hennes sinnesstämning och dämpande på sjelfva sjukdomen. Hon kunde till och med gå uppe, stödd på en käpp. Blek och mager var hon, kläderna hängde i veck omkring henne, och de tunna fingrarne skälfde nervöst kring käppens handtag; men öfver det vackra sjuka ansigtet låg ett uttryck af lugn.

Majoren kunde icke se hennes aftärda gestalt utan att få tårarne i ögonen. Hon märkte det alltid och hon gjorde allt för att trösta.

»Jag blir riktigt fet», sade hon muntert. »Jag måste lägga ut mina klädningar kring lifvet.»

Men doktorn, för hvilken majoren berättade det, betog honom alla illusioner; han hade nu uppgifvit hvarje förställning inför fadern. Det måste ju[186] komma nu — och det kom visst snarare än den gamle trodde. Det var icke ur vägen att förbereda honom så smått.

»Hon tror, att hon blir fet, derfor att det käns, som om kläderna tryckte; men det kommer sig af, att hon är öm i kroppen — — och när bröstkorgen sjunker, vidgar sig midjan.»

Snart måste hon också intaga sängen, som enligt hennes önskan fick sin plats i moderns kabinett; och alla dörrar voro uppslagna i hela våningen, så att hon kunde se långt ut i salen och genom salens fönster, längst borta, skymta en glänsande liten fläck af sjön. Skogen hade hon fått flyttad in i sjelfva sitt sjukrum: gröna granar, hvilkas doft var balsam för lungorna och hvilkas färg var en lisa för trötta ögon.

Den fjortonåriga systern vek nästan aldrig från Ellens sjukbädd. Maria hade alltid omfattat sin äldre syster med en tillgifvenhet, som gränsade till dyrkan; och nu, när Ellen var svag och behöfde hennes hjelp, slog denna blyga tillgifvenhet ut, i den finkänsligaste omvårdnad, en omvårdnad så skygg, att patienten knappast märkte den och aldrig kände den tynga som en uppoffring.

Under sjukdomens gång hade Ellen ådagalagt en sinnesstyrka, som intet tycktes kunna rubba. Hon smålog emot fadern, der hon låg, lyfte sin hand upp och smekte hans kind, när han oroligt lutade sig ner öfver henne.

»Det är bättre», sade hon.

Men ibland, om nätterna, hade hon svåra anfall af hosta, så svåra, att det såg ut som skulle de kväfva henne. Då kommo fadern och systern smygande in till hennes säng; bleka och rådvilla sågo de, har hon led, pinade af sin egen maktlöshet stirrade de hvarandra in i ögonen, der den ene alltid läste samma ångestfulla fråga, som låg och rufvade inne i hans eget inre.

»Bry er inte om det», brukade hon då säga, så fort hon kunde få luft. »Ni lider mer af att se på, än jag af att hosta. Det gör mig så ondt om er.»

Obönhörligt skred sjukdomen framåt; den formfina, smidiga kvinnokroppen, som för kort tid sedan varit frisk och fyllig som en planta i bördig jordmån, vissnade bort och krympte samman dag från dag. Och denna tilltagande magerhet pinade den sjuka. Det var skönhetssinnet som led vid att skåda skönhetens tillintetgörelse, det var kanske en sista rest af kvinlig fåfänga, som höll i sig inför sjelfva tillintetgörelsens mysterium.

Ellen visste att hon snart skulle dö; det fans nog en liten gnista af lifsenergi, som då och då kom hoppet att blossa upp; men hon hade icke kraft att ånyo låta den upptaga kampen emot dödstanken. Den kampen var så ofta utkämpad i hennes hjerna, den kom blott nerverna att svida efter spänningen, och den ledde aldrig till något resultat. Resignation under det oundvikliga innebar frihet från att[188] grubbla öfver möjligheter för och emot; och hon var trött af att grubbla.

Hon hade gjort upp sin räkning med lifvet — det lilla hon haft att göra upp. Redan innan hon reste till Meran, hade hon skickat sin fästman ringen tillbaka. Och löjtnant von Block hade insett, att detta var den enda riktiga lösningen af ett förhållande, som ingenting varit från början och som nu aldrig kunde bli mera, än det varit. —

I början af Maj kom Max till Christinelund.

Då han första gången trädde in i rummet, der hon låg, kunde han icke beherska sig. Han såg att hon skulle dö.

Det fans något i detta ansigte, som kom hans ögon att tåras; det var ett uttryck så själfullt, att det nästan bländade. Så kunde blott en menniska se ut, som lidit sig trött och som vet, att hon står på tröskeln till den eviga hvilan. Det fans ingenting af egoism i det ansigtet, ingenting af allt det, som finnes hos de menniskor, hvilka skola lefva; men dess uttryck af godhet var så starkt, att det tycktes stråla likt en ampel, upplyst inifrån.

Det stenkolssvarta håret var struket slätt öfver den bleka pannan med de fina blå ådrorna; de grå ögonen tycktes så onaturligt stora mot de infallna kinderna; de tunna händerna lågo som elfenben på det mörkröda sidentäcket.

»Så roligt att du kom», sade hon med ett leende.

Han drog en länstol fram till sängen och satte[189] sig; och han satt der länge. Fadern och systern kommo och gingo ljudlöst ut och in. Genom fönstren lyste ett blekt solsken, som spelade i granarnes gröna barr och öfver brysselmattans mönster.

De talade om gamla minnen; det ena efter det andra togs fram med varsam hand, och till sist hade de samlat en stor bukett, som skänkte dem båda samma vemodiga glädje. Talrikast voro minnena från barnaåren, ljusa i färgen och med en doft som af nyslagen äng; varmast i färgen stod ett ungdomsminne med doft af violer.

Men det var förbi. Källossningens blyga blomma hade vissnat för längesen. Och lifvet skänkte icke violer mer än en enda gång.

Han såg henne in i de stora grå ögonen, och det var som såg han der sin egen tanke återspeglad. Då sträckte han ut sin hand och strök den smekande öfver den magra kvinnohanden på det röda sidentäcket.

— — —

Det led mot afton, och skymningen föll. Den sjuka hade hvilat sig några timmar på eftermiddagen, men nu hade hela familjen åter samlats kring hennes bädd. Hon låg der med glänsande ögon och röda kinder; vid solnedgången kom alltid febern öfver henne.

»Spela litet, Max», bad hon.

Pianot var flyttadt ut i salen. Max reste sig tyst och gick ditut.

Det hördes en smäll när klaffen lyftes upp, några[190] pröfvande löpningar öfver tangenterna — och så började han.

Dämpadt och stilla kommo tonerna dallrande in i rummet; men der var så tyst, att icke en nyans af föredraget gick förlorad.

Det var ett egendomligt lif, han förstod att sätta i instrumentet; Ellen hade aldrig hört någon, som kunde få det att ljuda så; det var, som kände han alla dess hemliga strängar, och det fans icke en rörelse i ett själslif, som han icke kunde få det att uttrycka. Än suckade det och kved under hans händer, än klagade det sakta, en stillsam, hopplös sorg, än kunde harmen flamma upp och fortet brusade fram, som en storm öfver ett vatten; och det fans något af förlöst känsla i hvarje skälfvande ton.

Han fantiserade öfver de folkvisemelodier, som modern brukade spela, medan hon lefde, väfde dem samman i lyriska utbrott och stämningar; och för dem, som lyssnade derinne, drogo kära, gamla minnen förbi. Men så blef oron starkare: en mörk böljgång i basen, accompagnerad af klagande, disharmoniska ackord högt uppe i diskanten; den mörka böljgången steg och steg, växte i styrka och öfvergick till trots, medan diskantens mollackord blefvo svagare och svagare. Så kom det plötsligt ett forceradt lif i strängarne; upp och ner flögo tonerna, jagande hvarandra i febrila löpningar, som oftast upplöste sig i ett disharmoniskt, lidelsefullt virrvarr — han spelade Chopin ur minnet.

Ellen låg och lyssnade, med slutna ögon. Hon[191] kände det blaserade, öfverretadt nervösa i denna musik, det metallklingande skrattet, som skar i bröstet tusen gånger mer än ett skri af smärta. Smärtan jollrade hos Chopin — eller skrattade öfverljudt och forceradt — — hon kände symptomerna från lifvet och från skildringarne af lifvet — — hysteriska kvinnonaturer, blaserade diktarnaturer, som alltid smålogo, när de kände lust att gråta — — hon älskade dem icke. Hon älskade kraften, som slog utan att väja; hon älskade den varma känslan, som bröt sig fram oemotståndligt, som kunde ge sig hän, som kunde le och jubla och gråta — gråta.

Det var, som om musiken derinneifrån följt med hennes stämning; den blef så vemodig, och känslig och enkel. Tonerna kretsade ständigt kring ett motiv, som voro de skygga för att ge sig hän deri; men till sist rycktes de med, oemotståndligt — och fram ur de skygga antydningarne vällde melodien till Santa Lucia, den italienska barkarolen. Han spelade den en gång, sakta och dämpadt; en andra gång, mera lidelsefullt i anslaget — och till sist sjöng han:

Febern lyste på hennes kinder, der hon låg och lyssnade, döende, till lifsglädjens vemodsfulla sång. Hon hade tryckt båda händerna mot hjertat och drog en suck, som öfvergick i ett våldsamt hostanfall.

»Det är inte farligt», sade hon, så fort hon kunde få luft; och hon strök med handen öfver[192] den gamles kind, när han oroligt lutade sig öfver henne. »Min käre far! — Min kära syster!» — hon lyfte sin andra hand upp emot Maria.

»Tack för det du sjöng», vände hon sig till Max. »Det var det vackraste jag hört i mitt lif.»

Strax derefter bad hon dem gå. Hon ville sofva.

— — —

Vintern hade varit lång och sträng; den unga vårens kamp emot den gamle maktinnehafvaren hade varit svårare än vanligt, och medan den utkämpades, hade naturen varit nervös, liksom orolig för utgången. Soliga aprildagar hade aflösts af bistra, och varma vårdagar hade följts af råkalla, med vind som sved i skinnet och borrade sig in i porerna.

Nu var det förbi; den gamle kände, att han skulle dö. Men dessförinnan samlade han sina sista krafter till uppror emot förgängelsens och förnyelsens obevekliga lag; och det blef en storm, som skakade hela naturen.

Då kämpade lif och död en sista förtviflad kamp; icke blott det lif, som spirade och grodde i jordens sköt, svällande knoppar och blad, som stuckit fram ur sina svepen, utan också de svaga menniskolif, som icke egde tillräcklig motståndskraft, utan lefvat hittills på naturens nåd. Nu var det slut med nåden; de svaga rötterna rycktes loss; den lungsigtige och blodfattige sjuklingen drog sina sista, flämtande andedrag.

Max hade från Stockholm mottagit en telegrafisk[193] depesch. »Din mor är döende och önskar se dig. Din fader.» Och nu satt han på snälltåget i en andra klassens kupé, stirrande ut i natten, der allting tycktes fuktigt och grått.

Han var fysiskt nedbruten och trött af den långa resan. Nerverna darrade; hjulens skakningar kändes som hammarslag på hufvudskålen.

Tankarne flögo framåt, mot den dödsbädd, han reste till. Det var hans mors — hennes, som födt honom till lifvet, — men han förnam ingen smärta inför medvetandet, att hon skulle dö.

Och tankarne vände tillbaka, dithän, hvarifrån han kom; och han märkte till sin förvåning, att smärteförnimmelsen uteblef. Då föll det öfver honom en brännande längtan efter denna smärta, som uteblef, efter en sorg så djup, att den kunde gripa hårdt in i själsrötterna och väcka en känslostorm med tåreströmmar. Han hungrade efter att kunna gråta, vildt, ociviliseradt och ohejdadt — hur skulle icke ett sådant åskvädersutbrott göra atmosfären inom honom ren och frisk.

Men han kunde icke gråta så. Han kände blott ett sjukligt svårmod, en allmän beklämning inför tillintetgörelsens obeveklighet.

Åter och åter ljödo inom honom fyra strofer af Heine, som helt plötsligt frammanats ur hans minne, och som nu fått en djupare innebörd än någonsin förr, då han läst dem. I deras ödsliga höststämning låg hela förgängelsens vemod skälfvande.

Åter och åter ljödo stroferna inom honom, och småningom hade hjernan, utan någon bestämd viljeyttring, börjat omsätta dem i hans eget språk.

XXIII.

Det var en af de första höstdagarne året efter Ellens och grefvinnan von Rosenbergs död. Max satt i sitt eleganta ungkarlshem vid Esplanaden och bläddrade mekaniskt i en nyutkommen bok.

Den tid, som gått, hade medfört många förändringar. Röde prinsens mödernearf hade varit stort nog att kasta ett försonande skimmer öfver både forntid och framtid; och samme Max von Rosenberg, som skrifvit de mycket omtalade artiklarne i det socialistiska smutsbladet och setts fraternisera med Falköga och andra Jakobiner, vandrade nu med säkra steg omkring i den förnäma verldens salonger, ansedd som en behaglig och begåfvad ung man fast med en smula excentriska åsigter. —

Det var redan långt lidet på förmiddagen; solen stod högt öfver Humlegården, hvars trädkronor skiftade i höstens alla brokiga färgnyanser, från dämpadt blekgult till rostigt rödt.

Max lade boken vid sidan om sig på en etagère och lutade sig bakåt i stolen; så satt han länge, mekaniskt gungande fram och åter med regelbundna små ansatser mot golfvet. Den lilla spensliga kroppen[196] böjde sig efter stolens ryggstöd, så att bröstet sjönk in och armarne hängde slappt nedåt.

Det fans något uppgifvet i hela denne mans hållning: icke den trötthet, som följer efter ett hårdt arbete utan den slapphet, som följer af att intet arbete ega, ingen verksamhet, intet intresse att fylla ut lifvets tomhet med. Men som han satt der, makligt hopsjunken och med de kvinligt veka dragen genomdruckna af trötthet, passade han så väl samman med den eleganta omgifningen, en rikemans boning, deri lyxen ordnats af en smakfall hand.

Röde prinsen var gammal vorden, och hans hufvudhår voro lätta att räkna. Men det var icke endast i yttre måtto, som den röda hammen fallit af; han kände sig också andligen skallot.

Det var som om någonting slocknat inom honom. Den ungdomliga entusiasmen var borta; han hade ingen förmåga att ge sig hän — han smålog åt allt.

Men detta småleende var sjukt; der låg bitterhet och saknad under — saknad efter alla drömmar, som en gång gett sin blekgröna ton åt hans lif.

Han hade fått ögonen upp för deras intighet; han hade blifvit så upplyst och intelligent — åhja, medvetandet derom kunde vara uppbyggligt nog. — — Och han var ur striden, han satt i lugn, han behöfde icke trängas med den stora hopen i kamp för tillvaron. Alla vägar stodo honom öppna nu, och alla menniskor hade blifvit så vänliga och älskvärda.

Denna plötsligt påkomna vänlighet bade endast gjort honom än mer sluten och skeptisk. Han hade ju vetat det på förhand, att rikedom var en makt, inför hvilken till och med den styfvaste nacke böjde sig. Han hade icke haft några illusioner — det var blott de gamla idealistiska fördomarne, som sutto honom för djupt i blodet och gjorde, att han i alla fall kände sig tillbakastött af den nakna verkligheten; det var ett rent ästetiskt obehag, som yttrade sig i afsmak för den öfverströmmande älskvärdhet, hvilken nu mötte honom från alla håll.

Han var 25 år, och han inbillade sig ha genomskådat alltings intighet; han föraktade menniskorna och han brydde sig icke om att dölja det; han trodde på ingenting, hoppades på ingenting — älskade intet och ingen, icke ens sig sjelf. Han hade blifvit just det, som man förr utan fog beskyllt honom för att vara, en fullständig nihilist. Men just derför var han icke farlig längre, och just derför hade den förnäma verlden återbördat sin son.

Hans lif var utan mål och utan intresse; dag gled hän efter dag, och han märkte det knappt. En och annan gång i stunder af kroppslig eller andlig svaghet kunde det väl komma öfver honom en tryckande och tyngande förnimmelse af tomhet; han tyckte sig vara så outsägligt fattig i jemförelse med de andre, som hade sin tro i behåll; det var något som vred sig och brottades inom honom — han skulle velat gripa det obevekliga lifvet för strupen[198] med ett skri af smärta: Varus! Varus! Gif mig tillbaka mina illusioner!

Men Varus kunde icke väcka de döda till lif; och tron var död.

Det hade gått så småningom under dessa sista år. Gång på gång hade hans entusiasm blifvit tillbakastött, och för hvarje gång det händt, hade en ny spik slagits i drömmarnes likkista. Nu var det förbi.

Han ryckte till och stannade ett ögonblick i sin tankegång. — — Var det förbi? Der vaknade nu åter inom honom något af den gamla längtan — efter vind och flägt, efter böljeslag och hafsluft, efter klang af blanka vapen och strid — strid! Men emot hvad? Han visste det icke längre. Han befann sig utanför — och det hade glidit dimma mellan förr och nu.

Han tyckte sig stå ensam i natten midt ute på en öde hed. Fjerran ifrån hördes bruset af toner, som han kände; en Wagnerssymfoni spelad af en väldig orkester nådde smekande hans öron öfver de stora vidderna. Men han kunde icke gripa melodien, det fans icke längre någon ressonnansbotten inom honom — strängarne hade brustit.

De hade brustit alla. Och nu skulle alla goda tankar dö, allt som han älskat eller trott sig älska en gång.

Han kände lust att gråta. Han var helt sentimental, han tyckte att själen satt och darrade inom honom af köld och öfvergifvenhet.

Då såg han framför sig ett sjukrum med nedrullade gardiner. På bädden derborta låg en kvinna med ett vaxgult ansigte och hårda drag, ett nästan förstenadt ansigte, sådant det plägar bli, när hjertat är sjukt. Två stora glasartade ögon riktades emot honom, men det djupa vecket mellan ögonbrynen mildrades icke; det stannade kvar, hårdt, som skuret i trä. Hon vinkade honom närmare med en rörelse af handen, och när han stod der tätt vid sängen, hviskade hon, utan att en min förändrades i detta förstenade ansigte, som döden redan märkt:

»Du är inte något kärlekens barn — derför — — blir du — — aldrig — lycklig — —»

Strax derefter grep hon efter hans hand och hviskade: »Förlåt mig — — min son — — »

Den scenen hade bränt sig in i hans minne, ty kvinnan, som låg på sitt yttersta, hade födt honom till lifvet, men det var första gången, hon kallat honom: min son. Han hörde tonfallet ännu: mjukt som dun; det andra hade klingat som ett orakelbud: »Du är inte något kärlekens barn — derför — — blir du — — aldrig — lycklig — — »

Skulle det möjligen kunna vara någon sanning i det der?

Han reste sig upp och började vandra af och an på golfvet. Han ville skudda af sig den trista stämningen. Han hade det ju godt! Han satt i lugn. Det var ju barnsligt att pina sig sjelf med att frammana spöksyner — — hur var det egentligen, han kommit att tänka på allt dethär?

Jo, det var boken, som låg der på etageren. Dess författare var inte heller något kärlekens barn; och derför fans det ingen sol i det, han skref.

Det var Josefs sista bok, en exotisk blomma med bleka, sjukliga färger, som kritiken med en rörande enstämmighet lyst i bann. Främst af alla hade det stora liberala bladet kastat sig öfver den och öfverhöljt den med de råaste smädelser, i nervös oro, att allmänheten eljes möjligen skulle kunna misstänka det stora liberala bladet för att ha något gemensamt med författaren. Josefs namn hade ingen kurs numera. För några år sedan var det annorlunda; då stod Josefs namn med fetstil i det stora liberala bladets prenumerationsanmälan.

Det var på den tiden, då den nyare literaturen bröt fram under flygande fanor och klingande hornsignaler — då man ett ögonblick trodde, att den skulle segra. Nu fladdrade inga fanor, klingade inga signaler mer. En liten missmodig procession bar sitt döda barn till grafven; och samma mun, som kysste de unge förr, hvisslade nu, och samma hand, som då sträcktes öppen emot dem till välkomst, mötte dem nu knuten med det första slaget.

Hvems var felet? Hvar låg skulden till, att det gått som det gått? Han visste det icke.

Han visste blott, att den literatur, som han älskat, numera lemnade honom kall. Det fans ingen friskhet, realismens grofbrödsstämning hade öfvergått till maner, det glimtade aldrig till i tjockan, det var ett ändöst grått i grått.

Men hur oädelt i alla fall alt som det stora liberala bladet lyfta sin knutna hand till slag emot den kind, som man smekte nyss! —

Max ställde sig vid fönstret och såg ut öfver Humlegårdens trädkronor. Himlen hade mulnat, och den ena kastvinden efter den andra ryckte loss halfvissna blad och dängde dem ner mot marken, der de ett ögonblick hvirflade rundt som dödsskjutna fåglar. Nu skulle vintern komma, och dag skulle följa på dag i samma enformighet, utan mål och utan intresse.

Men hvarför stannade han häruppe? Han var oberoende, han var rik. En jernvägsbiljett skulle på tre dagar föra honom till ett annat luftstreck, han skulle se nya menniskor och höra ett annat språk; hans fötter skulle trampa klassisk mark, och hans fantasi skulle riktas med nya intryck; han skulle vandra under arkaderna på Markusplatsen och längsmed kajerna af den mångbesjungna Arno i Medicéernas tjusande stad; han skulle stå på Tiberii klippa och blicka ut öfver Medelhafvet, det blå — — hvarför hade han icke för längesedan packat sin koffert och rest?

Ja hvarför. Det var den der melodien som han icke kunde gripa, men som band honom kvar med en längtan att uträtta något — han visste blott icke hvad.

— — —

Två dagar senare satt han i en jernvägskupé på väg mot södern.

XXIV.

Under den tid, som förflutit sedan major von Rosenberg trädde tillbaka från det offentliga lifvet, hade hans tankar ofta sysslat med ett besök i Stockholm, och realiserandet af denna plan hade i hans ensamhet alltid stått för honom som en aflägsen glädje, den han i en framtid skulle komma i åtnjutande af. Han skulle då träffa de gamla vännerna och åter få uppfriska sin ande med tankeutbyte och diskussion. Och deras samkväm skulle bli alldeles som förr i verlden, utom det, att han sjelf nu icke längre var en ordinarie medlem af deras krets, utan en aktad och ärad och välkommen gäst, en gammal kampkamrat från flydda tider.

Tolf år hade gått utan att majoren gripit sig an med realiserandet af sin plan. Men nu hade brodern August utbytt sin taburett mot en landshöfdingestol och flyttat från hufvudstaden. Det fans intet hinder mer för majorens Stockholmsbesök. —

Snälltåget ångade i väg från Eslöf en solig majdag.

På perrongen stod Maria von Rosenberg, en sextonårig ungmö, som just i år bereddes till sin första nattvardsgång. Hon viftade med sin näsduk och blickade med tårfyllda ögon efter den bortilande vagnsraden. Hon ville så gerna ha varit med, men den stränge prosten hade förbjudit det.

I sin sofkupé satt majoren, stirrande ut genom fönstret, der landskapen gledo förbi: Skånes slättbygd med pilarne och den vida horisonten, det karga Småland med de skogkransade sjöarne, i hvilka idylliska små holmar simmade. I Småland gick solen ner; himlen var kopparröd i vester; vattnet glänste vinfärgadt — ett stycke sydländsk färgglöd och yppighet midt i naturens fattigdom.

När han vaknade efter några timmars orolig sömn sågs Södermanland leende i morgongryning — — Tåget gled genom den sista tunneln och Stockholm låg der med kyrkspiror och blanka tak, i vårluft och sol.

Majoren tog in på Grand Hotel, fick sig ett varmt bad och blef derigenom någorlunda restituerad, hvarpå han gick ut för att njuta återseendets fröjd.

Staden var icke obetydligt förändrad, sedan han sista gången trampade dess gator. Den föreföll honom helt främmande. Det kom öfver honom en underlig oro och beklämning. Han kände sig icke hemma, han hade icke längre några rötter här.

Af gammal vana vände han sina steg mot riksdagshuset[204]; det hade ju varit medelpunkten för allt, hvad han tänkt och upplefvat den tiden, han sjelf satt i lagstiftarnes församling. Nu tog han blygsamt plats bland åhörarne och lyssnade till förhandlingen. Det var en detalj af den alltuppslukande tullfrågan, som debatterades.

Majoren var tullskyddsvän, hade varit det så länge han kunde minnas tillbaka. Men han var ingen dogmatiker. Han visste, att denna fråga såväl som andra kunde ses från olika håll, och som han icke var fackman, inlät han sig aldrig i dispyt om saken. Personliga hugskott och sympatier hade ju intet värde för en grundlig utredning; man måste ha studerat ämnet riktigt ingående för att kunna uppträda med ringaste spår af auktoritet.

Dessmer slog det honom, der han satt, med hvilken sjelfkänsla och säkerhet hemmansegarne lagstiftade. Detta var rätt och detta var orätt, det fans icke utrymme för tvekan eller tvifvel. Deras anföranden voro tomma på innehåll som tröskade ax; det var ingenting annat än ett evigt omtuggande af det, de läst i bladen — men med hvilken okritisk papegojeton de utnötta talesätten fördes fram!

Majoren sjöd af harm der han satt; allt hans gamla bondehat hade vaknat till lif under denna debatt. Men det, som grep och pinade honom ännu mer, var att se sina gamle partikamrater stå på samma sida som vandalerna och försvara samma sak. Saken sjelf var ju i hans tankar god; men[205] det var, som om den förlorat något af sin renhet genom att tagas upp och försvaras af dessa läppar.

Han hade trott, att han följt med händelsernas gång, trott sig veta, hvad som tilldragit sig under årens lopp. Men han hade ingenting vetat förr än nu, och nu föll det öfver honom som en känsla af skam. Deprivationen hade gripit kring sig långt värre än han någonsin anat; intelligensen hade blandat blod med vandalerna.

Samma kyla och beklänming, som varit hans första intryck af hufvudstaden, kom nu igen dubbelt tyngande och dubbelt pinsam. Det skulle kanske icke finnas hos de gamle vännerna något af allt det, som han gått och diktat om i sin afskiljda vrå. Tiden skulle ha lagt sig kylande mellan dem; de skulle nu ha andra intressen, andra sympatier, andra synpunkter. De skulle kanske till och med ringaktande se ned på honom, landsortsbon ... vid denna tanke reste det sig inom honom en iskall stolthet, men på samma gång förnam han en längtan efter det ensamma hemmet dernere på den skånska slätten, det ensamma lifvet och den unga flickan, som var hans eget kött och blod, i hvars själ han ingjutit sin kärlek och sina antipatier, sin skönhetslängtan och sitt förakt för allt, som var lågt och rått.

Han reste sig upp och gick. Nu saknade han mod att söka någon af de gamle vännerna upp.

Sakta dref han nedåt mot staden, förbi slottet och öfver Norrbro, den väg han vandrat så ofta[206] förr. Han kände sig het i hufvudet och torr invärtes; Andalusiskan låg der inbjudande sval; han gick ditin, slog sig ner i en af de djupa fönsternischerna och rekvirerade en flaska vatten jemte dagens tidningar. Medan han drack bläddrade han i ett par af dem: torftigt! torftigt! Aldrig ett friskt och öppet ord, aldrig en fin och ädel tanke! Småaktighet och partiskhet och partikäbbel om ingenting. Det var den nya tiden.

— — —

Han stod i hotellets vestibyl och bläddrade i en adresskalender efter sin vän kommendörens bostad.

Beklämningen hade gått öfver. Det var väl den oroliga natten, som nedsatt hans krafter och kommit honom att se allt i så mörk dager. Nu hade han ätit en god middag och sofvit ett par timmar ofvanpå den, och strax kände han sig mer i harmoni med den yttre verlden. Han hade föresatt sig, att icke på förhand störa nöjet af sin resa genom misshumör och pessimistiska fantasier.

Kommendören befans bo på Blasieholmen, alldeles i närheten; och majoren bestämde sig för, att redan samma eftermiddag söka upp honom.

Han kände en viss oro, när han gick uppför trapporna, och hjertat bultade i hastigare takt än vanligt. Men han började ju bli gammal och var icke van att stiga så högt. Han stannade ett par sekunder utanför kommendörens namnskylt för att hemta andan; så tryckte han på knappen. En liten kammarsnärta öppnade.

»Är kommendören hemma?»

»Nej. Men frun — kanske det går an?»

Majoren tog fram sitt kort, snärtan aflägsnade sig för att anmäla, och han stod ensam i entréen med en känsla af obehag. Det var länge, sedan han gjort någon visit i staden — på landet var det helt annorlunda: man kom i vagn och man blef mottagen; man behöfde icke stå och vänta i entréen — —

Kanske kom han olägligt? Herrskapet skulle antagligen bort på aftonen; man skulle taga emot honom höfligt och längta efter att han skulle gå.

Medan han stod der, öppnades en sidodörr, och ett rödt yrvaket ansigte med grått hår och grå polisonger stirrade ut.

Majoren gick ett par steg fram:

»God dag, Kristoffer. Du känner väl inte igen mig?»

Kristoffer strök sig öfver ansigtet med afvigsidan af sin hand, och den gamla sjöbjörnsfysionomien lyste upp.

»Sixten! Du här! —»

Innan majoren visste ordet af låg han kraftigt omsluten af ett par bastanta armar, sluten intill vännens breda bröst.

Denna välkomsthelsning var så öfverväldigande, att majoren fick tårar i ögonen. Den gamle sjömannen var sig åtminstone lik; han hade icke förändrats!

Nu kom också frun till, synbart glad öfver återseendet[208]. Majoren tillbringade några angenäma timmar i dessa båda älskvärda menniskors sällskap.

På aftonen gingo herrarne ut för att söka upp generaldirektören och taga honom med sig. Kommendören hade förtroligt stuckit sin hand under majorens arm.

Då de svängde om hörnet vid operan, befunno de sig plötsligt ansigte mot ansigte med en reslig figur i allmogedrägt. Han helsade kommendören med en nick och en nästan beskyddande vink at sin stora hand.

Kommendören tog på sig sin vänligaste min och nickade igen; instinktlikt drog han sin hand bort från majorens arm.

»Hur står det till med bror?» ropade dannemannen i förbigående.

»Jo tack. Hur mår bror sjelf?»

»Åhjo. Det knallar.»

Dermed hade de hunnit förbi hvarandra.

Majoren hade först ryckt till som vid en personlig förnärmelse inför bondens kordiala helsning; nu gick han tigande vid kommendörens sida, kokande af harm.

Kommendören såg förlägen ut och fann stämningen tryckt. Men till sist grep han sig an med att bryta tystnaden.

»Han har kommit sig upp, dender.»

»Ja, han tycks ha gjort det.»

»Han har makt och inflytande, må du tro.»

»Ja, det ser så ut.»

»Ja-a. Det är säkert det. Han är farlig att ha till ovän.»

Majoren log.

»Jag tror, att faran skulle locka mig», sade han. Detder leendet gjorde, att kommendören kände sig lättare till mods. Han tryckte åter sin hand in under majorens arm.

»Ja, du ja, gamle idealist. Men ser du, tiden! Man får akta sig att komma för mycket på tvären. Det fins så mycket samhällsupplösande elementer — —»

Majoren smålog ännu. Inom sig kände han det, som om harmen ville spränga honom. Men han smålog, och hans röst var dämpadt lugn då han svarade:

»Det förvånar mig inte när dender representerar de samhällsbevarande. »

»He!» — Kommendören visste icke rätt, hvad min han skulle hålla. — »Hans majestät sätter stort värde på just dender —»

»Då skall jag underdånigst tillåta mig tro — —» Hvad det var, som majoren underdånigst tillät sig att tro, fick kommendören aldrig veta. De hade hunnit fram till generaldirektörens bostad.

Herrarne tillbringade aftonen i hvarandras sällskap, språkande ogeneradt och förtroligt om dagens händelser.

»Fins det något vidare att afgöra under de närmaste dagarne?» frågade majoren.

»Ja, vi ha den eviga teaterfrågan», sade generaldirektören i uttråkad ton.

»Teaterfrågan?» — Majoren spetsade öron.

»Den faller, förstås», anmärkte kommendören torrt.

»Hvad behagas? Faller den?» frågade majoren häftigt.

»Larsson är emot den.»

Majoren teg. Han hade hört nog. Tredje Gustafs stiftelse — patriis musis — skulle slopas nu. Och skälet var, att Larsson var emot den.

Generaldirektören framförde bevis på, att ställningen var ohållbar; men majoren hörde icke på. »Larsson är emot den», ringde det för hans öron, ideligen. Tredje Gustaf och Larsson. Detta var A och O, begynnelsen och ändan. Förfiningen och den progressiva råheten, smaken och plumpheten, skönhetslifvets blomning och dess död; envälde och bondtyrranni — — tjusarkonungen och Larsson!

»Du gör mig väl det nöjet att äta middag hos mig i morgon?» sade generaldirektören, då de skildes. »Klockan 6 i all enkelhet.»

»Tack.»

Majoren tryckte hans framsträckta hand. —

På natten låg han länge vaken och grubblade öfver hvad som händt under dagens och aftonens lopp. Den personliga sympatien för de båda gamle vännerna hade kommit honom att tala så öppet, så rakt från hjertat, alldeles som i fordna dar; och nu smög det sig fram en känsla af blygsel deröfver[211]: det hade icke funnits ressonnansbotten hos de andre för hvad han sagt. Depravationen hade gripit vida omkring sig; hans egne gamle kampkamrater voro smittade — — Minnet af mötet utanför operan trängde sig fram och fyllde honom med bitterhet. Ja, detta var den nya tiden. Och han sjelf var bara en naiv gammal romantiker, en landsortsbo full af löjliga fördomar och ideal. Löjliga? — nå ja — quand même! Hade han lefvat på dem hela sitt lif, fick han väl försöka att dö på dem också — — —

Då han om morgonen vid sin kopp kaffe ögnade i dagens tidning, slog honom strax ett ord till mötes: Lohengrin. Och från det ögonblicket var hans inre en tummelplats för de häftigaste strider mellan sunda förnuftets bud och minnets lockande sirénsång. Det sunda förnuftet och taktkänslan tycktes ändtligen ha segrat, då han vid sextiden högtidsklädd åkte förbi operan; men han kunde icke fara förbi utan att låta vagnen stanna och sjelf stiga af för att öfvertyga sig om, att huset var utsåldt.

Huset var icke utsåldt; tvärtom, det fans sorgligt många platser att få köpa. Majoren köpte sig en parkettbiljett och skickade vagnen bort; satte sig att äta på operakällaren och bevistade Lohengrinrepresentationen i stället för generaldirektörens middag.

Salongen var endast till hälften fylld. Tomheten riktigt gapade emot honom från alla håll. »Den nya tiden! Den nya tiden!»

Men der långt i fjerran kommer svaneriddaren i sin strålande rustning; snäckan lägger till vid stranden, kungsfågeln stryker sitt stolta hufvud mot riddarens bröst, och riddaren sjunger en sång till farväl.

Detta melankoliska farväl gjorde på majoren ett gripande intryck. Allt hvad han upplefvat under dessa två dagar, samlade sig här i den halftomma teatersalongen till en mäktig stämning af vemod, så öfverväldigande, att han icke kunde beherska sig. Den gamle mannen med det vackra hvita håret och den nobla profilen satt der ensam, midt på parkett och grät.

Det var som om allt hvad han älskade vore dömdt att dö bort.

Lohengrin, riddaren utan fruktan och tadel, som steg ned på jorden att kämpa för det som var ädelt och fint och godt — det var den gamla tiden, det var hans egen ungdom. En ny tid höll på att tränga honom undan — farväl! farväl! — det fans intet utrymme mer för hans hjelteskickelse — hans fläckfria svärd och blanka rustning passade icke i den moderna samfundskomedien, derför drog han sig nu tillbaka — farväl! farväl!

Och med honom flydde gracerna från jorden; allt som gaf lifvet lyftning och skönhet och glans och förfining; farväl, farväl!

Hur tomt det skulle bli! Hur dystert och öde! Hur mörkt och kallt! Den gamle mannen ryste, der han satt.

Han tänkte på den unga flickan, som just skulle träda ut i lifvet, med alla hans egne drömmar och ideal; och det kom öfver honom en brinnande längtan efter detta barn, som han för första gång lemnat ensam dernere, utom räckvidd för hans skyddande arm, utom synvidd för hans vaksamma öga. Och ångsten grep honom — —

På aftonen följande dag reste majoren tillbaka till Skåne.

— — —

»Nå, gamle, berätta nu!» sade den unga flickan, då de åter sutto tillsammans i moderns rum. »Hvarför kommer du så fort tillbaka?»

»Det fins ingenting att berätta», sade han blott.

»Inte?» — Hon såg på honom, frågande; derpå gick hon bort och slog armarne kring hans hals.

»Ha de varit elaka mot dig deruppe? — Hvad, gamle?»

»Åhnej — — åhnej — — visst inte.» — Han grubblade öfver, hvad han skulle finna på att säga henne; och medan han långsamt skakade på hufvudet, tog stämningen sig uttryck i ord utan att han ville det.

»Det fins ingen intelligens mer i Sveriges riksdag», sade han sakta.

Hon såg på honom. Hennes bruna ögon stodo fulla af tårar. Ömt liksom beskyddande lade hon hans hvita hufvud in till sitt bröst, medan hon strök med handen öfver hans kind.

XXV.

Firenze den 3 Maj.

Käre, gamle farbror.

— — — — — — — — — — — — — — — — — —

Det var sången om Afrodite och Sliparen, om det sköna och det fula, det höga och det låga, om en tillvaro i lycka och sol och en tillvaro i mörker och slit.

Jag mindes stämningen så väl; den hade gripit mig djupt en gång.

Däruppe står skönhetsgudinnan, stolt och hård, oberörd af den värld, som kämpar och lider; men vid hennes fötter sitter slafven, hukad, med rynkad panna, slipande sin knif.

Ve den stolta sköna, om jätten reser sig en gång med vapnet lyftadt till hugg! Han är farlig,[215] ty han är den starke, och han har lidit. För honom har lifvet varit lika mörkt och tungt, som det för henne däruppe varit ljust och lätt.

till din olycklige broder, torka med mjuk hand svetten ur hans panna och bevek honom genom din godhet att lägga mordvapnet bort!

Så lät det. Känsligt och vekt kom stämningen simmande, buren af klangfulla strofers rytm — — — det var som drog en hel period af vårt odlingslif förbi i minnet.

Länge stod jag betagen, lyssnade och såg; men till sist förnam jag det, som ville en annan melodi vakna inom mig. Tydligare och tydligare kämpade den sig fram, den växte och steg och öfverröstade den vackra sången, som klingat i mina öron nyss.

Jag hade sett dem båda förut, Afrodite och Sliparen. Hon var ju mina drömmars drottning! Allt det bästa, som jag tänkt och känt, har burit

hennes drag. Hon var inbegreppet af allt, som du lärt mig älska från unga år: luftningen och idéhängifvenheten, det sköna, det sanna och det goda.

Han var just motsatsen: förkroppsligandet af det, som vi båda afsky och hata. Han var den demokratiska medelmåttans normaltyp — du skulle ha kallat honom »den nya tiden».

Jag har mött honom ofta i lifvet — mannen med den trånga pannan — och alltid har han smädat och hånat det, som jag älskat och vördat, dragit det ned i smutsen, besudlat det med sina grofva läppar och sin grofva hand — — —

Det fins ingen brygga mellan de två! Det skulle vara mot naturens ordning, om de blandade blod! De äro väsen af olika race. Hon tillhör de högst utvecklade, han de lägst. Hans hjärna är en tistelblomma, hennes en utslagen Victoria regia. Han förnimmer groft och tänker trögt, hon känner fint och tänker lätt — själadrottningen fattar i en blink, hvad själsslafven aldrig skulle kunna förstå, om han än lefde i tusen år.

Man har sagt, att han lidit. Jag tror det icke längre. Jag tror, att man öfverskattar maskens pina, då han vrider sig på metkroken; jag tror också, att man öfverskattat detta jordkryps känslighet. Han är skapt till slit och släp, han är en dragoxe och han måste förbli det, ty han kan ej annat.

Endast högre organismer lida — och ju finare nerver, dess djupare lidande. —

Det är på tiden, att vi afskudda oss den falska sentimentaliteten. Afrodite och Sliparen skola alltid förbli främmande för hvarandra. Sträckte hon än sin hand ut, att torka svetten från hans panna, skulle den låge trälen dock aldrig tro henne. Han skalle bita i den medlidsamma handen, som en galen hund.

Och derför:

— — —

Sådan var den stämning, som klingade i mina öron — jag minnes melodien till orden ännu! — där jag stod en majdag »i konstens strålande tribuna».

Jag ser nog, att den tager sig hård och hjärtlös ut i skrift. Den är nog också orättvis och öfverdrifven. Men den måste väl så bli — som reaktion mot en osann och förskrufvad blödighet — — —

— — —

Firenze den 17 Maj.

Käre, gamle farbror.

Tack för brefvet, den tungsinta stockholmsstämningen. Det tryckte mig för bröstet när jag läste den; den rymde ju i sitt mörka anslag allt det, som jag själf erfarit; du hade känt det med samma skärande intensitet som jag. »Bondregementet — de obildades majoritet — är det, som ger denna tid[218] sin prägel, och följderna hafva redan visat sig i den ofinhet, med hvilken man i förvaltningen och det offentliga lifvet tager på alla ting.» Ja, ja, ja! Hela den ungdom, som nu växer upp, skall instämma i denna din — den gamle aristokratens — klagan. Och vi skola också instämma, vi som snart ha vår ungdom bakom oss. Ty hvad du kallar den nya tiden, var för oss den gamla, och vår opposition emot denna tid var ingenting annat än en kamp för just det, som du och dina samtida lärt oss älska.

Hur den kampen ödelagt vårt lif, ser jag först nu riktigt tydligt härnere i det gamla kulturlandet, där lifvet tycks vara en fest. Jag säger icke, att det är så alltid. Också här falla djupa slagskuggor öfver tillvaron; men också solglimtar! allt är icke grått i grått som hos oss. Jag ser ynglingarne tåga omkring på gatorna, med mandolinen i sidenband kring axlarne, och sjunga hymner till lifsglädjen. Lifsglädjen! Mitt tungsinta nordbobröst häfves af en djup, trånande suck, när jag tänker på, hvad det ordet innebär. Jag har aldrig vetat hvad det var. Ingen har vetat det af den generation, jag tillhör. I vår ungdom klingade det inga mandoliner, och ingen frigörande glädjens sång väckte genljud i våra bröst. Tidens stora harpa var stämd i moll, och klämtslagen från en vådeldsringning ackompanjerade dess melodi. Luften kändes het omkring oss, kvalmig som när åskan skall komma; och vi stodo på torget, sträckte våra händer[219] mot himmelen och hädade gud. Vi trodde pa den stora åskbyn — den stora branden som skulle ränsa luften i vårt lilla land.

Så gled vår ungdom hän. Åskan slog aldrig ner, branden bröt aldrig ut — det hela hade varit en sinnenas villa — — —

Nu har jag strukit med handen öfver min panna, och nu tror jag mig se klart. Det har skrifvits så mycket om, att våra fäder drucko för mycket punsch, och däri skulle orsaken ligga till den unga generationens djupa pessimism. Jag tror det icke. Min far drack visst aldrig punsch det måste finnas en annan grund. Jag tror, den ligger däri, att en mäktig ande hvilat tryckande öfver den tid, som gått. Det fins en bok i den nyare nordiska literaturen, som hypnotiserat oss alla med sin rigorösa pietism. Det är Brand, den stenhårda viljans tragiska hjeltedikt. Den mörke entusiasten, som drog ut att slå tidens föråldrade gud ihjäl, har varit den unga generationens föresyn.

Utgången af vårt korståg var på förhand gifven. Entusiasmen ins Blaue hinein för aldrig till seger. Klyftan mellan fantasiens drömvärld och värklighetens terra firma skall aldrig kunna öfverspringas af en tungfotad majoritet, och hvarje svärmare, som hänsynslöst förkunnar det nästa århundradets evangelium, skall alltid korsfästas af det närvarandes Pilater eller stenas af den råa hopen.

Nu sitter Brand ensam inne på de stora vidderna under det växande ovädret. Skolmästaren[220] och klockaren, som följde honom nyss, ha kastat sina stenar efter honom och gått; och hela den själlösa hopen, som nyss pladdrade hans tankar efter, har skyndat sig att följa exemplet. Deras indignerade:

bli mänsklighetens sista svar på en uppmaning att offra allt för sin tro. — Det näst sista, ty det sista är stenen.

Där sitter nu svärmaren, blodig och sargad, lyssnande till den osynliga koren, som susar i stormen — och som är hans egen själfkritik — stirrande mot den frestande drömsynen — som är hans egen fantasis förespeglingar—: de ljusa dragen af den kvinna, han älskar. Se, hon vinkar; lifvet breder sig ut solbeglänst bakom henne; han störtar fram; det fins blott ett hinder, ett enda litet hinder: han måste svika sin tro. Svika sin tro! Det är ju en bagatäll för de fläste människor, det går så lätt som att taga på sig en statsrådsuniform i Norge. Men han vägrar — fantasten! Han reser sig och vandrar vidare uppåt, följd af en enda trogen själ — ett sinnesförvirradt tattarebarn, som i den slagne och sårade helsar Messias, världens återlösare, och som i sitt vansinne skall komma skredet att störta öfver dem begge.

Farväl då, Brand. Din tid är ute. Du hade för litet blod i dina ådror, för litet fast mark under[221] dina fötter. Om du varit en varelse af kött och blod skulle du ha lefvat för den sak, du älskade. Prutmånens ande — som är kulturen och civilisationen och humaniteten — kräfde af dig en lillfinger i afsigt att taga din hand; du borde ha gett honom fingret och tagit hans hand.

Men du var en abstraktion. Din värld var en drömvärld, din kyrka ett luftslott — förgäfves bygde du den upp i dina tankars svindlande arkitektur— — för din längtan blef den alltid liten ändå — — —

Farväl. Låt mig kyssa din hand och säga dig tack innan du går bort. Jag har älskat dig, människones son, som det högsta på jorden; nu ser jag dig dö — och det smärtar mig icke. Ty det goda, du ville, dör icke med dig. Du var en vederdöpare, som rasade, slog sönder afgudabilderna, ref ner hela den katolska apparaten — — Efter dig skall reformationen komma — segern grundad på sans och måtta — — —

Vi stormade himlen och riktade rasande hugg emot tidens afgud i stället för att sträcka våra händer ut och varsamt flytta kärlekens gud ner på jorden. Men humanitet var ju »Akkordens Ånd», och prutmånens ande var Satan. Den blida ängeln med det fina, förstående leendet och den vackra, kloka blicken var bannlyst under ett förhatadt namn och en mörk dämon, med lågande ögon, och ett hårdt, själlöst drag af fanatism kring munnen hade intagit hans plats. Därför slog den unga,[222] redliga viljan sitt hufvud till blods mot de afgudabilder, den ville rifva ner. De gamle mötte denna flock af fantaster med styrkans brutala knytnäfve; den ideallösa tidens män förstodo icke denna ungdom — därför kunde de icke förlåta; de förstodo icke, att känslan trängde sig fram med en sådan våldsamhet just därför, att den var i slägt med ett af människonaturens djupaste behof, var ett utslag af ungdomens idéhängifvenhet och längtan att uträtta något; de förstodo icke, att denna brandluftsperiod med dynamitsympatier och revolutionsdrömmar gömde ett utvecklingsstadium, hvarur de tankar, som voro sunda för den närmaste framtiden, skulle framstå luttrade, fria från slagg.

Hur ofint ha de icke tagit på alla våra tankar! De hade makten och de visste att bruka den. De slogo hårdt, och striden blef bitter. Därigenom vreds utvecklingen på sned; öfverdrifterna växte, orättvisorna tilltogo å ömse håll. Nu hälsar man icke längre sin motståndare med blank värja, man hugger omkring sig med en rostig pamp. Den stora allmänheten står förvånad inför denna ociviliserade tvekamp, spektaklet pinar de mera finkänslige — och intresset för literaturen dör ut.

Hur väl jag fattar din stämning i den tomma teatersalongen! Men — käre, gamle vän — Lohengrin skall icke trängas undan! Svaneriddaren med den blanka skölden får icke gå, gracerna icke fly. Till vapen mot den öfverhandtagande råheten, för alla din ungdoms ideal! I den striden skola vi stå[223] sida vid sida — trots olikheten i åsigter — du och de dina, de mina och jag. Toleransen — ett barn af upplysningen — skall lägga sig försonande öfver våra meningsskiljaktigheter. Goda människor höra samman, utan hänsyn till religion och bekännelse, och den värkliga upplysningen frågar icke med fanatiskt lågande ögon: hvilken är hans tro? Den värkliga upplysningen säger: är han af de våra? En af de våra, det betyder en hjärtats och hjärnans aristokrat.

Nu vet jag min plats. Innan jag reste ut visste jag det icke. Jag visste blott, att jag var led af det eviga, resultatlösa käbblet om ingenting. Jag kunde inte låta inrangera mig i något parti, ty jag har ingen hänförelse att sätta in i kampen för en tanke, som är ett helt partis. Det är som om tanken själf miste sin renhet genom att gå från mun till mun. En karamell, som alla slicka på, vämjes jag vid.

Jag skall lyfta min hand mot den store diktaren, hvars ande hvilat tryckande och tung öfver tiden, afskudda hans tankars ok, uppsäga honom tro och lydnad i hela min förplågade och sönderslitna generations namn.

Han var en gång det nya, som stormade lös mot auktoriteterna; nu är han sjelf en tryckande auktoritet, mot hvilken det nyas storm går lös. Vi kunna böja knä för hans snille, men vi förklara hans diktning krig. Tiden suckar efter ett annat innehåll. Han var sin samtids tuktomästare, och

han gisslade den till blods; nu måste det skaffas helande balsam, att såren läkas, som hans gissel slog.

Alltför länge ha vi sett på tillvaron genom hans diktar-kynnes mörka glasögon; nu längta vi efter ljusning och dager, längta efter majluft och solsken i literatur och lif. Vi skola sjunga hymner till lifsglädjen, stämma upp ett befriande skratt, dansa i ljusa sommarnätter under vårt hemlands furor, dikta himmelen blå och världen god. — —

Men det blir icke min lott att uträtta allt detta. Jag är blott en ropandes röst i öknen. Efter mig kommer den, som är starkare än jag — det är den ungdom, som nu växer upp.

Vi kunna icke längre tära på de idéer inom konsten, hvilka för tio år sedan bröto fram med en naturmakts nödvändighet som naturlig reaktion mot en literatur utan blod. De andlige trälarne ha slagit sig till ro på de vunna resultaten. De samme, som ropade vildast emot den s. k. realismen så länge den, ung och frisk, bar utvecklingen under sin sköld, lägga nu en själlöst realistisk tumstock på allt och säga: passar det? Men det passar icke, ty de starkaste individualiteterna låta icke prässa sig in under slafvarnes mått; och det är de starke som skola bära utvecklingen framåt. — — — —

– – – – – – – – – – –

XXVI.

Från kaminen lyste glöderna efter en snart utbrunnen brasa med gulrödt sken ut öfver lilla förmaket på Christinelund. Det var en afton i början af December. För mer än två månader sedan hade Max vändt åter från kontinenten.

Han hade från början icke tänkt sig, att besöket hos farbrodern skulle bli så långvarigt, som det blef. Under den sista tiden hade han känt verksamhetslusten spänna på inifrån; det var som hade han samlat famnen full af sol, och han längtade efter att få mynta den ut i ett arbete.

Men för hvarje dag, han dröjde, blef tanken på den förestående afresan honom mer och mer främmande. Efter det jägtande lifvet derute befann han sig så väl i de gamla kära omgifningarne. Nordbons längtan efter ett hem var för tillfället stillad; här hade han funnit den jemnvigt i sinnet, som han förgäfves hade jagat efter derute; och efter det myckna solskenet fyllde den nordiska gråvädersluften ett behof i hans natur.

Dag gled hän efter dag. De gulnade löfven sletos från skogarne kring Christinelund, och träden stodo nakna med mörka grenar. Himlen var mulen, och sjön låg som en blytacka under den fuktmättade gråa luften.

Det dagliga lifvet på herregården var sig likt. Ännu i dag var lilla förmaket familjens käraste samlingsrum, helgadt åt minnena; och vid skymningsbrasan efter middagen hölls andakt alldeles som förr. Men det var icke majoren, som förde ordet. Åren och sorgerna hade lemnat djupa spår efter sig, och den gamle hade tidigt blifvit trött.

Rollerna voro ombytta; den gamle lyssnade med barnslig förtjusning till den unges skildringar — det var som lefde han sina egne vandringsår omigen.

Ännu en fans det, som med ett allt uppslukande intresse följde Odysseus på hans irrfärder i Europa; det var den sextonårige kusinen Maria. Hennes blickar veko knappast ett ögonblick från hans drag, och hvarje skiftning i hennes sinnesstämning återgafs så troskyldigt och naivt af hennes känsliga lilla barnansigte. — —

Majoren hade somnat in i sin hvilstol — det hände alltsomoftast numera. Hans hvita hufvud låg framatlutadt mot bröstet, som häfdes och sänktes i regelmessiga andedrag.

På en pall vid hans fötter satt Maria och stirrade begrundande in i glöderna. Eldskenet kom den yttersta randen af hennes burriga ljusa hår[227] att glimma som guld, och en glansdager föll öfver en fläck af den ena kinden, der det fina dunet lyste. — För Max, som satt något längre tillbaka, tedde sig hennes gestalt som ett eldskensporträtt af någon gammal god mästare.

Hon tänkte på, att nu skulle det snart vara slut med dessa skymningsaftnar. Han skulle resa, allt skulle åter bli tomt och ödsligt, som det var innan han kom — — som en solstråle i höstens mörker. Hennes fantasi rörde sig gerna med vackra bilder; och den om solstrålen, som försvann, tycktes henne just ge ett träffande uttryck åt den ödslighetsstämning, som hon ryste för.

Hon hade alltid hållit af kusinen. Han hade varit hennes barndoms ideal, drömprinsen, riddaren med den blanka skölden — Lohengrin. Barnets tillgifvenhet hade intet annat begärt, än att i stilla ro få beundra. Nu hade hon blifvit vuxen; det var som om hon plötsligt blifvit flyttad upp i samma nivå som han — men ännu satt mycket af barnets naiva beundran kvar.

Han var icke Lohengrin nu; han var allt det okända, lockande, som hennes längtan drog hän emot. Han hade fört med sig en flägt af den stora verlden till hennes instängda lif. Han hade tagit henne med upp på ett högt berg och visat henne all verldens härlighet; och nu skulle han fara sin väg, lemna henne ensam kvar.

I sitt stilla sinne gick hon och närde ett lönligt hopp: att han skulle stanna öfver julen. Men hon[228] var nästan skygg för att formulera det — ens för sig sjelf; hon hade en vidskeplig föreställning om, att hennes förmätenhet skalle straffas. — —

»Ah — du — berätta mer!» — hon vände sig emot honom.

Han smålog och gjorde en rörelse med hufvudet: »Se, farbror sofver.»

»Kan du inte berätta ändå?»

»Nåja», sade han godmodigt, men med en liten anstrykning af öfverlägsenhet, »hvad vill du höra om nu? Ska’ vi ta’ en spökhistoria?»

Hon svarade icke. Tonen hade sårat henne. Det var som om han talat till ett barn. Men sådan var han alltid gentemot henne — —

»Eller vill du höra om en ung, vacker gosse, som älskade en ung, vacker flicka?»

Hon böjde sig framåt och började röra om i glöderna med eldgaffeln. I hennes hjerna arbetade en enda förbittrad tanke: han, som var så öfverlägsen, borde hålla sig för god att visa sig öfverlägsen ... Hon satte sig åter på pallen, stödde hufvudet mot händerna och stirrade trotsigt in i elden.

Utanför fönstren höll vinden sin melankoliska höstkoncert; då och då smattrade en hagelskur emot rutorna, men härinne var det lugnt och tyst, hördes endast den sofvande gamle mannens andhemtningar.

Max satt och funderade öfver ett lämpligt sätt att godtgöra. Han hade en känsla af, att han sårat[229] den unga damen, och det gjorde honora ondt — men han kunde icke vänja sig af med dender öfverlägsna tonen — det var som om den gifvit skydd åt något inom honom, som han icke ville ha draget fram — han visste icke rätt hvad, ty mot sin vana hölls han tillbaka från att dissekera upp det innersta motivet, liksom af en instinktlik fruktan att stöta på något, som borde få växa i fred och ro utan att såras af tankens och medvetandets kalla, egghvassa stål.

Emellertid, han måste jaga hennes misstämning på flykten. Han måste tala till henne, framkalla ett svar eller åtminstone ett småleende — —

»Hör hur det blåser ute», sade han i en ton, deri öfverlägsenheten väl icke var helt uppgifven, endast mycket, mycket försigtigt dold. »Hu! här är kallt uppe i norden, tungt att andas — inte sant? — och derför vill du bort — till soliga nejder — — —

Hon hade vändt sig till hälften emot honom men det fans i ögonen ännu kvar ett tvekande uttryck, liksom visste hon icke rätt, om hon skulle våga sig på att tro honom helt allvarlig.

Hennes min var alldeles oemotståndligt förtjusande! Max kände på sig, att han till hvad pris som helst måste tvinga det der lilla ansigtet att[230] vända sig helt emot honom och de der bruna ögonen att stråla som förr af barnsligt intresse och nyfikenhet.

»Nå», fortfor han, »nu sätta vi oss upp. Vingehästen står sadlad — hvart styra vi färden? Det beror på dig.»

Hon höll sig ännu en smula reserverad, men det var tydligt, att hon snart skulle kapitulera.

»För mig hvart du vill», sade hon. »Jag sluter ögonen och — —» hon hejdade sig plötsligt och rodnade.

»Så för jag dig till solens land, der stora doftande blommor växa vid vägen, och der himlen hvälfver sig purpurröd öfver gröna vatten — —»

Ansigtet försvann hastigt inför hans ögon, och han såg blott en ljus hårfläta, som hängde ner öfver ryggen af den smidigaste lilla figur, man kunde tänka sig — — Nu hade han åter stött henne tillbaka genom sin dumma öfverlägsenhet, och nu skulle det bli sjufaldt svårare att locka henne fram igen.

Han måste ånyo gripa sig an med att reparera.

»Har du inte lagt märke till, hur himlahvalfvet ibland, mot solnedgång, kan bli rödt som purpur? Eller från däcket af en ångbåt sett klara gröna vågor rulla framför bogen? Det ju både röda himlar och gröna vatten.»

Han talade i blidkande ton, men hans skäl tycktes icke öfvertyga henne. Hennes ansigte förblef mycket halsstarrigt bortvändt, som hade hon[231] föresatt sig, att han till straff aldrig skulle få se det mer.

Det kom på honom en pojkaktigt uppsluppen lust att rycka i den der ljusa flätan; men han betvingade den. Han visste af erfarenhet, att den unga damen upptog alla liknande förtroligheter — som påminde henne om hennes barndom — mycket onådigt. Och han måste ju nu lägga an på att återvinna hennes gunst, som han två gånger lättsinnigt förspillt.

Det fans visst icke mer än en möjlighet: han måste gå till Canossa — eller åtminstone till Venezia. Dogernas gamla stad förfelade aldrig sin verkan på hennes sinne; han hade pröfvat det medlet förr. Hufvudsaken var nu endast att finna en lämplig staffagefigur — han var trött på att alltid sjelf spela förgrundslymmel — — —

Med ens dök ett minne upp för honom — underligt att han icke kommit att tänka på det förr!

»Det är sant», började han: »Det har jag ju aldrig berättat. Vet du hvem jag träffade i Verona?»

»Ne-ej», sade hon, misslynt, utan att vända sig om.

»Dig.»

Det der kom så oväntadt, att hon föll ur sin roll. Hela hennes lilla ansigte stirrade honom med ens nyfiket tillmötes.

Han smålog emot henne och fortsatte:

»Det var på Café Vittorio Emanuele, midt emot arenan, en afton i Mars. Jag satt i ett hörn och

drack mitt kaffe. Rundtom i lokalen vimlade det af italienska officerare, ty Verona är en fästning, fast namnet låter som en smekning.

Vid bordet midt emot mig såg jag en äldre gråhårsman och en femton eller sextonårig flicka; det var du».

Han gjorde en liten konstpaus.

»Ja, du förstår», fortsatte han efter att ha njutit en stund af den effekt, han framkallat med så små medel, »jag såg naturligtvis att det inte var du; men det fans likhet. Hon hade dina bruna ögon, dina mörka ögonbryn och ditt ljusa hår, men näsan var inte så korrekt rosenbergsk, den var mera pigg och trubbig. Hon var också något mindre än du, tror jag, och hennes figur var nästan ännu mer spenslig än din. Hon hade halflånga klädningar, som inte dolde de käcka små fötterna i deras skinnstöfletter; och på hufvudet bar hon en perlgrå stickad resmössa.

Hon såg trött ut och hon stirrade framför sig med en tungsint uppsyn. Hon hörde visst inte på hvad den gamle talade om, intresserade sig inte heller för det rörliga lifvet rundtomkring — — det fans ett uttryck i hennes ansigte som grep mig — något af en hemlig sorg — något ödsligt och öfvergifvet — —»

Han var nu sjelf fullständigt med i stämningen och rösten hade fått en känslig klang, som gjorde ett alldeles öfverväldigande intryck på den unga[233] kusinen, för hvilken hvarje hans ord var som en droppe af det ädla vinet.

»Jag såg henne igen en vecka senare — i Venezia.»

Det blef en kort paus och deras blickar möttes. Glöderna i kaminen hade falnat mer och mer, skymningen blef djupare och djupare — frestande till förtrolighet.

Han kände frestelsen — och flydde. Hans ögon veko plötsligt åt sidan och han började tala om Venezia, i början hastigt och febrilt, sedan mera beherskadt, tills stämningen af hans egen skildring åter ryckte honom med.

»Venezia är härligt, långt vackrare än min fantasi hade målat det. Vi unge ha blifvit så skeptiska, derför att vi så ofta blifvit besvikna. Derför öfverträffar verkligheten ibland våra förväntningar. För den föregående generationen var det annorlunda. De kommo med öfverspända förväntningar, vände tillbaka besvikna och skrefvo, att allt var lögn och dikt, som deras föregångare berättat om Italiens skönhet.

Jag hörde i min ungdom talas om Venezias månskensnätter. En skald hade besjungit dem, och jag trodde hans ord. — — Det kom en annan tid och en annan skald — han såg ingen måne skina, han såg en död katt flyta i Canale Grande. Jag glömde månskenet, eller jag inbillade mig åtminstone, att månskenet var sig likt antingen det lyste öfver dogernas palats eller tinnarne på Christinelund[234], liksom den döda katten var ett kadaver antingen han flöt omkring på Canale Grande eller i sjön härute. Så kom jag ditner och fick se månskenet.

Det var annorlunda. Jag har aldrig sett månen lysa så fullt och klart som der. Jag vet ju mycket väl, att det är en optisk villa, att det beror på sjelfva milieu’n, på byggnadernas stil, på de, många kanalerna deri ljuset brytes — men intrycket rubbades icke af all min visdom. Timvis kunde jag gå på Markusplatsen under arkaderna, förbi den stolta dômen och dogernas palats ut på piazettan, der det vingade lejonet reser sig till venster på sin höga kolonn och den helige Theodor till höger stampar på sin krokodil; timvis kunde jag stå och blicka ut öfver Canale grande, der en bred fåra af rinnande silfver darrat ner från månen, hvilken orörlig, blank och rund som en nyslagen 2-lira glänste öfver San Giorgio Maggiores kampanil. — Der såg jag dig igen — och du var ensam —»

Hon hade flyttat sin pall närmare; hennes ansigte var höljdt i dunkel, och ögonen blickade emot honom som ur ett flor af luft. Det var en obeskriflig stämning öfver det ansigtet, och det fans i de ögonen ett uttryck, som plötsligt betog honom med en rysning af sällhet, sådan den troende hellenen måste ha förnummit, då han, nytvagen, med alla lemmar doftande af välluktande oljor, för första gången knäböjande tillbad skönhetens gudinna,[235] hyllande henne med en kärlekssång af språkets vackraste ord.

Nordbons känsla finner aldrig ord; kärlekssången sjunges endast af hans blod. — — Han fortsatte att tala som om ingenting passerat; men hvarje ord föll som en smekning öfver hennes kind.

»Du kom fram ur dunklet af biblioteksbyggnadens pelargång, och du blickade skyggt omkring dig, som om du varit rädd. Jag slets mellan dragningen till dig och min fruktan att skrämma dig. Du gick öfver piazettan hän emot Riva degli Schiavoni; jag följde långsamt. efter. Du stannade på den hvälfda ponte della paglia och såg upp emot suckarnes bro — då gick jag bort och ställde mig vid din sida.

Jag glömmer aldrig din min, när skuggan af mitt hufvud tecknade sig på stenbarrièren framför dig och du hastigt vände dig om. Så käckt, så medvetet du såg på mig — »gör mig illa, om du har hjerta till det!» —men du märkte visst strax, att jag inte skulle ha hjerta att göra dig illa, ty du blef lugn med ens, lugnare än förr — mitt sällskap gaf dig trygghet.

Det var en underlig duett i alla fall! Jag kunde inte tala hennes språk, men jag förstod det. Hon talade icke mitt språk, men hon var glad och trygg i mitt sällskap — vi gingo sakta tillbaka öfver piazettan hän emot den kungliga trädgården, på hvars andra sida hotell La Luna låg, der hon bodde.

Jag följde henne dit, och hon räckte mig sin hand till afsked.

»Ni är god», sade hon.

Jag kan höra hennes tonfall när jag vill, och jag ser henne lifslefvande, der hon stod i månskenet utanför hotellets dörr. Det var något så djupt allvarligt öfver hennes barnaansigte — — alldeles som nu öfver ditt.»

Maria vände sig långsamt om utan att svara; och hon blef sittande i samma ställning, med nacken emot honom, ännu sedan han börjat tala igen.

»Det hela var kanske en inbillning. Det var det bleka ljuset och tröttheten, som gåfvo dragen ett så allvarligt uttryck och ögonen deras djupa glans.»

»Såg du henne aldrig igen», frågade Maria efter en stund.

»Jo.»

»Hvar då?»

»Här. På Christinelund.»

»Åhnej du» — hennes röst lät en smula nervös — »du kan väl svara riktigt. Reste hon verkligen dagen efter?»

Det drog ett småleende öfver hans ansigte.

»Nej», sade han, »hon stannade kvar. Och vi rodde i månskenet ut på Canale grande. Hon hade tagit med sig en guitarr, i blått sidenband hängde den öfver hennes skuldra, och hon sjöng Ave Maria så att det klingade öfver lagunen. Jag halflåg vid hennes sida — lyssnande — medan gondolen gled sakta framåt mot Dogana di mare — —»

Johansson kom med lampan och afbröt hans berättelse. Majoren vaknade, sträckte på sig och gnuggade sina ögon.

Maria hade gått bort till fönstret; hon stod och stirrade ut i mörkret. När hon vände sig om, och ljuset föll öfver hennes ansigte, såg Max hur blek hon var, och hur ögonen fått ett inåtvändt, grubblande uttryck. —

I korridoren utanför sitt rum räckte hon honom handen till godnatt; och så kom frågan, som hon burit på hela aftonen:

»Hvem var hon?»

Och åter lekte det der småleendet kring hans mun — till hälften konstladt öfverlägset och till hälften hjertegodt.

»Hon var min längtan», sade han.

»Godnatt. Jag visste hela tiden, att det inte var sant. Men jag tyckte, det var vackert ändå.»

Dermed försvann hon hastigt inom dörren.

— — —

Han slog upp fönstret till sitt sofrum. Natten strök kylande in öfver hans panna — pannan brände af en torr hetta, som ville den fatta eld af friktionen mellan de tusen tankar, hvilka brötos emot hvarandra innanför dess hvalf.

Han var nedstämd. Han blygdes för sig sjelf. Hade han icke låtit sig rycka med af begäret att spela på hennes känslosträngar och hade han icke sett på henne med det der småleendet, som skulle vara så öfverlägset, gubevars! Men det var visst[238] inte så öfverlägset i grund och botten! Det var visst egentligen ingenting annat än en falsk skylt, bakom hvilken han sökte förskansa sig. Eller hvar gick gränsen mellan hans egen känslosamhet och dender verldsironiska öfverlägsenheten? Det visste han icke!

Och med all sin öfverlägsenhet — hur mycket sämre menniska var han icke än hon, som var naiv och god och känslosam och som icke brydde sig om att dölja det.

Hade han verkligen med kallt hufvud experimenterat med att rycka i det der lilla barnets fibrer? Nej, der måste lura något annat bakom, något som han icke ville erkänna för sig sjelf, — fruktan för en smärta, som han af instinkt värjde sig emot.

Nu tjenade det visst ingenting till att värja sig längre; nu måste det komma en afgörandets stund, då han efter eget fritt beslut skulle taga smärtan eller lyckan, hvilket det nu blef — —

Ty han höll af henne, älskade det der lilla barnet, på godt och ondt. Men känslan skulle aldrig bli hans vilja öfvermäktig — och viljan var hennes bundsförvandt. Det hade kommit öfver honom en ansvarsförnimmelse så stark, som han aldrig förr erfarit, han tyckte sig bära mellan sina händer ett ägg så bräckligt, att han knappast vågade draga andan och icke utan tvekan tog steget ut — det var hennes lefnadslycka, som han höll i sina händer.

Men i denna natt skulle afgörandet ske. Han måste fatta ett beslut och sedan skulle hans känsla böja sig under hans vilja. Han var led åt detta fladdrande på gränsen, fantasiens lek med stämningar, som icke fingo slå ut. Ja eller nej. Antingen skulle han nu stanna här på fullt allvar, eller också skulle han taga sina fattiga trasor och gå.

Stanna? Det for igenom honom en tanke på allt hvad han för så kort tid sedan brunnit af begär att uträtta. Huru allt detta nu sjunkit samman och blifvit smått! Diktverk — böcker — allt syntes honom så betydelselöst gentemot den stora lyckan, som nu skulle komma in i hans lif.

Lyckan — ty det blef visst lyckan ändå! Det fans ett skäl, som dörrvårdaren till hennes framtid måste vika för: att ingen i verlden ville henne så väl som han. Och han kände sina krafter mångdubblas vid sjelfva tanken på, att det skulle bli en af hans lifs uppgifter att bära det bräckliga ägget oskadadt fram till den gröna tufvan, under hvilken hans aska skulle gömmas en gång.

En af hans lifsuppgifter — ty lifvet var icke slut vid kullerstolen, och han visste att allt det,, som i närvarande stund tycktes honom smått, med tiden åter skulle växa sig stort och starkt inom honom.

Ur ungdomens fladdrande drömmar och stämningar[240] skulle hans mandoms gerning stå fram i fasta konturer, formade af lifvets mäktiga hand — —

Han stängde fönstret och började kläda af sig. Det hade kommit ro öfver honom.